Post on 22-Jan-2017
Kandidatuppsats
Den analfabetiska ön Om runinskrifternas relation till centralplatser
under folkvandringstiden i Sverige.
Författare: Viktoria Sandberg
Handledare: Mats Larsson
Examinator: Ludvig Papmehl-
Dufay
Termin: HT15
Ämne: Arkeologi
Nivå: Grundnivå
Kurskod: 2AE30E
i
Abstract
This essay studies the runic inscriptions from the Migration period in Sweden and their
connection to central places. The essays main focus is to identify the find location of the
runic inscriptions and through that investigate if they appear in or nearby a central place
from the same time period. The essay is divided into three different parts, in the first
part I locate the runic inscriptions location of discovery. The second part contains
locating defined central places or central areas in or nearby the location of the runic
inscriptions. In the last part I separate the runic inscriptions and the objects material on
which it is found upon, in order to identify if it is the inscription itself, or the object
itself, which can be linked to centrality in the landscape. The result of the study shows
that 10 % of the treated runic inscriptions are found in a defined central place during the
Migration period in Sweden. 67 % of the runic inscriptions has been found in defined
central areas, which all together means that 77 % of the treated runic inscriptions are
connected to centrality in the landscape during the Migration period in Sweden.
Furthermore, 15 % of the inscriptions can possibly be linked to central areas and the last
8 % show no connection to any sort of centrality in the landscape.
Keywords
Central places, runes, runic inscriptions, migration period, central areas, Sweden
Tack
Tack till min handledare Mats Larsson, för all handledning under de senaste 16
månaderna och inte bara under arbetet med uppsatsen. Jag vill även passa på att tacka
bröderna Leif och Per Stille för intressanta tankar, stöd och uppmuntran i min strävan
mot att bygga broar mellan arkeologi och runologi. Slutligen vill jag även tacka T, för
utan dig hade de senaste 16 månaderna inte ens varit möjliga.
ii
Innehåll
1 Inledning ____________________________________________________________ 1
2 Bakgrund ___________________________________________________________ 1 2.1 Frågeställningar __________________________________________________ 2 2.2 Struktur _________________________________________________________ 2
2.3 Metod och teori ___________________________________________________ 2 2.4 Underlag ________________________________________________________ 3
3 Terminologi _________________________________________________________ 4 3.1 Folkvandringstiden ________________________________________________ 4 3.2 Centralplats och centralområde ______________________________________ 4
3.3 Runor och signum _________________________________________________ 4
4 Forskningshistorik ____________________________________________________ 5 4.1 Centralplatser ____________________________________________________ 5 4.2 Runinskrifter _____________________________________________________ 6
4.2.1 Runinskrifter och centralplatser __________________________________ 7
5 Källkritisk reflektion __________________________________________________ 7 5.1 Centralplatser ____________________________________________________ 7 5.2 Runinskrifter _____________________________________________________ 8
5.2.1 Placering ____________________________________________________ 8
5.2.2 Datering _____________________________________________________ 8
5.2.3 Underlag ____________________________________________________ 9
6 Materialet ___________________________________________________________ 9 6.1 Runinskrifternas geografiska placering _______________________________ 10
6.1.1 Överlagring _________________________________________________ 14
6.2 Runinskrifternas relation till centralplatser ____________________________ 15
6.2.1 Skåne ______________________________________________________ 15
6.2.2 Blekinge ____________________________________________________ 17
6.2.3 Halland ____________________________________________________ 18
6.2.4 Gotland ____________________________________________________ 19
6.2.5 Småland ____________________________________________________ 20
6.2.6 Östergötland ________________________________________________ 21
6.2.7 Västergötland _______________________________________________ 22
6.2.8 Bohuslän ___________________________________________________ 24
6.2.9 Södermanland och Uppland ____________________________________ 25
6.2.10 Värmland __________________________________________________ 26
6.3 Centralitet - Runföremålets material eller runinskriften ___________________ 27
7 Diskussion __________________________________________________________ 28
8 Sammanfattning ____________________________________________________ 29
iii
Referenser ___________________________________________________________ 30
Bilagor ______________________________________________________________ 35 Bilaga A, Tabell över runinskrifter _____________________________________ 35
1
1 Inledning
För ett och ett halvt år sedan så satt jag i soffan och bläddrade högaktningsfullt igenom
originalutgåvan av andra bandet av Ölands runinskrifter av Sven Söderberg och Erik
Brate som jag samma dag hade lyckats lägga vantarna på i det lokala antikvariatet.
Försiktigt vände jag varje skör sida med de vackra kopparsticksbilder av Ölands
runstenar och en mindre besatthet började växa fram där jag satt i soffhörnet. Några
månader efter det så hade jag sökt in till arkeologi I vid Linnéuniversitetet, blivit
runstensfadder till åtta av Ölands runstenar och tackat för mig på mitt dåvarande arbete.
Under det år som gått så har många timmar spenderats rotandes och grävandes efter allt
som rör runinskrifter; i gamla obskyra bokhandlar, i människors garageloppisar mitt ute
i ingenstans, i bibliotek, på nätet och i databaser. Exakt vad det är som gör att jag blir
smått galen när det kommer till dessa gamla, kantiga, enkla och fullständigt underbara
små tecken har jag faktiskt ingen aning om, men genom att behandla dessa under den
sista uppsatsen på kandidatnivå så känns det som om jag sluter cirkeln.
Om ni läste mellan raderna så kan ni säkert lista ut min andra besatthet här i livet
förutom runor, nämligen Öland. De två har alltid hängt ihop mer eller mindre sedan jag
satt där i soffhörnan med tindrande ögon och bläddrade i Ölands runinskrifter, men min
kärlek för ön började redan när jag susade runt på min allra första cykel med stödhjul i
Algutsrum.
Så återkommer vi till det där rotandet och grävandet, för hur mycket jag än har rotat och
grävt så har jag inte lyckats hitta spår av en runinskrift äldre än cirka 750 e.Kr. på ön.
Den här avsaknaden av runor på Öland, som annars i princip gömmer en vikingatida
runsten bakom varje enbuske, har i det närmaste fått mig att klättra på väggarna. För
inte kan väl hela ön ha bestått av analfabeter ända fram till början av vikingatiden?
’Varför?’ har därför blivit något av ett bittert mantra och något som jag inte kommer
kunna besvara genom den här uppsatsen eftersom det ter sig omöjligt att besvara en
fråga som grundar sig i avsaknaden av något. Jag har därför istället försökt gå bakvägen
genom att se om runinskrifter förekommer på folkvandringstida centralplatser i Sverige,
det vill säga mellan 400–550 e.Kr. Varför jag har valt att se till centralplatser och
runinskrifter under den här perioden är för att jag tidigare i höstas läste Karl-Oskar
Erlandssons (2010) magisteruppsats om öländska centralplatser under romersk järnålder
och folkvandringstid, där han menar att han kan urskilja sju stycken centralområden på
ön under perioden (se 3.2 för terminologi) (Erlandsson 2010:55). Där och då väcktes
tanken att utforska relationen mellan runinskrifter och centralplatser.
2 Bakgrund
Bakgrunden till uppsatsen finner vi i Svante Fischers avhandling från 2005, Roman
Imperialism and Runic Literacy – The Westernization of Northern Europe (150–800
AD). I avhandlingen så argumenterar Fischer (2005) för att runorna skapades och ägdes
av män som tillhörde kleptokratiska samhällen i norden under de första århundradena
e.Kr. som var i nära kontakt med det romerska imperiet. En kleptokrati är kort och gott
ett samhälle av tjuvar vars grundläggande förutsättning är att det har funnits en
imperialistisk makt och en imperialistisk marknadsekonomi på platsen sedan innan, där
kleptokratin kan ses som ett dotterbolag. Fischer (2005) menar att kleptokratier ofta
förekommer som ett instrument till att introducera och reproducera litteracitet i andra
samhällen som inte har litteracitet (Fischer 2005:15). Fischers (2005) hypotes utgår från
att det går att kartlägga platser med litteracitet och dess kontinuitet genom samma
2
metod som används för att kartlägga centralplatser (se 4.1), men där han har lagt till nya
kriterier som han menar definierar en kleptokrati. Dessa innefattar att platsen i fråga
måste omfatta stora mängder guld, en hallbyggnad, minst en vapengrav innehållande
importerade regalier, djur samt spelföremål. Andra föremål som Fischer (2005) anser
vara indikationer för en kleptokrati är bildstenar och gravklot (Fischer 2005:193f).
