Karlstads universitet 651 88 Karlstad

Tfn 054-700 10 00 Fax 054-700 14 60 Information@kau.se www.kau.se

Estetisk-filosofiska fakulteten

Rune Wettström

Ifigenia

Myten, berättelsen och idén hos Euripides och Sven Delblanc

Iphigenia

The myth, story and idea in Euripides and Sven Delblanc

Litteraturvetenskap C-uppsats

Datum/Termin: LVGCF1 HT2008

Handledare: Torsten Rönnerstrand

Examinator: Helene Blomqvist

Löpnummer:

Sida 1 av 42

Innehållsförteckning Inledning ........................................................................................................................... 2

Syfte .............................................................................................................................. 2

Källmaterial .................................................................................................................. 2

Teori och metodik ......................................................................................................... 3

Intertextualitet ........................................................................................................... 5

Forskningsläge .............................................................................................................. 7

Uppsatsens disposition ................................................................................................ 10

Myten .............................................................................................................................. 10

Mytens funktion .......................................................................................................... 10

Myten i litteraturen ..................................................................................................... 12

Det antika Grekland ........................................................................................................ 14

Ifigenia hos Euripides och Delblanc ............................................................................... 18

Myten .......................................................................................................................... 18

Berättandet – Mimesis och diegesis ............................................................................ 20

Hos Euripides ......................................................................................................... 20

Hos Delblanc .......................................................................................................... 23

Intertextualitet ............................................................................................................. 25

Karaktärerna ................................................................................................................ 28

Akilles ...................................................................................................................... 28

Odysseus och Menelaos .......................................................................................... 29

Ifigenia .................................................................................................................... 30

Agamemnon ............................................................................................................ 31

Klytaimnestra .......................................................................................................... 32

Tersites och Demodokos ......................................................................................... 34

Tema och motiv .......................................................................................................... 35

Sammanfattande diskussion ............................................................................................ 35

Litteraturförteckning ....................................................................................................... 37

Internet och elektroniska källor (kopior i författarens ägor) ........................................... 41

Sida 2 av 42

Inledning

Den myt, som nu står närmast vårt intresse, är berättelsen om det öde, som drabbade

Agamemnons dotter Ifigenia, alltså en myt vi återfinner i Homeros diktade värld,

Iliaden. Myten ligger till grund för Euripides två dramer: Ifigenia i Aulis och Ifigenia i

Taurien och Sven Delblancs roman Ifigenia. Euripides har också inspirerat Goethe till

dramat Ifigenia på Tauris, som utkom 1787 och uppförd bland annat på Dramaten i

Stockholm med premiär 19 december 1941.1 Även operalitteraturen har hämtat stoff

från de antika myterna, bland andra Gluck (1714-1787) med sina operor Orfeus och

Euridike, Alceste, Paris och Helena från tiden 1762-1770. Efter tjugo års

komponerande i italiensk stil i den tidens anda sökte han sig ”tillbaka till grekiska

konstens enkelhet” med de två operorna Ifigenia i Aulis (1774) och Ifigenia på Tauris

(1779).2 Mer respektlöst och lättsamt har Jacques Offenbach (1819-1880) behandlat

samma stoff i sina operetter Orfeus i underjorden och Den sköna Helena. Den tidigaste

hänvisningen till Euripides Ifigenia finner vi hos Aristoteles i hans litteraturkritiska verk

Om diktkonsten.3

Syfte

Vad myten betyder för Euripides och Delblanc, är den frågeställning som styr min

undersökning. Ville Euripides med sina dramer återge en myt han trodde på eller

använde han sig av myten enbart för att förmedla något annat? Förnuftet, som kom att

bli den antika grekiska tankens honnörsord, motsäger ju mytens sanningskrav. Är redan

Euripides påverkad av den inställningen? Trots avstånd i tid och rum kan samma fråga

också gälla för Delblanc. Min hypotes är att båda författarna använder myten enbart för

att konstruera sin berättelse men inte ser till dess idéinnehåll utan fyller den själva med

mening.

Källmaterial Uppsatsen grundar sig på Euripides dramer Ifigenia i Taurien, som uppfördes första

gången 414 f.Kr. och Ifigenia i Aulis som färdigställdes först efter hans död 406 f.Kr..

1 http://www.dramaten.se/dramaten/Upplev-Dramaten/Rollboken/?qType=performance... 2008-10-25 2 Kjell B. Sandved, Musikens värld : musik i ord och bild : alfabetiskt uppställd med omkring tvåtusen illustrationer, 1. uppl. (Göteborg: , 1956), sid. 926. 3 Aristoteles, Om diktkonsten (Göteborg: Anamma, 1994), sid. 46.

Sida 3 av 42

Jag kommer i första hand att behandla det sista dramat. Det andra verket som uppsatsen

behandlar är Sven Delblancs Ifigenia med undertiteln Berättelse i två upptåg från 1990.

Övrigt material redovisas i litteraturförteckningen.

Teori och metodik Teori och metodval, som jag använder i denna studie, kan närmast beskrivas som ett

hermeneutiskt angreppssätt med en idéhistorisk och intertextuell inriktning. Den

idéhistoriska aspekten framgår främst av den kontextuella ansatsen. Något entydigt svar

på hur en sådan skall beskrivas finner vi inte. En röst i denna diskurs är Quentin

Skinner. Han menar att det är några grundläggande frågor, som man måste ställa sig, när

man konfronteras med ett klassiskt verk.4 Även om Skinner i första hand analyserat

historiska eller idéhistoriska texter har hans synpunkter generell räckvidd. Skinner ser två

vedertagna svar, som dock visar sig stå i konflikt med varandra.

Det första skolan betonar kontexten av religiösa, politiska och ekonomiska faktorer, vilka

bestämmer en texts mening.

Den andra hävdar textens självständighet och att dess mening måste sökas inom texten

själv. Denna inriktning ser han som fortfarande vara den mest tillämpade.

De centrala frågorna, som jag ser det, blir att lyfta fram de grundläggande brister, som finns

inom båda de nämnda skolorna och som, enligt Skinner, har fyllt litteraturen med

begreppsmässig röra. Här finns allt från sökandet efter tidlösa element i de förflutna

filosofitexterna i form av universella idéer, ja till och med tidlös visdom med universell

giltighet. Det måste finnas någon form av förförståelse av vad vi förväntar oss av texten liksom

insikten om att vi bara kan klassificera det okända i termer av det kända, menar Skinner. Alla de

olika synpunkter han för fram kunde vara värda en fördjupad diskussion, som dock ligger

utanför detta omfångs möjligheter. Skinner konstaterar, att dessa tolkningsstrategier tenderar att

leda till, vad han kallar, mytologiska tolkningar.

Tesernas (doktrinernas) mytologi är den envisaste myten, enligt Skinner. Den bygger på en

förväntan att varje klassisk författare uttalar någon generell och bestämd uppfattning om varje

del av det som ingår i hans ämne. Denna mytologi tar sig olika uttryck. Det kan vara

intellektuella biografier i form av översikter med fokus på individuella tänkare. Här förekommer

ren anakronism med idéer hos författaren, som inte kan ha varit aktuella under dennes samtid.

4 Quentin Skinner, "Meaning and understanding in the history of ideas" i Meaning and context: Quentin Skinner and his critics, red. James Tully (Cambridge: Polity, 1988), sid. 29.

Sida 4 av 42

Det kan också vara idéhistorier med fokus på själva idéns utveckling, där tesens idealtyp blir

bärande element.

Sammanhangens mytologi (mythology of coherence), där idéernas historia tenderar att bli

abstraktionernas historia. Skinner noterar också faran i att tvinga fram samband där inga sådana

finns. Så t ex behöver inte Lockes argument vid trettio års ålder vara koherenta med dem han

för fram vid femtio års ålder. Denna brist på "inner coherence" hos en författare behöver inte ha

annan orsak än just att det är en motsägelse.

Föregripandets mytologi (mythologv of prolepsis). För att citera Skinner:"The action has to

await the future to await its meaning". I vilken situation kan man tala om föregripande? Vi

lägger in en avsikt hos författaren som inte var dennes. Det som vi i efterhand kan se ha lett

fram till någon förändring tolkar vi som något på förhand avsett. Den ryska revolutionen kan

förutom andra faktorer ha inspirerats av Marx' idéer, men vi kan inte hävda att revolutionen var

hans avsikt, när han publicerade sina manifest.

Trångsynthetens (även lokalpatriotismens) mytologi (mythology of parochialism) är kanske

ingen bra svensk benämning, men innebär att man låter skenbart lika argument få en familjelik

beskrivning med nuvarande förhållanden. Även om nödvändiga historiska överväganden görs

finns risk för att innehåll och åsikter i en klassisk text misstolkas genom att det historiska

perspektivet krymps. En risk, som är direkt uppenbar, då man försöker förstå eller tolka en

främmande kultur eller okända förhållanden. Om man som betraktare framgångsrikt skall kunna

förmedla sin förståelse till den egna kulturkretsen är det oundvikligt att inte använda kända

begrepp och beskrivningar. Faran är att man ser det skenbart familjära.

Enligt Skinner har de klassiska texterna ingen relevans för vår egen tid. De kan bara handla

om sin egen tids frågor. Det primära målet är inte att förklara utan enbart att beskriva. Det

framförs också kritik mot Skinners användning av kontextbegreppet. Denna kritik går ut på att

det inte finns någon given kontext att ta till, utan denna måste konstrueras av uttolkaren. En av

hans kritiker, Erik Åsard, finner att Skinner utnyttjar vad han kallar en "narrow" och delar av en

"inclusive" context.5 Skinner skulle också vara mindre intresserad av att se en författares

utveckling under en längre tid. När Skinner diskuterar vad som utgör en adekvat kontext för en

given text, så redovisar han inte heller varför vissa faktorer (t ex politiska scenen) är viktigare än

5 En "narrow" context menar Åsard har att göra med den enskilde författaren och dennes texter, intentioner, sociala och psykologiska bakgrund m.m. Med "inclusive" tas det omgivande samhället med i en bred betydelse -sociala, politiska och ekonomiska förhållanden, maktstrukturer, kultur och intellektuella traditioner. Se Erik Åsard, "Quentin Skinner and His Critics: Some Notes on a Methodological Debate," Statsvetenskaplig tidskrift (1987), 101-116.

Sida 5 av 42

andra. Han berättar varför vi ska konstruera ideologiska kontexter men inte hur detta skall

uppnås.

Intertextualitet Intertextualitet är ett typfall av textualitet, som Genette har exemplifierat i sin bok

Palimpsests.6 Själv skulle jag föredra att se hans arbete som inriktat mot

begreppsformulering för att undvika ord som begreppsanalys eller teori. Han finner då,

att den påverkan som andra texter utövar på en text, kan indelas i följande

undergrupper: 1) intertextualitet, 2) paratext, 3) metatextualitet, 4) hypertextualitet och

5) arketextualitet. Av speciellt intresse blir hypertextualiteten, där en text (hypertext)

vilar i en annan (hypotext). Kjell Espmark har i sin essä ”Dikt i dialog” refererat till

Roland Barthes, som menar att läsningen av en text är ”en engångshändelse, vävd av

citat, hänsyftningar, ekon, förflutna eller samtida språk som korsar varandra i en väldig

stereofoni”.7 Men den teoretiska utgångspunkten tillskriver Espmark studier gjorda av

Michail Bachtin. I en formulering lånad av Tzvetan Todorov beskrivs den dialogiska

aspekten:

Antingen vi vill det eller inte tar varje framställning upp en dialog med tidigare framställningar över samma ämne, liksom med kom-mande framställningar vilkas reaktioner den anar och föregriper. Den individuella rösten låter sig uppfattas bara då den integreras i en sammansatt kör av andra röster som redan är närvarande.8

En dialog, som jag ser det, förutsätter ett dynamiskt utbyte av tankar mellan två röster.

En tidigare röst kan inte svara på ett senare inlägg, om vi accepterar tidens obönhörliga

framåtskridande. Vi står därmed inför vägvalet om textens autonomi. Accepterar vi

angreppssättet hos Barthes och Bachtin, måste vi ge texten en autonom existens.

Dialogen blir då den process, som utspelas hos varje enskild läsare, som kan låta en

äldre text omtolkas i hägn av en senare. Kan läsandet av Delblanc hjälpa oss att förstå

Euripides?

Varken Espmark eller Genette gör oss uppmärksamma på Hans-Georg Gadamers

hermeneutik, som deras resonemang har stor släktskap med. I sitt bidrag till Bergsten

6 Gérard Genette, Palimpsests: literature in the second degree, Vol. 8 (Lincoln, Neb.: University of Nebraska Press, 1997). 7 Kjell Espmark, Dialoger (Stockholm: Norstedt, 1985), sid. 19. 8 Tzvetan Todorov, Mikhaïl Bakhtine : le principe dialogique : suivi de Écrits du cercle de Bakhtine (Paris: Seuil, 1981). Hämtat från Espmark, Dialoger, sid. 20.

