http://www.diva-portal.org

This is the published version of a chapter published in Ett liv som handledare. Mats Larsson65 år.

Citation for the original published chapter :

Wendschlag, M. (2018)Finanstillsynens utveckling i Sverige från mitten av 1800-talet fram till 1990-talskrisenIn: Mikael Lönnborg och Peter Hedberg (ed.), Ett liv som handledare. Mats Larsson 65år Uppsala universitet

N.B. When citing this work, cite the original published chapter.

Permanent link to this version:http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-373927

Finanstillsynens utveckling i Sverige från mitten av 1800-

talet till 1990-talskrisen1

Mikael Wendschlag

Det här projektet beskriver utvecklingen av den svenska finanstillsynen från mitten av

1800-talet fram till 1990-talskrisen. Det empiriska materialet, hämtat främst ur Bank- och

Fondinspektionens arkiv och sekundära finanshistoriska källor, har analyserats utifrån ett

teoretiskt ramverk baserat på en adaption av den institutionella ekonomiska teorin, med

hjälp av ekonomisk regleringsforskning och policyanalys, för att förstå hur en

tillsynsmyndighet kan förstås i förhållande till det ”Northska” begreppsparet institutioner

och organisationer.

I arbetet argumenteras för att tillsynsmyndigheter kan förstås som ”institutionella

organisationer”, vars existens och agerande bygger på och till stor del kan förstås utifrån

de institutioner de är satta att implementera. För att detta lyckosamma VM-år använda

North’s berömda sportanalogi så kan den finansiella regleringen förstås som ”spelets

regler”, de finansiella företagen som ”spelarna”, och Bankinspektionen som ”spelets

domare”. Denna ansats skiljer sig från North’s egen som förutsätter att institutioner (t ex

finansiell reglering) har inneboende ”enforcement characteristics” (North 1990) och

således skulle göra organisationer som tillsynsmyndigheter (och fotbollsdomare) obsoleta

– ett antagande som historien och den svenska finanstillsynen alltså inte ger stöd för.

Efter denna korta teoretiska utvikning kommer nu artikeln ägnas åt att beskriva

den historiska utvecklingen av finanstillsynen i Sverige, dock med fokus på den tillsyn

som Bankinspektionen ansvarade för. I slutet summeras några av huvuddragen i denna

historia. Projektets fokus ligger framförallt på banktillsynens- och värdepapperstillsynens

utveckling - försäkringsinspektionen och dess verksamhet beskrivs inte i samma

utsträckning.

1 Artikeln bygger på avhandlingen Theoretical and empirical accounts of Swedish financial supervision in the 20th century som försvarades den 7 juni 2012. Professor Charles Goodhart, LSE, var opponent. Professor Mats Larsson var biträdande handledare tillsammans med Professor Sverre Knutsen, BI. Professor Hans Sjögren, Linköping Universitet var huvudhandledare. Källmaterialet kommer främst från Bankinspektionens och Bank- och Fondinspektionens arkiv på Riksarkivet i Arninge. Efter disputationen har Mikael Wendschlag arbetat som forskare och lärare vid Ekonomisk-historiska institutionen, som gästforskare på European University Institute och Swedish House of Finance samt som forskare/utredare på Finansinspektionen.

Bankmarknadens, regleringens och tillsynens framväxt under 1800-talet

Under 1800-talets andra hälft utvecklades successivt ett formellt institutionellt ramverk

för reglering och tillsyn av de finansiella marknaderna i Sverige. Utvecklingen drevs

främst av de finansiella näringarnas modernisering och expansion, vilken i sin tur drevs

av, och drev på, den samtida industrialiseringen (Ögren, red., 2010).

Under decennierna kring år 1900 genomfördes en rad viktiga reformer vilka la

grunden för statens roll och ansvar för de finansiella marknaderna, (Larsson, 1993).

Riksbanken fick många av de funktioner och ansvarsområden som vi idag associerar med

en centralbank, såsom monopol på sedelutgivning, bankernas bank, och ”lender of last

resort” under finanskriser. Med år 1897 års riksbankslag avvecklade Riksbanken

dessutom sin omfattande affärsbanksverksamhet runt om i landet, vilket öppnade upp

den framväxande bankmarknaden för större konkurrens mellan privata aktörer.

Sparbanker, vilka etablerats runt om i landet sedan 1820-talet, försåg den breda

allmänheten med spar- och enklare lånetjänster, medan affärsbanker riktade sig till

företag, handel, och de mer välbeställda. Sparbankslagstiftningen, vilken i sin första form

kommit redan på 1820-talet, byggde på idén att sparbanker skulle verka sparfrämjande i

det lokala samhället utan kommersiella vinstmål. Tillsynsansvaret över sparbankerna låg

formellt hos Länsstyrelserna, men i praktiken var kontrollen mycket ringa. Den lokala

förankringen och det lokala sociala nätverket fungerade som den viktigaste regleringen

och tillsynen av både banken, dess ledning och kunder, vilket gjorde att en centralisering

av tillsynen inte var aktuellt på samma sätt som för de nationellt expanderande

affärsbankerna, (Se Petersson i denna volym).

Fram till slutet av 1800-talet var de flesta affärsbanker enskilda banker med

sedelutgivningsrätt och personligt ansvar för bankens ägare. Dessa banker reglerades

främst genom grundarnas personliga ansvar för bankens affärer och genom den

verksamhetsbeskrivning som bankerna uppgett i sina oktrojansökningar. Om banken

gick med förlust kunde ägarna bli personligt ansvariga, och om man bröt mot sina egna

stadgar, till exempel genom alltför vidlyftig sedelutdelning eller för låg avsättning för

eventuella kreditförluster, kunde kungen besluta om att återkalla oktrojen. Eftersom varje

banks oktroj kunde se olika ut, eller tolkas olika fanns länge en viss diskrepans mellan de

regler som gällde för varje bank, men i takt med att banklagstiftningen utvecklades kom

dessa skillnader att bli allt mindre. År 1846 trädde den första lagen i kraft som reglerade

de enskilda bankerna, och kontrollen lades på Länsstyrelserna. De enskilda bankerna

verkade alla fortfarande på geografiskt lokala marknader vilket talade för en

decentraliserad kontroll, även om denna i praktiken var mycket sporadisk och

osystematisk. Även med 1846 års lag var således bankägarnas personliga ansvar och den

lokala sociala kontrollen viktiga komponenter i regleringsregimen.

Aktiebolaget fick sitt stora genombrott från slutet av 1800-talet och möjliggjorde

både investeringar, risktagande och riskdiversifiering på en större skala än tidigare, vilket

passade mycket bra för de ofta storskaliga och riskfyllda industriella projekt som bolagen

i de nya näringarna inom järnväg, energi, råvaruutvinning och förädling efterfrågade,

(Broberg, 2010). Även för bankerna blev aktiebolagsformen tongivande.

Aktiebolagsbankerna blev allt fler i slutet av 1800-talet, medan de enskilda

bankerna med sedelutgivningsrätt blev allt färre. Med bankaktiebolagslagen 1848 och

dess efterföljande reformer förändrades flera av de grundläggande premisserna för

reglering och kontroll., inte minst genom att ägarnas personliga ansvar begränsades till

det inbetalade aktiekapitalet. Samtidigt kunde kretsen av ägare i aktiebolagsbankerna

breddas långt utanför en lokal socialt sammanhållen grupp, vilket minskade betydelsen av

den sociala, informella tillsynen.