Utifrån dessa kriterier så behandlar han sedan konkreta exempel på platser mellan
främst romersk järnålder och vendeltid i Blekinge och Södermanland för att styrka sin
hypotes. Han visar både på platser där kriterierna möts där det även funnits samtida
runfynd (Fischer 2005:218), men han visar även på platser som borde ha haft en lång
kontinuitet av litteracitet utifrån hans kriterier, men som inte kan styrkas genom fynd av
äldre runinskrifter (Fischer 2005:204ff). Min uppsats tar sin avspark i Fischers (2005)
hypotes, men istället för att se till kleptokratier så behandlar jag runinskrifternas relation
till centralplatser och istället för att utgå från platsen för att leta runfynd så utgår mitt
arbete från att lokalisera platser utifrån de funna runinskrifterna. Likaså har jag valt att
fokusera djupare på bara en tidsperiod till skillnad mot Fischer (2005) som
övergripande behandlar en period på 650 år.
2.1 Frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att besvara frågeställningarna nedan samt att den även skall
fungera som ett grundläggande arbete för framtida forskning. Jag hoppas även att
resultatet ska bidra till den tvärvetenskapliga forskningen mellan runologi och arkeologi
genom att bidra till nya frågeställningar och tankar som rör ämnet.
Var förekommer det runinskrifter under folkvandringstiden i Sverige?
Förekommer runinskrifterna på eller i närheten av en folkvandringstida
centralplats?
2.2 Struktur
För att läsaren lättare skall kunna följa min arbetsgång kommer jag här att förtydliga hur
uppsatsen är uppbyggd. Arbetet är indelat i tre olika delar, den första delen behandlar
runinskrifterna och lokaliseringen samt kartläggandet av deras geografiska placering för
att kunna urskilja var det förekommer runinskrifter i Sverige under folkvandringstiden.
Den andra delen omfattar lokaliseringen av möjliga centralplatser i förhållande till de
redan kartlagda runinskrifterna för att kunna urskilja relationen mellan dem. Den tredje
delen utgår från att se till runinskrifternas förhållande till centralplatser och genom det
särskilja mellan runföremålens material för att urskilja om det är runföremålets material
som eventuellt kan sammankopplas till centralplatser eller om det är runinskrifterna i
sig.
2.3 Metod och teori
För att besvara mina frågeställningar så använder jag mig av en kvantitativ
forskningsmetodik som utgår från insamling av data, i det här fallet data om
runinskrifternas geografiska placering samt relevanta centralplatser, för att sedan
analysera datan för att finna en struktur då en kvantitativ analys alltid måste ligga till
grund för slutsatser och tolkningar (Eggeby & Söderberg 1999:26). För att
sammanställa och visualisera datan så använder jag dels tabeller och dels en
3
överlagringmetod i ett geografiskt informationssystem, ett så kallat GIS-program. En
överlagringsmetod utgår från att föra in data i GIS-programet, i det här fallet
centralplatsernas och runinskrifternas geografiska placering, för att sedan överlagra
resultaten för att på så sätt kunna analysera och urskilja eventuella mönster eller
samband när det kommer till runornas geografiska placering samt deras placering i
relation till centralplatser (Hall, Alm, Ene & Jansson 2003:144). Samma program
använder jag även för att skapa kartor som visualiserar datan, vilka visas som
illustrationer i kapitel 6 i uppsatsen. Det GIS-program jag arbetar med är version 10.3.1
av ArcGIS.
Arbetet tar sin teoretiska utgångspunkt i ett positivistiskt perspektiv som strävar efter att
grunda tänkandet på vetenskaplig fakta, att genom empirisk och kvantitativ forskning
försöka hitta egenskaper hos studieobjektet som återkommer även i andra fall och
situationer för att kunna kartlägga en regelbundenhet (Wallén 1996:26f). Den
positivistiska forskningstraditionen har i hög grad tenderat att vara materialistiskt
inriktad, mycket på grund av att materiella fenomen ansetts möjliga att observera på ett
mer objektivt sätt än andra fenomen (Sohlberg & Sohlberg 2013:262). Den största
fallgropen under mitt arbete är frågan om objektivitet vilket enligt många är något som
inte existerar fullt ut, något även jag ställer mig bakom, då all fakta på något sätt är
påverkat och grundat på sociala regler och relationer oavsett hur objektiv
undersökningen än må vara (Johnson 2010:44). Den främsta kritiken mot positivismen
är dess generaliserande samt strikta vetenskaplighet och objektivitet vilket under
striderna i slutet av 1960-talet resulterade bland annat i inriktningen hermeneutik,
tolkningslära, som ett alternativ och motpol till den positivistiska inriktningen (Wallén
1996:28). Grunden till det anti-positivistiska synsättet var att naturvetenskaper och
samhällsvetenskaper är skilda i sin natur och kan därför inte grundas på samma
forskningsideal (Andersson 2014:18f). Kritiken mot det anti-positivistiska synsättet
riktar sig mot bland annat den subjektiva tolkningen som inriktningen resulterar i, vilket
är kvalitativ forskning, vilket innebär att det inte finns några allmängiltiga, objektiva
och generaliserande sanningar (Andersson 2014:31). Dock så framhäver Matthew
Johnson (2010) att då arkeologi anser sig vara ett vetenskapligt ämne så måste
generalisering och generell teori utgöra en central komponent inom ämnet (Johnson
2010:42). Han nämner även att gapet mellan dessa två inriktningar har börjat jämnas ut
och att allt mer arkeologisk forskning utgår från en kombination av vetenskapliga
tekniker för att besvara tolkningsfrågor (Johnson 2010:48).
2.4 Underlag
Det främsta underlaget till arbetet kring runinskrifterna är Lisbeth Imers avhandling
Jernalderens Runeindskrifter i Norden (2015b) som fungerar som en katalog över
Nordens runinskrifter. Utöver Imers katalog så använder jag även den senaste versionen
av den nedladdningsbara Samnordiska runtextdatabasen, som sköts och underhålls av
professorerna Lena Peterson och Henrik Williams vid Uppsala universitet samt
redaktionella medarbetare, för runinskrifternas koordinater. Sammanlagt så behandlas
39 runinskrifter i uppsatsen.
Lokaliseringen av centralplatser sker via litteraturstudier. Två framstående forskare
angående järnålderns centralplatser är Charlotte Fabech och Jytte Ringtved som
tillsammans har skapat en hierarkisk modell för hur man kan definiera en centralplats
från järnåldern i Skandinavien genom att se till vissa fyndkategorier. Deras forskning är
i mångt och mycket grunden till många andra studier som berör järnålderns
centralplatser (se 4.1).
4
3 Terminologi
3.1 Folkvandringstiden
Birgitta Hårdh (2003) beskriver det folkvandringstida Nordeuropa, mellan 400–550
e.Kr., som en tidsperiod som präglas av både tradition och nyordning. Periodens
krigiska karaktär återspeglar tidens samhälle och anses vara en viktig faktor i det
politiska livet vilket även bidrog till behovet av allianser och ära. Guld var av en central
betydelse som i sin tur spelade en stor roll i hierarkiseringen av samhällena och
konkurrensen dem emellan. Guldet återspeglar även de överregionala kontakterna och
nätverken under perioden, vilket även ger indikationer på den stora mobiliteten under
folkvandringstiden. Tidiga kungasäten eller residens bör därför ha haft en avgörande
roll för dels förmedling, mottagning och gåvoutbyte mellan dessa överregionala
kontakter (Hårdh 2003:42f).