Sida 6 av 42

Litteraturvetenskap – en inledning refererar Anders Olsson däremot till Gadamer, när

han redogör för den läsarorienterade Konstanz-skolan.9

Karl Popper (1902-1994) har lämnat en filosofisk grund, som vi skulle kunna se som

stöd för den autonoma texten. I sitt försvar för en realistisk världsuppfattning diskuterar

han tesen om de tre världarna, som han förde fram i Objective Knowledge.10 Vår

verklighet (Popper använder begreppet ’reality’) är vår värld av levande och dött;

jorden, solen, stjärnorna mm, den materiella världen. Denna kallar Popper ’värld 1’. Vi

har också en värld av erfarenheter, ’värld 2’, och dessutom ’värld 3’, som består av en

värld av produkter från mänskliga tankar, dvs. böcker, symfonier men också produkter

som skor, datorer mm som även tillhör värld 1. Vår tillvaro består alltså av de delar,

som här beskrivs som de tre världarna. En del filosofer – materialister eller fysikalister –

betraktar bara värld 1 som reell, medan andra, som Ernst Mach (1838-1916) och

Berkeley (1685-1753), var immaterialister och betraktade bara värld 2 med våra

sinnliga intryck som verkliga. Mach, som var en betydande fysiker, menade att varken

atomer eller molekyler finns. Sedan har vi dualisterna, som anser att både den fysiska

världen 1 och erfarenhetsvärlden 2 är reella. Själv anser Popper att inte bara värld 1 och

värld 2 utan också att mentala produkter, som inte tillhör någon av dessa är lika

verkliga.11

Värld 1 kan synas enkel och påtaglig och är den mest uppenbart verkliga av de tre.

Värld 2 beskrivs dels, som vår värld av erfarenheter och senare som en värld av

medvetenhet. Men han betraktar inte värld 2 som liktydigt med det Mach beskriver som

sinnesförnimmelser, dvs syn- och hörselintryck.12

Men vad är då värld 3 och vad skiljer den från värld 2? Jag har tidigare refererat till

att den är världen av vårt intellekts produkter. Den ligger sist i utvecklingen och hänger

ihop med utvecklingen av vårt språk, speciellt dess argumentativa kraft. Värld 3 och

värld 1 överlappar varandra. Så till exempel innehåller värld 3 böcker, den innehåller

påståenden och framför allt det mänskliga språket. För ”[t]o sum up, we can say that

world 3, above all that part of world 3 that is created by human language, is a product of

our consciousness, of our mind. Like human language, it is our invention.”13 Det

9 Anders Olsson, "Intertextualitet, komparation och reception" i Litteraturvetenskap : en inledning, red. Staffan Bergsten (Lund: Studentlitteratur, 2006). 10 Karl Popper, Objective knowledge : an evolutionary approach (Oxford: Clarendon, 1972), kap. 4. 11 Karl Popper, In search of a better world: lectures and essays from thirty years (London: Routledge, 1992), sid. 9 12 ibid., sid. 18 13 ibid., sid. 18. Hela beskrivningen hänför sig till s. 8-25.

Sida 7 av 42

innebär att även kunskap – objektiv kunskap – är “invånare” i värld 3 liksom de texter,

symfonier mm som skapats. Om vi efter denna utläggning ger texten en autonom och

ontologisk status med en i nuet närvarande existens, kan vi också acceptera att den står i

dialog med andra texter, såväl äldre som yngre.

Vårt alternativ är att se till författarens intention med sin text. Genettes klassifikation

av textualitet är fortfarande tillämpbar, men verkan följer då tidens riktning. I stället för

dialog får vi diskutera i termer av influenser av tidigare texter på en senare. Begrepps-

paret ’hypo’- och ’hypertext’ implicerar ju ett före och efter. Vårt val behöver inte vara

ett för alla givet eller ens för oss själva givet för alla situationer. Vi måste dock vara

medvetna om vårt val.

Forskningsläge

Det finns en omfattande litteratur om det grekiska dramat, om Sven Delblanc och om

myter. En del av detta kommer att framgå efterhand och min redovisning här

koncentreras till en litteraturstudie kring frågan om Ifigenia kopplad till Euripides

respektive Sven Delblanc.

Klystaimnestras tvivel om hela historien och att Ifigenia räddas lyfts fram av Mary-

Kay Gamel i samlingen Euripides. Women on the Edge.14 Hon frågar sig om Ifigenias

offer, dramats centrala tema, blott är en meningslös gest eller en tragisk nödvändighet?

Är kriget som hon offrar sig för rättfärdigt eller ett futtigt gräl mellan några personer?

Blir då hennes offer ett tecken på heroisk patriotism, enbart ett accepterande av det

oundvikliga, ren förvillelse eller helt enkelt galenskap?15

Ifigenia i Aulis var slutet på Euripides dramatiska skapande. Inte bara för att det blev

hans sista verk, färdigställt och publicerat efter hans död, utan också för att teknik och

synpunkter förs till det extrema. Ingen minsta bit av heroisk värdighet lämnas kvar åt de

heroiska hjältarna i trojanska kriget och på så sätt blir kriget både dåraktigt och

orättfärdigt, menar Moses Hadas.16 Ifigenia i Aulis blir inte bara det tydliga slutet på det

gamla utan också början till något nytt. Om vi bortser från de traditionella tragiska

elementen och det lyckliga slutet, handlar det hela om en ärelysten kvinnas

förberedelser av sin dotters giftermål med en passande, ärofull man. Vi ser även med

14 Mary-Kay Gamel, "Iphigenia at Aulis" i Euripides. Women on the edge: Four Plays, red. Ruby Blondell (New York: Routledge, 1999), http://0-site.ebrary.com.biblos.kau.se/lib/kaubib/Doc?id=10054862; http://www.bib.kau.se/?q=node/view/9793. 15 ibid., sid. 306. 16 Moses Hadas, Ten plays by Euripides, Bantam classic ed. (New York: Bantam Books, 2006), sid 355.

Sida 8 av 42

förståelse på Agamemnon och Menelaus såsom drabbade av en roll för stor att bäras av

någon. Men, menar Hadas, dramat blir mer än en parodi på det gamla genom den nya

och äkta heroism som den enkla Ifigenia visar.

Hos Euripides förekommer ett för samtidens manliga hierarki oroande fenomen,

nämligen att låta kvinnor ta ed av männen. Judith Fletcher exemplifierar i sin essä detta

från dramerna Medea, Hippolytos och Ifigenia i Taurien.17

I en recension av Matthew Wright: Euripides’ Escape-Tragedies: A Study of Helen,

Andromeda, and Iphigenia among Taurians18 blir dessa beskrivna som ”proto-romance”

eller ”tragi-comedies”.19 Foley pekar på att ehuru dessa verk innehåller många ovanliga

mytiska element, så menar Wright att Euripides sammanför dessa på ett nytt sätt snarare

än att ha hittat på dem. I skrivande stund har jag inte tillgång till Wrights arbete.

I en C-uppsats vid Göteborgs Universitet har Åsa Karlsson med en komparativ

metod jämfört Alkatsien av Euripides med Lars Forsells Kröningen20. Sin metod har hon

baserat på Anders Olssons diskussion om komparation och intertextualitet.21

Sven Delblancs författarskap har beskrivits i ett flertal biografier och monografier. Jag

skall här koncentrera mig till arbeten och recensioner som anknyter till hans roman

Ifigenia. Två C-uppsatser har skrivits vid Karlstads universitet som behandlar Delblancs

Ifigenia. Birgitta Arvidsson har diskuterat romanen utifrån hur makten och konsten har

ett ömsesidigt beroende.22 Johan Dahlgren ställer frågan hur Delblanc använder de

antika myterna om Agamemnon, Akilles och Odysseus och med vilket syfte romanen

skrevs.23 Hans uppsats har också en didaktisk inriktning, då han frågar sig hur Delblancs

roman kan användas för att diskutera hjälterollen på högstadiet och gymnasiet.24

Karin Petherick har bland andra behandlat Ifigenia i en kortare essä, där hon menar

att romanen ”visar en förfärande bild av grymhet och övervåld framkallad av en förment

17 Judith Fletcher, "Women and Oaths in Euripides," Theatre journal (Online) 55, nr. 1 (2003), sid. 29-44. 18 Matthew Wright, Euripides' Escape-Tragedies: A Study of Helen, Andromeda, and Iphigenia among the Taurians. (Oxford: Oxford University Press, 2005).448 sid. 19 Helene Foley P., "Euripides' Escape-Tragedies: A Study of Helen, Andromeda, and Iphigenia among the Taurians (review)," American journal of philology (Online) 127, nr. 3 (2006), sid. 465-469. 20 Åsa Karlsson, Alkestiaden. En jämförelse av Euripides Alkestis och Lars Forsells Kröningen (Göteborg: Univ., 2008). 21 Olsson, Intertextualitet, komparation och reception 22 Birgitta Arvidsson, Ifigenia av Sven Delblanc: en roman om konstären och makten (Karlstad: Univ., 2003). 23 Johan Dahlgren, Tre grekiska hjältar: Agamemnon, Akilles och Odysseus i Sven Delblancs Ifigenia (Karlstad: Univ., 2004). 24 ibid.

Sida 9 av 42

gudomlig ordning”.25 Även elementära kunskaper räcker för läsaren att inse att

”Delblanc avmytologiserar det dramatiska skeendet”.26 I en senare artikel funderar

Petherick kring några brev från Sven Delblanc under rubriken ”Diktverket enbart ska

tala”.27 Titeln kan alludera på en artikel av Sven Delblanc 1988 i Svenska Dagbladet

som finns återgiven i Mystik och gudsbilder hos Sven Delblanc.28 Delblanc uttrycker där

misstro mot sådana programmatiska uttalanden och menar att en smula insikt om den

privata problematiken kan vara berikande för förståelsen.29 Lite senare i artikeln tycks

han korrigera sin uppfattning då han menar att författaren har ”rätt att använda en

mytologi som strukturerande princip. Vad privatpersonen Sven Delblanc tänker och

tycker är i sammanhanget likgiltigt och ovidkommande”.30

Den kanske mest uttömmande analysen av Ifigenia står Lars Ahlbom för.31 Liksom

Petherick beskriver han den som en svart roman. Ifigenia, menar Ahlbom är en lysande

bok, där vi visserligen hör rösten av en trött och förtvivlad diktare men en som ändå är

på toppen av sitt konstnärskap.

Till bedömarna av Delblancs författarskap med omnämnandet av Ifigenia hör även

några recensioner och kulturartiklar. Den första att nämna är snarare en anmälan av

Ahlboms författarporträtt i serien Litterära Profiler.32 Lars Ahlbom kom 1998 med en

kompletterande bild av hela författarskapet i Svenska Dagbladet.33 Han återkom 2001 i

samma tidning och även då med en bild av hela författarskapet.34 Den senaste artikeln

av Christer Enander i Helsinborgs Dagblad är mer ett författarporträtt där Ifigenia bara

nämns i verksammanställningen.35

25 Karin Petherick, "Människooffer för ordningens skull: Sven Delblancs Ifigenia," Nya Argus, nr. 2-3 (1991), sid. 83-85. 26 ibid. sid. 83-85. 27 Karin Petherick, "Diktverket enbart ska tala," Artes :tidskrift för litteratur, konst och musik, nr. 4 (1993), sid. 87-97. 28 Lars Ahlbom et al., Mystik och gudsbilder hos Sven Delblanc, red. Lars Ahlbom och Helene Blomqvist (Strängnäs: Strängnäs stift, 2002), sid.80. 29 Sven Delblanc, "Det omöjliga valet mellan ordning och frihet" i Mystik och gudsbilder hos Sven Delblanc, red. Lars Ahlbom och Helene Blomqvist (Strängnäs: Strängnäs stift, 2002).sid. 81. 30 ibid. sid. 82. 31 Lars Ahlbom, "Sven Delblancs Ifigenia. Om människooffer, dikt och sanning. De intellektuella och makten." Artes :tidskrift för litteratur, konst och musik, nr. 1 (1996), 61-74. 32 Jan Arnald, "Jag har inte siffror på saken, men jag inbillar mig att vi har fått en svensk monografi-serie som faktiskt är riktigt populär." Göteborgsposten17/12, 1996. 33 Lars Ahlbom, "Delblanc led nederlag i revolten mot fadern," Svenska dagbladet19/12, 1998. 34 Lars Ahlbom, "Det mörka landet - ett land där solen aldrig går upp," Svenska dagbladet26/5, 2001. 35 Christer Enander, (Ingen rubrik, min anm.) Helsingborgs dagblad, sektion D Söndag, 8/10, 2006.

Sida 10 av 42

Uppsatsens disposition Euripides och Delblancs verk om Ifigenia ingår i ett större kontextuellt sammanhang,

som sträcker sig från antiken till våra dagar. Jag lägger dock tyngdpunkten på den

antika bakgrunden. Uppsatsen fortsätter därför efter inledningen med ett avsnitt om

”Myten” och därefter ”Det antika Grekland”. I det senare avsnittet ingår det grekiska

dramat, och Delblancs syn på antiken. Därefter presenteras myten om Ifigenia och hur

den behandlas av Euripides och Delblanc, vilka motiv, tema och idéer som vi kan

iakttaga.

Myten

Myter hjälper oss beskriva eller kanske till och med skapa våra världsbilder. Jag bortser

här från ovanan att kalla allt som är falskt för myt. Myter kräver tolkning och är till sin

form berättelser som använder symboler.36 Innan vi ser på hur myten kommer till

användning i litteraturen, diskuterar jag myten ur ett mer existentiellt perspektiv.

Mytens funktion Hur rättfärdigas kravet på den gästfrihetens helg, som vi finner så påtaglig i Odysséen,

och hur rättfärdigas att krav på att ingångna avtal och eder skall hållas, såsom när

Agamemnon får övriga furstar att i Iliaden fortsätta kriget mot Troja? Har vi inga gudar,

som vi ytterst ansvarar inför, måste vi, liksom Voltaire, uppfinna dem! När gudarna

krossas finns fortfarande behovet kvar att auktorisera våra beslut. Med våra myter

skapar vi en grund för människors gemensamma syn. Så har det varit och så sker

fortfarande idag.

