Kriminologiska institutionen

Prediktioner av framtida kriminalitet

Examensarbete 1 15 hp Kriminologi Examensarbete 1, Avancerad nivå (15 hp) Vårterminen 2011 Sabina Andersson

Sammanfattning Syftet med studien var att undersöka tre prognosers förmåga att predicera framtida kriminalitet.

Populationen bestod av 287 män som ingått i 1956 års klientelundersökning rörande

ungdomsbrottslingar och där denna studie är en delstudie inom ett större projekt som följer upp hur

det gått för klientelpojkarna. Uppföljningen av prognoserna har utformats efter Terrie Moffits teori

och klassificering av tonårsbrottslighet (Adolescence-Limited) och kronisk återfallsbrottslighet (Life-

Course-Persistence). Av de 287 individerna i klientelstudien återfanns 67 individer i gruppen

Adolescence-Limited och 22 individer i gruppen Life-Course-Persisters. De prognoser som testades

var en psykiatrisk riskbedömning, en psykologisk diagnos, samt en socialpsykologisk prognos. De två

förstnämnda som var av en mer klinisk karaktär visades vara bättre på att predicera längre

brottskarriärer, där ett signifikant samband påvisades mellan dålig prognos och Life-Course-

Persistence. Den socialpsykologiska prognosen med fokus på hemmiljö och skola visade svagare

signifikanta samband mellan dålig prognos och såväl tonårskriminalitet som återfallsbrottslighet.

Samtliga prognoser uppvisade dock endast svaga eller måttliga samband mellan dålig prognos och

kriminalitet. En betydande del av de som i barndomen fått en dålig prognos kvalificerade sig inte till

någon av grupperna vilket tyder på att majoriteten av de som i unga år bedömdes ha dåliga chanser i

livet trots detta inte utvecklade långvariga kriminella karriärer. Användandet av prognoser ställda i

barndomen för att predicera framtida kriminalitet fick därmed endast ett svagt stöd i denna studie.

Resultaten visade på en stor spridning i kriminalitet hos de som bedömts ha dåliga respektive goda

förutsättningar. Att prognosmetodens utformning har ett visst samband med vilken typ av

kriminalitet (tonårskriminalitet resp. långvarig kriminalitet) som kan prediceras fick visst stöd.

Innehåll 1. Inledning .............................................................................................................................................. 2

2. Bakgrund.............................................................................................................................................. 2

2.1. ”1956 års klientelundersökning rörande ungdomsbrottslingar” ................................................. 3

2.1. Syfte och frågeställning ................................................................................................................ 4

3. Teori ..................................................................................................................................................... 5

3.1. Den ursprungliga studiens ontologiska ställningstaganden ......................................................... 5

3.2. Begreppsmässiga utgångspunkter i denna uppföljning ............................................................... 5

4. Tidigare forskning ................................................................................................................................ 7

5. Metod .................................................................................................................................................. 9

5.1. Material ........................................................................................................................................ 9

5.1.1. Prognosvariabler ................................................................................................................. 10

5.1.2. Lagföringsdata ..................................................................................................................... 12

5.1.3. Anpassning av data till denna studie ................................................................................... 14

5.3. Metodproblem ........................................................................................................................... 15

5.3.1. Den ursprungliga studien .................................................................................................... 16

5.3.2. Denna delstudie................................................................................................................... 17

5.4. Etik .............................................................................................................................................. 18

6. Resultat .............................................................................................................................................. 19

6.1. Prediktiv förmåga ....................................................................................................................... 20

6.1.1. Barnpsykiatriska delen ........................................................................................................ 20

6.1.2. Psykologiska delen............................................................................................................... 21

6.1.3. Socialpsykologiska delen ..................................................................................................... 22

6.2. Age-Crime-Kurva ........................................................................................................................ 24

7. Diskussion .......................................................................................................................................... 27

7.1. Prediktioner av framtida beteende ............................................................................................ 28

7.2. Studien då och nu – antaganden, begrepp och dess beständighet ........................................... 30

7.3. Generaliserbarhet ...................................................................................................................... 31

8. Slutord ............................................................................................................................................... 32

8.1. Framtida forskning ..................................................................................................................... 32

9. Referenser ......................................................................................................................................... 33

Bilagor .................................................................................................................................................... 37

1

2

1. Inledning Få kunskaper är så eftertraktade som förmågan att kunna förutse framtida kriminalitet. Frågan har

stort värde såväl för samhället i stort som för de individer som riskerar att hamna i ett destruktivt

beteendemönster med negativa effekter både för de själva och deras omgivning. Trots att stora

resurser har satsats på olika allmänpreventiva och individualpreventiva åtgärder med syfte att

minska brottsligheten och för att fånga upp tidiga signaler på avvikande beteende är svårigheterna

med att predicera framtida beteende många. Tidigare forskning har visat att den bästa indikatorn på

framtida antisocialt beteende är tidigare avvikande beteende (Soothill et. al. 2009:43), något som blir

problematiskt om syftet är att fånga upp individer så tidigt som möjligt. Att identifiera tidiga faktorer

som föregår avvikande beteende är därför av stor vikt för att kunna utveckla effektiva preventiva

åtgärder (Gagnon et. al. 1995). Även om debatten ibland vill göra gällande att den för tillfället

aktuella ungdomsgenerationen är mer avvikande från normer och regler än vad tidigare generationer

varit har ungdomsbrottslighet som företeelse diskuterats återkommande de senaste 50 åren. Denna

delstudie är en del av ett större projekt som initierades på 1950-talet i syfte att undersöka just

ungdomsbrottslighetens orsaker och karaktär. Under de decennier som följt sedan dess har frågan

varit fortsatt ständigt aktuell. Min studie syftar till att utifrån ett teoretiskt perspektiv som skiljer sig

något från den ursprungliga studiens utgångspunkter jämföra ett antal prediktioner som gjorts

baserade på tidiga indikationer på kriminalitet. Huvudfokus ligger framför allt på huruvida det är

möjligt att på ett tidigt stadium predicera framtida kriminalitet eller inte, och om denna prognostiska

förmåga varierar i förhållande till kriminalitetens omfattning. Begreppet ”avvikande beteende” som

diskuteras ovan, ibland även kallat antisocialt beteende används ofta som alternativ till begreppet

kriminalitet men är ett vidare begrepp som även inkluderar beteenden som inte är kriminaliserade

(exempelvis psykiska sjukdomar, alkoholmissbruk etc.) (Sarnecki 2009:25). Då forskning har visat att

personer med långvarig kriminalitet ofta visar tecken på antisocialt beteende redan tidigt i livet (BRÅ

2000) kan det dock vara av värde att använda tidiga tecken på antisocialt beteende som framtida

indikationer på brottslighet, för att eventuellt förebygga antisocialt beteende innan det kommit så

långt som till rättssalen.

2. Bakgrund Delstudien som detta examensarbete utgör är en del av en omfattande longitudinell studie som först

initierades 1956 av bl.a. Justitiedepartementet. De individer som ingår i studien har idag uppnått en

relativt hög ålder (samtliga är i dagsläget kring 65–70-årsåldern) vilket har motiverat en avslutande

uppföljning av hur det gått för undersökningsklientelet, där denna studie är en liten del av ett

omfattande forskningsprojekt med såväl kvantitativa som kvalitativa undersökningar.

3

2.1. ”1956 års klientelundersökning rörande ungdomsbrottslingar” Bakgrunden till detta examensarbete återfinns i den huvudstudie som startades på 1950-talet under

namnet ”1956 års klientelundersökning rörande ungdomsbrottslingar”. Syftet med klientelstudien

var att undersöka den ökande ungdomsbrottsligheten, och eftersom det på den tiden fanns ytterst

lite forskning och statistik rörande ungdomar och brott initierades den omfattande och fördjupade

studie som klientelundersökningen kom att bli (SOU 1971:49, s. 14). Syftet med studien var främst

att belysa de faktorer som framkallar kriminalitet vid tidig ålder, med en deskriptiv jämförelse mellan

ett kriminellt och ett icke-kriminellt klientel (SOU 1971:49, s. 9), d.v.s. en jämförelse mellan en

brottsgrupp och en kontrollgrupp. Undersökningen gjordes i flera steg, från att de sakkunniga

påbörjade sitt arbete hösten 1956, vidare genom en provundersökning där ett antal pojkar ingick,

och sedan en huvudundersökning med något fler pojkar som inleddes i början av 1961 (SOU 1971:49,

s. 9f). Vissa korrigeringar gjordes i undersökningsdesign utifrån de erfarenheter forskargruppen fått

från provgruppen, där resultat från provundersökningen sedan slogs ihop med huvudundersökningen

till en gemensam undersökningsgrupp på totalt 287 individer.

De individer som ingår i brottsgruppen valdes ut efter kriteriet att de skulle vara brottsdebutanter

mellan 11-15 år (SOU 1971:49, s. 11). Pilotstudien utgjordes av 42 pojkar som tidigare var kända av

polisen samt 42 kontrollpojkar som matchades med avseende på ålder, socialgrupp, familjetyp och

bostadsområde (Sarnecki 1985:22). Huvudstudien bestod av 150 pojkar som registrerats hos polisen

samt en kontrollgrupp på 53 personer (Sarnecki 1985:14). Av de totalt 287 pojkar som ingick i studien

var alltså 192 brottspojkar och 95 kontrollpojkar. Det totala antalet individer är idag något lägre

p.g.a. bortfall av olika slag (dödsfall, avhopp från studien, etc.).

De data som samlades in under det ursprungliga undersökningstillfället är omfattande och innefattar

ca 2000 variabler för varje individ, bl.a. psykologiska, barnpsykiatriska och sociologiska utvärderingar,

samt föräldra- och lärarintervjuer, skoldata och registerdata (Sarnecki 1985:16). Ytterligare data om

individerna samlades in några år senare genom en något utökad intervju i samband med mönstring,

då klientelpojkarna även fick fylla i frågeformulär med avseende på kriminalitet och attitydfrågor. En

andra och mer omfattande uppföljning gjordes 1983-1984 då olika typer av registerdata samlades in,

bl.a. från SPAR-registret1 och Person- och Belastningsregistret (PBR). Sammanlagt inhämtades en stor

mängd uppgifter om individerna i klientelundersökningen, bl.a. adress, civilstatus, total- samt

beskattningsbar inkomst, uppgifter från dödlighetsregistret, Socialförsäkringsregistret, uppgifter om

antal barn, antal sjukdagar, pensionspoäng samt utdrag från Polisregistret samt Stickmärkesregistret

för att nämna några. För komplett lista över samtlig registeruppföljningsdata, se Sarnecki 1985:17ff.