3.2 Centralplats och centralområde
Begreppet centralplats används idag för många olika sorters bebyggelser, ofta definieras
de som boplatser men även större områden kan uppfattas som centrala (Helgesson
2008:240). Det arkeologiska konceptet centralplats förklarar Charlotte Fabech (1999)
som en plats som kan innehålla flera olika centralplatsfunktioner, samt ett rikt och
varierande fyndmaterial. Begreppet bestämdes efter diskussioner vid en konferens i
Danmark 1989 och är inte menat att beskriva någon annan funktion mer än att platsen
var central (Fabech 1999:455f). Fabech (1999) menar att centralplatsens funktion var
beroende av den residerande eliten på platsen, vilket betyder att centralplatsens funktion
kan ha varierat betydligt genom skiftande maktförhållanden (Fabech 1999:471). Lars
Lundqvist (1998) definierar termen centralområde som ett större område där även
centralplatser kan ingå, som omfattar en förtätning av centralplatsindikerande fornfynd,
fasta fornlämningar samt indikerande platsnamn. Gemensamt för de två begreppen är att
de fungerade som maktutövande platser (Lundqvist 1998:192). Det medför att arbetet
behandlar både centralplatser och centralområden då båda termerna används inom
forskningen.
3.3 Runor och signum
Runalfabetet har fått namnet futhark på grund av att de är de sex första runorna i
runalfabetet (Stålblom 1994:25). Det finns olika versioner av futharken, då runornas
antal, utseende och ljudvärden varierar under olika tidsperioder under de omkring 1500
år som den var i bruk (Stille 1999:20). Den runrad som behandlas i den här uppsatsen är
den första och äldsta versionen som helt enkelt kallas den äldre futharken. Det är
futharkens utveckling genom tiderna som har möjliggjort en etablering av den relativa
kronologiska dateringsmetoden av runinskrifter (Stille 1999:27ff).
Runinskrifters signum består oftast av runinskriftens beläggställe, landskapsvis i
Sverige och landsvis i övriga länder. De förkortade platsnamnen återföljs sedan av ett
löpnummer. Runinskrifternas signum fungerar i det stora hela som ett ID-nummer,
exempelvis G 88 är förkortningen av Gotland 88, vilken är Kylverstenen på Gotland. I
arbetet förekommer även andra signum som KJ, som står för Krause och Jankuhn 1966.
Yngre fynd kan ha andra signum än de ovan då de inte tillhör de äldre
katalogiseringarna. Likaså kan många runinskrifter ha fler än ett signum om de har
5
blivit katalogiserade mer än en gång. Signumen är det som främst används för att
lokalisera runinskrifter i den samnordiska runtextdatabasen.
4 Forskningshistorik
4.1 Centralplatser
De skandinaviska centralplatserna från järnåldern har länge intresserat forskare vilket
har resulterat i många, och långa, intensiva studier och utgrävningar som exempelvis på
platserna Uppåkra, Birka och Gamla Uppsala (Rundkvist 2011:13). En ofta använd
modell för att identifiera dessa platser från järnåldern är skapad av Charlotte Fabech &
Jytte Ringtved (se fig. 1). Pyramiden delar in centralplatser i tre olika nivåer där en
centralplats kan ha en lokal, regional eller överregional betydelse. De framhäver även
att en plats med lokal centralitet kan ha varit obetydlig i ett överregionalt perspektiv
(Fabech 1999:457). Under en konferens i Stockholm 1997 så berättade Charlotte
Fabech (2001) om hur de tidigare årens guldfynd återfanns på boplatser och hur
guldfynd då kan vara en indikation på att boplatsen var av betydande vikt under
romersk järnålder och folkvandringstid. Utöver guldföremål så kan även platsnamn och
platsens kommunikationsförbindelser vara viktiga att se till för att kunna lokalisera
centralplatser från romersk järnålder och folkvandringstid. Vidare så menade hon att
guldföremål av olika typer kunde användas för att urskilja eventuella boplatshierarkier,
liksom silverskatter, runstenar och rika gravar visar på detsamma under vikingatiden
(Fabech 2001:189f). Fabech bygger dock sin forskning på det sydskandinaviska
materialet vilket betyder att modellen inte utan reservation kan användas på platser som
ligger utanför detta område. Exempelvis så visar Dagfinn Skres (1999) forskning om
järnålderns centralplatser i Norge istället på att det är tillgången till fertil mark och
resurser som skall anses vara den största indikationen på en centralplats i just det
området, för rika gravar och guld kan enbart förekomma på en sådan plats (Skres
1999:422). Likaså menar John Ljungkvist (2006) att en viss reservation till modellen
måste finnas om en studie inte behandlar samma material och tidsperiod som modellen
utgår från. Han menar då att modellen måste omkonstrueras beroende på vilken del av
Skandinavien och järnåldern som studeras. Exempelvis så ingår hjälmar i modellens
översta skikt som visar på en överregional plats men nio hjälmar från yngre järnåldern
har hittills funnits i Mälardalen, vilket logiskt sett inte kan innebära att Mälardalen har
haft nio överregionala centralplatser under en och samma period. Likaså skulle både
Gamla Uppsala och Valsgärde enligt modellen ses som två överregionala centralplatser
trots att de bara ligger 2,5 kilometer ifrån varandra (Ljungkvist 2006:31). Som tidigare
nämnts så adapterade även Svante Fischer (2005) centralplatsmodellen för att kunna
definiera de platser som hade relevans för hans avhandling om järnålderns runor och
kleptokratisamhällen (Fischer 2005:193). Dock är det viktigt att notera att Fabech inte
går djupare in på vad dessa betydande platser är eller deras funktion annat än att de är
just centrala (Fabech 1999:455f), vilket gör att termen centralplatser är väldigt
övergripande och kan omfatta boplatser med många olika funktioner. Birgitta Hårdh
(2003) påpekar även att metallrika boplatser ökar för varje år som går vilket
komplicerar begreppet och även hur det växande materialet skall tolkas (Hårdh
2003:41). Därför har en del forskare gått ytterligare ett steg längre i ett försök att smala
av begreppet, exempelvis så benämner Martin Rundkvist (2011) istället centralplatser
som elitplatser, eller elitboplatser, i sitt arbete angående Östergötland under järnåldern
för att undvika omedvetna associationer och för att bättre kunna specificera och
6
definiera dessa platser. Där utgår han från att det var på centralplatser som eliten i
samhället fanns, även om platsen i sig kan ha haft en eller flera andra olika funktioner
(Rundkvist 2011:12). Andra försök i att försöka precisera termen har bland annat gjorts
av Bertil Helgesson (2008) som menar att termen bör användas mer kritiskt än vad den
ofta görs (2008:239). Med Ulf Näsmans och Dick Harrisons definition av termen som
utgångspunkt så utformade han kriterier för vad som karaktäriserar en centralplats,
vilket bland annat omfattar specialiserad hantverksproduktion, kult, långväga kontakter,
styrande elit, försvar och krigsmakt, mångskiftande bebyggelse, stor yta,
platskontinuitet samt olika typer av fynd kopplade till Ringtveds och Fabechs modell
(2008:242ff). Trots det så saknas det fortfarande en enhällig definition av termen och
Helgesson (2002a) skriver att en enhetlig definition möjligtvis aldrig kommer att finnas
och likaså att en enhetlig definition kanske inte behövs (Helgesson 2002a:31). Dock så
vidhåller Helgesson (2008) att graden av en plats centralitet inte styrs av universella
regler utan att de alla måste diskuteras utifrån sina egna förutsättningar (Helgesson
2008:241).
Figur 1. Charlotte Fabechs och Jytte Ringtveds hierarkiska modell skapad utifrån Sydskandinaviska fynd.
Från Fabech 1999:456.
4.2 Runinskrifter
Runinskrifter har sedan länge varit starkt kopplad till språkforskningen, en indelning
som bara växte sig starkare under 1900-talets början (Wallette 2008:102, 108). Då
runologi av tradition främst är en språklig disciplin så har det även resulterat i en mängd
forskning med den inriktningen, men det är inget jag kommer att behandla djupare här.