För den rationellt tänkande människan klingar mytens sanningsanspråk falskt. En

sådan var Rolf Edberg. Vår värmländske miljöfilosof, som visade en ambivalent

inställning till myten.37 Samtidigt som vi kan se hur myterna talar till honom

tillbakavisar han själv människans behov av myter, ty:

36 “Myt” i Filosofilexikonet, Poul Lübcke (red). Stockholm: Forum, 2003. 37 Rune Wettström, Rolf Edberg: En modern renässansmänniska: En studie av ett miljöfilosofiskt författarskap, [Uppsats D-nivå 10 p. (Idéhistoria), Karlstads universitet, Estetisk-filosofiska fakulteten, 2008] .

Sida 11 av 42

När myterna i sin konkreta drapering inte längre är i pakt med människans nya vissheter och försanthållanden, kan de heller inte längre ge något stöd. Det är då tomheten hotar – man kan inte blunda för att det för ett ytligt betraktelsesätt är möjligt att ur den nya kosmologin dra konsekvenser, som berövar det individuella livet djupare innehåll och mening.

Men då har man missat det väsentliga i evolutionsperspektivet. Det som ger ett människoliv dess höghet, säg gärna dess högtidlighet, är att denna tillfälliga men unika komposition av lekamen-ande är resultatet av en genom årmiljarder oavlåtligt stegrad process på denna planet och ytterst något som kosmos i all sin hisnande opersonlighet arbetat på och förberett i tidernas oändlighet. Vad som vid ett ytligt betraktande kan tyckas göra det individuella livet meningslöst, kan i ett djupare perspektiv komma människan att genombävas av vördnad och ödmjukhet.38

Men ändå ser han att:

Myterna var produkter av samma tankeprocesser som den moderna vetenskapen. Med förbluffande säker intuition föregrep de ofta de modeller som en sentida vetenskap funnit fram till och som den styckevis endast kan beskriva i formler och symboler.39

Här liknar han dem som i österländskt tänkande ser en parallell eller till och med som

ett föregripande av den moderna fysiken.

Utan myter eller religion lämnas människan åt sin existentiella ångest. Kanske har

Rollo May rätt, när han skriver i sitt förord, att ”(m)ånga av vårt samhälles problem,

inklusive sekter och drogberoende, kan hänföras till avsaknaden av myter vilka skulle

ge oss som individer den inre trygghet som vi behöver för att kunna leva på rätt sätt i

vår tid”.40 Även grekerna behövde sina myter menar Nietzsche: ”Greken upplevde

tillvarons skräck och fasor: för att undgå dem och över huvud taget kunna leva, måste

han ställa upp olympiernas glänsande drömskapelse.”41 De ursprungliga, skräckens

titaniska gudar ersattes med glädjens olympiska gudaordning, som aktivt deltar i

människornas liv. ”På så sätt rättfärdigar gudarna människans liv genom att själv leva

det – den enda tillfredsställande teodicén.”42

38 Rolf Edberg, Vid trädets fot: lekmannafunderingar mot höstlig bakgrund (Stockholm: Norstedt, 1971), sid. 93f. 39 Rolf Edberg, Droppar av vatten, droppar av år (Stockholm: Norstedt, 1984), sid. 31. 40 Rollo May, Ropet efter myten: om den moderna tidens mytologi (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1992), sid. 13. 41 Friedrich Nietzsche, Samlade skrifter (Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion, 2000), sid. 29. 42 ibid., sid. 30.

Sida 12 av 42

När vi diskuterar myter kan vi inte gå förbi Carl G. Jung, som i sin drömtydning

använt sig av symboltolkning. En av medarbetarna till Människan och hennes symboler,

Joseph L. Henderson, menar att även gamla myter har giltighet för moderna människor:

Några av symbolerna i sådana drömmar härrör från vad Jung kallat ”det kollektiva omedvetna”, dvs. den del av psyket, som bevarar och för vidare mänsklighetens gemensamma psykologiska arv. […] Kampen på slätterna vid Troja hade ytterst liten likhet med striderna vid Agincourt eller Borodino, men de stora diktarna kan överbrygga avståndet i tid och rum och finna uttryck för ämnen som är universella. Vi lystrar därför att dessa temata i sin grund är symboliska.43

Jag har nu betraktat myten ur ett psykoanalytiskt perspektiv. Låt mig i det följande

avsnittet ge en estetisk syn på myten.

Myten i litteraturen Det förflutna kommer till oss i våra personliga minnen liksom i de minnen som gått i

arv från tidigare generationer. Stephen Toulmin och June Goodfield menar i Människan

upptäcker tiden, att utforskandet av det förflutna började med att man samlade

berättelser om förflutna händelser och legender samt granskade dessa kritiskt.44 Det

finns en gräns bakåt i tiden för minnet och legenden. För händelser bortom denna

tidsbarriär trädde människans fantasi in, där hon då förlitade sig på myter och

spekulationer.45 Albert A. Anderson menar, att för Homeros och hans tid står ”mythos”

vanligen för ord, tal eller samtal lika väl som sägner, historier eller berättelser liksom

även logos gör.46 Han menar vidare, att mythos inte explicit skiljer mellan sant och

falskt och snarare kan identifieras med poesi medan logos identifieras med filosofi.47

För Aristoteles är fabeln (mythos) det som efterbildar handlingen.48 Ifigenia är en av

de tragedier, som diskuteras i Om diktkonsten, men mer därom senare. Genom tragedins

43 Joseph L. Henderson, "Gamla myter och moderna människor" i Människan och hennes symboler, red. C. G. Jung med flera , Ny utg. (Stockholm: Forum, 1984), sid.107. 44 Stephen Toulmin et al., Människan upptäcker tiden: utvecklingstankens historia, Vol. 3 (Stockholm: Natur och kultur, 1966), sid. 22. 45 ibid., sid. 23. 46 Albert A. Anderson, "Mythos, logos, and telos: How to regain the love of wisdom" i Mythos and logos: how to regain the love of wisdom, red. Steven V. Hicks, Lech Witkowski och Albert A. Anderson, Vol. 155 (Amsterdam ; New York: Rodopi, 2004), sid. 61. 47 ibid., sid. 61. 48 Aristoteles, Om diktkonsten, sid. 33.

Sida 13 av 42

rening av känslorna får myten den terapeutiska verkan, som bland annat Rollo May

tillskriver myten.49

”It would be nice to begin with a clear and concise definition of ‘myth,’ (sic!) but

unfortunately that can´t be done.”, börjar Bruce Lincoln sin bok Theorizing Myth.50 Han

beskriver också den grekiska civilisationens framträdande som övergången i tal och

tankar från mythos hos Homeros och Hesiodos till logos hos Herakleitos och Platon.51

Redan de tidigaste grekiska filosoferna betraktade de homeriska myterna som

uppdiktade och man kom inte längre att uppfatta dem bokstavlig utan sökte efter en

djupare dold innebörd. Theagenes från Rhegium anses vara den förste som tolkade

myterna allegoriskt.52 Men myten lever vidare efter antiken och då som ideologi i

narrativ form.53

Det arbete som verkar ligga närmast mitt aktuella intresse är John J. White,

Mythology in the Modern Novel. A Study of Prefigurative Techniques.54 Författaren

anger själv att hans två principiella mål är 1) att betrakta de huvudsakliga

tolkningsproblem som uppstår vid användning av myter inom litteraturen och 2) att i

detalj undersöka överrensstämmelser i de mönster som nutida författare valt för sitt

ämne och dess förebild.55 Han tar upp distinktion mellan myter och mytologiska motiv,

myter som litterära förebilder, myter i drama och myter i romaner (fiction), metod och

praktiska överväganden, för att bara nämna några exempel.

Vi lämnar de teoretiska spörsmålen och ser på några olika sätt att utnyttja myter.

Sagan om Hippolytos, som blir utsatt för kärleksgudinnans Afrodites hat därför att han

dyrkat Artemis i stället för henne, kan vara ett exempel. Afrodite låter Fedra,

Hippolytos styvmor, drabbas av passionerad kärlek till honom. När styvsonen

föraktfullt avvisar henne, begår Fedra självmord men efterlämnar ett meddelande där

hon beskyller Hippolytos för närmanden, som hon på detta sätt ville undkomma. Fadern

Teseus nedkallar Poseidons förbannelse över sonen, som omkommer i havet innan

sanningen går upp för Teseus. Denna myt ligger till grund för dramat Hippolytos, och 49May, Ropet efter myten: om den moderna tidens mytologi 50 Bruce Lincoln, Theorizing myth: narrative, ideology, and scholarship (Chicago, Ill.: University of Chicago Press, 1999), sid. ix. 51 ibid., sid. 3. 52 M.Eliade i Alexander Eliot, Mircea Eliade och Joseph Campbell, Myternas värld : sägner, sagor och berättelser om gudar och hjältar, monster och odjur, skapelse och död (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1980), sid. 13 53 Lincoln, Theorizing myth : narrative, ideology, and scholarship sid. 43. 54 John J. White, Mythology in the modern novel : a study of prefigurative techniques (Princeton: Princeton U.P., 1971). 55 ibid., sid. ix.

Sida 14 av 42

tas senare upp av Racine i en klassisk tolkning. I en modern version av Sara Kane

utspelar sig dramat i nutid men med samma huvudpersoner.56 Medan Euripides drama

består av en akt har Racines fem medan Kanes har sju scener med några ändrade

scenbilder. Att Euripides drama är hypotext till Racines råder inget tvivel om. Att båda

dessutom verkar som hypotext till Kanes är både genom handlingen och att personerna

behållit sina namn helt klart. Per Olov Enquist har också använt Hippolytos, som

hypotext för sitt drama Till Fedra.57 Att också Racine funnits i Enquists blickpunkt

framgår av de arbetsnoteringar som avslutar verket. Där anklagas Racine för att låtit sig

köpas likt en sovjetisk leninpristagare.58 Ser vi på ett annat ofta anfört exempel,

Odysséen av Homeros och Odysseus av James Joyce59, är inte sambanden lika tydliga

om det inte vore för titeln. Enligt White kunde vi kalla denna intertextualitet för

arketypisk.60 En tolkning av Joyce’s Odysseus som White tillskriver C. G. Jung 61 :

”Man anar nog arketypiska bakgrunder”62 och vidare ”Bakom Daedalus [sic] och

Bloom står väl den andliga och sinnliga människans eviga typer.”63

Innan vi undersöker intertextuella relationer i våra studieobjekt skall vi först se på

den miljö där myten först blev nerskriven.

Det antika Grekland Det antika Greklands liv är den resonansbotten som fångar tonerna från Ifigenia. Det är

också den miljö som var Euripides och hans publiks. För Sven Delblanc blir det miljön

där han placerade sin romanfigur även om den hos Delblanc mer blir en kuliss utan

djup. Beskrivningar av antiken är legio och givetvis av olika kvalitet. Mina källor är

främst Albert Wifstrand64, Henrik Zilliacus65, Gilbert Murray66 och Edith Hamilton67.

56 Sarah Kane, Samlade pjäser [Samlade verk.], översättare Svante Löwenborg Aulis, Einar Heckscher and Jakob Hirdvall, Vol. 2 (Stockholm: Teatertidningen, 2004).sid 8. 57 P. O. Enquist, Till Fedra (Stockholm: Norstedt, 1980) 58 ibid., sid. 136. 59 James Joyce, Odysseus, översättare Thomas Warburton, 6.-7. tus ed. (Stockholm: Bonnier, 1953). 60 White, Mythology in the modern novel : a study of prefigurative techniques, sid. 41. 61 C. G. Jung, Wirklichkeit der Seele : Anwendungen und Fortschritte der neueren Psychologie, Vol. Bd. 4 (Zürich: Rascher Verlag, 1934). sid. 156 hämtat hos White, Mythology in the modern novel : a study of prefigurative techniques, sid. 42. 62 ”Man ahnt zwar archetypische Hintergründe” 63 ”Hinter Daedalus [sic] und Bloom stehen wohl die ewigen Figuren des geistigen und des sinnlichen Menschen.” 64 Albert Wifstrand, "Den grekiska litteraturen" i Bonniers allmänna litteraturhistoria, red. Eugène Napoleon Tigerstedt (Stockholm: Bonnier, 1959).sid. 89-260. 65 Henrik Zilliacus, Klassiska källsprång (Helsingfors: Söderström, 1983). 66 Gilbert Murray, Euripides and his age, 2.th ed., Vol. 99 (London: Oxford Univ. Press, 1965). 67 Edith Hamilton, Grekisk livssyn (Stockholm: Natur och kultur, 1959).

Sida 15 av 42

Wifstrand diskuterar vad som hör till den grekiska litteraturhistorien och motiverar

indelningen i olika epoker, där gränsdragningen först var litteratur- och konsthistoriskt

styrd för att efter den hellenistiska tiden mer baseras på politiska grunder. Det blir

främst den förklassiska och klassiska tiden som nu intresserar oss. Euripides beskrivs

med Aristoteles ord som den mest tragiske av tragikerna och blev under sin livstid inte

lika väl uppskattad som den sjutton år äldre Sofokles. Eftertiden och då speciellt den

närmaste har däremot upptäckt Euripides. I motsats till Sofokles var Euripides starkt

berörd av sofismen och framstår som en sökande grubblare. Han företräder, menar

Wifstrand, en antiheroisk inställning och hans protagonister är inga rätlinjiga karaktärer

utan ofta svaga och småsinta.