1 Statens Personadressregister

4

I samband med uppföljningsstudien på 1980-talet delades klientelpojkarna in i tre grupper bestående

av den ursprungliga kontrollgruppen (C), en grupp för de som endast begått 1 brott (D1), samt en

grupp bestående av de som begått 2 eller fler brott innan 15 års ålder (D2). Den sistnämnda gruppen

innehöll dock individer med kraftigt varierande kriminalitet, där ett fåtal begått ett betydligt större

antal brott än majoriteten. Eftersom de allra flesta inte begått särskilt många brott var det inte

meningsfullt att ytterligare dela upp gruppen (Sarnecki 1985:22). Utifrån uppföljningsstudien som

gjordes på 1980-talet har denna delstudie till viss del hämtat sin form och sitt syfte, då även den

uppföljningen syftade till att utvärdera förmågan att predicera framtida avvikande beteende. Av

naturliga skäl kommer denna studie dock bli begränsad i sin omfattning och även ha en delvis

annorlunda utformning, bl.a. kommer min studie endast följa upp individerna med avseende på

kriminalitet och inte använda det bredare begreppet avvikande beteende. En mer utförlig

beskrivning av likheter och skillnader mellan den tidigare uppföljningen som gjorts inom projektet

och denna ges i kommande teori- och metodavsnitt.

2.1. Syfte och frågeställning Syftet med denna delstudie är att utvärdera ett antal prognosvariabler och deras prediktiva förmåga.

Genom att dela in klientelpojkarna i två grupper (Adolescence-Limited och Life-Course-Persistent)

utvärderas prognosvariablerna i relation till olika mönster i kriminalitet. Gruppen Adolescence-

Limited representerar de som endast registrerats för brott i tonåren och sedan inte längre

förekommer i polisens register, medan gruppen Life-Course-Persistent innefattar de individer som

under lång tid uppvisat återkommande kriminalitet.

Syftet är tänkt att uppnås genom att besvara följande frågeställningar:

- Kan framtida antisocialt beteende förutsägas med hjälp av psykologiska, psykiatriska

och/eller sociologiska diagnoser?

- Hur står sig prognosernas prediktiva förmåga över tid?

Tidsaspekten kommer att utvärderas genom att jämföra de två olika gruppernas (Adolescence-

Limited och Life-Course-Persistent) samband mellan prognos som ställts i barndomen (god-dålig) och

utfall (kriminalitet eller ej). Därtill presenteras även ålderskurvor med avseende på kriminalitet över

individernas livsförlopp som bl.a. redovisar skillnader i lagföringsfrekvens mellan de två grupperna så

som de delats in i denna studie men även utifrån deras ursprungliga indelning (brotts- respektive

kontrollpojkar).

5

3. Teori Både den ursprungliga studien såväl som denna studie har teoretiska utgångspunkter som förklarar

avvikande beteende dels genom att belysa miljöaspekter och händelser som påverkar individen i en

bredare kontext, men även genom att diskutera individuella faktorer som är mer bestående över tid

och inte påverkas av yttre faktorer i samma utsträckning. I följande avsnitt kommer såväl

grundstudiens teoretiska bas och min egen presenteras, detta för att ytterligare tydliggöra hur

teoretiska ställningstaganden har varit avgörande för undersökningsmetodens utformning i båda

fallen.

3.1. Den ursprungliga studiens ontologiska ställningstaganden Klientelundersökningen är av tvärvetenskaplig karaktär och har ett genomgående mångfacetterat

perspektiv på orsaker till avvikande beteende. Tänkbara förklaringar anges vara delvis

personlighetsskador och genetiskt betingade störningar under de första levnadsåren, men även

kamratförhållanden och miljöförklaringar som inte har något samband med tidiga störningar (SOU

1971:49, s. 49). Detta har givetvis påverkat utformningen av studien, som i den sociopsykologiska

delen framför allt undersöker familje- och kamratrelationer och uppfostran med starkare betoning

på social inlärningsteori (Olofsson 1973:15), medan den psykologiska och barnpsykiatriska delen

studerar mer djupgående personlighetsdrag hos individerna.

3.2. Begreppsmässiga utgångspunkter i denna uppföljning Jag har utformat denna uppföljningsstudie utifrån Terrie Moffitts teori där individer som uppvisar

antisocialt beteende kan delas in i olika typologier (klassificeringar). Enligt teorin är individer med

lång brottskarriär få, persistenta och patologiska, medan de som endast begår brott i tonåren är

vanliga, tillfälliga och i det närmaste normativa (Moffitt et. al. 2002:180). Detta är en teori som

belyser såväl sociala som biologiska orsaker till antisocialt beteende. Enligt teorin utgörs gruppen

som kan kategoriseras som Life-Course-Persistent (kroniskt avvikande beteende) av personer vars

kriminalitet har sina orsaker i barndomen, där biologiska faktorer (som exemplevis svår spädbarnstid)

samspelar med sociala faktorer (bl.a. föräldrarnas förmåga att ta hand om ett svårhanterligt barn)

(Moffitt 1993: 682). För de som kan kategoriseras som Adolescent-Limited (avvikande beteende

begränsat till tonåren) är de bakomliggande orsakerna till beteendet framför allt sociala faktorer

såsom grupptryck och strävan efter att härma de som tidigt visat upp antisocialt beteende (Moffitt

1993:685f).

Avgörande för indelningen i Moffitts typologi är framför allt ”onset”, d.v.s. tidpunkten då individen

först uppvisar antisocialt beteende. Personer som är Life-Course-Persistent uppvisar tidigt tecken på

antisocialt beteende, ofta redan i barndomen, medan avvikande beteende av typen Adolescence-

6

Limited börjar i tonåren och avslutas kort därefter, antingen redan i senare tonåren eller i tidig

vuxenålder (Moffitt et al 2002:179). Denna teori är baserad på longitudinell forskning vilket gör den

till en passande teori att använda även i denna studie eftersom den betonar vikten av återkommande

följa specifika individer och fångar upp den utvecklingsprocess som individerna går igenom. Det finns

dock forskning som påpekar att en längre kriminell bana mycket väl kan påbörjas sent i livet och att

även brottets typ i hög grad påverkar möjligheten att utföra brottet i en viss ålder. Exempelvis ”white

collar crime” som försäkringsbedrägerier, pengatvätt och skattebrott, men även grov organiserad

brottslighet i form av vapensmuggling och krigsbrott är starkt förknippade med förehavanden i vuxen

ålder och/eller med personer som har högre utbildning eller har uppsatta positioner inom företag

och myndigheter (Soothill et al 2009:7). Även om personer som begår dylika brott kan tänkas ha

begått andra brott tidigare i livet, för att sedan övergå till grövre brottslighet är det osäkert om

samma prediktorer (dåliga skolresultat, låg socio-ekonomisk status) är användbara för den typen av

brottslighet (Greenberg 2001:66). Denna typ av brottslighet har dock höga mörkertal vilket gör det

svårt att dra slutsatser kring dess orsaker och tidigare prediktorer.

Den grupp av individer inom en population som kan komma att klassas som Life-Course-Persistent,

d.v.s. uppvisa ett antisocialt beteende redan i barndomen för att sedan eskalera (och då eventuellt

även ta sig uttryck i kriminalitet), är en liten minoritet av de personer som någon gång under sin

livstid kommer att registreras för brottslighet. Life-Course-Persisters har en kriminell karriär som

präglas av framför allt kontinuitet över tid. Oavsett brottstyp är den underliggande orsaken till

kriminalitet eller antisocialt beteende densamma, men tar sig uttryck på olika sätt beroende på i

vilken kontext individen befinner sig i (Moffitt 1993: 679). I likhet med annan forskning på området

används här begreppet kriminell ”karriär” endast i en metaforisk mening, där en kriminell karriär

består av en startpunkt (ofta refererad till som ”onset”), ett slut, samt en period av återkommande

kriminalitet däremellan (Soothill et. al. 2009:3). Benämningen ”karriär” beskriver alltså ett livsförlopp

med återkommande registrerad kriminalitet utan vidare antaganden vad gäller specialisering i brott

eller utövande av kriminalitet som inkomstbringande aktivitet eller annan typ av huvudsyssla i livet.

Med brott och kriminalitet avser jag de handlingar som enligt lag är straffbara, vilket i denna studie

representeras av uppgifter om lagföringar hämtade ur lagföringsregistret. Lagföringsregistret

inkluderar dock en stor variation i typer av brott med olika allvarlighetsgrad, från våldsbrott och stöld

till narkotikabrott och bötesbrott (ofta trafikbrott) men även strafförelägganden och

åtalsunderlåtelser.2

2 för detaljerad beskrivning av lagföringstyper och brott som ingår i lagföringsbegreppet, se

Åklagarmyndigheten: http://www.aklagare.se/Om-oss/Statistik/Lagforing/

http://www.aklagare.se/Om-oss/Statistik/Lagforing/

7

4. Tidigare forskning Inom forskningen finns som tidigare nämnts olika attityder till huruvida det är meningsfullt att

studera livsförlopp och kriminella karriärer då det rör sig om en väldigt heterogen uppsättning

individer. Enligt Gottfredson och Hirschi finns det ingen anledning att återkommande undersöka

samma individer och genomföra en sådan typ av longitudinella studier eftersom benägenheten att

begå brott enligt dem genereras i tidig ålder för att sedan vara stabil över tid, utan att påverkas

nämnvärt av faktorer som exempelvis arbetslöshet eller andra motgångar (Gottfredson & Hirschi

1990:251). Longitudinella studier ger dock större möjligheter att fastställa kausalitet och

orsakssamband än vad tvärsnittsstudier gör. Genom att under längre tid följa samma individer är det

möjligt att registrera vilka betingelser och incidenter som föregår eller sker senare i tid än andra

vilket underlättar möjligheten att identifiera kausala samband. På grund av att metoden är kostsam

och innebär många etiska överväganden är den dock ovanlig i jämförelse med andra metoder som

exempelvis tvärsnittsstudier, och studier som följt kohorter under ett helt livsförlopp är än färre.