Trots att bankernas aktiebolagslag på många sätt efterliknade den generella

aktiebolagslagen bestod den viktiga separationen mellan aktiebolagsbanker och andra

typer av aktiebolag genom att oktrojkravet behölls. Med andra ord förblev

bankverksamhet förbjuden i Sverige utan ett uttryckligt tillstånd från staten. I många

andra länder, såsom Storbritannien och Tyskland, förblev aktiebolagsbanker reglerade i

den generella aktiebolagslagstiftningen och utan strikta tillståndsprövningar. Den

juridiska särskiljningen av banker från andra affärsverksamheter, och explicita

tillståndskrav, kan i någon mån förklara varför banktillsynen utvecklades mycket tidigare i

Sverige, och USA till exempel, än i Storbritannien, Tyskland och de många länder som

följde deras regleringsmodell, (Hotori & Wendschlag, 2018).

Lika viktigt som själva aktiebolagsformen var utvecklingen av en väl fungerande

andrahandsmarknad för ägarbevisen, aktierna. Stockholms Fondbörs hade skapats redan

1863, men åren runt sekelskiftet genomfördes ett flertal viktiga reformer som utvecklade

handeln. Öppettiderna ökade, och listning av priser och ägarregister uppdaterades mer

frekvent, (Algott, red.,1963). Antalet medlemmar på börsen utökades också. Förutom de

traditionella fondkommissionärerna tilläts de större affärsbankerna bli medlemmar från

och med 1905 – mer om detta senare. Handeln med aktier drevs också i allt högre grad

på börsen istället för vid sidan om, vilket drev upp volym och omsättning, (Algott, 1963).

Aktiehandeln reglerades främst genom kravet på medlemskap, för vilket krav på

viss kompetens och ekonomisk kassa ställdes. Stockholms handels- och sjöfartsnämnd

hade ett visst tillsynsansvar, men det rörde alltså främst kontrollen av att handeln bedrevs

av behöriga medlemmar.

Med utvecklingen av både bankmarknaden och bankregleringen under 1800-

talets andra hälft ökade behovet av en allt mer formaliserad banktillsyn. Oktroj-

ansökningar hanterades av Finansdepartementet, och för att hantera de allt fler

tillståndsansökningarna utnämndes år 1868 en tjänsteman för att specifikt hantera

bankrelaterade ärenden, och år 1878 gavs denne titeln Bankinspektör2 och ansvaret för

en nyupprättad liten Bankbyrå inom departementet. Till uppgifterna hörde förutom

handläggning av ansökningar även beredande av bankregleringsförslag, insamling och

sammanställning av bankernas rapportering med mera. Bankbyrån ansvarade även för

genomförandet av platsundersökningar på bankkontoren för kontroll av kassa,

kontoföring, utlåning med mera, även om dessa besök var få - mellan 2 till 8 stycken per

år under 1870-talet och ännu färre på 1880-talet – och med liten systematik.

Bankinspektionen och bankkrisen 1907-8

En nyckelfigur i den svenska finanstillsynens historia var Robert Benckert som tillträdde

posten som Bankinspektör år 1886. Under hans ledning formaliserades banktillsynens

verksamhet form av regelbundna och standardiserade plats- och ”skrivbords”

undersökningar, kontinuerlig kommunikation med bankerna och en upparbetning av

relativt tydliga principer för banktillsynens roll och arbetssätt. Även de större frågorna

om banktillsynens syften, ansvar och begränsningar formulerades under Benckerts

ledning i högre grad än tidigare.

Han var också central i processen som lede fram till skapandet av den oberoende

tillsynsmyndigheten, Kungliga Bankinspektionen, vars verksamhet startade den 1 januari

1907, (SFS 1906:104). År 1905 hade en utredning, ledd av Benckert, getts i uppdrag att

2 Titeln Bankinspektör hade först tagits i bruk för den person, Gustav Bonde, som sats att företräda kung Karl X Gustavs intressen i styrelsen på den första banken i Sveriges historia, Stockholm Banco, som fick kungens tillstånd att bedriva bankverksamhet år 1648 (Wittrock, 1925). Hur Stockholms Bancos öde slutade är en välbekant historia, men värt att påpeka är att någon egentlig banktillsyn inte utövades under bankens korta och turbulenta existens.

utreda de framtida behoven av banktillsyn, och de rekommendationer som man kom

fram till följdes i stort (Betänkande, 1905).

Argumenten i utredningen för att etablera en separat myndighet, om fortfarande

ordnad under Finansdepartementet, rörde banksektorns utveckling och behovet att mer

resurser för hanteringen av ansökningar (oktrojer skulle dessutom förnyas var tionde år),

undersökningar, sammanställning av statistik samt allt arbete som rörde förändringar i

banklagstiftningen. Man pekade även på Försäkringsinspektionen, vilken skapats år 1904,

och menade att tillsynen av bankerna var av minst lika stort samhällsintresse. Slutligen

menade man att banktillsynen skulle effektiviseras genom att bankinspektören och dess

styrelse blev beslutsför istället för att behöva gå till finansministern, vilken i regel ändå

fick förlita sig på tjänstemännens bedömningar. (Betänkande, 1905).

Fem av de sex tjänstemän som utgjorde Bankinspektionen vid dess bildande

(inklusive Benckert) hade själv en bakgrund i banksektorn3., och i enlighet med tidens

marknadsorienterade regleringsregim var tillsynen präglad av synen på bankerna som

viktiga aktörer för den svenska ekonomins fortsatta modernisering och industrialisering.

I egenskap som ordförande eller ledamot i de flesta banklagsutredningar under

årtiondena runt sekelskiftet gav Benckert stöd för detta perspektiv. av sina personliga

anteckningar att döma hade han dock inget till övers för inkompetens och olämplighet i

bolagen under tillsyn, och menade att bankväsendet skulle fungera bättre och säkrare om

de knappa kompetenserna samlades i större banker, som han också antog var mer stabila,

(Söderlund, red, 1976).

I viss mån fick Benckert vatten på sin kvarn redan under sommaren 1907 då den

internationella finanskrisen nådde Sverige och drev ett stort antal mindre och medelstora

affärsbanker till ruinens brant. Många banker hade på några år blivit beroende av

internationell finansiering, framförallt via London. Men när denna marknad avstannade (i

en kedjereaktion efter den stora jordbävningen i San Fransisco år 1906), hamnade de i

svåra likviditetsproblem. För att hantera problemen drog bankerna snabbt ner på sin

utlåning under sommaren 1907, vilket i sin tur försatte många av bankernas kunder i

svåra finansieringsproblem, (Hellroth, 2011:41). Samtidigt föll aktiepriserna efter flera års

av uppgång, vilket ledde till betydande förluster för många av bankernas kunder.

3 Benckert: Stockholms Enskilda Bank och Stockholms hypotekskass; Frölander: Stockholms Enskilda Bank, Sveriges allmänna hypoteksbank; Drysén: Skandinaviska kreditaktiebolaget och Nordiska kreditbanken; Terserus: Skandinaviska kreditaktiebolaget; Östman: Götegborgs enskilda bank, Göteborgs köpmansbank och Skånes enskilda bank.