Zilliacus, även han professor i klassiska språk, motsäger inte den bild Wifstrand

tecknat. Hans framställning är essäistisk men ger en initierad framställning av den

antika boken. Att det antika arvet förts vidare ”har vi att tacka de filologiska,

textkritiska och kommentatoriska arbete för, vilket började i Alexandria och Pergamon

och fördes vidare till Rom”.68 Fynden av litterära texter bland egyptiska papyrer har

skrivit ett helt nytt kapitel i den grekiska litteraturhistorian, menar Zilliacus. Med dessa

fragment som grund har man också kunnat bilda sig en uppfattning om de olika

författarnas popularitet. Med reservation för alla möjliga felkällor presenterar Zilliacus

en ’tio i topp’-lista, där Homeros intar en ledarställning följd av Hesiodos.69 Om tredje

och fjärde plats tävlar Demosthenes och Euripides.

I essäns form tecknar också Edith Hamilton vad hon kallar En grekisk livssyn.

Förutom personporträtt utreder hon också tragedins väsen.

Tragedin uppstod i Grekland, därför att grekerna kunde tänka fritt. Människorna spekulerade alltmer över livet och förnam med växande klarhet att den mänskliga tillvaron var oupplösligt förbunden med ondska och orättvisa. När så en diktare med diktarens förmåga att upptäcka det sköna i det verkliga kom till insikt om världens obotliga ondska, skapades den första tragedin.70

Det liknar den inställning som var Nietzsches (se ovan). Under rubriken ”Den moderna

människan” anknyter även Hamilton till Aristoteles beskrivning av Euripides som den

68 Zilliacus, Klassiska källsprång, sid. 128. 69 ibid., sid.146. 70 Hamilton, Grekisk livssyn, sid. 100.

Sida 16 av 42

mest tragiske av diktarna.71 Aristoteles auktoritet som litterär smakdomare har på senare

tid dragits i tvivelsmål, menar hon, och om Euripides hade han fel. ”Euripides är den

dystraste av diktarna, och just därför är han inte den mest tragiske.”72

Den siste jag vill lyfta fram är Gilbert Murray vars arbete först publicerades 1918.73

Hans monografi Euripides and his age belyser förutom de olika dramerna även

Euripides liv och omgivning. Den fråga jag inledningsvis antydde, om Euripides och

förnuftet, blir här utredd. Murray säger sig stå i skuld till en tidigare litteraturhistoriker,

Dr Verrall, ”the most brilliant of all modern critics of Euripides” och vars verk

Euripides the Rationalist har influerat många efterföljare. Murray nämner också en Dr

Nestlé i Tyskland, som i en lärd bok beskriver Euripides som en tänkare och menar att

”all mysticism was fundamentally repugnant to him”.74 Men detta ställer sig Murray

tveksam till då några av de bästa uttrycken för grekisk mysticism som vi känner

kommer från Euripides verk.75

I upplagan från 1965 av Murray, Euripides and His Age skriver H. D. F. Kitto i ett

förord att Euripides inte uppskattades under 1800-talet.76 Han menade att det var en tid

som hade starka och bestämda åsikter om vad som var rätt och riktigt. Aischylos och

Sofokles trodde på gudarna, skrev underbar poesi och respekterade omutligt dramats

principer, var den allmänna uppfattningen.77 Kitto menar att Euripides antingen inte

kunde eller inte ville följa reglerna, var likgiltig eller inkompetent att skriva sina fabler

(plots) men kanske allvarligare, när det gällde religion och moral var han skeptiker.

Detta är frågor som jag åter kommer till senare i min analys av Ifigenia. Tiderna

förändrades, menar Kittio, och det som tidigare varit förhatligt för många kritiker kom

nu i stället att beundras.

Ett ofullbordat drama, Ifigenia i Aulis, hittades efter hans död. Murray beskriver det

som ett drama fullt av problem, som fick fullbordas av dess producent. Trots sina brister

bidrar den till en vändpunkt från den gamla 400-tals tragedin till den så kallade nya

71 ibid., sid. 139. 72 ibid., sid. 139. 73 T. S. Eliot har i en essä från 1920 ”Euripides and Professor Murray” recenserat en föreställnig av Medea i Murrays översättning. Hans omdöme är dräpande: ”I do not believe, however, that such performances will rehabilitate Greek literature or our own, unless they stimulate a desire for better translations.” Men “[a]s a poet, Mr. Murray is merely a very insignificant follower of the pre-Raphaelite movement. As a Hellenist, he is very much of the present day, and a very important figure in the day.” T. S. Eliot, Selected essays, 3., enl. ed. (London: Faber& Faber, 1951), sid. 60 och 62. 74 Murray, Euripides and his age, sid. 1. 75 ibid., sid.2. 76 ibid., sid. vii. 77 ibid., sid. vii.

Sida 17 av 42

komedin.78 Enligt Murray hade Euripides förenat två tendenser: han hade rört sig mot

frihet i meter, realism i karaktärsbeskrivning, variation och spännig i plotens värld men

hade behållit den formella och musikaliska karaktären hos den dionysiska riten. Prolog,

uppenbarelser, den traditionella tragiska diktionen och framför allt kören användes fullt

ut.

Jag har ingen ambition att här beskriva det klassiska dramats historia. För den

intresserade hänvisar jag till Olssons och Algulins Litteraturens historia i världen.79

Några händelser och årtal kan ändå vara värda att ta med sig vid den fortsatta läsningen.

Euripides levde mellan 480-406 f.Kr. Den tyranniska tiden under Peisistratos (ca 600-

528 f.Kr.) var historia när Euripides föddes. Peisistratos ansågs ändå av senare tiders

greker som en god och human härskare. Under hans tid (ca 535) uppfördes tragedier för

första gången vid Dionysosfesten i Athen.80 Minnena av perserkrigen (490-479 f.Kr.)

var däremot fortfarande färska för Euripides. Krigets vanvett väckte sannolikt känslor

blandade med stolthet över segrarna vid Marathon och slutstriderna vid Salamis och

Thebe.81

Samtida med Euripides var också Protagoras82 (481-411 f.Kr.), vars inverkan på

Euripides jag återkommer till. Av stor betydelse för hans utveckling måste också

Aischylos (ca 525–456 f.Kr.) och Sofokles (497–406 f.Kr.) ha varit.

Hos Delblanc blev intresset för det antika Grekland och Homeros så starkt, att han

efter ett års studier lärde sig hjälpligt att behärska den homeriska dialekten.83 Mycket

tyder på, menar Delblanc, att Homeros hade kunskap om såväl myter, sagor som tidiga

episka verk. Men en intertextuell utredning stupar på att inget av jämförelsematerialet

finns bevarat. Ändå sluter sig Delblanc till att Homeros behandlade dessa myter med

stor konstnärlig frihet.84 I hans analys av de homeriska eperna kan det vara värt att

78 ibid., sid. 87. 79 Bernt Olsson och Ingemar Algulin, Litteraturens historia i världen, 4., [utök.] uppl. (Stockholm: Norstedt, 1995), sid. 50ff. 80 Tullia Linders, Vem är vem i antikens Grekland och i romarriket : människor och gudar (Stockholm: Prisma, 2003), sid. 112. 81 Sven Skovmand, Bonniers världshistoria [Politikens Verdenshistorie], översättare Per Eriksson (Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 2006), sid.52ff. 82 Protagoras är den mest berömda av sofisterna, lärare i filosofi och retorik. I Aten hade han kontakt med Perikles och Euripides.. Han är känd för din tes om att ”människan är alltings mått”. Hans filosofi leder till kunskapsteoretisk perspektivism och innebär även kunskapsteoretisk pluralism. Då kunskap är relativ i förhållande till situationen utgör hans idéer också relativism. Gunnar Skirbekk och Nils Gilje, Filosofins historia (Göteborg: Daidalos, 1995), sid. 48f. 83 Sven Delblanc, Homerisk hemkomst : två essäer om Iliaden och Odysséen (Stockholm: Bonnier fakta, 1992), sid. 7. 84 ibid., sid. 8.

Sida 18 av 42

notera beskrivningen av Akilles. Den olust som klassicismen visade Akilles var bara

anakronistisk och närsynt, menar Delblanc, och en stupid tolkning, som inte tog hänsyn

till texten. Själv menar Delblanc att Akilles är en tragisk hjälte med en vanmäktig

strävan efter att få leva i fred. Han blir Homeros första och största exempel på hur

sagomotivet föradligas. Medan Akilles framstår som klok och besinningsfull, beskriver

Delblanc Agamemnon som oresonlig och argsint.85 Vi kommer senare att se hur dessa

totalt omvärderas i hans roman Ifigenia. I sin essä gycklar Delblanc en hel del med

analytikerna och ser sig själv som unitarier.86 ”För en berättare av facket är det snart

uppenbart, att Iliaden är ett väl genomkomponerat verk av en stor yrkesbroder.”87

Delblanc ger förstås inte en sådan estetisk intuition något bevisvärde.

Ifigenia hos Euripides och Delblanc När vi nu har undersökt några kontextuella förutsättningar, är det dags att närma sig vår

huvudstudie. Som jag inledningsvis fört fram, är det myten, som stoff för den

gestaltande (mimesis) respektive den berättande (diegesis) framställningen samt det

idémässiga innehållet (tema och motiv) som kommer att behandlas.

Myten Det trojanska kriget har sin direkta upprinnelse i myten om sköna Helena. Enligt en myt

såg Zeus att jorden var överbefolkad och ville minska människosläktet. I gestalt av en

svan besökte Zeus vedergällningens gudinna, Nemesis, som födde Helena. Hon togs om

hand av spartanske kungen Tyndareos och hans gemål, Leda.88 Hennes förutbestämda

uppgift var att starta det trojanska kriget. Den saga vi kanske bäst känner börjar med ett

bröllop på toppen av berget Pelion. Alla de odödliga gudarna var bjudna utom Eris,

tvedräktens gudinna. Förargad över detta rullade hon in ett äpple till gästerna med

inskriptionen: ”till den skönaste”. Afrodite, Atena och Hera gjorde alla tre anspråk på

äpplet. Zeus var olustig inför uppgiften att själv döma i tvisten och lät Hermes ledsaga

de tre gudinnorna till berget Ida, där Paris skulle räcka äpplet till den han ansåg skönast.

Paris skulle visa sig vara son till Priamos, kungen av Troja.

85 ibid., sid. 47f. 86 Inom Homerosforskningen har analytikerna hävdat att Iliaden och Odysséen skrivits av olika författare och sökt efter redaktionella tillägg. Unitarierna hävdar att verken skrivits av samma person. 87 ibid., sid. 21. 88 Linders, Vem är vem i antikens Grekland och i romarriket: människor och gudar, sid. 197.

Sida 19 av 42

I valet mellan Heras löfte om kungaväldet över Asien och Europa, Atenas löfte om

vishet och seger i alla strider valde Paris att ge äpplet till Afrodite, som hade lovat

honom jordens skönaste kvinna. Efter detta fick han Afrodites beskydd men också

Heras och Atenas hat, som även drabbade Troja i allmänhet.

När Paris fått veta vilken kvinna som var utsedd, rustade han ett skepp och gav sig

med sin släkting Aeneas till Sparta. De blev väl mottagna av kung Menelaos och hans

gemål Helena, den utsedda. Trotsande gästfrihetens bud seglade Paris i lönndom till

Troja tillsammans med Helena och en myckenhet av dyrbarheter.

När kung Priamos vägrade återlämna Helena till Menelaos samlade denne grekerna

att hämnas på trojanerna. Det trojanska kriget tar sin början, som det skildras av

Homeros. När Euripides och Delblanc anknyter till berättelserna är det när hären

samlats i Aulis och väntar på lämpligt väder för överfarten. Myten återberättas på olika

sätt. Detaljer lyfts fram, varieras och omtolkas. I de verk som studeras här, väntar hären

på förlig vind. ”…Med Hellas härsmakt samlad/ i bästa ordning ligger vi i Aulis

bundna/ av stiltje….”, reciterar Agamemnon.89 Delblanc låter sin berättelse börja med

att vädret var stilla och vattnet inte rört sig det minsta.90 Sådant var inte vädret när

Aiskylos berättar om väntan:

Thrakiska stormar från Stryman kvarhöllo fartygen illa förankrade, tärde på skeppsbord, tackel, tåg. Manskapet irrade hungrande, rådvilt utmed kusten.91

Att myten kom att återberättas i olika varianter och utan detaljtrohet visar att den inte

gjort anspråk på att vara en religiös urkund. Vi har redan diskuterat detta i avsnittet

”Myten i litteraturen”, där mythos och logos har sin motsvarighet i poesin respektive

filosofin.

89 Euripides, Ifigenia i Aulis ; Ifigenia i Taurien, översättare Tord Baeckström (Stockholm: Forum, 1965), sid. 20. 90 Sven Delblanc, Ifigenia : berättelse i två upptåg (Stockholm: Bonnier, 1990), sid. 9. 91 Aischylos et al., De grekiska tragedierna : Aiskylos, Sofokles, Euripides, översättare Tord Baeckström, Vol. 10 (Stockholm: Vertigo, 2005), sid. 59.