Trots kritiken finns det dock ett antal studier som gjorts med avseende på faktorer som kopplas till

barndom och ihållande kriminalitet och där ett urval av dessa presenteras i följande avsnitt.

En av de mest kända longitudinella studierna är Sampson & Laubs studie som baseras på makarna

Gluecks population med 500 män som följts upp till 70 års ålder. Baserat på kriminalitetsdata har de

funnit att de som i deras studie kategoriserat som persisters, d.v.s. individer som återkommande

begick brott arresterades i genomsnitt 40 gånger (mer än 23 gånger upp till 32 års ålder) under sin

kriminella karriär (Laub & Sampson 2003:151). Dessa individer uppvisade inga skillnader i icke

registrerad kriminalitet eller IQ jämfört med de som upphört med brott i tidig ålder men de hade

däremot inte arbetat eller varit gifta i lika hög utsträckning. Av de som kategoriserats som persisters

hade dock samtliga avslutat sin kriminella bana efter en viss tid (från 40-årsåldern med vissa som

fortsatt upp till 60-årsåldern) (Laub & Sampson 2003:177).

Utifrån Moffitts egen forskning har personer som kunnat kategoriseras som Life-Course-Persistent

betydligt fler symptom på antisocial personlighetsstörning och en mer psykopatisk

personlighetsprofil än vad personer inom kategorin Adolescent-Limited uppvisade (Moffitt et. al.

2002:198). Den första uppföljningsstudien på klientelpojkarna konstaterade skillnader i registrerad

kriminalitet mellan de individer som ingått i kontrollgruppen och de som redan i unga år registrerats

för brott, där de som tidigt haft ett avvikande beteende till större del visades vara kriminellt aktiva

även i senare ålder än kontrollgruppen som inte hade registrerats för brott i tidig ålder (Sarnecki

1985:27). Denna studie visade även att prognosernas förmåga att predicera framtida antisocialt

beteende tenderade att avta ju längre tid som hade gått mellan tidpunkten för prognostiseringen och

utvärderingen (Sarnecki 1985:61). Detta skulle kunna tala för att prognoserna i mitt studieupplägg

8

bättre skulle förutsäga det antisociala beteende hos de som ingår i gruppen Adolescence-Limited

eftersom kriminalitet registrerad i denna tidsperiod är närmre i tid till när prognoserna ställdes.

Prognosernas förmåga att predicera framtida kriminellt beteende skulle därmed avta i takt med att

ytterligare faktorer adderas till livsförloppet (äktenskap, arbete, barn, etc.) och göra eventuella goda

eller dåliga prognoser obetydliga i förhållande till alla de faktorer som tillkommit under livets gång.

Samtidigt bör det enligt Moffitts teori, som tidigare nämnts, vara enklare att urskilja de som har ett

patologiskt, långvarigt antisocialt beteende genom framför allt psykologiska utvärderingar, Eftersom

jag i denna studie har tillgång till längre tidsseriedata än den tidigare uppföljningen samt utformat

utfallsvariablerna annorlunda än den tidigare uppföljningen behöver resultatet i denna studie inte

nödvändigtvis komma till samma slutsats som tidigare utvärdering gjort, där även en bredare

benämning av antisocialt beteende använts som utfallsvariabel men där jag endast använt

lagföringsdata.

I en jämförelse av de olika prediktionernas utfall visade den senaste utvärderingen att alla

prognosvariablerna till viss del kunde förutsäga framtida antisocialt beteende men att det, något

överraskande, var en skolvariabel som initialt inte var tänkt som en prognosvariabel lyckades bäst

med att predicera framtida antisocialt beteende. Näst bäst var den socialpsykologiska prognosen

som lagt stor vikt vid uppfostran och skolmiljö och som baseras på intervjuer med föräldrarna och

klientelpojken själv samt skoldata (Sarnecki 1985:70). Även i andra studier har skoldata och lärares

utvärderingar av elevers framtida antisociala beteende visats utgöra relativt goda prediktioner. Vid

en jämförelse av lärares och föräldrars prediktiva förmåga visade att en kombination av båda

källorna gav bäst resultat men att lärarna fortfarande hade den enskilt bästa förmågan att predicera

problembeteende jämfört med föräldrarna (Verhulst et. al. 1994:543). För klientelstudien var den

prognosmetod som vid tidigare uppföljning däremot visade upp sämst resultat den psykologiska

prognosen, baserad på Rorschachtest och AAT-test samt IQ (Sarnecki 1985:70).

I en annan studie av ett antal projektiva metoder (bl.a. Rorschachtest) påvisades en viss förmåga att

förutsäga framtida kriminalitet, dock endast för den grupp som redan vid undersökningstillfället

(individerna var 12-15 år) hade utvecklat ett riskbeteende. Prediktionerna för kontrollgruppen som

bestod av slumpmässigt utvalda individer innefattade betydligt fler felaktiga bedömningar (Anderson

& Walsh 1998:233). Resultaten i studien av Anderson & Walsh visar på ett flertal begränsningar hos

prediktiva metoder, i de fall de ens kan uppvisa förmåga att predicera framtida kriminalitet. Även

Tham och von Hofer (2009) är tveksamma till den eventuella nytta som prognoser ställda i tidig ålder

kan sägas ha, om syftet är att predicera eller förebygga framtida kriminalitet. Studien av Tham och

von Hofer visar på att såväl stöldbrottsligheten som våldsbrottsligheten i Sverige efter andra

världskriget till stor del speglat tillfällesstrukturen, där antalet registrerade bilar och stöld samt

9

alkoholkonsumtion och våldsbrott i hög grad samvarierar (Tham & von Hofer 2009:330). Även om

bakgrundsfaktorer inte kan uteslutas ha inverkan på individers benägenhet att begå brott i framtiden

visar det samtidigt på vikten av ett antal yttre faktorer som tillkommer senare i livet och som

samspelar med individens personliga bakgrundsfaktorer som ligger till grund för prediktioner ställda i

unga år. Oavsett god eller dålig prognos hos individen i unga år finns det alltså en rad strukturella

faktorer som enligt Tham och von Hofer är av större betydelse för hur kriminaliteten utvecklas över

tid.

Flera longitudinella studier inklusive Moffitt har presenterat s.k. Age-Crime-kurvor som beskriver

trender i kriminalitetsmönster under ett helt livsförlopp. Den traditionella åldersfördelningen av

kriminalitet som beskrivning av hela populationer brukar visa på en kraftig ökning under tonåren och

kulminera kring 18-19 år, för att sedan avta (Soothill et.al. 2009:20). Enligt Moffitt utgörs denna topp

under tonåren framför allt av den stora majoritet i befolkningen som endast begår något eller några

brott under just ungdomsperioden (se Figur 3 i Moffitt 1993:677). Olika typer av lagöverträdare

tenderar att ha olika ålderskurvor där kroniska (life-Course-Persisters) är som mest aktiva långt

senare än vad den genomsnittliga age-crime-kurvan visar (Laub & Sampson 2003:104).

5. Metod Denna studie kommer att utvärdera prognosvariablernas prediktionsförmåga kvantitativt genom att

jämföra resultatet från prognoserna som ställdes i huvudundersökningen med lagföringsdata ur

lagföringsregistret. Studien genomförs inom ramen för ett större projekt och baseras på registerdata

vilket gör att utformningen av även denna studie har påverkats av beslut kring undersökningsmetod

som inte tagits av mig personligen. Jag har jag valt att använda Moffitts teori i denna delstudie

eftersom den går i linje med det syfte och den metod som funnits sedan tidigare. Genom valet av

teori har vissa variabler uteslutits till förmån för andra och detta metodavsnitt syftar därför till att

beskriva dels det rent praktiska genomförandet och de urval och tolkningar som gjorts under

studiens gång. Dylika avvägningar är något som alla forskare oavsett forskningsmetod gör och en

utförlig beskrivning av forskningsprocessen alltid är viktig för att kunna resonera kring såväl

resultatets giltighet som studiens reliabilitet och validitet (Hörnqvist 2006:268).

5.1. Material För att prognoser ska kunna göras på ett meningsfullt sätt ställs vissa krav på metod och material. För

att minimera risken att generera ett allt för stort antal falska positiva och falska negativa i

prediktioner med avseende på framtida antisocialt beteende bör enligt Moffitt prognostiska analyser

helst genomföras mellan förskoleåldern och de sena tonåren (Moffitt 1993:685). Prognoserna inom

ramen för detta material ställdes vid undersökningstillfället (d.v.s. när klientelpojkarna var mellan 11-

10

15 år) men vid tillfället ställde även forskarna retrospektiva frågor kring den tidiga barndomen och

spädbarnsåren. Detta talar för att materialet ändå är lämpligt för den typen av kategorisering och

slutsatser som Moffitt gör gällande i sin teori.

5.1.1. Prognosvariabler

Inom ramen för klientelstudien ställdes ett antal prognoser och diagnoser inom olika vetenskapliga

områden som försökte uppskatta riskerna för framtida kriminalitet och annat avvikande beteende

hos individerna. De tre områden som ingår i denna uppföljning är en socialpsykologisk prognos, en

psykologisk diagnos baserat på AAT (Adolescent Apperception Test) och Rorschachtest, samt en

barnpsykiatrisk prognos. Några av prognosvariablerna som ingick i grundstudien och som utvärderats

i uppföljningen på 1980-talet har inte kunnat lokaliseras i det nuvarande datamaterialet, vilket gör

att de tre ovan nämnda prognoser är ett urval av de prognosvariabler som en gång ställts. En prognos

från vardera inriktningen (socialpsykologiska, psykologiska samt barnpsykiatriska avsnittet) finns

dock fortfarande med. Prognoser som testades vid förra tillfället var frågepersonens egen prognos,

skolvariabeln samt en prognosvariabel baserad på typ av uppfostran. Inte heller en av de

ursprungligen parvisa barnpsykiatriska prognoserna har kunnat utvärderas (d.v.s. Prognos-2:

Psykiatrisk prognos om optimalt behandlad) p.g.a. dess bortfall ur materialet. Eftersom de tre olika

avsnitten använder sig av olika skalor vid redovisandet av resultaten har denna studie utformat en

egen indelning av prognosutfallen. Detta för att få en enklare översikt över hur individerna fördelas i

uppdelningen mellan goda, medelgoda och dålig prognoser.