Under och efter krisen arbetade Bankinspektionen, enligt Benckert’s egna

redogörelse, mycket ”hands on” i krishanteringen, framförallt genom att matcha svaga

banker med starkare parter, samt att utöva inflytande över vem som rekryterades och

avskedades i de överlevande bankerna, (Söderlund, red., 1976). Denna form av

krishantering låg inte inom Bankinspektionens mandat, men tycks i regel ha tagits emot

tacksamt som ett marknadslett sätt att hantera problemen. Liksom vid senare kriser så

lättade även Bankinspektionen på kraven på ordalydande regelefterlevnad, en pragmatisk

hållning vilken kan ha underlättat återhämtningen något. Riksbankens roll i

krishanteringen blev att ställa likvida medel till bankernas förfogande, men var i övrigt

relativt passiv. Detta kan ha bidragit till att Riksbanken fick utstå långt mer kritik än

inspektionen efter krisen, (Cassel 1908).

Redan i mitten av 1908 vände konjunkturen och börsen upp igen, vilket satte

stopp på krisen. Totalt likviderades eller rekonstruerades dock hela nio banker medan

mellan 10-15 banker ”räddades” genom att övertas till följd av krisen, (Larsson &

Lönnborg, 2014).

Affärsbankernas börsspekulation och 1920-talskraschen

Med den ekonomiska återhämtningen kom stigande aktiepriser gen, och den stora

regleringsfrågan blev nu huruvida bankernas aktie- och emissions-verksamhet skulle

tillåtas eller inte. Enligt 1903 års banklagar var bankerna förbjudna att äga eller handla

med aktier, men i praktiken hade som nämnts flera banker bedrivit sådan verksamhet i

många år – sedan 1905 som medlemmar i Stockholms fondbörs. Benckert’s och

inspektionens syn på situationen var pragmatisk, och man såg ingen lösning i att tillämpa

handelsförbudet i lagens strikta mening. Man sympatiserade med bankernas önskemål

om att ta en mer aktiv del i emissionsverksamheten och aktiehandeln, samtidigt som man

med 1907-8 års bankkris färsk i minnet såg att man inte kunde lämna

värdepappershandeln utan tydliga regler och begränsningar. Framförallt var det viktigt att

separera denna verksamhet från bankernas insättare och andra kunder, samt att se till att

den aktie- och börsrelaterade verksamheten inte kunde växa i sådana proportioner att

bankens soliditet hotades.

Lösningen tycktes komma med 1909 års lag om emissionsbanker, föreslagen av

Bankinspektionen, (Fritz, 1990). Lagen tillät ett konsortium av banker att bilda en

emissionsbank vilken i sin tur hade rätt att äga och handla i aktier och driva

företagsemissioner. Med den separata bolagsformen skulle den riskfyllda värdepappers-

handeln hållas på säkert avstånd ifrån kunderna och allmänheten.

Även om signalen från bankindustrin varit positiva under lagarbetet visade det sig

att ingen var intresserad av att starta någon emissionsbank. Istället valde en handfull

banker att skapa ”vanliga” emissionsbolag, eller investmentbolag, vilka inte stod under

bankinspektionens eller någon annans tillsyn, och bedrev sin aktiehandel i dessa.

Verksamheten bestod i emittering av aktier för den allt större skaran aktiebolag samt med

egen handel på den stigande börsen. Finansieringen kom från bankerna bakom bolagen.

Snarare än att begränsa eller förbjuda denna verksamhet reformerades lagstiftningen

1911 så att de största affärsbankerna fick äga och handla med aktier direkt i viss

utsträckning, även denna reform med stöd av Bankinspektionen, (Bankinspektionen

1911).

Även med 1911 års lag så fortsatte de banknära emissionsbolagen sin

verksamhet, vilket ledde till att bankerna även i fortsättningen överskred de formella

begränsningarna som skulle gälla aktiehandeln. Bankinspektionen rapporterade år 1915

till Finansdepartementet och skrev i Ekonomisk tidskrift att bankernas aktieaffärer blivit

för omfattande och yrkade för deras ägande av emissionsbolag borde förbjudas

(Bankinspektionen 1915). Någon sådan reform genomfördes dock inte.

Efter en initial börsnedgång det första krigsåret så vände börsen upp igen med de

stora affärsbankerna och deras emissionsbolag högst involverade, både som långivare till

kunders börsspekulation och via sin egen handel, (Lindgren & Sjögren, 2003). Bankerna

var dock inte ensamma om att se positivt på börsklimatet och den svenska ekonomins

framtidsutsikter. Även många av de stora industribolagen satsade stort på att kriget skulle

följas av en stark efterfrågan på svensk export och investerade därefter, med lån från

bankerna som således stod tredubbelt exponerade mot den kraftiga börsbubblan

(Larsson, 1998).

Konkurrensen på affärsbanksmarknaden hårdnade också under 1910-talet, och

genom uppköp och sammanslagningar etablerades en handfull landstäckande banker

med något hundratal bankkontor vardera. Från en topp 1910 med cirka 80 affärsbanker

sjönk antalet till nära hälften innan kriget tog slut år 1918. Någon begränsning i nationell

expansion fanns inte i regleringen, och principiellt var Bankinspektionen, vilken från

1913 leddes av Folke von Krusenstjerna, fortsatt positiv till att större och

förhoppningsvis mer stabila banker skapades. Samtidigt bedrevs tillsynen på kontorsbasis

(böcker och kassor skulle stämma per kontor), vilket krävde stora arbetsresurser.

Sammanslagningarna på marknaden ledde också till en ökning av ansökningsärenden och

andra ”skrivbordsundersökningar”, eventuellt till priset av platsundersökningar och

annan tillsynsverksamhet som med facit i hand säkerligen hade behövts.

Problematiskt för tillsynen var även den höga personalomsättningen vilken

ständigt tömde den lilla myndigheten på kompetens. Som man redan i 1905 års utredning

varnat för så fanns det en risk för att dugliga bankinspektörer skulle rekryteras av

bankerna under tillsyn. Följden skulle bli svårigheter för myndigheten att behålla

kompetent och erfaren personal. Under den boomande bankmarknaden under 1910-talet

hade just detta skett, när den privata sektorn med högre löner och spännande arbete

rekryterade inspektionens regleringskunniga tjänstemän. När börsen sedan föll år 1919

och en av de största finanskriserna i Sveriges historia rullade igång stod inspektionen

med en mycket oerfaren skara tjänstemän.

År 1919 hade den genomsnittlige tjänstemannen på myndigheten mindre än tre

års erfarenhet av banktillsyn, och hälften (vilket betydde 4 av 8) hade anställts

innevarande eller föregående år. I jämförelse hade Bankinspektionens tjänstemän i

genomsnitt nära 6 års erfarenhet runt bankkrisen 1907-8, och över 12 år i samband med

Krueger-kraschen i början på 1930-talet. I vilken grad denna brist på erfarenhet och

kompetens spelade i finanskrisen 1920-22 är omöjlig att bedöma, men att den spelade in

torde vara högst sannolikt. Bankinspektionens roll i hanteringen av 1920-talskrisen kom

att likna den vid 1907-8 års bankkris, det vill säga genom att agera som mellanhand,

medlare och pådrivare i banksektorns egen krishantering via uppköp och

sammanslagningar. Mellan 1917 och 1919 bistod Bankinspektionen i likvideringen av

minst 32 banker, (Bank- och Fondinspektionen, 1941). När sedan även de större

bankerna visade sig nära ruinens brant skapades 1922 års Kreditkassa där Riksbanken tog

en ledande ställning, medan inspektionen stod utanför.