Sida 20 av 42

Berättandet – Mimesis och diegesis

Hos Euripides Som nämnts tidigare är Ifigenia i Taurien ca tio år äldre än Ifigenia i Aulis medan

sagans kronologi är den omvända. Mitt intresse fokuseras till det senaste dramat men

några jämförelser kan vara intressanta. Jag håller mig till Tord Bæckströms över-

sättning.92 I sitt förord till min utgåva nämner Bæckström att inledningen till Ifigenia i

Aulis är oklar. Det finns en inledning med prolog i Euripides traditionella stil med en

genealogisk återblick och presentation av bakgrunden. Så är till exempel Ifigenia i

Taurien berättad med en inledande monolog, som står för expositionen. En annan

inledning börjar handlingen direkt med en dialog, där Agamemnon i samtalet med

Gubben låter expositionen ta form. Det är denna senare variant, som jag har att utgå

ifrån. Vilken hypotext det är, som influerat Delblanc, har jag inte kunnat utreda men

saknar betydelse för vår analys.

Dramat är en tragedi i en akt med ca 16 scenväxlingar alla utspelande sig framför

Agamemnons tält. I övrigt får vi inga scenanvisningar, inga kulisser utan växlingarna

sker genom att aktörerna träder in respektive lämnar scenen framför tältet. Som jag

redovisat har redan Aristoteles räknat in Ifigenia i Aulis bland tragedierna och utgör ju

ett bra exempel för reglerna om tidens, rummets och handlingens enhet. Dramats

protagonist är en kunglig person, om vi ser Agamemnon i den rollen eller så ock om vi

läser med Ifigenia, som dramats huvudperson. Att genren i stället skulle vara ”proto-

romance” eller tillhöra ”tragi-comedies”, är en läsning som inte stämmer med min.93

Visserligen dyker Akilles upp som en chevaleresk ”riddare” och genom gudarnas

ingripande får vi kanske ett lyckligt slut. Lyckligt för Agamemnon, som får sitt samvete

lättat, men inte för Klytaimnestra, som förlorar sin dotter.

Dramat följer en modell som presenterats av G. B. Tennyson och som Helland och

Warp redogör för i sin Å lese drama.94

92 Euripides, Ifigenia i Aulis ; Ifigenia i Taurien 93 Foley, Euripides' Escape-Tragedies: A Study of Helen, Andromeda, and Iphigenia among the Taurians (review), sid. 465-469. 94 Frode Helland och Lisbeth Pettersen Waerp, Å Lese Drama : Innføring i Teori Og Analyse (Oslo: Universitetsforlaget, 2005), sid. 67f.

Sida 21 av 42

Figur 1. Efter Tennyson i Helland & Warp

Expositionen och stegringen sker fram till peripetin, vilken inträffar då Gubben träder ut

till Akilles och Klytaimnestra. Han avslöjar Agamemnons plan för dem. Dramat når sin

katastrof, då Ifigenia går ut för att möta sin offerdöd, som sker utanför scenen. I ett, som

sägs vara ett senare tillägg, får vi höra ett ögonvittne berätta om offerceremonin med

dess slut, där Ifigenia genom Artemis bytts ut mot en hind.95

När vi möter kören första gången får vi också en impressionistisk beskrivning av det

sceneri vi inte ser med våra egna ögon. Här samlas krigarna från alla de håll, det är liv

och rörelse. En nästan festlig stämning kommer oss till del:

Vilken krigareflotta har jag ej skådat! Hemma hörde jag ryktet om den och nu skall minnet alltid leva inom mig.96

Kören har mer än en kommenterande roll. Den blir författarens språkrör till publiken

och för fram vad som är moraliskt, rätt och riktigt. Dygden är att njuta med sans och

måtta och undvika lidelsernas faror. Det är också ganska klart vad som är kvinnlig

respektive manlig dygd:

Stort är att sträva mot dygden – dold hos kvinnan som kyskhet, nedlagd i mannen i tusen olika gåvor att främja fäderneslandets framgång.97

95 Euripides, Ifigenia i Aulis ; Ifigenia i Taurien, sid. 83. 96 ibid., sid. 26. 97 ibid., sid. 38.

Sida 22 av 42

Dock sviktar nu körens siargåva. När Ifigenia och Klytaimnestra anländer hälsas de

båda av kören av argiviska män:

O hur stor är de mäktigas lycka och glans! Hell dig, Ifigenia, konungadotter, och hell, Klytaimnestra, Tyndareus ättling! Ni stammar från lysande fäder och går ett lysande öde till mötes. För dem som ej gynnats av lyckan är de store välsignande gudar!98

Kören av kvinnor från Chalkis instämmer:

Agamemnons frejdade dotter som nu håller intåg här skall sätta sin fot på marken tryggt. Vi är främlingar här, men vi skall inte störa er ankomst.99

Det tillhör dramats ironi att Klytaimnestra räknar detta som ett gynnsamt förebud: ”Jag

räknar detta som ett gynnsamt förebud - / er höviska och vackra välkomsthälsning”.100

Att förstå kören är att förstå den grekiska tragedin, menar Murray.101 För att inte finna

körens roll malplacerad måste vi tänka oss bort från den moderna scenen till dramats

ursprung. Ordet ’chorus’ betyder ’dans’ eller ’dansplats’. Det fanns sådana dansgolv på

grekisk mark redan innan grekerna kom dit och kan spåras tillbaka till förhistorisk tid på

Kreta och på öarna runtomkring. Redan hos Homeros hör vi talas om dem, påstår

Murray. Den antika dansen har en religiös koppling och inte som våra dagars balett en

sexuell grund. Dansen behöver inte heller innebära rörelser. Murray visar sedan hur

denna uttrycksform för det som ligger utanför dialogen utvecklas i dramat. Den

uttrycker i dramat det som senare i romanen förmedlas av berättaren eller inte alls

uttrycks förutom av en talande tystnad eller symbol. Körens uppgift är hos Euripides

inte heller att föra handlingen vidare eller att beskriva det sannolika skeendet. ”We are

not imitating the outside of life. We are expressing its soul, not depicting its body.”102

Ibland förstärker kören aktörens känslor, som när Ifigenia beslutar sig för att frivilligt

offra sig för landets bästa. Innan Akilles hinner lovprisa hennes ädelmod, inflikar

körledaren: 98 Euripides, Ifigenia i Aulis ; Ifigenia i Taurien, sid. 39. 99 ibid., sid. 39. 100 ibid., sid. 39. 101 Murray, Euripides and his age, sid. 116. 102 ibid., sid. 118.

Sida 23 av 42

Du spelar här den hedersamma rollen, flicka. Det är gudinnans sak – och ödets – som är sjuk!103

Trots att Agamemnon utnyttjar Akilles goda namn och rykte träffas aldrig dessa båda på

scen. När Akilles söker upp Agamemnon för att klaga på att överfarten till Ilion

förhalas, är det Klytaimnestra som tar emot honom. Den dialog mellan dessa, som nu

följer, avslöjar för dem att båda blivit lurade med det påstådda bröllopet. Tempot stegras

när Gubben kommer ut och avslöjar planerna på att offra Ifigenia. Efter avslöjandets

höjdpunkt bryts tempot med långa repliker, där Klytaimnestra skickligt vädjar till

Akilles. Genom att åberopa hans goda namn och risken för klander om han sviker, har

hon genast insett hans svaga punkter.

Dramat går mot sitt ödesbestämda slut, utan att någon människa kan ändra på

förloppet. Blott genom gudarnas ingripande (deus ex machina) återställs harmonin.

Hos Delblanc Romanen börjar in media res med järtecken som måste tolkas och följas. Vi har en

extradiegetisk berättare, där författaren utnyttjar både direkt och fri indirekt anföring

(erlebte rede). Berättaren är i tredje person, som ibland gör sig synlig: ”Vi vet att Zeus

kunde få tiden att förlängas, kunde få Helios att stå stilla eller vandra tillbaka på

himlavalvet, men berättaren är ingen gud, han måste stå redo att svara på frågan – vad

hände sedan? Vad hände i lägret vid Aulis medan det stora offret förbereddes? Vilka

känslor rådde?”104

Han behåller de homeriska attributen som den mångförslagne Odysseus. Redan i

första kapitlet avslöjas Kalkas planer. Genom att här, där vi möter maktens män,

använda sig av tekniken med ’erlebte rede’, förmedlar författaren en känsla av

konspiration och hemlighetsmakeri. När vi i andra kapitlet möter Demodokos och

sanningssökaren Tersites, använder författaren direkt anföring. Detta medför en

snabbare och öppnare dialog, där de ohyggliga planerna avslöjas för Demodokos.

När Akilles får reda på sin roll härsknar han till men inte mer än att lite guld och

gods kan blidka honom. När Agamemnon tvekar att fullfölja planerna trycker

intrigmakaren Odysseus på med förtäckt hot. Delblanc ger Demodokos rollen att få

kungen på andra tankar till skillnad för Euripides, som låter kungen själv ändra sig.

103 Euripides, Ifigenia i Aulis ; Ifigenia i Taurien, sid. 76. 104 Delblanc, Ifigenia : berättelse i två upptåg, sid. 72.

Sida 24 av 42

Demodokos blir också kungens budbärare till drottningen som skall varnas. Han

misslyckas skändligen och så här långt är handlingen i övrigt nära nog parallell med

Euripides om vi ser Gubben utbytt mot Demodokos. Handlingen skrider sedan fram mot

romanens höjdpunkt, som motsvarar dramats peripeti, då tolken och sanningssägaren

Tersites berättar sanningen för Klytaimnestra.105

På vägen mot det oundvikliga slutet skiljer sig berättelserna åt. Skildringen av det

nattliga samtalet mellan konung och drottning, fader och moder, med dess intertextua-

liteter och blottläggande av karaktärer får vi återkomma till. Här nöjer vi oss med att

iakttaga hur anklagelser och självanklagelser slutligen tvingar fram Agamemnons

transformering till maktens företrädare och som genom att lägra drottningen i sorgens

stund demonstrerar sin maktfullkomlighet.106

Morgonen då offret skall ske är himmeln molntäckt. Den verklighetsförankrade

sanningssägaren, Tersites, ser det som varsel om väderskifte. För diktaren är det

gudarna som döljer den grymhet de vållat men inte vill se. Författaren avslöjar här sin

vacklan mellan tro och gudsförnekelse. Men det är en tro utan större tröst, ty det är en

tro på den grymme guden.107

Euripides drama slutar när offret är utfört och vindarna vänt. Kören bjuder krigarna

avsked:

Drag lyckligt mot Ilion, Atreus son – kom lyckligt tillbaka och res en trofé av rovet från Troja!108

Delblanc låter historien gå vidare. Kanske ville han efterlikna den antika traditionen att

avsluta tragedierna med ett satyrspel. Hans hypotext blir nu Homeros Iliaden och

Odyssén. Homeros framställer striderna vid Troja som heroisk envig mellan hjältar på

båda sidor. När Delblanc beskriver samma händelser, söker han en sannolikare

verklighet bakom legenden som blivit myt. Hans bild slår över åt andra hållet och

Iliadens och Odysséns hjältar blir patetiska, förlöjligade figurer, lika osannolika som

sina antika förebilder. Är det en pikaresk eller skälmroman Delblanc velat skriva? Nu

tror jag inte det. Vi skall bara inte falla i hänryckning över de förnäma människorna,

tror jag han vill säga. Den verklige protagonisten är Demodokos. Detta blir ännu mer

105 ibid., sid. 76. 106 ibid., sid. 80-87. 107 ibid., sid. 88. 108 Euripides, Ifigenia i Aulis ; Ifigenia i Taurien, sid. 85.

Sida 25 av 42

uppenbart i det andra upptåget. Men inte nog med det. Demodokos kan vi tolka som den

implicite författaren – en konstruktion som vi kan tillgripa för att inte förse den riktige

författaren med karaktärsegenskaper vi annars skulle tveka att teckna. Demodokos blir

då bärare av den bitterhet, förtvivlan och desillusion som vi anar hos den implicite

författaren och som denne döljer bakom gycklarens mask.

Att konsten blott är en illusion blir slavflickan varse, när hon möter verklighetens

diktare i tältet hos Agamemnon. Den man hon kvällen innan var beredd att ta i sin famn

blir i dagsljuset förändrad till en solkig och illaluktande slusk.109 Finns gudarna? För

Agamemnon spelar det ingen roll. Han kan inte yppa sin skepsis inför det lättrogna

folket. Tersites får uttrycka den insikten liksom Voltaire en gång.

Delblanc angriper myten annorlunda. Det är inte skillnaden i dramats respektive

romanens form som är den avgörande skillnaden. Det allvar, den tragedi, förtvivlan och

bitterhet som ligger under ytan är svår att fånga. Han döljer dem med sin parodiska stil.

Han raljerar och driver ett gyckelspel med mytens form och innehåll. Men ändå är inte

detta den avgörande skillnaden. Hos Euripides ställer vi frågan om vem som är

huvudperson, Ifigenia eller Agamemnon. Hos Delblanc lockas jag säga att det är

Delblanc själv – Delblanc i rollen som Demodokos med drag av Tersites. Det är som

det nordiska temperamentet inte förmår bära den genuina tragedin utan måste skoja bort

det.

Intertextualitet Om vi använder oss av Genettes terminologi, är det främst sambanden mellan hypo- och

hypertexter som intresserar oss. Både Iliaden och Odyssén kan vi se som hypotext både

till Euripides båda dramer som till Delblancs roman. En annan är Aischylos

dramatrilogi Orestien. I trilogins första drama möter vi Agamemnon efter Trojas fall.