Dock så har även den arkeologiska vetenskapen på många sätt bidragit till forskningen
kring ämnet, exempelvis så har forskning utförts gällande de vikingatida runstenarnas
sociala kontext, placering i landskapet, spridning och uppkomst (Stille 1999:13),
runinskrifters datering (Gräslund 1999) samt runinskriftens ursprung och
spridningsvägar (Gustavson 2002, Williams 1996). De äldsta runinskrifterna har dock
på många sätt hamnat något i skymundan i jämförelse med forskningen om de yngre
runinskrifterna men en fråga som i stort sett alltid har intresserat forskarna angående de
7
äldre runinskrifterna är deras ursprung, en fråga som än i dag fortfarande inte har
genererat ett för alla godtagbart svar (Andersson 2013:122).
4.2.1 Runinskrifter och centralplatser
Otto v. Friesen (1924), som byggde vidare på språkforskaren Sophus Bugges forskning
under den senare delen av 1800-talet, menade att herulerna fram till år 500 hade ett
stamsäte på Fyn och Jylland. Den här strategiska placeringen för handel och
kommunikation med Europa, och då framförallt det romerska riket, samt deras ställning
som handelsmän, menade Friesen (1924) gjorde herulerna till de enda skriv- och
läskunniga folket i Europa utanför den klassiska odlingen. Herulerna skulle sedan ha
lärt den övriga germanska befolkning i Norden att läsa och skriva genom
handelsvägarna som utgick från dagens Danmark (Friesen 1924: 46ff, 72f). Utifrån
runbrakteaternas geografiska spridning menade han att handelsvägarna skulle utgjorts
av hållpunkter längs Sveriges och Norges västkust, samt via Öland, Gotland,
Östergötland, Södermanland och Mälardalen på östkusten (Friesen 1924:64ff). Friesen
var därför till viss del inne och nosade en del på kopplingar mellan runinskrifter och
centrala platser, genom att se till runor på guldbrakteater och deras spridning genom
handelsvägarna som ledde till och från Fyn och Jylland (Friesen 1924:71f). Idag menar
forskningen på det motsatta när det kommer till runornas ursprung, Kent Andersson
(2013) nämner att istället för att runorna skulle ha varit skapade utanför Norden, med
samtida eller utdöda alfabet som inspirationskälla, så framhåller man idag istället att
runorna är skapade i Norden. Detta på grund av att nordborna måste ha varit välbekanta
med skrift och bokstäver långt innan runraden kom till. Runorna själva torde vara ett
resultat av romersk påverkan och eget identitetsskapande vilket även tyder på att
runorna under sin äldsta fas var starkt förknippade med samhällets översta sociala skikt,
vilket omfattar de människor som hade kontakter med romarriket (Andersson
2013:122). Likaså skriver Helmer Gustavson (2002) att runorna hör hemma i en
aristokratisk omgivning, då de äldsta runorna hör hemma på föremål såsom smycken
och vapen (Gustavson 2002:20). Även Svante Fischer (2005) nämner att det går att anta
att alfabetiska germanska människor under perioden gärna ville visa upp skriftsystemet,
att det var eliten som var bärarna av alfabetism och att det därför går förvänta sig
runinskrifter i rika gravar från perioden (Fischer 2005:65f). Intressant att notera är att
även om dessa slutsatser verkar baseras på en generellt accepterat antagande där dessa
värdefulla föremål med runinskrifter kopplas samman till en aristokrati, liksom
värdefulla föremål rent generellt kopplas samman till en aristokrati samtidigt som
värdefulla föremål även kopplas samman till centralplatser, så ter det sig inte som om
någon faktiskt har fastställt att det verkligen är så fullt ut. Likaså är det de dyrbara
metallföremålen med runinskrifter som nämns mest frekvent, så som smycken och
vapen. Runinskrifter på mindre luxuösa material såsom sten eller ben nämns inte i
samma utsträckning i detta sammanhang.
5 Källkritisk reflektion
5.1 Centralplatser
Som jag nämnde i kapitlet angående forskningshistorik så kan definitionen av
centralplatser skilja sig mycket åt beroende på vilket område och vilken tidsperiod som
studeras. Definitionen av termen centralplats är ett omdiskuterat ämne, från många olika
8
håll, vilket har resulterat i olika definitioner och tolkningar av termen. Det här medför
möjligheten att informationen som jag tar del av kan vara missvisande beroende på hur
termen har tolkats och beroende på vem som tar del av tolkningen. Termens
komplexitet och de förhållandevis sena initiativen till att specificera och fördjupa
innebörden av begreppet kan ha resulterat i att termen har använts på många olika sätt i
olika delar av Sverige under olika tider. Min utgångspunkt för behandlingen av
centralplatser är helt enkelt att centralitet bygger på att platsen varit central i förhållande
till något annat (Lihammer 2007:161) och även att en plats med lokal centralitet kan
vara obetydlig i ett överregionalt perspektiv (Fabech 1999:457), vilket inte gör den
mindre central i ett lokalt perspektiv. Likaså är resultatet beroende på om, och hur väl,
ett område har undersökts tidigare. Ett negativt resultat i att försöka lokalisera en
centralplats kan vara på grund av att det inte har funnits en centralplats, att platsen inte
har undersökts eller att platsen inte har undersökts tillräckligt väl för att kunna definiera
den som en centralplats. Amatör-metalldetektorister har varit viktiga för att kunna
lokalisera och definiera dessa centralplatser i både Danmark och Sverige, men Sveriges
hårdare regler angående bruket av metalldetektorer kan vara en bidragande faktor till att
färre centralplatser har påträffats i Sverige än i grannlandet (Rundkvist 2011:13).
5.2 Runinskrifter
Då jag använder den Samnordiska runtextdatabasen (SRD) till framförallt
lokaliseringen av runinskrifternas fyndplatser, men ibland även för antikvarisk
information, så är det viktigt att poängtera att en så pass omfattande databas ändock inte
kan vara helt felfri. För att undvika fallgropar så använder jag dels den senaste
versionen av databasen som senast uppdaterades 2015-05-19, dels jämför jag även
uppgifterna mellan databasen och Lisbeth Imers katalog (2015b).
5.2.1 Placering
Att föremål rör på sig är ingen nyhet, vilket givetvis komplicerar arbetet när man arbetar
med föremåls geografiska placering. Uppsatsen kommer att behandla runföremål som
har olika bakgrunder, exempelvis som deponeringsfynd, gravfynd, lösfynd, enkelfynd
och även runstenar som står kvar på sin ursprungliga plats. Det kan kännas aningen
vanskligt att behandla vissa av de ovanstående fyndförhållanden, men jag anser ändock
att dessa är viktiga att ta med i underlaget till arbetet även om enskilda runinskrifter på
något sätt hamnat på villovägar från dess ursprungsområde, för fallet kan lika gärna vara
det motsatta. Det finns dock ett antal runinskrifter som inte kommer att behandlas i
arbetet på grund av deras okända ursprung.
5.2.2 Datering
De flesta runinskrifter kan inte bli definitivt daterade, men de kan bli relativt daterade
genom den runtypologiska dateringsmetoden som utgår från runornas stilistiska
förändringar genom tiderna. Runor kan även dateras via föremålets typologi eller den
språktypologiska metoden som utgår från språkets förändring genom tiderna. De kan
även bli daterade via arkeologiska dateringsmetoder om de blev återfunna i en
arkeologisk kontext (Imer 2015a:31ff). En del inskrifter som behandlas i den här
uppsatsen har blivit funna i sådana kontexter vilket har gjort dateringen väldigt säker,
medan andra runinskrifter kan ha en mer osäker datering. Runföremål kan även vara
utsatta för tradering vilket betyder att de kan återfinnas i en kontext från en annan
tidsperiod än den de tillkom i, vilket även komplicerar dateringen av runinskriften och
9
föremålet den förekommer på. Viktigt att nämna är att en del runinskrifter som
behandlas i arbetet har en datering som kan sträcka sig utanför de år som vi kallar
folkvandringstiden, då de är relativt daterade genom metoder som inte följer de
arkeologiska ramarna för olika tidsperioder. Exempelvis så förekommer det i arbetet
runinskrifter daterade till 375/400–560/70, även om dateringen sträcker sig utanför
ramen för den definierade perioden så anser jag att dessa runinskrifter måste tas med
som underlag då huvuddateringen ändå ligger i folkvandringstiden. En föremålskategori
vars datering är omdiskuterad är guldbrakteater, vilka förekommer i stor utsträckning i
arbetet. Dessa guldhängen anses dock ha skapats under mitten av 400-talet (Andersson
2013:146), på grund av det så har jag valt att placera in de föremålen som
folkvandringstida i tabellen (se bilaga A), även om Imer (2015b) inte uppger en datering
för dem i sin katalog.