Den psykiatriska variabel som kommer att utvärderas i denna studie delades ursprungligen in i en

femgradig skala. Prediktionen gjordes som ett försök att uppskatta huruvida undersökningspersonen

kommer att fortsätta begå brott eller inte. Då en av utfallskategorierna (Life-Course-Persistent) i min

studie antogs bli relativt liten (eftersom den totala populationen endast bestod av 287 personer

varav ytterst få misstänktes ha begått brott livet ut) minskades antalet kategorier från fem till de tre

som kom att vara den gemensamma klassificeringen för alla prognosvariablerna. Variabelvärde 4 och

5 kodades således som 1 (god prognos), 3 kodades som 2 (medel) och 1 och 2 kodades som 3 (dålig

prognos), detta baserat på de ursprungliga variabelvärdenas beskrivning.

Tabell 1. Variabler som ingår den psykiatriska prognosen, intervall samt beskrivningar av variabelvärden (1-5).

Variabelvärde Klassificering

1 Absolut dålig (återfaller med all sannolikhet)

2 Mer än tveksam (kan sannolikt bedömas som tvivelaktig eller relativt dålig)

3 Tveksam (svårbedömd men ändå möjligen god)

4 Troligtvis god (eventuellt osäker de närmaste åren)

5 Mycket god (återfaller ej)

(Ahnsjö 1973:167)

11

Psykiatrikernas bedömningar baserades framför allt på anamnesupptagning (anamnes –

sjukdomshistoria) genom intervjuer med framför allt pojkens målsman (oftast modern) men även

frågepersonen själv, samt en bedömning av pojkarnas kroppsstatus och psykiska status (SOU

1971:49, s. 11). Detta tillvägagångssätt ansågs av klinikerna vara ett av de främsta sätten att ställa

diagnos och prognos, och kompletterades inte ytterligare med social anamnes eller intelligenskvot

som ibland annars läggs till (SOU 1971:49, s. 84).

I det psykologiska avsnittet gjordes två olika asocialitetsriskbedömningar baserat på Rorschachtest

och AAT-test, Utifrån dessa gjordes en samlad diagnos som är en sammanvägning av resultaten från

de ovan nämnda testen där man även haft tillgång till klientelpojkarnas IQ-testresultat (Humble &

Settergren-Carlsson 1974:250). Resultatet av diagnosvariabeln presenterades i en 8-gradig skala (se

Tabell 2). I den sammanfattande prognosen reserverar sig forskarna som ställt diagnoserna för att de

två svåraste kategorierna (psykosliknande och intellektuell torftighet) inte behöver ha en direkt

koppling till just kriminalitet (Humble & Settergren-Carlsson 1974:280). Dessa har i denna studie dock

behållits i den kontinuerliga skala som ändå angetts i ursprungsprognosen i brist på bättre alternativ.

Att helt ta bort och därmed inte utvärdera de två kategorierna vore även det problematiskt även om

antalet individer i dessa två är mycket få och kanske inte skulle påverka resultatet nämnvärt. Inom

denna prognos har därmed variabelvärde 7-8 kategoriserats som 1 (god prognos), 4-6 som 2 (medel)

och 1-3 kodades som dålig prognos. För en mer utförlig beskrivning av de åtta olika klassificeringarna,

se Bilaga 1.

Tabell 2. Variabler som ingår den sammanlagda psykologiska diagnosen, intervall samt beskrivningar av variabelvärden (1-8).

Variabelvärde Klassificering

1 Intellektuell och emotionell torftighet

2 Psykosliknande

3 Primär karaktärsstörning

4 Infantil jagsvaghet

5 Neuros med primär karaktärsstörning

6 Neuros med infantilt jagsvaga drag

7 Neuros

8 Normal

(Humble & Settergren-Carlsson 1974:255)

Även för Rorschachtestet och AAT-testet gjordes separata signifikanstester mot utfallsvariabeln i

likhet med den tidigare uppföljningen. Korstabeller för dessa tester redovisas i bilagan och hänvisas

endast till i texten, medan den sammanlagda diagnosen (som inkluderar de båda) redovisas mer

12

utförligt i resultatdelen. Detta framför allt för att de ändå ingår i den totala diagnosvariabeln men

även för att de inte är prognoser på det sätt som övriga variabler.

Det socialpsykologiska avsnittets syfte var att beskriva pojkarnas sociala situation. Detta avsnitt är

den del som har starkast fokus på miljö snarare än individ, och pojkarna har här ingående intervjuats

om hemförhållanden, kamratförhållanden, skolgång och fritidssysselsättningar (SOU 1971:49, s. 72).

Den socialpsykologiska prediktionen är den prognosvariabel som baserats på överlägset flest

variabler men är samtidigt inte en prognos i lika strikt mening som den psykologiska och den

psykiatriska, utan en sammanfattande allmän bedömning.

Tabell 3. Variabler som ingår den sammanlagda socialpsykologiska diagnosen, intervall samt beskrivningar av variabelvärden (1-5).

Variabelvärde Klassificering

1 Bra

2 Mindre bra

3 Medel

4 Ganska dålig

5 Dålig

Av de tre prognoserna är den socialpsykologiska den som visserligen innehåller flest variabler men

där den sammanslagna prognosen i sig inte beskrivs särskilt detaljerat. Utifrån den klassificering som

funnits tillgänglig via variabelnyckeln har kodades variablerna 1 som god prognos, 2-4 som medel

samt 5 som dålig prognos.

5.1.2. Lagföringsdata

Utifrån registerdata (Person- och Belastningsregistret, PBR och Lagföringsregistret) som innefattat

registrerad kriminalitet mellan 16 - 69 års ålder har individerna delats in i två grupper, Adolescence-

Limited och Life-Course-Persistent. De kriminalitetsdata som funnits tillgängligt genom den tidigare

uppföljningen och som baseras på uppgifter från PBR har varit antal brott för varje individ

sammanräknat i 5-årsperioder. I lagföringsregistret finns uppgifter om samtliga personer som lagförts

i Sverige sedan 1973. Om en individ finns med i registret innebär det att personen antingen blivit

dömd i domstol, har godkänt strafföreläggande som utfärdats av åklagare eller att personen

meddelats åtalsunderlåtelse (Brå 2000:3, s. 11). Lagföringsregistret är ett register med omfattande

uppgifter kring kriminalitet (som exempelvis uppgifter om huvudbrott/bibrott, överklaganden,

specifika brottskoder m.m.) men eftersom nuvarande studie är begränsad har endast summerande

variabler från registret (registrerad för brottslighet under en viss tidsperiod, ja/nej) kunnat

inkluderas. Då Moffitts teori avser antisocialt beteende generellt är en oprecis beskrivning av

individernas brottslighet inte helt opraktisk eftersom ett större spektra av antisocialt beteende i och

13

med detta inkluderas. I en mer omfattande studie av individernas kriminalitet vore det dock möjligt

att utföra mer specifika beskrivningar av livsförlopp utifrån olika typer av kriminalitet med hjälp av

lagföringsregistret.

Kriminalitetsdata baserat på de uppgifter som funnits tillgängliga från tidigare uppföljning (taget från

PBR) har varit indelad i femårsperioder, en indelning som har gjorts även för data som hämtats från

Lagföringsregistret. Totalt har brottsligheten under ett livsförlopp delats in i 10 perioder (åldrar

fördelade på 16-19, 20-24, 25-29, 30-34, 35-39, 40-44. 45-49, 50-54, 55-59 samt 60-64 år) där de

individer som någon gång under dessa tidsperioder funnits med i lagföringsregistret har inkluderats

oavsett antal lagföringar eller brott. Dessa kortare perioder har sedan delats in ytterligare i längre

perioder (16-24 , 25-34, 35-44, 45-54 samt 55-64 år). Av kriminalitetsvariablerna med längre perioder

har framför allt perioden 16-24 år varit användbar då den registrerade brottsligheten under

perioderna 16-19 år samt 20-24 år av någon anledning varit mycket låg för samtliga klientelpojkar.

Detta föranledde att såväl gruppen Adolescence-Limited som Life-Course-Persisters har kodats på ett

sådant sätt att de antingen har begått brott enligt variabeln ”innan 18 år” eller mellan 16-24 år och

inte uppdelat på de två kortare perioderna 16-19 respektive 20-24 år. Detta eftersom en sådan

indelning hade exkluderat en majoritet av individerna.

Sambandet mellan prognoser och kriminalitet utvärderades genom en bivariat analys med Chi-2-test

och Cramer’s V. Ett Chi-2-test är i strikt mening inte ett sambandsmått men kan ändå användas för

att undersöka om två fördelningar är signifikant skilda från varandra, i kombination med

frekvenstabeller (Edling & Hedström 2003: 80). Chi-2 kan även användas för att pröva hur väl en

teoretisk förutsägelse stämmer genom att utgå ifrån en nollhypotes där nollfördelningen ser ut så

som fördelningen skulle se ut om det inte fanns någon skillnad mellan variablerna. Detta test lämpar

sig väl för denna studie då utfallsvariablerna är på nominalnivå utan inbördes rangordning (endast

ja/nej-svar). Cramer’s V är ett sambandsmått som bygger på Chi-2-fördelningen och används för att

kontrollera om ett observerat samband kan skiljas från slumpen (Djurfeldt, Larsson & Stjärnhagen

2010:148). Cramer’s V har ett variationsområde från 0 till 1, där en exakt indelning av vad som kan

betraktas som starka och svaga samband inte kan göras i generella ordalag utan beror på den

aktuella studiens statistiska upplägg och design. Utifrån tidigare sociologisk forskning har signifikanta

samband beräknat med Cramer’s V angetts vid värden från 0,14 och högre (Wilson & Daly 2006:992),

ett värde som enligt Toronto University är tveksamt men även kan falla inom kategorin minimalt

acceptabelt (Toronto University).3 Baserat på dessa källor kommer denna studie att utgå ifrån att ett

3 Enligt denna källa kan tolkningar av Cramer’s V göras enligt följande indelning: 0-0,15: Oftast ej användbart/Ej

acceptablet, 0,10-0,20: Svagt/Minimalt acceptabelt, 0,20-0,25: Måttligt/Acceptabelt, 0,25-0,30: Medelstarkt, 0,30-0,35: Starkt, 0,35-0,40: Mycket starkt, 0,40-0,45: Besvärande starkt/Antingen extremt bra eller kan råka

14

eventuellt samband mellan två variabler endast kan sägas existera om värdet på Cramer’s V är 0,15

eller större.