Av kören får vi berättat om Agamemnons tunga offerhandling.110 ”När under ödesoket

han böjt sin nacke,/ förmäten blev hans själ och förhärdad, gudlös,/ och hårdnad kring

beslutet att allting våga”, fortsätter kören sin beskrivning.111 Dramat avslutas med att

körledaren frammanar Orestes hämnd i sällskap med en gud.112

Samtidigt är båda Euripides dramer hypotext till Delblancs verk. Ifigenia i Taurien

kan också betraktas som hypotext till Ifigenia i Aulis. Genette har föreslagit olika typer 109 Delblanc, Ifigenia : berättelse i två upptåg, sid. 40. 110 Aischylos, Orestien, översättare Emil Zilliacus (Stockholm: Geber, 1970). sid. 45 111 ibid., sid. 46. 112 ibid., sid. 125.

Sida 26 av 42

av hypertext. När han föreslår en taxonomisk reform närmar vi oss en ohanterbar

abstraktionsnivå, som han dessutom inte hyser något hopp om att bli bestående.113 Det

som närmast kunde beskriva Delblancs roman vore att det är en burlesk travesti av

Euripides två dramer.114 Nu är kanske inte nomenklaturen viktigast här, utan

intressantast är vilka andra intertexter som gör sig hörda, när vi läser Delblancs roman.

Ahlbom har i sin omfattande analys noterat påverkan från Hjalmar Gullbergs Förklädd

Gud.115 När Agamemnon yppar för Tersites att hans ställning inte tillåter honom att

inför det enkla folket yppa sin skepsis, replikerar Tersites: ”En statsman har talat! Om

inte Zeus existerade måste man uppfinna honom, en illusorisk rättvisans vårdare.”116

Här tycker jag mig höra Voltairs röst men kanske ännu mer Nietzsches.117 Det kan vara

en av de fallgropar Skinner varnar för, men när Nietzsche beskriver den motsättning

mellan den avbildande konsten – den apolliniska- och den icke avbildande konstarten

musiken – den dionysiska – gäller det inta bara Euripides dramer utan även Delblancs

verk. Denna motsättning föder, menar Nietzsche, den attiska tragedin, lika dionysisk

som apollinisk.118 När Nietzsche beskriver greken kunde detta lika väl gälla Delblanc:

”Ja, han måste bli varse hur hela hans tillvaro, i all dess skönhet och måttfullhet, vilade

på en dold grund av lidande och på den kunskap som åter avslöjades genom det

dionysiska. Och se! Apollon kunde inte leva utan Dionysos!”119 Så kunde inte Tersites

leva utan Demodokos!

Dessa rollfigurer finns inte i Euripides drama. Karaktären Tersites lånas från Iliaden

medan Demodokos finner vi i Odyssén: ”Och inbjud Demodokos, skalden,/ han som en

gud skänkt sångens makt att fröjda vårt sinne,/ vad än hans hjärta och konst må inge

honom att sjunga.”120 Delblanc utnyttjar rollfiguren lite lekfullt. Han låter Demodokos

försöka överglänsa Homeros, sin egen skapare! Detta blir en form av metatext.

Ytterligare en hypotext till Delblancs Ifigenia finner vi i Eyvind Johnsons

Strändernas svall, där vi liksom i Odysséen finner den blinde diktaren Demodokos i

Alkinoos’ palats.121 Jag skall inte fördjupa mig i Johnsons roman utan bara hänvisa till

113 Genette, Palimpsests : literature in the second degree 114 ibid., sid.56-66. 115 Lars Ahlbom, Sven Delblanc (Stockholm: Natur och kultur, 1996). sid. 235. 116 Delblanc, Ifigenia : berättelse i två upptåg, sid. 41. 117 ibid. 118 Nietzsche, Samlade skrifter, sid.22. 119 ibid., sid. 33. 120 Homeros, Odysséen, översättare Ingvar Björkeson (Stockholm: Natur och kultur, 1995). 8:43-45 121 Eyvind Johnson, Strändernas svall: en roman om det närvarande, Ny uppl. (Stockholm: Bonnier, 1992), sid 407.

Sida 27 av 42

Merete Mazzarellas doktorsavhandling från 1981, där hon bland annat diskuterar hur

verkligheten blir myt och hur myt blir verklighet.122 I min egen läsning av Strändernas

svall har jag fäst mig vid hur Eyvind Johnson låter den fiktiva verkligheten

transformeras till myt, som när Odysseus själv berättar om sina äventyr vid kung

Alkinoos hov. Mötet med den enögde jätten Polyfemos, den främsta Kyklopen får

illustrera Eyvind Johnsons teknik:

Han drack och tänkte efter men lät inte tystnaden bli så lång att de hann att fråga något. ― Det var gott om mat i grottan, väldiga lager, sade han. Ost och bröd i stora korgar, i kättar fanns killingar och lamm. Mina män ville att vi skulle ta allt som fanns där och sedan ge oss iväg. Men jag ville träffa den som bodde i grottan, jag tänkte att han nog skulle ge oss presenter, det brukar man ju med gäster. Vi la på elden, åt och drack och väntade. Och på kvällen kom han som bodde där, Polyfemos hette han. Det var den största karl jag har sett i hela mitt liv. Vi smet in i en vrå — grottan var stor som flera hus, nämnde jag det? — och han upptäckte oss inte genast. Han hade tillräckligt att göra med att mota in sina får och getter för natten och sen satte han sig och mjölkade getterna i stora träbunkar och tråg. Och så rullade han den stora stenen för grottöppningen. Ja — och där satt vi, instängda.

Han gjorde en paus och tittade på lyssnarna. Ännu skulle han kunna ändra det. Eller inte? Deras ansikten lyste i ljuset från härden, i väntan. De väntade tillsammans med honom i grottan, de satt, de stod bredvid och runt kring honom inte bara här i Alkinoos sal utan också hos Polyfemos. Om han sade sanningen, så skulle han inte kunna uthärda deras besvikelse, kände han. Han hade kunnat säga: Jag skojade lite med er, men i verkligheten var det så här, att vi kom dit under ett vulkanutbrott, stenarna rullade kring oss, vi var dumma nog att krypa in i en grotta och en stor sten välte ner och stängde öppningen. Det tog många timmar att baxa undan den så pass att vi kunde komma ut och springa ner till skeppet och ro därifrån. Jag förlorade flera kamrater, de kom under stenar. Men det gick inte att vända tillbaka till verkligheten.123

Genom att väva samman den fiktiva verkligheten med hjältens återberättelse av

densamma, med hans drömmar och hallucinationer, låter Johnson verkligheten bli

mytisk. Som den skicklige diktare han är, lämnar han dock inte över hela sanningen till

oss – kanske finns där en annan förklaring? Lite av samma teknik, menar jag, tillämpar 122 Merete Mazzarella, Myt och verklighet: berättandets problem i Eyvind Johnsons roman Strändernas svall, Vol. 497 (Helsingfors: Sv. litteratursällsk. i Finland, 1981), kap. 6 och 7. 123 Johnson, Strändernas svall : en roman om det närvarande, sid.424ff.

Sida 28 av 42

även Delblanc. Förhållandet hyper- och hypotext mellan Delblanc och Johnson vidgar

sig därmed även till handlaget.

Vi kan även se prov på intertextualitet i form av den dialog Delblanc med Ifigenia för

med sin tidigare text Homerisk hemkomst. Som jag tidigare antytt under avsnittet ”Det

antika Grekland”, låter Delblanc Ifigenia gå i polemik med Homerisk hemkomst, när

Akilles’ och Agamemnons karaktärer skall tolkas.124

Genette nämner också paratext som en likvärdig undergrupp. Vi har när det gäller

Euripides inte mycket att gå efter förutom titeln utan hamnar där i utgivarens händer.

Delblancs paratext ger oss mer vägledning. Romanen har undertiteln ”Berättelse i två

upptåg”, som kan anspela på att vi inte skall ta berättelsen på för stort allvar. Men jag

tolkar det snarare som den grimas clownen gör, när han tror sig bli för allvarlig.

Romanens två delar betecknas som sorgespel respektive satyrspel, som ytterligare

stärker min tolkning. Samtidigt kan det också poängtera sambandet med det antika

dramat, som när det uppfördes åtföljdes av ett satyrspel.

I nästa avsnitt skall jag gå lite närmare in på några av de framträdande rollerna.

Karaktärerna De olika rollerna har två uppgifter. Dels att föra spelet eller berättelsen vidare och dels

föra fram författarens idé. I det senare fallet finns en risk för att rollfiguren blir en

arketyp eller till och med en stereotyp. Vi förväntar oss då, liksom Aristoteles, att

karaktären är konsekvent. Detta är en av de fyra saker han kräver av tragedidiktningens

karaktärer. Men ett ”exempel på en inkonsekvent karaktär är Ifigenia i Aulis, ty den

Ifigenia, som ber för sitt liv, har ingen likhet med den Ifigenia vi sedan ser”.125 Det som

Aristoteles kritiserar hos Euripides, ser vi idag som hans storhet. I fiktionsvärlden hos

Euripides, liksom senare hos Delblanc, möter vi komplexa, levande människor. För att

låna Frödings ord så är den gode väl ej så god, som han tror i sitt övermod och den onde

ej så ond ändå, som han tror när kvalen slår.

Akilles Vi skall i de kommande avsnitten mer ingående studera några olika karaktärer. Vi

börjar med Akilles, som i Iliaden är den store krigaren. Han spelar en heroisk roll hos

Euripides, när han förklarar sig beredd att försvara Ifigenia mot härens krav på

blodsoffer. Men helt ädel framställs han inte. Akilles visas upp med sin sårade fåfänga 124 Se ovan sid. 18. 125 Aristoteles, Om diktkonsten, sid. 46.

Sida 29 av 42

över att inte först ha blivit tillfrågad om sin roll i Agamemnons planer. Hans medkänsla

kommer först senare och i andra hand.

Hos Delblanc framställs han som en fåfäng vindflöjel utan karaktär och med sitt

största intresse riktat mot de medföljande gossarna – efeberna. ”Jag borde väl

åtminstone tillfrågats först”, är Akilles kommentar, när han i efterhand får reda på

giftermålsplanerna.126 Då hans girighet är lika stor som hans fåfänga, löser en riklig

hemgift problemet. Hans heroiska insatser under Trojas belägring och besegrande

framställs som uppdiktade historier.

Odysseus och Menelaos Även om både Odysseus och Menelaos i dramat är anstiftare till sveket mot Ifigenia,

är det Menelaos, som i dramat förhindrar att varningen till Klytaimnestra kommer iväg.

I romanen får Odysseus den rollen. I ingen av texterna ges Odysseus den hjälteroll som

Homeros förlänat honom. Eftersom jag inlett detta avsnitt med påståendet att en av

rollernas uppgifter är att vara författarens språkrör bör vi kanske inte lämna dem så

lättvindigt. Odysseus ser vi aldrig på dramats scen och han förekommer inte hos

Euripides på rollistan. Vår uppfattning om honom får vi genom Agamemnon och

Menelaos. Dessa kan vi inte förvänta vara opartiska i sina omdömen. Det är Kalchas,

Menelaos och Odysseus som gett ”dessa onda råd”.127 Vi kommer in i samtalet mellan

bröderna när möjligheten att undvika blodsoffret diskuteras:

Agamemnon

En annan tanke skrämmer mig. Förstår du vilken?

Menelaos

Säg vad du tänker på, för jag kan inte gissa.

Agamemnon

Han, ättlingen av Sisyfos, vet om det hela…

Menelaos

Odysseus? Han kan inte skada dig och mig.

Agamemnon

Han är opålitlig, och en folkuppviglare.

Menelaos

Och fången i sin ärelystnad. Det är farligt…128

126 Delblanc, Ifigenia : berättelse i två upptåg, sid. 30. 127 Euripides, Ifigenia i Aulis ; Ifigenia i Taurien, sid. 20. 128 ibid., sid. 36f.

Sida 30 av 42

Hos Delblanc framträder Odysseus själv för oss. När prästen insisterar på att Ifigenia

måste föras till Aulis och att varje dröjsmål är ett hot mot krigsföretaget, är det

Odysseus som finner på lösningen. Drottningen skall lockas dit med förespegling om

äktenskap mellan dottern och Akilles. Inför frågan om nu bröllopet inte blir av,

observerar berättaren att ”(d)en mångförslagne såg ner i mattan, ett glidande, plågat

leende – för en god diplomat är sanningen oblyg”.129 När Demodokos senare får i

uppgift att ta sig till drottningen med kontrabud, är det Odysseus som genomskådar

Demodokos och förleder honom att dricka sig redlös. Hos Delblanc har Menelaos en

tämligen undanskymd roll. Med denna scen visar Delblanc upp för oss att bakom den

välformulerade diplomaten och folkförföraren döljer sig den manipulativa makthungern.

Ifigenia Ifigenia ger sitt namn åt dramat liksom åt romanen. Det borde ge oss en viktig

ledtråd till att hon kan vara huvudpersonen. Som vi redan noterat anser Aristoteles att

hon inte är en konsekvent karaktär. Samtidigt menar han att karaktären skall vara lik

vanliga människor. Det är också möjligt för en kvinna att vara tapper men det är inte

lämpligt att hon är manligt tapper. I Ifigenia i Aulis vet vi inte vad kungadottern tänker

själv om sitt förestående bröllop. När vi först hör henne är det i glädjen att återse sin far

men också hennes oro för honom, när han skall draga ut i krig mot Troja: ”Du kan väl

stanna hemma far!” och senare ”Åt skogen med ert krig och Menelaos sorger!”130 När

hon får veta besked om sitt väntade öde, vädjar hon till sin far om förskoning. När det

senare går upp för henne, att ett beslut att inte fullfölja offerhandlingen skulle medföra

interna stridigheter och myteri, faller hon till föga och möter villigt sitt öde. Att hon

först tvekar innan hon tar sitt heroiska beslut gör henne lik vanliga människor och denna

inkonsekvens får oss i motsats till Aristoteles att se hennes storhet. Euripides skildrar en

kvinna som växer i motgången. Men är det medveten ironi, när han låter henne förklara

sitt handlande med, att ”(m)er än tusen kvinnor är en man värd att se solens ljus”?131

Delblancs Ifigenia blir bara ett ovilligt offer, som skriker när hon ser altaret.