5.2.3 Underlag
Underlaget för runinskrifterna i Sverige kan anses som torftigt i jämförelse med det
senare materialet eller det omfattande materialet som återfinns från samma period i
Norge och Danmark. Mycket troligt så har det funnits väldigt många fler inskrifter än
det antal som kan redovisas idag, då runinskrifter kan ha utsatts för exempelvis erosion,
återbruk, försvinnande eller att många runinskrifter helt enkelt inte har återfunnits än.
Det är välkända faktorer som kan försvåra eller omöjliggöra iakttagelser i materialet,
vilket i sig även kan försvåra analyser och jämförelser inom materialet (Palm 1992:50f).
Jag kan på grund av det bara utgå från runinskrifter som har överlevt på ett eller annat
sätt, vilket givetvis kan betyda att mitt arbete skulle kunna ha producerat ett annorlunda
resultat om underlaget hade sett annorlunda ut. Likaså har underlaget påverkats av mitt
eget urval, vilket i sin tur kan påverka resultatet, då jag medvetet har valt att behandla
vissa runinskrifter och uteslutit andra.
6 Materialet
I det här kapitlet kartlägger jag varje folkvandringstida runinskrift som har en
dokumenterad fyndplats. På grund av uppsatsens storlek så redovisas informationen om
runinskriften genom en tabell i bilagorna (se Bilaga A). Sammanlagt har 19
runinskrifter utgått på grund av deras okända fyndplats. Det rör sig om fem inskrifter
från Gotland, sju från Skåne, tre från Småland, en runinskrift vardera från Bohuslän,
Närke och Medelpad samt en inskrift vars ursprung är helt okänt. Samtliga 19 inskrifter
finns på guldbrakteater. Likaså har jag valt att inte behandla fyra runinskrifter vars
osäkra datering sträckte sig över en, av mig ansedd, för lång period. De runinskrifterna
förekommer på en skifferlansspets från Lappland samt på runstenar i Bohuslän,
Värmland och i Blekinge. Återstår gör 39 inskrifter som behandlas nedan, varav åtta är
så kallade lösfynd vilka jag ändå har valt att behandla då min tanke är att chansen finns
att runinskriften ändock hörde till närområdet. Utifrån kartläggningen av
runinskrifternas geografiska placering kommer jag sedan att redogöra för de
centralplatser och centralområden jag har funnit genom litteraturstudier som berör de
berörda områdena. Slutligen så skiljer jag på runföremålens material och deras koppling
till dessa platser för att urskilja om det är materialet eller runinskrifterna i sig som
eventuellt har en relation till dessa centrala miljöer.
10
Nr. 1 Signum: G 45 Nr. 2 Signum: KJ 86 Nr. 3 Signum: KJ 110
Nr. 4 Signum: G 205 Nr. 5 Signum: G 204 Nr. 6 Signum: Fv1993;234
Nr. 7 Signum: IK 241,1 Nr. 8 Signum: G 98 Nr. 9 Signum: IK 55
6.1 Runinskrifternas geografiska placering
11
Nr. 12 Signum: IK 267 Nr. 10 Signum: Vg 5
Nr. 15 Signum: Vg 134 Nr. 14 Signum: Vr 1
Nr. 11 Signum: Vg 207
Nr. 13 Signum: NOR1997;24
Nr. 16 Signum: IK 97 Nr. 17 Signum: G 88 Nr. 18 Signum: KJ 29
12
Nr. 19 Signum: Sö 32 Nr. 20 Signum: G 89 Nr. 21 Signum: IK 181
Nr. 26 Signum: Vg IK 639
Nr. 22 Signum: IK 184
Nr. 25 Signum: Vg 288 Nr. 27 Signum: IK 591
Nr. 24 Signum: IK 183 Nr. 23 Signum: IK 185
13
Nr. 34 Signum: IK 11 Nr. 35 Signum: G 264
Nr. 31 Signum: IK 385
Nr. 36 Signum: U 877
Nr. 33 Signum: IK 57,2 Nr. 32 Signum: IK 241,2
Nr. 28 Signum: IK 610 Nr. 29 Signum: IK 611 Nr. 30 Signum: Ög 178
14
Nr. 39 Signum: NOR1994;27 Nr. 37 Signum: Vg 63 Nr. 38 Signum: KJ 87
Figur 2-40. De folkvandringstida runinskrifternas geografiska placering. Illustration: Viktoria Sandberg
2015.
6.1.1 Överlagring
För att sammanställa resultatet av lokaliseringen av runinskrifterna så kommer jag nu att
överlagra resultatet av de enskilda kartläggningarna av runinskrifternas geografiska
placering från föregående avsnitt.
Figur 41. Överlagring av de folkvandringstida runinskrifternas geografiska placering. Illustration:
Viktoria Sandberg 2015.
15
Utifrån överlagringen så är det tydligt var runinskrifterna förekommer men även var de
inte förekommer under folkvandringstiden i Sverige, med undantag för de runinskrifter
funna i Bohuslän, Närke, Medelpad och Lappland som utgick från underlaget. Den
största koncentrationen av runinskrifterna finner vi i de sydligaste delarna av Sverige, i
området kring Vättern och Vänern samt på Gotland. Utifrån överlagringen är det även
tydligt vilka områden som skall behandlas när det kommer till sökandet efter
centralplatser i relation till runinskrifternas geografiska placering.
6.2 Runinskrifternas relation till centralplatser
I det här avsnittet behandlar jag centralplatser utifrån runinskrifternas geografiska
placering, även centralområden samt möjliga centralplatser och centralområden
behandlas på grund av termens komplexitet. Utifrån kartläggningen av runinskrifterna
så är det tydligt vilka landskap som skall behandlas när det kommer till runinskrifternas
relation till centralplatser, nämligen Skåne, Blekinge, Gotland, Halland, Småland,
Väster- och Östergötland, Bohuslän, Värmland, Södermanland samt Uppland. Min
avsikt är inte att redogöra för varje central miljö i landskapet utan att utgå från
runinskrifternas placering för att på så sätt kunna se ifall de förekommer i eller i
närheten av en centralplats eller ett centralområde, vissa avstickare kan ske om jag anser
att det kan ge en bredare bild av området. För att förtydliga runinskrifternas identitet så
kommer jag att nämna runinskrifterna vid deras nummer i tabellen (se Bilaga A). För att
förtydliga resultatet av litteraturstudierna så kommer överlagring att ske i samband med
varje enskilt landskap.
6.2.1 Skåne
Figur 42. Centralitet och runinskrifter i Skåne. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.
Tio runinskrifter i Skåne har lokaliserats, vilka fanns på platserna Väsby (nr. 32),
Fjärestad (nr. 9), Lindholmen (nr. 18), Börringe (nr. 3), Kläggeröd (nr. 16), Åsum (nr.
34) och Hammenhög (nr. 12), samt tre runskrifter som fanns i Uppåkra (nr. 27, 28 och
29). Samtliga runinskrifter förekommer på guldbrakteater utom runinskriften från
16
Lindholmen (nr. 18) som förekommer på en benamulett. I Skåne finner vi att
centralplatsindikationerna är vida utspridda och många. Det hela kompliceras än mer
när Skåne är den region som omfattar Sveriges främsta centralplats från perioden, vilket
i sin tur påverkar arbetet med att urskilja vilka platser som är centrala i jämförelse med
andra (Helgesson 2002b:33). Runinskrifterna i Uppåkra (Nr. 27, 28 och 29) påträffades
under en utgrävning av platsen. Uppåkra, som tolkas vara en av Sveriges största och
viktigaste centraplatser under järnåldern, har dels en lång kontinuitet samt ett väldigt
rikt fyndmaterial, framförallt från folkvandringstiden. Fynden består bland annat utav
fibulor, guldgubbar, guldbrakteater, smycken, glas, vapen och importerade föremål
(Hårdh 2003:45). Utöver det så uppskattas platsen ha tagit cirka 40 hektar mark i
anspråk, platsen tolkas även ha fungerat som ett centra för både makt, handel,
produktion och kult. Under samma period finner vi att västra Skåne innehåller en hel del
rika fynd, även guld, vilket indikerar att det förutom Uppåkra fanns stormannamiljöer i
det övriga området där Uppåkra fungerade som den ledande enheten (Hårdh 2003:76).