Krisen fick konsekvenser på den finansiella regleringen och tillsynen.

Bankinspektionens tillsynsansvar sträckte sig fram till finanskrisen till affärsbankerna,

men när konsekvenserna av börsspekulationen gjort sig till känna så beslutade riksdagen

år 1919 att utöka tillsynen till att gälla även Stockholms fondbörs och

fondkommissionärerna, (SFS 1919:811, SFS 1919:881). Från år 1921 förbjöds så banker

att äga aktier i emissionsbolag, (SFS 1921:413), men några sådana fanns nästan inte kvar

vid det laget. Fortfarande gällde dock 1911 års banklags rätt att äga och handla med

aktier. Dessutom tilläts banker behålla sina stora värdepappersportföljer tills de kunde

säljas utan förlust – något som skulle dröja mycket länge. I von Krusenstjernas egna

anteckningar menar han att hans och myndighetens arbete under hela 1920-talet till stor

del blev inriktad på att bistå bankerna i denna segdragna avyttringsprocess samt att

genomföra avskrivningar av upplupna förluster i den takt bolagen mäktade med (Sjögren,

red., 1994).

Finanskrisen i början av 1920-talet blev en av de största i svensk historia och

drabbade ett stort antal banker och investerarare hårt, men för de banker och andra

aktörer som inte bränt sig i krisen gavs dock möjligheter att ta marknadsandelar och/eller

köpa upp stora billiga poster i den svenska industrin viktigaste bolag. Storbankernas

låntagare hade ofta haft sina ägarposter som säkerhet, och när lånen sedan inte kunde

betalas tillbaka föll posterna i bankernas ägo. Konsolideringen av bankmarknaden

fortsatte således under 1920-talet, även om branschen främst inriktade sig på

återhämtning (Larsson, 1993).

Kreugerkraschen och slutet på den marknadsorienterade regleringsregimen

En aktör som tog tillvara på krisens konsekvenser var Ivar Krueger, vilken med

finansiellt stöd från några av storbankerna, främst Svenska Handelsbanken och

Skandinaviska kreditaktiebolaget, under 1920-talet byggde upp ett stort ägande i många

av de viktigaste svenska börsbolagen. Grunden för hans affärsimperium låg i de

tändsticksfabriker han ägde och förvärvade, först inom landet och sedan internationellt -

där hans affärssinne och uppfinningsrikedom genererade en unik affärsmodell.

Sverige var långt ifrån det enda landet som drabbats av en kraftig

efterkrigsrecession, och genom sitt växande internationella kontaktnät och sin

uppfinningsrikedom i affärsuppgörelser fick Krueger en unik roll som ledare av

internationella konsortier av europeiska och amerikanska banker som gav lån till

statsmakter i starkt behov av pengar efter kriget och krisåren. För egen del lyckades han

förhandla fram monopol på tändsticksproduktionen i de länder han hjälpte, monopol

som han sedan kunde använda som säkerhet för egna lån (Partnoy, 2009).

Banklagstiftningen innehöll inte någon regelrätt begränsning av hur mycket av

utlåningen som kunde koncentreras mot en kund, men i mitten av 1920-talet stod det i

alla fall klart för Bank- och Fondinspektionen (namnbyte år 1919 när börstillsynen

tillkom) att den under krisen svårt drabbande Svenska Handelsbanken måste avveckla en

del av sin Kreuger-relaterade kreditgivning, (Carlsson, 1997).

Mycket av dessa affärer kom att övertas av Skandinaviska kreditaktiebolaget,

vilken blev Kreugers ”husbank” i Sverige. När så den internationella finanskrisen bröt ut

i början av 1930-talet kunde Krueger inte finansiera sig på marknaderna. Med

Riksbanken som drivande, och med inspektionens samtycke, ordnades år 1931 nya lån

från ett konsortium av svenska banker. Men efter ett misslyckat försök att få ännu ett lån

redan i början av 1932 sköt sig Kreuger – vilket ledde till att omfattningen av hans

”affärer” uppdagades - även om det skulle dröja nära ett årtionde för revisorerna att reda

ut röran till fullo (Partnoy, 2009).

Den bank som drabbades värst var Skandinaviska, även om princip alla de större

affärsbankerna drabbades av Kreuger-relaterade förluster, (Larsson & Lönnborg, 2014).

1922 års Kreditkassa fick återväckas för att ge Skandinaviska en stor kredit för att

undvika konkurs, (Carlsson, 1997). Oscar Rydbeck, bankens starke man och en gång

jobbsökande på Bankinspektionen, dömdes till fängelse. Utöver Skandinaviska var det

dock ingen affärsbank som drabbades så hårt att dess solvens hotades av

Kreugerkraschen, och även om den svenska ekonomin också drabbades hårt när den

internationella konjunkturen föll i början av 1930-talet så klarade man sig bättre än

många andra länder.

Fortfarande levde många av bankerna med sviterna av 1920-talskrisen vilket lett

till försiktighet. En intressant omständighet runt Kreugerkraschen år 1932 är också som

nämnts att Bankinspektionen drevs av mycket erfarna tjänstemän - med i genomsnitt

över ett decennium av erfarenhet av banktillsyn, inklusive hanteringen av den stora

finanskrisen 1920-22. Vidare hade kontakterna mellan tillsynsmyndigheten och

affärsbankerna under hela 1920-talet förblivit förtroliga, och flera banker hade uppskattat

inspektionens pragmatiska inställning till lagstiftningens ordalydande krav, (Broberg, red.

2007).

Kreugerkraschen bidrog till en politisk omvärdering av den ännu relativt

marknadsorienterade regleringregimen, (Larsson, 1993). Kraven skärptes på bankerna att

avyttra sina värdepappersportföljer (SFS 1933:277), vilket löstes genom bildandet av

banknära stiftelser vilka fick ta över aktieposterna. Kreditexponeringen mot enskilda

kunder inskränktes även till tio procent av total utlåning. Kraven på bokföring och

revision stärktes, och Kreugerkraschen kom alltså att bidra till revisorprofessionens

utveckling i Sverige (Wallerstedt, 2009). Den publika insynen i bankernas affärer stärktes

även när bolagsformen enskild bank förbjöds vilket tvingade alla affärsbanker at ta

formen av aktiebolag med de krav på rapportering som följde.

Internationellt så gick nästan alla länder mot en striktare regleringsregim under

1930-talet, inte minst i USA där man genom en rad nya regleringar och nya

tillsynsmyndigheter (såsom FDIC och SEC), införde kraftiga restriktioner på de

finansiella företagens verksamhet. I Europa skapades i många länder de fösta

banktillsynsmyndigheterna just under 1930-talet, och i princip var det bara i

Storbritannien av de mest utvecklade ekonomierna som både regleringen och tillsynen

bank affärsbanker förblev informell, (Hotori & Wendschlag, 2018).

Sparbanksinspektionen och den största lilla bankkraschen i svensk finanshistoria

Kreugers krasch var inte den enda ”affär” som drev på stora regleringsförändringar på de

svenska bankmarknaderna. Kraschen i de så kallade ”Allmänna sparbankerna” år 1929

ledde till en skärpning av sparbankstillsynen och regleringen, trots att några ”riktiga”

sparbanker inte hade något med kraschen att göra. Mannen bakom Allmänna

sparbankerna, Gustav Svensson, hade utnyttjat den dåligt utvecklade kontrollen av

sparbankerna och den föreställning om bankerna som ”sparfrämjande”

allmännyttigheter, för att tillsammans med en krets kumpaner investera småsparares,

änkefonders, fackförbunds och andra småkunders insättningar i mark och fastigheter

runtom det snabbt växande Stockholm.