5.1.3. Anpassning av data till denna studie

För att undersöka prognosernas förmåga att predicera livsförlopp kommer prognosernas utfall

jämföras med de två typologier av avvikande beteende som presenterats av Terrie Moffitt, d.v.s.

Adolescence-Limited och Life-Course-Persistent. Detta för att undersöka till vilken grad de individer

som ansetts ha en hög risk för fortsatt asocialt beteende faktiskt tillhör gruppen av kroniska

återfallsförbrytare som i denna studie representeras av Life-Course-Persisters. Genom utvärdering

blir det även möjligt att avgöra om en viss prognosmetod lämpar sig bättre för vissa typer av

kriminellt beteende över tid än andra. Ett möjligt utfall skulle kunna vara att prognoserna endast

förmår att predicera tonårskriminalitet (Adolescence-Limited) vilket i så fall skulle visa på att

prognosernas prediktiva förmåga avtar med tiden. Möjligt är även att prognoserna över huvud taget

inte har någon prediktiv förmåga vad gäller framtida kriminalitet om inga mönster kan urskiljas

mellan negativ prognos och vare sig gruppen Adolescence-Limited eller Life-Course-Persistence.

I det praktiska genomförandet av studien har begreppen Life-Course-Persistent och Adolescence-

Limited utarbetats med stöd i teorin men samtidigt anpassats till det aktuella materialet.

Tidsperioden ”adolescence” definieras inte i exakta åldrar av Moffitt, utan refereras till tiden som

tonåring och ung vuxen (Moffitt 1993:685). Tidigare forskning med avseende på ålder och

ungdomsbrottslighet har visat att ca 3/4 av de som räknas som Adolescence-Limited förväntas ha

slutat med all brottslighet i mitten av 20-årsåldern (Farrington 1986) vilket tyder på att det som ofta

klassificeras som ungdomsbrottslighet tenderar att pågå en bit in i 20-årsåldern. Utifrån detta har jag

i denna studie valt att definiera Adolescent-Limited som brottslighet i åldrarna 16-24 även om

”adolescence” i allmänna ordalag annars oftast avser tonåren specifikt, dvs. 13-19 år. För att ha

kodats som Adolescence-Limited har individerna alltså uppfyllt samtliga av följande kriterier:

Har haft en debutbrottsålder på 14 år eller senare, registrerats för brott innan 18 år alternativt under

perioden 16-24 år, är ej registrerad för brott under perioden 25-34, samt ej registrerad för brott under

perioden 35-44 år

Eftersom populationen inte är slumpmässigt utvald och endast består till 1/3 av kontrollpojkar (som

annars skulle kunna ses representera befolkningen i allmänhet och därmed Adolescence-Limited-

gruppen enligt Moffitt), har operationaliseringen av gruppen Adolescence-Limited stött på vissa

problem. En avgörande gränsdragning har varit att få den att stämma överens med framför allt

mäta samma koncept, 0,45-0,99: Övertaligt/De två variablerna mäter med stor sannolikhet samma koncept, 1: Perfekt

15

teorins kriterie för onset. För att efterlikna en Adolescence-Limited-grupp till största möjliga mån

trots att vissa av individerna ingår i huvudstudien som brottspojkar har ett av kriterierna varit just att

de som kvalificerar sig till kategorin Adolescence-Limited inte ska ha några registrerade brott i

åldrarna 11-14 år. På så vis koncentreras deras kriminalitet till mitten av och slutet av tonåren, i

enlighet med Moffitts teori om den typ av tonårsbrottslighet som är begränsad till just tonåren.

Eftersom antalet personer som i vuxen ålder återkommande begår brott är få, såväl i en större

population men desto mer i klientelundersökningen, har individer som registrerats för brott upp till

44 år räknats som Life-Course-Persistent även fast vissa av dem levt längre än så. För att

kategoriseras som Life-Course-Persisters måste individerna även ha brottspoäng registrerade i den

allra tidigaste ålderskategorin, 11-14 år, detta för att fånga upp de som redan mycket tidigt visat

tecken på avvikande beteende. Även om det hade varit önskvärt att ordagrant endast ha inkluderat

de som verkligen fortsatt med kriminalitet livet ut (risken med nuvarande indelning är att ett antal

personer som slutat med kriminalitet efter 44 års ålder ändå inkluderas i gruppen Life-Course-

Persistent) har dock en liknande indelning upp till 44 års ålder använts i forskning om livsförlopp (se

t.ex. kap 4 i Piquero et. al. 2007). Av Piquero et.al. redovisas liknande, dock mer omfattande,

deskriptiv forskning på livsförlopp och där även de har använt sig av åldersgrupper som ”endast”

sträcker sig till 40 års ålder. Moffitt själv konstaterar dessutom att Life-Course-Persisters har en starkt

avtagande brottskurva efter 40 år (Moffitt 1993:679). Detta talar för att en sådan indelning ändå bör

kunna leda till ett resultat som speglar gruppen Life-Course-Persisters. Sammanfattningsvis har alltså

de som kodats som Life-Course-Persistent uppfyllt samtliga av följande kriterier:

Ingår i studien som en av ”brottspojkarna, d.v.s. har registrerats för brott någon gång mellan 11-15 år, har

begått brott före 18 års ålder eller i perioden 16-24 år, samt i perioderna 25-29 år, 30-34 år, 35-39 år och

40-44 år (alternativt har begått brott fram till 39 års ålder och sedan avlidit)

Detta ger en kriminell ”karriär” hos individerna på totalt minst 25 år, som mest 33 år.

Brottsfrekvensen under denna tidsperiod kan variera betydligt mellan olika individer men där de

återfallit i brott åtminstone 1 gång i samtliga av dessa tidsperioder.

5.3. Metodproblem I genomförandet av longitudinella studier finns det en rad metodproblem. I studier som upprepas vid

flera olika tillfällen och som sträcker sig över en längre tidsperiod kan det vara svårt att veta om en

registrerad förändring i individers beteende är ett resultat av en faktisk förändring hos individen eller

låg reliabilitet i studien på grund av mätfel (Lisper & Lisper 2005:64). Inom forskning kring brott är

det även viktigt att komma ihåg att lagstiftning och arbetssätt inom rättsväsende och polis ändras

över tid. En sådan förändring skulle statistiskt visa på en förändring, utan att en reell förändring av

16

beteendemönster behöver ha skett. I följande avsnitt presenteras ytterligare en rad metodproblem

som såväl den ursprungliga studien och detta examensarbete fått ta ställning till.

5.3.1. Den ursprungliga studien

Urvalet av en population har stor betydelse för vilka slutsatser som kan dras från en studies resultat.

Inom klientelundersökningen är varken brottspojkarna eller kontrollpojkarna är utvalda

slumpmässigt. Brottspojkarna har deltagit i studien p.g.a. att de registrerats för kriminalitet i unga år

och utefter dem har kontrollgruppen matchats med avseende på ålder, socialgrupp, familjetyp och

bostadsområde. Klientelgruppen är alltså trots att den består av olika undergrupper en relativt

homogen population. Det gör det problematiskt att säga något om vad resultat av denna studie

innebär för en mer heterogen population, som exempelvis den svenska befolkningen i allmänhet

(Bryman 2001:113). Även populationens ringa storlek (287 individer ursprungligen) har begränsats av

den tid och kostnad som alla omfattande longitudinella studier kräver vilket är problematisk för

generaliserbarheten. Men eftersom studiens ursprungliga syfte var att kunna säga något om

ungdomsbrottslighet och de individer som tidigt uppvisar antisocialt beteende är behovet av

precision i relation till befolkningen som helhet mindre än om studien syftat till att förklara

kriminalitet överlag. De slutsatser som kan dras från klientelundersökningen är dock i hög grad

begränsade till den population som de baseras på.

I samtliga tre indelningar av studien (psykiatriska, psykologiska och socialpsykologiska) har ett flertal

(minst två) läkare, psykologer eller sociologer intervjuat och/eller testat ungdomarna (Ahnsjö

1973:12, Humble & Settergren-Carlsson 1974:97). Även om forskarna utbildats i scoring, skatting och

intervjumetoder och systematiskt följer de uppsatta regler som studien utformats kring finns det risk

för subjektiva bedömningar vid klassificering av personers beteende (Bryman 2001:86). Skillnader i

medelvärden och spridning mellan forskarnas bedömningar har dock visats vara små i det

psykologiska avsnittet som testat just interbedömarreliabilitet (Humble & Settergren-Carlsson

1974:98). Validiteten för mätningar av intelligenskvot och projektiva test som Rorschach och AAT-

test anses dock vara varierande och meningarna om huruvida dessa tester verkligen mäter det de

säger sig vilja mäta (d.v.s. i dessa fall intelligens och psykiska besvär, bl.a.) går isär.4 Även i den

socialpsykologiska undersökningen finns problem metodologiskt, där intervjuer av mindre

strukturerad karaktär än psykologernas skattningar använts för att uppskatta riskbeteende. Tänkbara

mätfel i intervjusituationen innefattar bl.a. pojkarnas egen benägenhet att uppge riktiga uppgifter

4 Speciellt Rorschach-test har i det närmaste anklagats för att vara pseudovetenskap, se exempelvis artikel av

Lilienfeld et. al. 2001 som starkt ifrågasätter såväl Rorschach som AAT-test, samt Wood et.al. 2003 för motargument.