Om tanken då är att det större området kring Uppåkra även tillhörde centralplatsen
Uppåkra på ett eller annat sätt så är nästa fråga hur stort området var som centralplatsen
dominerade (Hårdh 2008:220). Runinskrifterna i Lindholmen (nr. 18), Börringe (nr. 3),
Kläggeröd (nr.16) samt Åsum (nr. 34) befinner sig alla inom 2–3 mils avstånd till
Uppåkra och kan mycket väl tillhöra stormannamiljöerna som i sin tur svarade till
Uppåkra. Dock så återfinns en stor koncentration av prestigefynd i Dybäcksområdet
som sträcker sig från Skånes centrala sydkust upp till Genarp i norr, där även alla de
ovannämnda runinskrifterna ingår, som kan antyda att området fungerade som någon
typ av centralområde under senromersk järnålder och folkvandringstid (Hammarstrand
Dehman & Helgesson 2014:10). Bertil Helgesson (2002b) har i sin avhandling
behandlat järnålderns samhällen, centran och regioner i Skåne, i vilken Helgesson
(2002b) förslår att mellan 300 – 550/560 e.Kr. så var hela Skåne indelat i fem olika
regioner vilka han benämner som centralområden, där även en centralplats ingick i varje
region. Utifrån Helgessons kartläggning av dessa områden så skulle Dybäcksområdet ha
fungerat som ett eget centralområde, ett område som runinskrifterna i Lindholmen (nr.
18), Börringe (nr. 3), Åsum (nr. 34) och Kläggeröd (nr.16) i sådana fall tillhör.
Runinskrifterna i Fjärestad (nr. 9) samt runinskriften i Väsby (nr. 32) skulle då tillhöra
Uppåkraområdet. Runinskriften i Hammenhög (nr. 12) skulle i sådana fall tillhöra
centralområdet tillhörande centralplatsen Järrestad (Helgesson 2002b:156f). Viktigt att
framlyfta i den här diskussionen är att fyndmaterialet skiljer sig åt mellan östra och
västra Skåne (Stjernquist 2003:203), samt att även om Järrestad anses vara en
centralplats under större delen av järnåldern så utgår tolkningen i huvudsak från fynd
från 300-talet samt från fynd efter 600-talet, vilket har medfört en teori om en ännu inte
funnen permanent stormannagård under folkvandringstiden (Söderberg 2003:167).
Sammanfattningsvis finns tre runinskrifter på en centralplats och de övriga sju i ett
centralområde som i sin tur omfattar en centralplats.
17
6.2.2 Blekinge
Figur 43. Centralitet och runinskrifter i Blekinge. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.
Tre runinskrifter i Blekinge har lokaliserats, vilka fanns i en depå på ön Tjurkö i
Augerums socken strax söder om Karlskrona (nr. 22, 23 och 24). Samtliga runinskrifter
förekommer på guldbrakteater vilka även fungerar som centralplatsindikationer, i
samma depå fanns även två solidi som var slagna för Theodosius II (408–450 e.Kr.)
Det här området är ett av de områden som Svante Fischer (2005) har definierat som en
elitistisk kleptokrati. Hans definition är främst baserad på fynden av guldbrakteater samt
fyndet av en tidig vendeltida frankisk svärdsknapp på ön Sturkö, ön bredvid Tjurkö,
samt även genom fyndet av den äldsta kvinnliga båtgraven vilken är daterad till
övergången mellan folkvandringstid och vendeltid (Fischer 2005:220ff). Anna
Lihammer (2007) menar liksom Fischer att Augerumskvinnan kan vara ett tecken på en
elit i området under folkvandringstiden, sammantaget med de andra ytterst få och
utspridda andra indikationer som finns i Augerum (Lihammer (2007:101). Lihammer
menar även att områdets strategiska läge, i närhet till farleder och bördig jord, kunde ge
möjligheter till kontaktnät och välstånd. Dock framhäver hon även att det inte finns
någon anledning att förvänta sig att eliten i Augerum kontrollerade hela östra Blekinge
utan att Blekinge måste ses som ett område med flera olika bygder och att den regionala
eliten som äldre forskning har sökt ännu inte har funnits (Lihammer 2007:104f). Platsen
Västra Vång som befinner sig cirka två mil från Augerumsområdet blir därför intressant
i den diskussionen, då platsen tolkas som en centralplats. Arkeologiska undersökningar
på platsen har visat på en omfattande bebyggelse med lång kontinuitet från yngre
romersk järnålder ända fram till vikingatid. Platsen har även en strategisk placering för
både agrar verksamhet samt för kontaktvägar. Fynden från platsen omfattar både stora
gravmiljöer, rika, ovanliga och importerade fynd men även fynd som tyder på
järnhantering och smideshantverk (Görman & Henriksson 2006:171). De tre
deponerade runinskrifterna befinner sig alltså cirka två mil från närmsta definierade
centralplats, i ett område som eventuellt kan ha fungerat som ett centralområde.
18
6.2.3 Halland
Figur 44. Centralitet och runinskrifter i Halland. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.
En runinskrift i Halland har lokaliserats, vilken fanns i Eskatorp (nr. 7). Eskatorp ingår i
Fjärås socken vilken är Hallands mest fornlämningstäta socken enligt Gisela Ängeby
(2001), där merparten av fornlämningarna utgörs av gravar (Ängeby 2001:9f).
Runinskriften förekommer på en guldbrakteat, som anses vara en centralplatsindikator,
dock så har jag inte lyckats lokalisera en garanterad folkvandringstida centralplats i
området. Fyra kilometer öst om Eskatorp, i Tom, har dock en boplats dokumenterats
vars karaktär påvisar en central boplats under både bronsåldern samt under äldre
järnåldern. På platsen har minst 12 hus kunnat säkerställas, varav ett hus med en mätbar
längd på cirka 50 meter som genom 14C-datering har daterats till 380–440 e.Kr., vilket
tolkas vara en hall. Bebyggelsen på platsen ser ut att upphöra någon gång under
folkvandringstiden (Ängeby 2001:10). Ängeby (2002) argumenterar dock för att Tom
skall anses som en centralplats på grund av områdets många fornlämningar, den
fördelaktiga placeringen i närhet till farleder och god jordmån samt förekomsten av den
stora byggnaden som enligt Ängeby (2002) lyfter in byggnaden i en elitistisk miljö.
Viktigt att påpeka är att platsen i övrigt i stort sett helt saknar centralplatsindikerande
fynd från romersk järnålder och folkvandringstiden (Ängeby 2002:67f). Lars Lundqvist
(2000) menar dock att centralplatsen under folkvandringstid snarare kan finnas på andra
sidan viken, på Onsalahalvön, på grund av områdets fornborgar och det
centralplatsindikerande namnet Onsala, även om området i det stora hela är relativt
fyndfattigt (Lundqvist 2000:79).
Utökar vi sökområdet så finner vi en plats vid namn Slöinge, cirka 7 mil söder om Tom
och Onsala. Platsen har tolkats som en centralplats som grundades cirka 375 e.Kr.
Boplatsen befinner sig på ett uppsatt läge i landskapet vilket tolkas ha varit för att synas
eller för att ha visuell kontroll över landskapet. Platsen skall ses tillsammans med det
övriga boplatsområdet som sammanlagt uppgår i cirka tre hektar. Platsen har en
kontinuitet som sträcker sig över cirka 600 år och vars centralplatsindikationer ständigt
ökar från och med dess etablering. Från folkvandringstiden har det gjort fynd som tyder
på att specialiserad hantverksproduktion har skett på platsen. Även fynd som indikerar
handel och import har gjorts, så som fragment från glasbägare vars ursprung tros vara
19
Sydösteuropa eller det frankiska området. Under vendeltiden ser platsen även ut att få
en religiös betydelse genom fynden av den stora mängden guldgubbar och stora hallar,
då även rikare och mer unika fyndföremål börjar uppträda (Lundqvist 2000:58f).