Fastbunden ser hon på sin far med stel förvåning. Det blir ingen heroisk handling utan

blott ett meningslöst offer. Ifigenia är inte handlingens huvudperson hos Delblanc.

129 Delblanc, Ifigenia : berättelse i två upptåg, sid. 15. 130 Euripides, Ifigenia i Aulis ; Ifigenia i Taurien, sid. 42. 131 ibid., sid. 76.

Sida 31 av 42

Både i dramat och i romanen blir Ifigenias offer den motor, som driver handlingen

framåt, vare sig hon är dess protagonist eller inte. Med henne visar båda författarna på

krigets meningslöshet och att de oskyldiga, här symboliserade av Ifigenia, får ta dess

konsekvenser. I nästa stycke får vi se om Agamemnon kan aspirera på huvudrollen och

börjar då hos Euripides.

Agamemnon ”Tänk på hur du eftertrådde ledningen för härnadståget!/ Det var inte bara äran, det

var makten du begärde”, invänder Menelaos mot Agamemnon under deras dispyt.132 Så

avslöjar Euripides för oss, hur Agamemnon frivilligt låtit kalla till sig dottern med

giftermålet som svepskäl. Han ångrar det visserligen och söker tillrättalägga handlingen,

men finner då att han är fångad i omständigheternas garn. När Klytaimnestra

konfronterar honom med sin kännedom om hans planer, reagerar Agamemnon, som

politiker i alla tider gjort, mot att hans plan kommit ut och med ett förnekande: ”Fy! /

Vilken oerhörd beskyllning! En ohygglig fråga!”133 Nu är det inte längre ångern som

ansätter honom utan frågan: ”Vem har gjort mig detta?”134 Agamemnon gör sig nu själv

till offer.

Trots allt är Agamemnon inte den osympatiske härskare vi mött i Iliaden, utan han

visar i sin kluvenhet mellan maktens krav och kärlekens en mänsklig sida. När han ser

hinden ligga offrad istället för dottern lättas hans samvete och vänd mot sin hustru ger

han henne tröstens ord:

O hustru – må vi glädjas åt vår dotters öde! Hon är förvisso nu i sällskap med odödliga.135

Ser vi till scenutrymmet Euripides ger Agamemnon, kan han förefalla vara en god

kandidat till huvudrollen. Han bär också ett av motiven – maktens vanmakt! Att vi ändå

inte känner sympati med honom har Ariel Meirav försökt förklara genom att åberopa

Martha Nussbaum.136 De menar, att Agamemnon visserligen allvarligt har övervägt

situationen, innan han slutligen bestämmer sig för att offra sin dotter. Kören tycks vara

införstådd med, att han var tvungen att agera som han gjorde, samtidigt som den höll

honom skyldig därför. Enligt spelets förutsättningar fanns ingen skuldfri utväg för

132 ibid., sid. 29. 133 ibid., sid. 64. 134 ibid., sid. 64. 135 ibid., sid. 26. 136 Ariel Meirav, "Tragic conflict and greatness of character," Philosophy and Literature 26 (2002), http://0-muse.jhu.edu.biblos.kau.se/search/results (tillgänglig 24/11 2008), sid. 263.

Sida 32 av 42

Agamemnon. Häri ligger dramats tragiska konflikt; han blir skyldig även om han väljer

rätt beslut. Enligt Nussbaums läsning klandras inte Agamemnon för att ha dödat Ifigenia

utan för sättet som det sker på. Efter att plågat ha övervägt alternativen en stund väljer

han att offra sin dotter. När han så gjort detta, förändras han plötsligt och går snarare

entusiastiskt in för uppgiften. Nussbaum menar, att hade Agamemnons passion avvikit

från hans handlande, så hade han inte blivit lika moraliskt fördömd.

Delblanc däremot låter oss inte lika kategoriskt döma Agamemnon. Han bär en roll

alltför tung för någon människa att bära.

Både hos Euripides och hos Delblanc känner Agamemnon behov av att förklara sin

grymma gärning. Förklaringen och ursäkten visar på ett moraliskt dilemma, som är

likartad i båda texterna. Skulle Agamemnon handla enligt sin egen vilja, skulle

resultatet få svåra konsekvenser för hären och Hellas. En relativistisk konsekvensmoral

ställs mot en pliktmoral. Med senare tiders språkbruk ställs en utilitaristisk moral mot

Kants pliktmoral. Euripides, som var samtida med Protagoras, sägs vara starkt påverkad

av sofismen och dess relativistiska grundsyn.137 Delblanc säger om sig själv, att han

lider av en sjuk relativism, som ibland kan slå över i ren nihilism.138 De, Euripides och

Delblanc, kan därför få oss att inse, att ur den totala nyttosynpunktens princip, så

handlar Agamemnon moraliskt rätt. Men min tolkning är, att genom att visa upp

handlingens orimliga konsekvenser, ifrågasätter de självkritiskt denna moral och

relativismens rimlighet.

Speciellt tydligt framkommer det hos Delblanc, hur Agamemnon befinner sig i det

dilemma en furste förr eller senare hamnar i – att behålla makten. Detta är, med

Machiavellis ord, en furstes största plikt.139

Efter denna beskrivning av hur fursten slutligen ändå står maktlös inför ödet riktar vi

blickarna mot drottningen. Är hennes lott lättare?

Klytaimnestra Den Klytaimnestra, som vi först lär känna hos Euripides, är både en ömsint moder

och ärelysten arrivist. Hennes bekymmer rör sig både om förlusten av dottern men

137 Se not 86. 138 Sven Delblanc, Treklöver : Hjalmar Bergman, Birger Sjöberg, Vilhelm Moberg (Stockholm: Alba, 1980). sid. 83. 139 Niccolò Machiavelli (1469-1527) har mer konsekvent än andra beskrivit maktens amoraliska hänsynslöshet i sitt verk Il Principe (Fursten) från 1513.

Sida 33 av 42

också om att brudgummen har rätt börd.140 Senare visar hon också en egen styrka vid

genmäle mot Agamemnon:

Vid Argos härskarinna, nej! Du kan regera utomhus, men jag bestämmer i hemmet över vad som passar för en brud!141

När budbäraren kommer med besked till Klytaimnestra om slutet och körledaren

uttrycker den allmänna glädjen:

Med vilken glädje har jag lyssnat till budskap! Du hör: din dotter lever bland odödliga!142

Men är budskapet falskt och bara ägnat att stilla hennes sorg? Även om så skett, som

ögonvittnet skildrat, är det ingen tröst för en moder:

O ve! Vilken gud har stulit mitt barn? Hur skall jag ta avsked av dig, och hur kan jag veta att detta inte är dikt, ett bedrägeri för att stilla min sorg?143

Hur publiken uppfattade hennes misstanke kan vi bara gissa. Men Euripides har sått ett

tvivel, som hade kunnat få publiken att fundera, om den inte redan med stor sannolikhet

vore bekant med det tidigare dramat Ifigenia i Taurien.

Hos Delblanc möter vi en kvinna full av hat. Kanske har hon rätt att hata; en härtagen

kvinna som motvilligt mottog segraren Agamemnon. Inför mötet med Akilles väcks

hennes åtrå: ”ja, min svärson ska jag bereda en lusta, som inte min dotter äger att

skänka, och hans goda svärd ska jag bruka till hämnd”.144 Till skillnad mot Euripides

låter Delblanc henne ruva på hämnd redan innan hon fått vetskap om Ifigenias öde. Vi

hade kanske haft medkänsla med drottningen, om hon enbart varit ute efter hämnd på

sin gemål, men hämnden hon planerar drabbar i än högre grad hennes dotter. När

Demodokos och vi hör drottningens skrik är det inte för förlusten av dottern. I nattens

möte mellan makarna förnimmer Klytaimnestra det gudomligas närvaro. Hon tillgriper,

skriver Delblanc, kvinnans starkaste vädjan men Agamemnon står ej att beveka.

”(G)udarnas och ordningens makt strålar ut ur hans kropp, nu när natten har vänts i sitt

140 Euripides, Ifigenia i Aulis ; Ifigenia i Taurien, sid. 44f. 141 ibid., sid. 26. 142 ibid., sid. 26. 143 ibid., sid. 26. 144 Delblanc, Ifigenia : berättelse i två upptåg, sid. 62.

Sida 34 av 42

djupaste mörker”.145 Men också människan har nått sitt djupaste mörker när kärleken

blir ett maktinstrument.

Han har avvisat hennes yttersta vädjan och därmed dömt sig till döden. Dock måste hon lyda hans makt.

Hon grenslar sin härskare, hon förnimmer hans brännheta säd. Även den obeveklige Kalkas darrade, när han hörde drottningens

skrik.146

Men vem har betvingat vem? Kanske är det drottningens triumfskrik över att ha

betvingat härskaren, vi hör? Hon har ändå visat sin makt över honom!

Tersites och Demodokos Den apolliniska och dionysiska dualismen i det grekiska dramat diskuterade vi i

avsnittet om intertextualitet. De som hos Delblanc blir bärare av dessa arketyper är

sanningssägaren Tersites och diktaren Demodokos. Vi kan också anta att de

symboliserar två karaktärsdrag hos den implicite författaren Delblanc.147 Demodokos

inte bara beundrar Homeros, sin skapare, utan försöker också överglänsa honom. Här

kan också finnas en allvarligare mening, en maning till människan att inte tro sig kunna

överglänsa eller ens nå upp till sin skapare. Denna hybris kommer att straffa sig.

Demodokos fråntas ju äran av sin berättelse Ifigenia i Taurien och hans stora livsverk,

dikten om Filemon och Baukis, visar sig bara beskriva en hägring. Av Tersites får han

höra sanningen: ”Bara genom lögnen kan du verka som diktare, men denna din

verksamhet följer självförakt och den dryckenskap, som slutligen lägger dig i

graven.”148 När han så står inför sitt livs uppgift, denna att rädda en ung kvinna från

offerdöden, blir rusets lockelse större än pliktuppfyllelsen.

Hans trätobroder, Tersites, hälsas också av Agamemnon vid ett tillfälle med: ” Jag är

hedrad över att se så lysande tjänare till Apollo i mitt tält.”149 Men Tersites har också

avslöjat att han tillmäter de olympiska gudarna enbart symboliskt och estetiskt värde.

En skepsis som varken Agamemnon eller han kan avslöja för det ”lättrogna folket”.

Propagandan mot Troja döljer det verkliga skälet för kriget, avslöjar Tersites, som är att

145 ibid., sid. 87. 146 ibid., sid.87. 147 Eftersom en biografisk betraktelse ligger utanför syftet i denna studie nöjer jag mig med att dra in den implicite och inte den verklige författaren i min diskussion. 148 Delblanc, Ifigenia : berättelse i två upptåg, sid. 154. 149 ibid., sid. 41.

Sida 35 av 42

lägga under sig lönsamma exporthamnar. Därmed visar sig Tersites, skriver Ahlbom,

också vara en marxistisk ideologikritiker.150

Tema och motiv Ödets oundviklighet, ett genomgående tema i den grekiska tragedin, leder för Euripides

dramer om Ifigenia till motiv som blodshämndens krav, offerhandlingar, maktens

oförmåga och gudarnas ingrepp. Huvudmotivet i Ifigenia i Aulis är offerhandlingen,

som Agamemnon måste genomföra till följd av den oförrätt, som Hellas drabbats av då

Paris rövat bort Helena. I Ifigenia i Taurien är det modersmordet, som hämnd för

faderns död, som Orestes tvingas genomföra. Andra teman är maktens vanmakt och

gudarnas ingripande för att ställa allt till rätta. Dessa kan också ses som en direkt följd

av en deterministisk tillvaro som styrs av gudarna eller ödet.

Hos Delblanc är det övergripande temat konstnärens tragiska livsvillkor. Som en del

av detta är konstnärens beroende av maktens män och hans konstnärliga prostitution,

när han går maktens ärende. Men även människans miserabla situation, där hon kan

välja mellan sanning eller myt, mellan kaos eller grym ordning är urskiljbara delar.

Både hos Euripides och hos Delblanc skulle krigets meningslöshet kunna ses som ett

alternativt tema, som vi dock lämnar för att i nästa avsnitt sammanfatta vår diskussion.

Sammanfattande diskussion Euripides Ifigenia är ett drama om människan, Delblancs en roman om konsten. Det går

att göra intressanta jämförelser trots olikheter i dramats och romanens form och med

hänsyn till de olika tidsepoker de skrivits i. Båda författarna tillbakavisar mytens

sanningshalt. De har dekonstruerat myten men också ironiskt nog avlutat sina

berättelser med att konstruera en ny. Hos Euripides skapas myten om att gudarna

återställer ordningen och hos Delblanc myten om nymfen (konsten), som återvunnit sin

heliga kraft vid den källa där diktaren ändat sitt liv.

Gudar, heroer och den fosterländska lojaliteten ifrågasätts av båda författarna

samtidigt som människans vanmakt inför sin historiska roll lyfts fram. Kan kriget alls

rättfärdigas och vart leder en pragmatisk relativism?