Sparbanksregleringen satte restriktioner på hur insättningar fick placeras, och

samtliga lån- och placeringsbeslut skulle fattas av bankens lokala styrelse. Den lokala

förankringen, och den kvarstående synen på sparbanksrörelsen som ”sparfrämjande”

snarare än vinstdriven, präglade den reglering och tillsyn av sparbanker som i princip

varit oförändrad sedan 1893 års sparbankslag (Körberg, 1999). Genom att sätta sig själv

eller någon förtrogen i styrelserna kunde Svensson kontrollera kreditbesluten till sina

egna intressen.

Enligt 1893 års sparbankslag var Landstingen ansvariga för att utnämna ett

allmänt ombud som med visst intervall skulle genomföra undersökningar i sparbankerna.

I flera sådana undersökningar från och med år 1917 framkom grava oegentligheter i flera

av de allmänna sparbankerna. Sparbankslagen gav dock Landstingen mycket svaga

befogenheter att ingripa, och i flera fall visade det sig senare att det allmänna ombudet

haft stora lån i den bank som denne undersökte, vilket naturligtvis gjorde

undersökningarna opålitliga, (Sommarin 1945).

Runt 20 allmänna sparbanker etablerades runt om i landet. I regel användes de

allmänna sparbankerna som kreditgivare sinsemellan, där mer eller mindre uppblåsta

värderingar av land- och fastighetsinnehav låg som säkerhet (Svenska dagbladet 1929).

Kraschen kom dock till sist, efter det att Landshövdingen i Örebro den 15 mars

1929 meddelat finansminister Wohlin om de oegentligheter som hittats i en

undersökning av Allmänna sparbanken i Örebro. Denne gav omgående en byråinspektör

på Bank- och Fondinspektionen uppdraget att genomföra en omfattande undersökning

av bankerna - vilken visade på grava överträdelser av sparbankslagen, men i ännu större

utsträckning på rent brottsliga överträdelser såsom bedrägeri och förskingring,

förfalskning med mera.

Bankerna försattes i konkurs och det rättsliga efterspelet för bankernas

huvudmän blev utan like i svensk finanshistoria. Ett flertal personer, inklusive Svensson,

dömdes till långa fängelsestraff, straffarbete eller böter, (Svenska Dagbladet 1929).

Riksdagen reagerade snabbt på den uppdagade affären, och innan år 1929 var slut

hade Sparbanksinspektionen grundats med uppdraget att utföra centraliserad tillsyn över

sparbankerna samt överse Länsstyrelsernas lokala tillsyn, som alltså begränsades.

Trots de små absoluta beloppen inblandade är kraschen en av de största i Sverige

mätt i insättarförluster. Enligt den utredning som på riksdagens initiativ genomfördes

1929-1930 förlorade 88 000 bankkunder sina insättningar i kraschen. Insättningarna

ersattes endast i genomsnitt till ca 60 %, vilket gör kraschen till det stora undantaget för

den ”implicita insättargarantin” som i övrigt har gällt i Sverige fram tills den formellt

antogs år 1995. Argumentet för att inte ersätta insättarna fullt ut, som alltså byggde på ett

sofistikerat bedrägeri där ett stort antal aktörer dömdes, var att insättare skulle lära sig att

vara försiktig när det gällde banker och att inte lita på att staten skulle rädda dem - ett

iögonfallande resonemang både med tanke på de statliga insatser som vidtogs efter

bankkrascher både före och efter - och jämfört med nutida resonemang om den enskilde

insättarens små möjligheter att utöva kontroll av sin bank.

Utöver uppstramningen av sparbankstillsynen så ledde kraschen även till en stor

förlust av sparbankernas goodwill, och sparbankernas andel av totala insättningar sjönk

för att aldrig återhämta sig.

Inspektionens roll i denna kris kom som nämnts först vid dess uppdagande. De

Allmänna Sparbankerna hade bedrivits under falsk sparbanksflagg och hade utnyttjat den

svaga tillsynen och befogenheterna hos Länsstyrelserna. Under år 1929 diskuterades

förslag om att lägga sparbankstillsynen hos Bank- och Fondinspektionen, men röstades

ned med argumentet att affärsbankernas och sparbankernas verksamhet var så

väsensskilda från varandra att en gemensam tillsynsverksamhet inte skulle vara förmånlig,

(SOU 1961:65). Detta argument hindrade dock inte att de sparbankslika

jordbrukskassorna kom under Bank- och Fondinspektionens tillsyn år 1936.

Bank- och Fondinspektionen blir linjedomare

År 1937 ersattes von Krusenstjerna med den tjänsteman som lett den långdragna

Krueger-utredningen, Sven Lindberg, och med detta skifte sammanfaller en förändrad

roll för inspektionen i det svenska finansiella systemet. Medan både Benckert och

Krusenstjerna och därmed också inspektionen varit självskrivna i de flesta bank-

relaterade lagutredningar sedan slutet av 1800-talet, kom tillsynsmyndigheten nu att stå

utanför dessa viktiga processer. Ett skifte kom också av tillsynens fokus. Från och med

Lindberg, vars bakgrund alltså främst var inom bokföring och revision, kom tillsynen att

inriktas mer mot rapportering och dokumentation och mindre till bankernas

affärsmässighet som tidigare.

Den förändrade rollen kom även av ett skifte i tankarna om hur den ekonomiska

politiken skulle bedrivas – inspirerad av Stockholmsskolans ekonomer och John Maynard

Keynes idéer om behovet av statlig styrning av den annars alltför dynamiska marknaden.

Genomslaget för dessa idéer kom särskilt efter andra världskriget, och gav ett finansiellt

system styrt av en strikt regleringsregim, (Larsson, 1993).

Förändringen av inspektionens roll och verksamhet, som på pappret hela tiden

förblev sig lik, blev än tydligare efter andra världskriget när Riksbanken utvecklades till

den de facto verkande bankkontrollanten. Med North’s sportanalogi kan utvecklingen

beskrivas som att Riksbanken efter kriget gavs rollen som ”huvuddomare”, medan Bank-

och Fondinspektionen tvingades ut på sidlinjen. Valutarestriktioner infördes, likaså tak

och golv för bankernas räntor samt restriktioner på hur mycket, och till vad, och vem,

som utlåningen kunde ske (Larsson & Söderberg 2017). Riksbanken utförde inte

platsinspektioner, men höll istället månatliga möten med bankdirektörerna för att gå

igenom bankernas affärer och huruvida de levde upp till de formella, och informella,

regler som regering och riksdag, via Riksbanken, satt upp (Werin, red, 1993).

Inspektionens egen tillsynsfokus kom att flyttas till de mindre aktörerna, såsom

jordbrukskassorna, vilka hade vuxit mycket snabbt i antal från 1930-talet men på många

ställen hade stora brister i kompetenser, rutiner och organisatoriska strukturer. Tillsynen

blev i viss mån inriktad på kompetensutveckling hos kassorna, (som senare utvecklades

till föreningssparbanker). Tillsynen av affärsbankerna fick som sagt fokus på korrekt

rapportering och dokumentation. Värdepappersmarknaden stod även den under strikt

kontroll (obligationsmarknaden särskilt) och aktiviteten på börsen var sedan

Kreugerkraschen mycket låg. På sparbanksmarknaden började en process mot

konsolidering om än långsam, av de över fem hundra verksamma sparbankerna.