17

men även feltolkningar av svar och brister i interaktion mellan pojken och intervjuaren (Olofsson

1973:38).

5.3.2. Denna delstudie

Materialet som min studie baseras på är inte insamlat av mig, vilket gör att jag kan ha tolkat variabler

och deras innehåll på ett annorlunda sätt än vad som ursprungligen var tänkt. Dock har detta i

möjligaste mån försökt undvikas genom att studera ett flertal av de SOU:er som beskriver

klientelundersökningen och dess bakgrund utförligt, samt den variabelnyckel som upprättats i

samband med kodningen av ursprungsvariablerna. Det bör dock nämnas att variabelnyckeln var

relativt kortfattad i sin information och ibland något bristfällig, samt innehöll noteringar som tillförts i

efterhand. I de fall då hänsyn har tagits till noteringarna har deras riktighet kontrollerats i tillhörande

SOU:er i den mån det varit möjligt och annars inte utnyttjats.

Utfallsvariabeln utgörs av registrerad brottslighet med lagföringsregistret som källa. Detta är ett

grovt mått på brottslighet som tenderar att underskatta den faktiska brottsligheten (BRÅ 2005).

Dessutom har alla lagföringar använts på ett sammanfattande vis utan hänsyn till vilket typ av brott

individerna lagförts för, vilket inkluderar en stor variation av lagföringar med olika svårighetsgrad (allt

ifrån exempelvis trafikbrott och brott mot sjölagen till våldsbrott och bedrägeri). Att hänsyn inte

kunnat tas till vare sig typ av brott eller brottsfrekvens (en person som registrerats 1 gång jämställs

med en person som registrerats flera gånger) är en nackdel som fått kvarstå p.g.a. tidsbrist. En

uppdelning i antal brott är dock något som i viss mån hade riskerat att omöjliggöra statistiska

sambandsberäkningar och korrelation av brottsligheten inom klientelgruppen sett över under hela

livsförloppet. Eftersom populationen varit så pass liten och de som dessutom begått brott under en

lång period av sitt liv är ytterst få har jag därför endast skilt mellan individer som begått brott och

inte. Även en ytterligare uppdelning i brottstyper hade försvårat signifikansprövningar betydligt,

något som begränsade möjligheterna att studera klientelpojkarnas asocialitetsmönster mer i detalj.

Indelningen av utfallsvariablerna (Adolescence-Limited och Life-Course-Persistent) som dikotoma kan

delvis ses som problematisk då de respektive grupperna ställs mot resten av individerna i

klientelgruppen (de som inte begått brott alls, de som begått få brott sporadiskt samt de som ingår i

den ytterligare grupp som prognosvariablerna testas för). De två grupperna som undersöks kan dock

inte överlappa varandra p.g.a. att kodningskriterierna utesluter detta.

Sammanslagningen av prognosvariablerna i denna studie har gjorts av samma anledning som för

brottstyperna, d.v.s. fördelningen hade blivit alltför utspridd om den delats upp i undergrupper för

att kunna signifikansprövas om den ursprungliga indelningen (fem respektive åtta olika

svarsalternativ istället för de nuvarande tre, god-medel-dålig) hade behållits. En mer avancerad

18

regressionsmodell, exempelvis en logistisk regression hade kanske delvis kunnat lösa detta problem

så att den ursprungliga indelningen hade kunnat behållas, men den nuvarande indelningen tillför en

mer överskådlig bild över prognosernas utfall än vad de gjorde med de tidigare skilda sätten att

kategorisera prognoserna, vilket talar för den nuvarande utformningen av prognosresultaten. Det har

dock varit viktigt att göra den nya indelningen av prognosutfallen så att den överensstämmer med

ursprungstanken i så hög grad som möjligt för att kunna hålla en god begreppsvaliditet (Bryman

2001:43). Indelningen strävar efter att de nya måtten fortfarande ska spegla dåliga respektive goda

prognoser så som det varit tänkt i ursprungsstudien.

Användandet av registerdata är även förknippat ytterligare problem sett över tid. Statistikföring

tenderar att förändras över tid bland annat genom ändrade rutiner, införandet av nya system,

förändringar i lagstiftning m.m. Detta är fallet även för de registerdata som finns tillgänglig för

individerna som ingår i denna studie. Den registrerade kriminalitet som inrapporterats för

individerna kommer från två olika register där övergången dem emellan innefattar vissa problem.

Den första uppföljningen som gjordes i början av 1980-talet inhämtade kriminalitetsdata från PBR

medan den nu pågående uppföljningen har inhämtat resterande data från Lagföringsregistret (från

1974 och framåt). Således finns det ett antal år där statistik från de båda källorna överlappar

varandra men där en övergång från det ena systemet till det andra varit oundviklig för att kunna

studera hela livsförloppet.

Denna studie baseras på registrerad brottslighet vilket gör att det avvikande beteende och den

brottslighet som en individ begått men som inte finns med i polisens register faller utanför studiens

omfång. Majoriteten av den livsförloppsforskning som genomförts har endast baserats på s.k.

”synliga brott”, d.v.s. brott som kommit till polisens kännedom. Detta gör att forskningen till stor del

koncentrerats kring vardagsbrott som exempelvis våldsbrott, stöld och narkotikabrott, medan mer

dold brottslighet som ekonomisk brottslighet är relativt outforskad i sammanhanget (Soothill et. al.

2009:7). Att i denna studie även inkludera misstankesregistret i utfallsmåttet hade varit ett alternativ

för att få utfallsvariabeln att mer efterlikna den faktiska brottsligheten, men då databearbetningen

och överföringen av information från lagföringsregistret var tidskrävande nog har denna studie inte

kunnat ta hänsyn till de mer ingående uppgifter som misstankesregistret erbjöd och inte heller till

mer beskrivande detaljer av brotten i lagföringsregistret så som brottstyp eller brottsfrekvens.

5.4. Etik Få studier inom samhällsvetenskapen är befattade med så komplicerade etiska överväganden som

longitudinella studier ställs inför. Varje forskningsaktivitet bör utformas på ett sådant sätt att den

inte riskerar att skada eller innebär oskäliga risker för deltagarna (Ruane 2006:29). För deltagare i

19

longitudinella studier är det av yttersta vikt att den information som samlas in hanteras korrekt och

att känsliga uppgifter behandlas med sekretess. Med hänsyn till de individer som ingår i

klientelundersökningen har projektet i sin helhet etikprövats och godkänts, och i min egen delstudie

har all hantering av känslig data skett på institutionen. För att få tillgång till uppgifterna användes en

omfattande inloggningsprocedur till SCB:s datahanteringssystem som dessutom endast gett

begränsad tillgång till uppgifterna (inga data har kunnat sparas på vare sig extern dator eller annan

lagringsmedia, bl.a. för att minimera risken för att uppgifter sprids). Även val av variabler,

undersökningsdesign och analys kan ha påverkar en studies resultat och hur resultat sedan används

för att gynna, motverka eller motbevisa vissa argument (Ruane 2006:40). Denna studies har två

huvudfokus, typologier och prognoser, vilka ur ett etisk perspektiv båda är i behov av genomgående

reflektion och tolkning. Resultatens innebörd kommer därför diskuteras utförligt för att relatera

utfallet till en större kontext.

6. Resultat Indelningen av individerna baserat på kriminalitetsmönster gav följande resultat: 22 individer

kvalificerades till den grupp som klassats som Life-Course-Persistent, medan gruppen Adolescence-

Limited bestod av 67 individer. Sett till det totala antalet klientelpojkar motsvarar fördelningen

förväntningarna jämfört med tidigare studier. I en studie av Moffitt bestod kohorten av 10 % Life-

Course-Persisters och 26 % Adolescence-Limited (Moffitt et. al. 2002:184). Detta kan jämföras med

denna studie där 7,7 % var Life-Course-Persisters och 23.3% var Adolescence-Limited. Dock sträcker

sig Moffitts uppföljning av individerna endast upp till 26 års ålder vilket gör att kategoriseringen, om

än med likheter i synsätt på onset, skiljer sig avsevärt från klientelpojkarna som följts betydligt

längre. Av de som återfanns inom gruppen Life-Course-Persistent var samtliga individer brottspojkar

och hade en debutålder i registrerat brottslighet hos polisen från 11 upp till 14 år. Av de som

registrerats som Adolescence-Limited var 11 individer kontrollpojkar och resten brottspojkar, och

hade en registrerad debutålder på 14 – 17 år. Utifrån den teoretiska modell som valts kunde således

inte samtliga klientelpojkars prognoser utvärderas eftersom resterande individer antingen inte hade

någon registrerad kriminalitet eller endast uppvisade sporadiska kriminalitetsmönster som inte

kunde inkluderas inom ramen för denna studie.

Kodningen av gruppen Life-Course-Persistent skulle den teoretiskt kunna innebära att en individ har

registrerats för brott i ung ålder (11-14 år) och sedan har ett minimum på endast 5 lagföringar totalt

under en den sammanlagda period som studeras (ca 30 år). Detta är dock fallet för endast en individ

som starkt avviker från resten av individerna i gruppen som har ett genomsnitt på 27 lagföringar och

20

85 brott per person (Se tabell i Bilaga 2). Gruppen av Life-Course-Persisters är alltså en grupp som

domineras av individer som under hela sin livstid återkommande har lagförts för flertalet brott.

6.1. Prediktiv förmåga Prognosernas prediktiva förmåga var i likhet med i den tidigare uppföljningen sammanfattningsvis

svag, men där utfallet i en jämförelse prognoserna emellan blev annorlunda än tidigare. För vissa

prognosvariabler uppvisades signifikanta skillnader i förmåga att predicera kriminalitet beroende på

vilken utsträckning i tiden som prövades. Nedan följer en presentation av resultatet indelat på

prognos- och diagnosvariablernas ämnesindelning.

6.1.1. Barnpsykiatriska delen

I den barnpsykiatriska delen påträffades 5 individer vars prognosresultat av en okänd anledning fallit

bort. Det totala antalet individer i denna testning är därför endast 282, till skillnad från de övriga två

kategorierna där alla 287 individer finns med. Som tidigare påpekats är detta den psykiatriska

prognos som ställts utifrån kriteriet att inga ytterligare åtgärder (behandling) vidtas.