Euripides trycker mer på de existentiella, allmängiltiga problem människan ställs

inför och där hon är fångad av ödets vilja. Konflikten mellan lojalitet mot folket och den 150 Ahlbom, Sven Delblanc, sid. 227.

Sida 36 av 42

egna familjen undgår inte heller maktens män. Även kvinnan ges en framträdande roll

sett i sitt tidsperspektiv.

Delblanc ser också människan fjättrad men nu i sin historiska roll. Där Euripides ser

makten som människans drivkraft, betonar Delblanc den sexuella lusten. Även om han

också ser människans tragiska livsvillkor är det främst konstens och konstnärens livs-

villkor han belyser.

Genom att använda myten är fabeln given och man behöver inte själv finna en

historia att berätta. Så använder både Euripides och Delblanc myten. Den blir ett

strukturerande element för de idéer man vill föra fram. Det är alltså ett idédrama och en

idéroman i mytens förklädnad, som jag beskrivit.

Vi kan konstatera att uppsatsens syfte har infriats och den ställda hypotesen

verifierats. Men innan vi lämnar uppsatsen vill jag besvara frågan om läsningen av

Delblanc hjälpt mig att förstå Euripides. Frågan ställdes när jag diskuterade Barthes och

Bachtin under avsnittet ”Teori och metodik”. Svaret kan vara både ja och nej. Delblanc

har inte varit direkt användbar vid tolkningen av Euripides drama. Men i den

hermeneutiska tolkningprocess, som Gadamer beskriver, kan vi inte utesluta att den

egna förväntningshorisonten tagit intryck av Delblancs roman.

När vi läser in åsikter hos Euripides, kan vi hamna i det Skinner kallar tesernas

mytologi, dvs vi förväntar oss att Euripides uttalar någon bestämd idé eller uppfattning i

varje del av de ämnen, som ingår i hans drama. Vår uppgift, när det gäller Delblanc, är

lättare så tillvida att vi har möjlighet att kontrollera mot hur han själv har uttryckt sig i

olika artiklar.

Sida 37 av 42

Litteraturförteckning

Ahlbom, Lars. "Det mörka landet - ett land där solen aldrig går upp." Svenska dagbladet, 26/5, 2001.

———. "Delblanc led nederlag i revolten mot fadern." Svenska dagbladet, 19/12, 1998.

———. Sven Delblanc. Litterära profiler. Stockholm: Natur och kultur, 1996.

———. "Sven Delblancs Ifigenia. Om människooffer, dikt och sanning. De intellektuella och makten." Artes :tidskrift för litteratur, konst och musik nr. 1 (1996): 61-74.

Ahlbom, Lars, Helene Blomqvist, Ylva Eggerhorn, och Jean Paillard. Mystik och gudsbilder hos Sven Delblanc, editerad av Lars Ahlbom, Helene Blomqvist. Strängnäs: Strängnäs stift, 2002.

Aischylos. Orestien. En Geber pocket. Översatt av Emil Zilliacus. Stockholm: Geber, 1970.

Aischylos, Sofokles, Euripides, och Tord Baeckström. De grekiska tragedierna : Aiskylos, Sofokles, Euripides. Överträdelsens Klassiker. Översatt av Tord Baeckström. Vol. 10. Stockholm: Vertigo, 2005.

Anderson, Albert A. "Mythos, logos, and telos: How to regain the love of wisdom." i Mythos and logos : how to regain the love of wisdom., Editerad av Steven V. Hicks, Lech Witkowski och Albert A. Anderson. Vol. 155. Amsterdam ; New York: Rodopi, 2004.

Aristoteles. Om diktkonsten. Göteborg: Anamma, 1994.

Arnald, Jan. "Jag har inte siffror på saken, men jag inbillar mig att vi har fått en svensk monografi-serie som faktiskt är riktigt populär." Göteborgsposten, 17/12, 1996.

Arvidsson, Birgitta. Ifigenia av Sven Delblanc: en roman om konstären och makten. Karlstad: Univ., 2003.

Dahlgren, Johan. Tre grekiska hjältar: Agamemnon, Akilles och Odysseus i Sven Delblancs Ifigenia. Karlstad: Univ., 2004.

Sida 38 av 42

Delblanc, Sven. "Det omöjliga valet mellan ordning och frihet." i Mystik och gudsbilder hos Sven Delblanc., Editerad av Lars Ahlbom, Helene Blomqvist. Strängnäs: Strängnäs stift, 2002.

———. Homerisk hemkomst : två essäer om Iliaden och Odysséen. Stockholm: Bonnier fakta, 1992.

———. Ifigenia : berättelse i två upptåg. Stockholm: Bonnier, 1990.

———. Treklöver : Hjalmar Bergman, Birger Sjöberg, Vilhelm Moberg. Törnrosböcker. Stockholm: Alba, 1980.

Edberg, Rolf. Droppar av vatten, droppar av år. Stockholm: Norstedt, 1984.

———. Vid trädets fot : lekmannafunderingar mot höstlig bakgrund. Stockholm: Norstedt, 1971.

Eliot, Alexander, Mircea Eliade, och Joseph Campbell. Myternas värld : sägner, sagor och berättelser om gudar och hjältar, monster och odjur, skapelse och död. Stockholm: Rabén & Sjögren, 1980.

Eliot, T. S.. Selected essays. 3., enl. ed. London: Faber& Faber, 1951.

Enander, Christer. (Saknar rubrik, min anm.) Helsingborgs dagblad, 8/10, 2006, sektion D Söndag, .

Enquist, P. O. Till Fedra. Stockholm: Norstedt, 1980.

Espmark, Kjell. Dialoger. Stockholm: Norstedt, 1985.

Euripides. Ifigenia i Aulis ; Ifigenia i Taurien. Forumbiblioteket. Översatt av Tord Baeckström. Stockholm: Forum, 1965.

Filosofilexikonet, Poul Lübcke (red). Stockholm: Forum, 2003.

Genette, Gérard. Palimpsests : literature in the second degree. Stages. Vol. 8. Lincoln, Neb.: University of Nebraska Press, 1997.

Hamilton, Edith. Grekisk livssyn. Stockholm: Natur och kultur, 1959.

Helland, Frode, och Lisbeth Pettersen Waerp. Å Lese Drama : Innføring i Teori Og Analyse. Oslo: Universitetsforlaget, 2005.

Sida 39 av 42

Henderson, Joseph L.. "Gamla myter och moderna människor." i Människan och hennes symboler., Editerad av C. G. Jung, M. -L von Franz, Joseph L. Henderson och Jolandé Jacobi. Ny utg. ed. Stockholm: Forum, 1984.

Homeros. Odysséen. Levande litteratur. Översatt av Ingvar Björkeson. Stockholm: Natur och kultur, 1995.

Johnson, Eyvind. Strändernas svall: en roman om det närvarande. Ny uppl. Stockholm: Bonnier, 1992.

Joyce, James. Odysseus. Panacheserien. Översatt av Thomas Warburton. 6.-7. tus ed. Stockholm: Bonnier, 1953.

Jung, C. G. Wirklichkeit der Seele : Anwendungen und Fortschritte der neueren Psychologie. Psychologische Abhandlungen. Vol. Bd. 4. Zürich: Rascher Verlag, 1934.

Kane, Sarah. Samlade pjäser. Samtidsdramatik. [Samlade verk.]. Översatt av Svante Löwenborg Aulis, Einar Heckscher och Jakob Hirdvall. Vol. 2. Stockholm: Teatertidningen, 2004.

Karlsson, Åsa. Alkestiaden. En jämförelse av Euripides Alkestis och Lars Forsells Kröningen. Göteborg: Univ., 2008.

Lincoln, Bruce. Theorizing myth : narrative, ideology, and scholarship. Chicago, Ill.: University of Chicago Press, 1999.

Linders, Tullia. Vem är vem i antikens Grekland och i romarriket : människor och gudar. Stockholm: Prisma, 2003.

Lovelock, James. "Gaia as Seen Through the Atmosphere." Atmospheric Environment 6, (1972): 579-580.

Lovelock, James. Gaia : planeten Jorden. Stockholm: Natur och kultur, 1991.

May, Rollo. Ropet efter myten : om den moderna tidens mytologi. Stockholm: Rabén & Sjögren, 1992.

Mazzarella, Merete. Myt och verklighet: berättandets problem i Eyvind Johnsons roman Strändernas svall. Skrifter, utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland. Vol. 497. Helsingfors: Sv. litteratursällsk. i Finland, 1981.

Murray, Gilbert. Euripides and his age. Oxford paperbacks. 2.th ed. Vol. 99. London: Oxford Univ. Press, 1965.

Sida 40 av 42

Nietzsche, Friedrich. Samlade skrifter. Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion, 2000.

Olsson, Anders. "Intertextualitet, komparation och reception." i Litteraturvetenskap : en inledning., Editerad av Staffan Bergsten. Lund: Studentlitteratur, 2006.

Olsson, Bernt, och Ingemar Algulin. Litteraturens historia i världen. 4., [utök.] uppl ed. Stockholm: Norstedt, 1995.

Petherick, Karin. "Diktverket enbart ska tala." Artes :tidskrift för litteratur, konst och musik nr. 4 (1993): 87-97.

———. "Människooffer för ordningens skull: Sven Delblancs Ifigenia." Nya Argus nr. 2-3 (1991): 83-85.

Popper, Karl. Conjectures and refutations : the growth of scientific knowledge. Routledge classics. 5. , rev. ed. London: Routledge, 2002.

———. In search of a better world : lectures and essays from thirty years. London: Routledge, 1992.

———. Objective knowledge : an evolutionary approach. Oxford: Clarendon, 1972.

Sandved, Kjell B. Musikens värld : musik i ord och bild : alfabetiskt uppställd med omkring tvåtusen illustrationer. 1. uppl ed. Göteborg: 1956.

Skinner, Quentin. "Meaning and understanding in the history of ideas." i Meaning and context : Quentin Skinner and his critics., Editerad av James Tully. Cambridge: Polity, 1988.

Skirbekk, Gunnar, och Nils Gilje. Filosofins historia. Göteborg: Daidalos, 1995.

Skovmand, Sven. Bonniers världshistoria [Politikens Verdenshistorie]. Översatt av Per Eriksson. Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 2006.

Sörlin, Sverker. Naturkontraktet : om naturumgängets idéhistoria. Stockholm: Carlsson, 1991.

Sullivan, Shirley Darcus. Euripides' use of Psychological Terminology. Montreal ; Ithaca, NY: McGill-Queen's University Press, 2000, http://0-site.ebrary.com.biblos.kau.se/lib/kaubib/Doc?id=10141845.

Todorov, Tzvetan. Mikhaïl Bakhtine : le principe dialogique : suivi de Écrits du cercle de Bakhtine. Collection poétique. Paris: Seuil, 1981.

Sida 41 av 42

Toulmin, Stephen, June Goodfield, Roland Adlerberth, och Rolf Lindborg. Människan upptäcker tiden : utvecklingstankens historia. Vetenskapens stamträd. Vol. 3. Stockholm: Natur och kultur, 1966.

Wettström, Rune. "Rolf Edberg: En modern renässansmänniska: En studie av ett miljöfilosofiskt författarskap." Uppsats D-nivå 10 p. (Idéhistoria), Karlstads universitet, Estetisk-filosofiska fakulteten, 2008.

White, John J.. Mythology in the modern novel : a study of prefigurative techniques. Princeton: Princeton U.P., 1971.

Wifstrand, Albert. "Den grekiska litteraturen." i Bonniers allmänna litteraturhistoria., Editerad av Eugène Napoleon Tigerstedt. Stockholm: Bonnier, 1959.

Wright, Matthew. Euripides' Escape-Tragedies: A Study of Helen, Andromeda, and Iphigenia among the Taurians. Oxford: Oxford University Press, 2005.

Zilliacus, Henrik. Klassiska källsprång. Helsingfors: Söderström, 1983.

Åsard, Erik. "Quentin Skinner and His Critics: Some Notes on a Methodological Debate." Statsvetenskaplig tidskrift (1987): 101-116.

Internet och elektroniska källor (kopior i författarens ägor) http://www.dramaten.se/dramaten/Upplev-Dramaten/Rollboken/?qType=performance... 2008-10-25

Fletcher, Judith. "Women and Oaths in Euripides." Theatre journal (Online) 55, nr. 1 (2003): 29-44.

Foley, Helene, P. "Euripides' Escape-Tragedies: A Study of Helen, Andromeda, and Iphigenia among the Taurians (review)." American journal of philology (Online) 127, nr. 3 (2006): 465-469.

Gamel, Mary-Kay. "Iphigenia at Aulis." i Euripides. Women on the edge: Four Plays., Editerad av Ruby Blondell. New York: Routledge, 1999, http://0-site.ebrary.com.biblos.kau.se/lib/kaubib/Doc?id=10054862; http://www.bib.kau.se/?q=node/view/9793.

Hadas, Moses, Euripides, och Inc ebrary. Ten Plays by Euripides. Bantam classic ed. New York: Bantam Books, 2006, http://0-site.ebrary.com.biblos.kau.se/lib/kaubib/Doc?id=10126199; http://www.bib.kau.se/?q=node/view/9793.

Sida 42 av 42

Meirav, Ariel. "Tragic conflict and greatness of character." Philosophy and Literature 26, (2002): 260-272, http://0-muse.jhu.edu.biblos.kau.se/search/results (tillgänglig 24/11 2008).