En viktig regleringsprocess under perioden rörde bristen på konkurrens på

bankmarknaden. Flera orsaker fanns till detta. Dels begränsade den strikta regleringen

utrymmet för konkurrens, dels hade kriserna drivit på ytterligare marknadskoncentration.

Slutligen begränsades konkurrensen av att de olika banktyperna (sparbanker, affärsbanker

och kassorna) reglerades olika. En livlig debatt om ”socialisering” av affärsbankerna, det

vill säga statliga övertaganden, fördes också under framförallt 1960- och 70-talet

(Larsson, 1998).

Med socialiseringen blev det inget, men däremot reformerades samtliga banklagar

år 1968 för att göra reglerna dem emellan mer lika och möjliggöra mer direkt konkurrens

(SFS 1968:601, 602 och 605). Harmoniseringen av tillsynen kan sägas ha börjat redan

1962 när Sparbanksinspektionen och Bank- och Fondinspektionen slogs samman under

det nygamla namnet Bankinspektionen (SFS 1962:240). I antal anställda var de två

myndigheterna ungefär jämnstora, och den nya Bankinspektionen fick runt 40

inspektörer plus administrativ personal.

Under de följande åren växte antalet anställda, framförallt för den arbetskrävande

sparbankstillsynen. Tillsynen skedde fortfarande per kontor, och det stora antalet

sparbanker, och jordbrukskassor, tog många arbetstimmar i anspråk. Personal-

omsättningen sjönk jämfört med första halvan av 1900-talet, vilket även var fallet i

företagen under tillsyn. Effekten blev att inspektionens inflöde av personal med

erfarenhet och kompetens från finansmarknaderna sjönk. Den högst politiserade

regleringsprocessen var man också utanför, vilket ledde till ett ”humankapital” som blev

allt mindre ajour med det finansiella systemets förändringar.

Efterkrigsdecenniernas höga ekonomiska tillväxt följdes på 1970-talet av en rad

ekonomiska problem som kraftigt underminerade förtroendet och effektiviteten i den

strikta regleringsregimen. För Sverige blev även utvecklingen av allt mer internationellt

integrerade finansmarknader en viktig faktor för den avreglering som påbörjades i slutet

av 1970-talet och intensifierades under 1980-talet. Finansiella företag hittade helt enkelt

fler och fler vägar runt regleringarna. De allt svagare statsfinanserna gjorde även staten

intresserad av upplåning på de internationella marknaderna, (Larsson, 1998).

Samtidigt med övergången till en mer marknadsorienterad regleringsregim

påbörjades även en internationell samordning av reglering och tillsyn, framförallt rörande

banker. Baselkommittén för Banktillsyn skapades år 1974 av G10-ländernas

centralbanker, vilket gav Sverige en roll som medgrundare av det senare mycket

inflytelserika forumet för bankreglering, (Goodhart, 2011). Ända sedan år 1925 hade

tillsynsmyndigheterna i de nordiska länderna möts på nordiska möten, men dessa fick

aldrig samma stora betydelse som BCBS. Liksom i andra G10-länder där banktillsynen

inte låg under centralbanken, så representerades Sverige i Baselkommittén av både

Riksbanken och Bankinspektionen, även om det var den förre som hade, och har,

Sveriges formella rösträtt.

Avregleringen och den avdankade inspektören

Genom delegeringen av reglerings- och kontrollansvar till Riksbanken blev det också

denna som beslutade om många av de regleringslättnader som kom att genomföras.

Handfallna för den svaga ekonomiska utvecklingen lämnade den politiska

Riksbanksstyrelsen ett allt större utrymme för bankens seniora tjänstemän att fatta beslut

om dessa förändringar, (Jonung, 1993).

Med läckorna i regleringsregimen kom också möjligheter för nya finansiella

företag att etablera sig. I den då så kallade ”grå marknaden” opererade finansbolag, med

tjänster som leasing och factoring, framförallt från 1970-talets mitt utanför den

finansiella regleringsapparaten (Ingves, 1981). Finansierade av bankerna eller marknaden

erbjöd de kredittjänster som de ”vanliga” bankerna inte tilläts, och i liten skala

utvecklades vad idag kanske skulle beskrivas som ett skuggbanksystem. I två omgångar

kom dock dessa nya aktörer under reglering och viss tillsyn, 1980 och 1983 (SFS

1983:676), vilket följdes av en snabb ökning av antalet finansbolag, sannolikt i viss mån

på grund av den legitimitet som regleringen gav.

Tillsynen försvårades dock av inspektionens begränsade befogenheter att ingripa,

men också av hur dessa bolagstyper kom att drivas. Lagstiftningen tillät bolagen viss

respit från lagkrav, rapportering och kontroll under sitt första verksamhetsår. Kostnaden

för att starta upp ett finansbolag var dock låg och många finansbolag kom att avvecklas

innan de fulla rapporteringskraven skulle gälla, för att genast ersättas av nya bolag som

mer eller mindre tog över de förras verksamhet rakt av. Bakom den absoluta ökningen av

antalet finansbolag (mätt vid årsslut), från runt 60 år 1979 till nära 300 år 1988 döljer sig

en omsättning av bolag långt mycket högre (Bank- och Fondinspektionens

institutregister 1978-1991), och denna rullning av verksamheten försvårade tillsynen av

denna nya typ av bolag.

Utöver finansbolagen kom fler verksamheter att läggas till den vid det här laget

ganska sömniga Bankinspektionen. Även den nya OTC-marknaden kom under

Bankinspektionens tillsyn, vilken snabbt växte långt större än väntat. Den sedan 1930-

talet tillika sömniga värdepappershandeln hade vaknat till liv i slutet av 1970-talet och

moderniserats genom reformer av Stockholmsbörsen och kommissionshandeln, vilket

bidrog till fler fondkommissionärer, fler börsintroduktioner, emissioner och stor handel.

En stor regleringsförändring kom också 1985 när Riksbanken beslutade att ta

bort kreditkontrollen, vilket ledde till en kraftig utlåningsökning hos bankerna. Vid tiden

för denna förändring antog man att en viss ökning skulle ske, men mest då utlåningen i

den ”grå marknaden” gick över till den ”riktiga” bankmarknaden. Vissa regleringar,

såsom valutakontrollen, behölls dock, vilket för många (framförallt hushåll och

småföretag) begränsade investeringsmöjligheterna till den inhemska fastighets- och

aktiemarknaderna där priserna steg, (Englund 1998).

Kommunikationen mellan Riksbanken och inspektionen var vid det här läget i

princip obefintlig, och den senare hölls således inte informerad om när den förre

beslutade om förändrade tillämpningar av regelverket. När kreditregleringen togs bort

var Bankinspektionen således lika överraskad som alla andra. Även kontakterna mellan

inspektionen och bankerna var få och relativt betydelselösa. I avregleringens tidsanda

förde Bankinspektionen en svår kamp att få gehör, hos bankerna och allmänheten för

”etiska riktlinjer” och ”behörigt avstånd” från lagstiftningens gråzoner

(Bankinspektionen, 1986).