Av de som begått brott endast i tonåren och början av 20-årsåldern hade en övervägande majoritet

fått goda eller medelgoda prognoser (se Tabell 4). Något signifikant samband mellan prognosresultat

och tonårskriminalitet kunde inte påvisas då sambandsmåttet Cramer’s V endast var 0,093, alltså

under den minimigräns anses vara acceptabel för signifikans (i denna studie 0,15).

Tabell 4. Prediktiv förmåga hos den psykiatriska prognosen sett till gruppen Adolescence-Limited. Fördelning (absoluta tal och procent) samt sambandsmått.

Psykiatrisk prognos

Adolescence-Limited God Medel Dålig Totalt

Nej 98 83 34 215

45,6% 38,6% 15,8% 100%

Ja 30 31 6 67

44,8% 46,3% 9,0% 100%

Totalt 128 114 40 282

45,4% 40,4% 14,2% 100%

Chi-2 (2 df) = 2,444, p

21

Tabell 5. Prediktiv förmåga hos den psykiatriska prognosen sett till gruppen Life-Course-Persistent. Fördelning (absoluta tal och procent) samt sambandsmått.

Psykiatrisk prognos

Life-Course-Persistent God Medel Dålig Totalt

Nej 126 104 32 262

48,1% 39,7% 12,2% 100%

Ja 2 10 8 20

10,0% 50,0% 40,0% 100%

Totalt 128 114 40 282

45,4% 40,4% 14,2% 100%

Chi-2 (2 df) = 16,542, p

22

i likhet med den psykiatriska prognosen kunde inget signifikant samband urskiljas mellan

tonårskriminalitet och dålig prognos, där prognoserna för denna grupp varit mer positiva än för

klientelgruppen som helhet. Även Chi-2 och Cramer’s V visades vara på en låg nivå för Adolescence-

Limited gruppen i såväl den psykiatriska som i den psykologiska prognosmetoden.

Tabell 7. Prediktiv förmåga hos den psykologiska prognosen sett till gruppen Life-Course-Persistent. Fördelning (absoluta tal och procent) samt sambandsmått.

Psykologisk diagnos

Life-Course-Persistent God Medel Dålig Totalt

Nej 127 87 51 265

47,9% 32,8% 19,2% 100%

Ja 1 13 8 22

4,5% 59,1% 36,4% 100%

Totalt 128 100 59 287

44,6% 34,8% 20,6% 100%

Chi-2 (2 df) = 15,487, p

23

annorlunda jämfört med de två andra mer kliniska bedömningarna avviker även i denna studie vad

gäller prediktiv förmåga, men på ett annorlunda sätt än vad den gjorde i den tidigare uppföljningen. I

denna studie gav denna prognosmetod signifikanta resultat för båda undersökningsgrupperna, men

där den till skillnad från de andra prediktionsmåtten predicerade tonårskriminalitet bättre än en mer

långvarig kriminell karriär.

Tabell 8. Prediktiv förmåga hos den socialpsykologiska prognosen sett till gruppen Adolescence-Limited. Fördelning (absoluta tal och procent) samt sambandsmått.

Socialpsykologisk prognos

Adolescence-Limited God Medel Dålig Totalt

Nej 75 103 42 220

34,1% 46,8% 19,1% 100%

Ja 10 46 11 67

14,9% 68,7% 16,4% 100%

Totalt 85 149 53 287

29.6% 51,9% 18,5% 100%

Chi-2 (2 df) = 11,286, p

24

Sammanfattningsvis kan det konstateras att prognosmetoderna i likhet med den tidigare

uppföljningen (Sarnecki 1985) visades vara bristfälliga i förmågan att predicera framtida kriminalitet,

då genomgående svaga eller inga samband alls uppvisades mellan dålig prognos och kriminalitet.

Vissa mönster kunde dock urskiljas i prognosernas prediktionsförmåga ställt till de olika typologierna.

Som i studien av Anderson & Walsh (1998) var de individer som bäst kunde prediceras utifrån

psykologiska projektiva metoder de som även uppvisat tidiga tecken på antisocialt beteende, d.v.s.

de som kvalificerat sig till gruppen Life-Course-Persistent. Prognoserna med tyngdpunkt på kliniska

bedömningar var något bättre på att predicera långvarig kriminalitet, medan den sociologiska

prognosen främst predicerade ungdomskriminalitet. Samtidigt är det tydligt att en majoritet av de

som predicerades ha dåliga förutsättningar oavsett prognostyp inte fortsatte med kriminalitet utan

upphörde med brott helt.

6.2. Age-Crime-Kurva Sett till den frågeställning som avser prognosernas prediktiva förmåga över tid visar ålderskurvorna i

följande avsnitt hur den registrerade kriminaliteten hos klientelpojkarna varierat över hela

livsförloppet (d.v.s. från tidiga tonåren fram till idag då individerna som fortfarande ingår i studien är

ca 70 år). Utifrån Moffitts teori bör ålderskurvan för individerna i de två typologierna se mycket olika

ut sett till kriminalitet över tid. De som har en kort aktiv period i tonåren begår ett antal brott under

denna period för att sedan upphöra helt. Eftersom antalet individer med just detta mönster sett till

den totala befolkningen är relativt många har de stor inverkan på ålderkurvan när alla slås ihop till en

gemensam ålderskurva för alla oavsett individuellt mönster och typologi. Detta bidrar till att formen

på den traditionella age-crime-kurvan har en stark övervikt av brottslighet i tonåren, medan det fåtal

som fortsätter begå brott under lång tid inte har samma inverkan på den sammanräknade kurvan. Då

tidig brottslighet är av stor vikt för Moffitts teori har ålderskurvan för de två typologierna skapats

genom att bl.a. ta hänsyn till brottspoäng i tidig ålder (11-14 år) och den sammanlagda brottsligheten

upp till 18 år, för att sedan övergå till de tidsperioder (20-24 år osv.) som tidigare använts för

indelning av lagföringar. Detta framför allt för att kategorin 16-19 år (men även perioden 20-24 år)

som tidigare nämnts, utifrån tidigare forskning kan tänkas vara något missvisande då genomsnittet i

dessa perioder är väldigt lågt. Sett till befolkningen i allmänhet är Life-Course-Persisters

överrepresenterade i materialet eftersom urvalet av populationen inte varit slumpmässigt utan

grundats på tidigare kriminalitet vilket gör att inte heller kurvan för samtliga klientelpojkar kan anses

vara representativ för befolkningen i stort.

Utifrån de gruppindelningar som analyserats i denna studie är det tydligt att antalet brott som

gruppen Adolescence-Limited (AL) står för i tonåren är väldigt liten i förhållande till det antal

lagföringar som Life-Course-Persisters (LCP) har i genomsnitt även i tonåren (se Diagram 1). Den

25

sammanlagda kriminaliteten för samtliga klientelpojkar oavsett gruppindelning under denna period

är dock på en nivå liknande Adolescence-Limited-gruppen eftersom antalet Life-Course-Persisters är

så få att deras höga antal lagföringar inte utmärker gruppen som helhet.

Diagram 1. Antal lagföringar per person (i grupperna Adolescence-Limited, Life-Course-

Persistent samt för samtliga klientelpojkar) i tidsintervall (från 11-69 års ålder).

Det genomsnittliga antalet brott för de som ingår i gruppen Life-Course-Persisters är betydligt högre,

med en ihållande kriminalitet som sträcker sig långt in i 40-årsåldern för att sedan avta (för underlag

och ytterligare detaljer kring Diagram 1, se Bilaga 4). I dessa diagram som inkluderat eventuella

lagföringar även efter 44 års ålder (som inte inkluderats i kodningen av grupperna AL eller LCP) visar

ändå på ett tydligt avtagande i antal lagföringar efter perioden 40-44 år, vilket stämmer med de

slutsatser som även tidigare forskning kommit fram till (Moffitt 1993, Laub & Sampson 2003) och

visar även på att mer eller mindre samtliga individer oavsett prognos avslutade sin brottskarriär i

slutet av 40-årsåldern. Intressant är även att gruppen Life-Course-Persisters har även ett trendbrott i

avtagandet av kriminaliteten i slutet av 30-årsåldern, i likhet med de modeller som gjorts baserat på

Laub & Sampsons population (se Figur 9.1 i Laub & Sampson 2003:257). Det är dock viktigt att

komma ihåg att ålderskurvorna (precis som hela denna studie) endast avser registrerad brottslighet

vilket inte alltid speglar trender hos individers totala brottslighet, som även inkluderar de brott som

inte kommer till polisens kännedom.

För att få en överblick över hur lagföringarna fördelats hos individerna baserat på den ursprungliga

indelningen av brottspojkar och kontroller presenteras även en ålderskurva över dessa grupper (se

Diagram 2). Då denna översikt inte är lika beroende av tidpunkten för det första brottet utan endast

0

5

10

15

20

25

30

35

An

tal l

agfö

rin

gar/

pe

rso

n

Ålder

Samtliga

AL

LCP

26

syftar till att översiktligt jämföras med min delstudies typologier har de sammanhängande

tidsintervallerna här behållits (från 16-19 år o.s.v.). En uppdelning efter samma modell som i Diagram

1 gjordes men gav tvetydigt resultat i linje med de tidigare indikationer som funnits på att det finns

vissa felkällor i perioderna 16-19 år och 20-24 år. För underlag till Diagram 2 samt resultatet av den

alternativa indelningen se Bilaga 5 och 6.

Diagram 2. Antal lagföringar per person (i grupperna Kontrollpojkar, Brottspojkar samt för

samtliga klientelpojkar) i tidsintervall (från 11-69 års ålder).