Runinskriften förekommer alltså cirka 7 mil från närmsta identifierad centralplats, samt
cirka fyra respektive sju kilometer från de möjliga centralplatserna i Tom och Onsala,
och skulle därför kunna ingå i ett område som tillhörde endera platserna.
6.2.4 Gotland
Figur 45. Centralitet och runinskrifter på Gotland. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.
Nio runinskrifter på Gotland har lokaliserats, vilka fanns på platserna Martebo (nr. 35),
Visborg/Visby (nr. 31), Östra Ryftes (nr. 33), Djupbrunns (nr. 4 och 5), Ethelhem (nr.
8), Kylver (nr. 17), Sutarve (nr. 20) samt Almung (nr. 1). Sammanlagt finns sex av
runinskrifterna på guldbrakteater, en inskrift förekommer på ett förgyllt reliefspänne i
silver, en på en runsten och en på en bildsten. Liksom i Skåne så infinner sig en del
problematik i att försöka lokalisera centralplatser på Gotland. Centralplatsindikationerna
är vitt spridda och omfattande i mängd då Gotland är det mest guldrika området i
Sverige under folkvandringstiden tillsammans med Västergötland och Öland
(Andersson 2011:89). I sin avhandling om Gotlands bygder och gårdar så behandlar
Gustav Svedjemo (2014) även perioden 200–600 e.Kr. Hans spatiala analyser visar att
de bevarade stengrunderna från perioden befinner sig i byliknande bildningar, eller
bygder, och större gårdar under romersk järnålder och folkvandringstid. Dessa bygder,
samt de större gårdarna, var olika typer av centran för ledarskap vilka inkluderar olika
typer av produktion och byteshandel mellan dessa grupper. Han framhäver dock att det
ännu inte är klarlagt hur dessa bygder var organiserade under den här perioden, men
hans tolkning utgår från tanken att släktband var grunden till relationerna mellan dessa
olika sorters centran och att det fanns många släktgrupper på ön (Svedjemo 2014:227f).
Han lyfter även fram att Gotland inte visar på samma hierarkisystem som exempelvis
Danmark under samma period, där maktgrunden utgick från en armé istället för
släktband (Svedjemo 2014:189). Kerstin Cassel (1998) föreslog i sin avhandling om
Gotland under romersk järnålder att det inte har funnits någon central makt på Gotland,
20
utan att ön istället var uppdelad i flera mindre samhällen som i sin tur var ledda av
familjer som var bosatta i mindre centran. Cassel identifierar några av dessa centran för
att påvisa avsaknaden av en aristokrati samt för att styrka teorin om dessa flera mindre
centran, så som på platserna Sojvide och Broa som befinner sig cirka 2,5 kilometer från
varandra, men hon behandlar långt ifrån alla. Det tycks alltså inte ha funnits någon
aristokrati på ön som var separerade från bönderna, vilket i sin tur betyder att ledarna
var en del av det vanliga samhället och att de även var delaktiga i produktionen (Cassel
1998:161, 167ff, 173ff, 181). Cassels (1998) analys överensstämmer även med
Svedjemos (2014) analys enligt Svedjemo, där de större gårdarnabeskrivs som jämt
spridna över ön vilka troligen fungerade som centrala gårdar och centran som Cassel
föreslår, även under folkvandringstiden (Svedjemo 2014:190). Sammantaget medför det
givetvis en problematik när det kommer till att identifiera folkvandringstida
centralplatser på Gotland. Det ter sig mycket möjligt att de utgångspunkter och modeller
som används för att identifiera centralplatser i resten av Skandinavien helt enkelt inte är
lika, eller inte alls, applicerbara på Gotland. Ändock så påvisar Gotland en stor rikedom,
produktion och långväga kontaktnät under folkvandringstiden som även indikerar öns
status och betydelse. Även om jag inte kan behandla runinskrifternas relation till
centralplatser på Gotland så vore det missvisande att inte behandla det alls. Därför har
jag istället valt att betrakta hela Gotland som ett centralområde, där djupare definitioner
och identifikationer av samhällets struktur och organisation fortfarande återstår att
utforskas.
6.2.5 Småland
Figur 46. Centralitet och runinskrifter i Småland. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.
En runinskrift i Småland har lokaliserats, vilken fanns i Hedenstorp (nr. 13). I området
kring Hedenstorp finns ett flertal registrerade gravfält och gravar, där de flesta anses
höra hemma under mellersta järnåldern och då framförallt folkvandringstiden. Bland
annat så har man funnit gravfynd som bronsfibulor, bronsringar, glas, knivar, en
lansspets samt runinskriften som förekommer på ett remändebeslag i brons. I samband
med gravfälten så har det legat eldstäder i anknytning till dessa gravar, vilket tolkas
höra till kulten och ett rituellt bruk. Sammantaget så präglas landskapsutnyttjandet i
21
Hedenstorp under äldre järnåldern enbart av gravläggande, vilket även den totala
avsaknaden av husgrunder i området talar för (Ameziane 2009:11, 18). Bo Karlson,
Anette Lindgren och Ådel Vestbö Franzén (2008) nämner även att Sagaholmshögen
återfinns i området och att återbruket kring bronsåldershögen även är ett tecken på
platsens speciella kultiska betydelse (Karlson, Lindgren & Vestbö Franzén 2008:13).
Cirka 5 kilometer sydöst från platsen finns än mer gravar, daterade till förromersk- och
romersk järnålder. Fynd från platsen omfattar bland annat ett kulthus, sju
vapenutrustningar och två ryttargravar (Nordin 2013:5ff). Problematiken är då hur det
här området söder om dagens Jönköping skall definieras, tydligt är att den har spelat en
stor roll i den kultiska sfären av samhället men aktiviteterna måste ses i relation till det
omgivande landskapet då de är en del av ett sammanhang (Ameziane 2009:18).
Området visar på en koppling till kulten, gravarna i området visar på en lång kontinuitet
och gravfynden indikerar en elit, men kan man kalla det en centralplats? Om vi utgår
från att en centralplats skall omfatta vissa kriterier samt att den skall vara central i
jämförelse med något annat så skulle platsen kunna benämnas som central. I vilket fall
som helst så måste gravarna ha ingått i ett större, då levande, samhälle som ännu inte
har påträffats och vars definiering därför är okänd. Sammantaget bidrar det dock till att
jag inte kan identifiera runinskriftens relation till en centralplats eller till ett
centralområde, men det är mycket möjligt att platsen kan ha varit en del av ett möjligt
centralområde eller centralplats med tanke på kontinuiteten, fynden och kulten som
funnits på platsen.
6.2.6 Östergötland
Figur 47. Centralitet och runinskrifter i Östergötland. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.
Två runinskrifter i Östergötland har lokaliserats, en i Vadstena (nr. 30) och en i
Skärkind (nr. 38). Östergötland har tillskillnad från dess grannlandskap en låg
arkeologisk profil där rika gravar och platser är sällsynta. Martin Rundkvist (2011) har
lokaliserat vad han kallar för elitboplatser i Östergötland, istället för den mer vanliga
benämningen centralplatser. Liksom många andra forskare som har utgått från Fabechs
och Ringtveds modell för centralplatser så har Rundkvist fått adaptera föremålen i
pyramiden utifrån förutsättningarna som finns i Östergötland (Rundkvist 2011:28). De
22
områden som vi är intresserade av är Vadstena och Skärkind, ser vi till Vadstena först
så ingår runinskriften (nr. 30) redan i modellen för centralplatsidentifikationer genom att
den förekommer på en guldbrakteat. Rundkvist (2011) skriver att Vadstena visar på en
kontinuitet som en betydande plats under både romersk järnålder och folkvandringstid,
även om han inte specifikt går in på olika fyndföremål (Rundkvist 2011:35). Marita
Sjölin (2015) har i en rapport behandlat ett romartida gravfält i vilken hon även
sammanställt olika sorters centralplatsindikationer i Vadstenaområdet. Olyckligtvis har
hon redovisat indikationer från både romersk järnålder och folkvandringstid under
samma kategori, men i området finner vi bland annat platsnamn, säkra gravfynd med
tillägg på en komplett vapenutstyrsel samt romerska importer. Utifrån kartläggningen
anser Sjölin (2015) att Vadstenaområdet helt klart har haft en centralplatsfunktion under
både äldre och yngre järnåldern (Sjölin 2015:16f).