1990-talskrisen och Bankinspektionens roll i den

Den tillsyn som bedrevs under 1980-talet drevs delvis av expansionen av

Bankinspektionens ansvarsområde, framförallt hanteringen av den ständigt ökande

högen med tillstånds- och registreringsansökningar från nya bolag samt allt fler rapporter

från de redan etablerade företagen. I samma takt som handläggningsarbetet steg sjönk

antalet platsbesök under decenniet – från runt 250 stycken per år mellan 1981-83 till

endast 58 stycken år 1989, när både fastighets- och aktiepriserna började falla,

(Bankinspektionen, 1990). Under 1980-talet kom dessutom allt mindre av den

operationella tillsynen att riktas mot affärsbankerna. De knappa resurserna användes

istället till spar- och föreningsbankstillsynen samt till att ”skola in” de nya aktörerna.

När finansbolagssektorn föll samman under hösten 1990 koncentrerade man

tillsynen än mer till denna sektor, och vetskapen om affärsbankernas problem verkar ha

varit låg hos inspektionen ända till de en efter en började rapportera sina ökade

kreditförluster året därpå.

Ännu ett problem med inspektionens verksamhet före finanskrisen var att man

genomförde större interna omorganiseringar åren 1989, 1990 och 1991 (Sjöberg, 1994),

det vill säga precis under åren då krisen briserade. Även om motiveringen av

omorganiseringen, att anpassa sig till den förändrade finansmarknaden, var sund, så blev

timingen inte den bästa. Man kan naturligtvis lägga till sammanslagningen av Bank- och

Försäkringsinspektionen år 1991 som en ganska misstajmad omorganisering. Precis som

oftast är fallet med nya organisationer så följde ytterligare omorganiseringar under

Finansinspektionens första år.

Skapandet av Finansinspektionen Den första juli 1991 ersattes Bankinspektionen och Försäkringsinspektionen av

Finansinspektionen, vilken fick ansvar för all instituts- eller mikrotillsyn, samt för

konsumentskydd och uppförandetillsyn på de finansiella marknaderna. Sverige blev

därmed det tredje landet i världen att samla finanstillsynen i en och samma myndighet,

efter Danmark och Norge som genomfört liknande reformer några år tidigare.

Hela processen för sammanslagningen får sägas ha gått relativt snabbt. En

enmansutredning startades på regeringens initiativ i mitten på 1990 och var färdig i

januari 1991 (SOU 1991:2). Beslut fattades i början av april att i stort följa utredningens,

och utredningsdirektivets, förslag om en sammanslagning, och tre månader senare var

den nya myndigheten i drift.

Ett av huvudargumenten för sammanslagningen rörde den på 1980-talet så

omtalade branschglidningen mellan de traditionellt separerade bank-. Försäkring- och

värdepappersmarknaderna. Denna utveckling drevs på både av marknadens aktörer, men

även via lagreformer som tillät bolag att agera över de traditionella skiljelinjerna. Ett

ytterligare argument för sammanslagningen var att den större myndigheten skulle erbjuda

fler interna karriärvägar vilket skulle förbättra chanserna att behålla kompetent personal.

Man hoppades också på effektivitetsvinster genom sammanslagningen, framförallt när

administrativa funktioner kunde delas.

En sammanslagning av Bankinspektionen och Riksbanken diskuterades även i

utredningen, men man kom fram till att detta vore olämpligt då Riksbanken då skulle få

ansvar för uppgifter som låg alltför långt ifrån dess huvuduppgifter (t ex

konsumentskydd och klagomål, värdepapperstillsynen etcetera).

Medan Bankinspektionen var positiv till sammanslagningen så uttryckte

Försäkringsinspektionen en oro att den försäkringsrelaterade verksamheten skulle

komma i skymundan i den nya myndigheten, (Sahlén, 2011). Relationen mellan de två

myndigheterna präglades av den historiskt skilda synen på bank- och

försäkringsverksamhet. Efter sammanslagningen så tog också något år innan de två

organisationerna hade fusionerats, en process som alltså pågick under finanskrisens

kritiska fas. Finansinspektionens första generaldirektör Anders Sahlén rekryterades från

Riksbanken. Sahlén lämnade dock posten efter politiska påtryckningar i samband med

skapandet av Bankakuten och dess ledning (Dagens Nyheter, 1992).

Den svenska finanstillsynens historiska utveckling

Den svenska finanstillsynen har en lång historia, som sedan mitten av 1800-talet kan

beskrivas som en gradvis introduktion av ett formellt regelverk och tillsyn som först

kompletterat och sedan i viss mån ersatt det formella och sociala system för kontroll som

präglade det svenska finansiella marknaderna dessförinnan. Den långa historiska trenden

har även gått mot en centralisering och koncentration av ansvar och befogenheter

gällande tillsynen. Länsstyrelsernas tillsyn över sparbanker och enskilda banker fördes

över till centrala myndigheter, som genom en överordnad kontroll kunde driva igenom

en allt större harmonisering av regler och regelefterlevnad mellan företag och

marknadssektorer.

Utvecklingen har endast delvis drivits av finanskriser, något som annars ofta

framhålls som de viktigaste händelserna för förändringar av finansiell reglering och

tillsyn. Både Bankinspektionens och Finansinspektionens skapande år 1907 respektive

1991 sammanföll förvisso med bank- och finanskriser, men kan inte förklaras av dem.

Bankinspektionens skapande initierades redan genom 1905 års utredning, och

sammanslagningen av Bank- och Försäkringsinspektionen år 1991 var ett projekt som

drevs igenom innan någon förstått omfattningen på 1990-talskrisen. Istället är det

finansmarknadens förändringar och utveckling som verkar vara den viktigaste faktorn för

att förklara tillsynens utveckling och fokus.

Även den övergripande regleringsregimen har haft tydlig inverkan på vilken

tillsyn som bedrivits, men även tillsynsmyndighetens tilldelta roll i den. Under den

marknadsorienterade regimen i början av 1900-talet bedrevs tillsynen med tydlig hänsyn

till banksektorns kommersiella utveckling. Under den strikta regleringsregimen efter

andra världskriget blev tillsynen mer inriktad på rapportering och dokumentation, kanske

även till följd av att den mesta bankkontrollen då sköttes av Riksbanken. När en

marknadsorienterad regim återkom i slutet av århundradet var Bankinspektionen inte i

takt med tidens förändringar, vilket kan ha påverkat dess agerande under krisen.

I projektet har relativt stor vikt lagts på kompetensen hos de tjänstemän, och i

slutet även tjänstekvinnor som bedrivit den faktiska tillsynen under den undersökta

perioden. Detta bygger på antagandet att tillsynsmyndighetens verksamhet i princip

bygger på kvalitativa – och kompetenskrävande – bedömningar av hur lagens bokstav ska

ses utifrån de faktiska förhållanden som råder i de bolagen under tillsyn – och med

hänsyn till den marknadskontext som vid varje tillfälle råder. Även om ”kvalitén ”på den

dagliga tillsynen alltid borde bero på ”kvalitén” på inspektionens viktigaste resurs, så

verkar dess betydelse vara särskilt stor runt bank- och finanskriser. Projektet visar i alla

fall på intressanta mönster här, med hög kompetens under 1907-8 och 1932 års

bankkriser, och låg eller obsolet kompetens under 1920-2 och 1990-2 års kriser.