I en jämförelse mellan de olika gruppindelningarna blir det tydligt att brottspojkarna och de som i

denna studie kategoriserats som Life-Course-Persisters har haft ett liknande livsförlopp med

avseende på längden på brottskarriären men där det fåtal Life-Course-Peristers som högfrekvent

återkommit i lagföringsregistret under lång tid även har en betydligt högre lagföringsfrekvens överlag

(maximalt ca 30 lagföringar/person för gruppen Life-Course-Peristers jämfört med maximalt 4,5

lagföringar/person för brottspojkarna). Utöver de som kvalificerats till Adolescence-Limited skulle det

kunna förekomma ett antal Late-Starters i kontrollgruppen eftersom de som ingår i kontrollgruppen

inte var registrerade för brottslighet vid tiden för huvudstudiens början men kan ha blivit det vid

senare tillfälle. Medelvärdet för kontrollgruppen är genomgående lågt men inte noll vilket indikerar

detta.

Det faktum att de tidiga perioderna från PBR skiljer sig från lagföringsregistrets statistikföring är

något som påverkar hela denna studie men som tyvärr inte gått att undvika eller kontrollera för, då

exempelvis en jämförelse av brottsfrekvens mellan officiella data och självdeklarationsdata inte

funnits tillgänglig för hela livsförloppet. En delförklaring till att den registrerade brottsligheten är

0

0,5

1

1,5

2

2,5

3

3,5

4

4,5

5

An

tal l

agfö

rin

gar/

pe

rso

n

Ålder

Samtliga

Brottspojkar

Kontroll

27

lägre än väntat i tidsintervallen för de yngre åldrarna (

28

är fallet inte minst med den teori som denna studie bygger på, där studiens teoretiska antaganden

förespråkar att diskutera kriminalitet utifrån ett gruppindelningsperspektiv. För utvärderingen av

prognosernas prediktiva förmåga har det ändå varit fördelaktigt med en tydlig indelning för att kunna

urskilja gemensamma skillnader och likheter hos de som fått dålig respektive god prognos. Såväl

typologier som prognoser kan dock utnyttjas på ett tvivelaktigt sätt av såväl forskare som andra

aktörer i sökandet efter enkla lösningar på en mångfacetterad och komplex problematik, vilket gör

det extra viktigt att sätta resultatet i sådan forskning i ett sammanhang. Resultatet i denna studie ger

visst stöd till att tidiga indikationer på antisocialt beteende kan kopplas till kriminella karriärer, men

visar även att den absoluta majoriteten av de som uppvisat problembeteende i ung ålder inte

fortsätter begå brott.

Fördelningen av brott under livsförloppet hos Life-Course-Persisters visades i ålderskurvorna stämma

väl överens med tidigare forskning på längre brottskarriärer och gav stöd till den operationalisering

som gjorts i denna studie. Att brottsligheten i gruppen haft en relativt hög frekvens under en lång

period kan dels, som tidigare nämnts, ha sin orsak i att de registerdata som uppgifterna baserats på

tagits från olika källor, men även på att brottsligheten beräknats per person. Detta gör att dessa

trender blir mer utplanande och med lägre högstanivå vid ungdomsperioden och en topp först i 30-

årsåldern. Att gruppen Life-Course-Persisters har en lång tid av jämn brottsfrekvens med förskjuten

topp kan därför stämma trots den troliga skevheten i registerdata. Detta stämmer även överens med

den ålderskurva som Laub & Sampson presenterar över kroniska återfallsbrottslingar (2003:104),

men där de även argumenterar för att en ytterligare uppdelning i olika typer av kriminellt beteende

(d.v.s. inte bara två typologier) är önskvärd.

7.1. Prediktioner av framtida beteende Ställt i relation till utvärderingen av prognosvariablernas förmåga kan det diskuteras om teorins

grundläggande idé att dela in individer i endast två typologier är meningsfull. Resultatet i denna

studie och tidigare forskning (Moffitt et.al. 2002, Raine et. al.2005) visar på ett samband mellan

tidiga indikationer på antisocialt beteende och långvarigt avvikande beteende, där prognoser ställda

tidigt i livet kan ha viss prediktiv förmåga. Just indelningar i typologierna Adolescence-Limited och

Life-Course-Persistent visar på liknande resultat i denna såväl som i tidigare forskning. Individer i

båda typologierna uppvisar symptom på personlighetsstörningar, psykopatiska drag samt har haft

olika svåra hemförhållanden och problem i skolan, men gruppen Life-Course-Persisters tenderar att

ha signifikant fler symptom på antisocial personlighetsstörning och svårare att upphöra med brott

även om de konfronterats med sådana händelser som annars brukar sammankopplas med avtagande

brottslighet (exempelvis som att få ett arbete eller att gifta sig) (Moffitt et. al. 2002:198).

29

Som tidigare nämnts anses individer med lång brottskarriär vara få, persistenta och patologiska,

medan de som endast begår brott i tonåren är vanliga, tillfälliga och i det närmaste normativa

(Moffitt et. al. 2002:180). Detta synsätt på brott i ungdomsåren som något normativt får även

medhåll av forskarna i den sociologiska delen av studien som hävdar att de flesta barn, framför allt

pojkar, någon- eller några gånger begår brottsliga handlingar (SOU 1971:49, s. 78). Användandet av

indelningar i typologier av den typ som Moffitt föreslår får visst stöd i denna studie då de mer kliniska

individbaserade diagnoserna i större utsträckning gav bättre prediktioner. De som inom dessa avsnitt

getts en dålig prognos fortsatte oftare med kriminalitet under en längre tid, medan den sociologiska

prognosen med större fokus på relationella faktorer, familj och skola visade bäst resultat i

prediktionen av tonårskriminalitet. Även detta kan anses stämma med tidigare forskning då de

studier som konstaterat sådana samband studerat kriminalitet upp till en viss ålder och inte ett helt

livsförlopp (Verhulst et. al. 1994, Sarnecki 1985). Baserat på detta något tvetydiga resultat kan en

förklaring vara att de båda typerna av prediktionsmått (kliniska respektive sociologiska prognoser) är

meningsfulla men för olika typer av kriminalitet.

En brist i denna uppföljning är det faktum att en av de psykiatriska prognoserna inte återfunnits och

därför inte heller kunnat utvärderas. Eftersom de båda psykiatriska prognoserna var ställda i ett

jämförande perspektiv med avseende på om individen fick behandling för eventuella diagnoser eller

inte hade en jämförelse mellan dessa två prognoser varit intressant. Det är dock viktigt att

understryka att denna studie ändå inte kunnat ta hänsyn till huruvida individerna fått behandling

eller inte. Skillnader i tillgång till behandling av eventuella dåliga psykiatriska diagnoser kan ha

påverkat hur utfallet blivit för de som ursprungligen har fått lägst poäng i den psykiatriska

utvärderingen men faller utanför denna studies omfång.

För att återknyta till den tidigare diskuterade och allmänt vedertagna uppfattningen att tidigare

brottslighet predicerar senare brottslighet kan man fråga sig varför inte alla som begått brott i

ungdomsåren fortsätter att begå brott även i vuxen ålder. Som tidigare konstaterats är det inte i

strikt mening så att alla de som fortsätter med brott i vuxen ålder fortsätter tills de avlider (även om

så är fallet för vissa) utan även de upphör med brottsligheten förr eller senare (Ahnsjö 1973:166). De

som haft sämst möjligheter att ta tillvara möjligheter att upphöra med brott tenderar att vara de som

tidigt uppvisat antisocialt beteende och har sämre såväl psykologiska som psykiatriska prognoser,

vilka i kombination med sociala faktorer (inkonsekvent uppfostran, svår hemmiljö, dåliga

skolresultat) ges sämre förutsättningar jämfört med de som inte konfronterats med alla dessa

faktorer sammanlagt. Att prognoserna uppvisar en relativt låg signifikans för prediktion av framtida

kriminalitet oavsett typologi beror därför troligtvis på den mängd faktorer som påverkat individerna

dels i tonåren men framför allt i resten av livet och som denna studie inte kontrollerat för. Förmågan

30

att med hjälp av prediktioner i tidig ålder kunna förutse brottslighet på en högre strukturell nivå kan

därför i likhet med Tham och von Hofer s resonemang (2009:314) ifrågasättas, men där prognoserna

ändå kan ha betydelse i de fall då de kan fånga upp unga individer med avvikande beteende i tidig

ålder och erbjuda stöd och hjälp.

7.2. Studien då och nu – antaganden, begrepp och dess beständighet Den ursprungliga studien initierades på 1950-talet då man iakttagit en tilltagande

ungdomsbrottslighet. Att oron kring detta relativt nya fenomen var betydande är påtaglig då den

motiverade genomförandet av en studie av så pass stora mått som klientelstudien haft. I det

inledande stadiet framkom det dock efter en del eftersökningar att antalet brottsdebutanter i

åldrarna 13-17 år (som var ursprungstanken att undersöka) var mindre än beräknat, varpå denna

grupp utökades till att innefatta pojkar mellan 11-17 år för att få med majoriteten av debutanterna

(SOU 1971:49, s. 21). Det gavs alltså redan i förberedandet av studien en antydan till att problemets

faktiska omfattning kunde ha överskattats.

Teorin som min delstudie utgått ifrån lanserades först på 1990-talet av Terrie Moffitt, vilket gör att

innebörden av vem och vad som är ungdom eller ”adolescent” med stor sannolikhet varit annorlunda

i hennes teoretiska utgångspunkt mot vad begreppen motsvarade på 1950- och 60-talet när

individerna som ingår i klientelundersökningen var unga. Begreppens skiftande innehåll är något som

påverkar vilka som i tidigare respektive framtida studier kan komma att kategoriseras som

Adolescence-Limited och visar tydligt på problematiken i longitudinella studier som genomförs över

flera generationer. Som exempel kan nämnas det som Moffitt påpekar är en av orsakerna till

ungdomsbrottslighet, d.v.s. glappet mellan social och biologisk mognad. Detta blir annorlunda i

klientelundersökningens kontext där ungdomsperioden på 50- och 60-talet inte var lika lång som den

kanske är idag, då unga människor tenderar att bo hemma och studera i allt högre åldrar. Även

beteenden som anses vara problematiska och synen på dessa kan skifta över tid vilket gör att de

bakomliggande orsaksfaktorer och variabler som tas med i en studie av ungdomsbrottslighet kan

skilja sig beroende på när studien initieras. Att inkludera variabler som ”lyssnar på jazz” i det

sociologiska avsnittet kan i