I internationell jämförelse är den svenska finanstillsynens historia högst

intressant. Medan de flesta länder skapade motsvarande tillsyn under 1930-talet, eller

ännu senare, så kan ursprunget till finanstillsynen i Sverige spåras mycket längre tillbaka. I

detta projekt beskrivs processen mot centralisering och formalisering som började på

mitten av 1800-talet, men även denna period har en förhistoria. Ny forskning kan

förhoppningsvis bidra med ytterligare förståelse för denna viktiga organisation å

”spelreglernas” vägnar.

Litteratur - Algott, Stig, red. (1963), Stockholms Fondbörs 100 år, Nordiska bokhandeln - Bankinspektionens arkiv, Brev till Konungen, 24 februari 1911, remissvar på Bankföreningens förslag att banker ska få förvärva aktier direkt - Bankinspektionen (1915:1), Bankinspektionen om bankernas rätt till aktieförvärf, Ekonomisk Tidskrift, Årg. 17, häft 4 (1915), pp. 140-148 - Bankinspektionen (1915:2) Skrivelse den 31 mars 1915 till Kungl. Maj:ts ang bankernas aktieförvärf, som återgiven i 1917 års Bankkommitté, Betänkande nr 5, Förslag till ändringar i Lagen om Bankrörelse - Bank- och Fondinspektionens arkiv (1941), Bank- och fondinspektionens institutregister; Statistiska centralbyrån, Uppgifter om bankerna - Bankinspektionen, (1986), Bankinspektionens etikmeddelanden 1974-1986: en översikt - Bankinspektionen, (1990),Bank- och fondinspektionens institutregister; Statistiska centralbyrån, Uppgifter om bankerna - Betänkande med förslag till förändrade bestämmelser angående Bankkontrollen, 15 november 1905 - Broberg, Oskar, (2010), Incorporation and financial modernization, i Ögren, Anders, red., (2010), The Swedish Financial Revolution, Palgrave MacMillan - Broberg, Oskar, red. (2007), Ernfridh Browaldh – Spridda minnesbilder, Meddelanden från Ekonomisk-historiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet - Carlsson, Torsten (1997), Skandinaviska banken i näringsliv och samhälle 1939-1971 - Cassel, Gustav, (1908), Riksbanken under krisen 1907-1908, Geber - Cassis, Youssef, 2010, Capitals of Capital: The Rise and Fall of International Financial Centres 1780-2009, Cambridge University Press - Dagens Nyheter (1992:1), Bildt tappar tron på Sahlén, 17 November 1992 - Dagens Nyheter (1992:2), Grälet fortsätter mellan Anders Sahlén och skatteminister Bo Lundgren, 18 November 1992 - Edvinsson, Rodney & Anders Ögren (2014), Swedish money supply, 1620-2012, i Edvinsson, Rodney, Tor Jacobson & Daniel Waldenström, red., (2014), Volume II: House Prices, Stock Returns, National Accounts, and the Riksbnk Balance Sheet, 1620-2012, Sveriges Riksbank - Englund, Peter, (1998), The Swedish Banking Crisis: Roots and Consequences, Oxford Review of Economic Policy, Vol. 15, No. 3

- Federal Deposit Insurance Company (1998), A Brief History of Deposit Insurance in the United States, prepared for the International Conference on Deposit Insurance, Washingtond DC, September 1998 - Fritz, Sven (1990), Affärsbankernas aktieförvärvsrätt under 1900-talets första decennier, Almqvist & Wiksell International - Hellroth, Sven, (2011), Från arbetsstatistik till konjunkturöversikt: arbetsfrågan och etablerandet av en statlig konjunkturbevakning i Sverige 1893-1914, Stockholm Studies in Economic History, Stockholm Universitet - Hotori, Eiji & Mikael Wendschlag, (2017), Explaining the formalization of banking supervision – A comparison between Japan and Sweden, working paper presenterat på World Economic History Conference, Kyoto, 2017 - Ingves, Stefan, (1981) Den oreglerade kreditmarknaden: en expertrapport från 1980 års kreditpolitiska utredning, Ds E 1981:13 - Jonung, Lars, 1994, Riksbankens politik 1945-1990, en krönika, i Werin red. - Larsson, Mats, (1998), Staten och kapitalet, SNS Förlag - Larsson, Mats (1993), Aktörer, marknader och regleringar – Sveriges finansiella system under 1900-talet, Uppsala Papers in Financial History, Report No 1, 1993 - Larsson, Mats & Gabriel Söderberg, (2017), Finance and the welfare state, - Larsson, Mats & Mikael Lönnborg (2014), Finanskriser i Sverige, Studentlitteratur - Lindgren, Håkan, Jan Wallander & Gustaf Sjöberg (1994), Bankkrisen: rapporter, Bankkriskommittén, Fritze - Lindgren, Håkan & Hans Sjögren, (2003) Banking systems as “ideal types” and as political economy: the Swedish case; 1820-1914, i Forsyth, Douglas J. and Daniel Verdier, (reds.), (2003), The Origins of National Financial Systems, Routledge, London - Körberg, Ingvar, (1999), Ekluten, Ekerlids - North, Douglass, (1990), Institutions, Institutional Change and Economic Performance, Cambridge University Press - Partnoy, Frank (2010), The Match King: Ivar Kreuger, The Financial Genius Behind a Century of Wall Street Scandals, PublicAffairs - Wallerstedt, Eva, (2009), Revisorsbranschen i Sverige under hundra år, SNS Förlag - Werin, Lars, red., (1993), Från räntereglering till inflationsnorm – det finansiella systemet och Riksbankens politik 1945-1990, SNS Förlag - Wittrock, G., (1925), Gustav Bonde, svenskt biografiskt lexikon, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17929, hämtad 2018-07-08

- Sahlén, Anders, (2011), Finanskrisen i ett tioårsperspektiv, i Östman, Helena & Erik Åsbrink (eds.), Finansinspektionen 10 år, Finansinspektionen - SFS 1906:104 - SFS 1919:811 - SFS 1919:881 - SFS 1921:413 - SFS 1933:277 - SFS 1956:216 - SFS 1962:240 - SFS 1968:601 - SFS 1968:602 - SFS 1968:605 - SOU 1961:65 - SOU 1991:2 - Sommarin, Emil, (1945), Vårt sparbanksväsen 1820-1945, Sparfrämjandets förlag - Sjöberg, Gustaf, 1994), Bank- och Finansinspektionens verksamhet 1980-1991, in Lindgren, Håkan, Jan Wallander & Gustaf Sjöberg, Bankkrisen – Rapporter till Bankkriskommittén, Stockholm, pp.181-213 - Sjögren, Hans, red. (1994), Bankinspektör Folke von Krusenstjernas vitbok – Anteckningar från bankkrisen 1922/23, Uppsala Papers in Financial History, Uppsala Universitet - Svenska Dagbladets årskrönika, (1929), via www.runeberg.org, 2015-01-21 - Söderlund, Ernst, red,. (1976), Benckerts testamente – Konfidentiella anteckningar angående Bankinspektionens verksamhet, Kungliga samfundet för utgivandet av handskrifter rörande Skandinaviens historia - Thunholm, 1991, Oscar Rydbeck och hans tid, Fischer & Co - Ögren, Anders, red., (2010), The Swedish Financial Revolution, Palgrave MacMillan