Ser vi sedan till vår andra runinskrift i Skärkind (nr. 38), så är det ett runstenslösfynd.
Rundkvist (2011) har markerat ut platsen som en eventuell elitboplats i sitt arbete, dock
är det inte tydligt vad som ingår i hans definiering av platsen som en elitboplats
(Rundkvist 2011:34). Skärkinds socken intar dock en särställning i och med de bevarade
stensträngarna som sammanlagt uppgår i över 50 000 meter vilket visar på en
omfattande bebyggelse under romersk järnålder och folkvandringstid (Helander
2008:5). Karin Lindeblad (1996) nämner att Linköpingsområdet, dit runstenen
eventuellt skulle kunna höra, oftast har velats ses som det viktigaste området i
Östergötland under 500–600-talet, då med hänvisning till historiska källor och
vendeltida gravar och fynd. Dock så saknas det arkeologiskt underlag för att styrka
påståendet om områdets betydelse under folkvandringstiden (Lindeblad 1996:54f).
Sammantaget så har jag inte lyckats identifiera en centralplats i närheten av runstenen i
Skärkind, medan runbrakteaten i Vadstena förekommer på en centralplats.
6.2.7 Västergötland
Figur 48. Centralitet och runinskrifter i Västergötland. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.
Sex runinskrifter har lokaliserats i Västergötland, vilka funnits på platserna Noleby (nr.
37), Trollhättan (nr. 25 och 26), Prästgården (nr. 15), Grumpan (nr. 11) samt Magatan
(nr. 10). Runinskriften i Grumpan (nr. 11) förekommer på en guldbrakteat som är ett
23
depåfynd och runinskriften i Noleby (nr. 37) är ett runstenslösfynd. Lars Lundqvist
(2000) visar att runinskrifterna befinner sig i ett område med en del spridda
folkvandringstida centralplatsindikationer som dock påvisar en mycket stor
koncentration cirka en mil sydväst om Grumpan respektive nordöst om Noleby, på
platsen Saleby. Lundqvist (2000) menar att fyndkoncentrationen som visas på platsen
har få motsvarigheter i övriga Västergötland. Föremål som har funnits på platsen är av
en exklusiv natur som bland annat omfattar både guld och vapen vilket gör Saleby till
en tydlig centralplats i området (Lundqvist 2000:107).
Ser vi till runinskriften i Prästgården (nr. 15), som återfinns på en amulettsten, så finner
den sig relativt ensam i landskapet i jämförelse med de ovan nämnda runinskrifterna i
Grumpan och i Noleby. Dock så finner vi cirka en mil norr om platsen, i dagens
Falköping med omgivning, en del folkvandringstida centralplatsindikationer även om de
inte alls är lika framträdande som de i Saleby. I området har man bland annat funnit
stora mängder guld, två vapenfynd samt halskragen från Ålleberg. Lundqvist (2000)
menar på att området kring nordöstra utkanten av Falköping torde kunna uppfattas som
en centralplatsmiljö (Lundqvist 2000:112ff).
Runinskrifterna i Trollhättan (nr. 25 och 26) återfinns på två brakteater varav den ena är
ett depåfynd och den andra ett enkelfynd. De hittades i dagens Trollhättan men
förekommer ändock i ett område rikt på järnåldersgravar, även om många idag är
borttagna. Knappt en mil öst om fyndplatserna så finner vi järnåldersboplatsen Vittene,
på platsen har man funnit ovanliga huskonstruktioner och anläggningar samt stora
mängder guldföremål som har tolkats som hantverksmaterial. Sammantaget så tolkas
platsen som en verkstads-/hantverksplats under äldre järnåldern med en tydlig central
betydelse. Platsen har en lång kontinuitet då dateringarna sträcker sig från förromersk
järnålder fram till vikingatiden, men det dominerande materialet är främst från
förromersk järnålder, romersk järnålder och folkvandringstiden. Även en
huskonstruktion som tolkas som en hall återfinns på platsen som är daterad till mellan
300–500 e.Kr. (Fors 2008:85f).
Runinskriften i Magatan i Flistad socken, (nr. 10), förekommer på ett runstenslösfynd
som idag finns på Historiska museet i Stockholm. Området är rikt på järnåldersgravar,
men det verkar även vara det enda. Jag har inte lyckats lokalisera en folkvandringstida
centralplats i socknen eller i angränsande socknar. I Skövde, två mil söder om Magatan
och Flistad, så ser läget lite annorlunda ut. I området har man nämligen funnit en av
Sveriges största guldskatter, Timboholmsskatten som är daterad till folkvandringstiden.
Guldet torde vara samtida med ett treskeppigt boningshus som fanns på platsen vilket
möjligtvis skulle kunna indikera om bosättningens status (Ängeby & Forenius 2012:11).
Andra utgrävningar i Skövde har även visat på hantverks-/verkstadsboplatser från
folkvandringstiden (Ängeby & Forenius 2012:47ff). Sammanfattningsvis så tycks det
som att runinskrifterna i Trollhättan samt i Grumpan och Noleby befinner sig i ett
område tillhörande en centralplats. När det kommer till runinskrifterna i Magatan och i
Prästgården så har jag inte lyckats finna en närliggande identifierad centralplats, möjligt
är dock att runinskriften i Prästgården kan tillhöra det större centralmiljöområdet som
Lundqvist (2000) hänvisar till.
24
6.2.8 Bohuslän
Figur 49. Centralitet och runinskrifter i Bohuslän. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.
En runinskrift har lokaliserats i Bohuslän. Den fanns i Svarteborg (nr. 21) på en
guldbrakteat i en grav. Då runinskriften förekommer på en guldbrakteat så anses den
vara en centralplatsindikator. Niklas Ytterberg (2015) beskriver att Munkedalsområdet,
där även Svarteborg ingår, förekommer centralt i Bohuslän med goda förutsättningar för
kommunikation då området befinner sig centralt mellan kust och inland och att området
länge har fungerat som ett kommunikativt centrum (Ytterberg 2015:6).
Munkedalsområdet tycks ha haft en dominerande särställning i jämförelse med de
omgivande bygderna under folkvandringstiden enligt Bengt Nordqvist (2009). Enligt
Nordqvist (2009) så är det få områden i västra Sverige som kan visa på samma mängd
komplexa funktioner inom en och samma bygd som Munkedalsområdet. I området har
det återfunnits exklusiva fynd från folkvandringstiden, bland annat guldtråd, ett
ändfragment av en större halsring samt sex stycken guldhalsringar som återfanns i
Dingle, cirka två kilometer söder om Svarteborg. Även folkvandringstida vapenfynd,
fornborgar samt stora och många gravfält återfinns i området. Området visar även på en
mängd olika komplexa centralplatsfunktioner, exempelvis finns indikationer om både
rättskipning och kult. Området tycks även ha haft en kontinuerligt stor betydelse som
fortsätter ända in i tidig medeltid. Munkedalsområdet torde alltså kunna ses som ett
centralområde som då även omfattar centralplatser (Nordqvist 2009:44f).
Sammanfattningsvis så ingår runinskriften i ett centralområde.
25
6.2.9 Södermanland och Uppland
Figur 50. Centralitet och runinskrifter i Södermanland och Uppland. Illustration: Viktoria
Sandberg 2015.
På grund av komplexiteten som rör dessa två angränsande landskap så har jag valt att
redogöra för dem tillsammans, då vi finner en liknande problematik i de här områdena
som i Skåne. Två runinskrifter har lokaliserats i Södermanland, i Berga (nr. 2) samt i
Skåäng (nr. 19) som båda ingår i Trosa-Vagnhärad socken. De båda runinskrifterna
finns på runstenar som står cirka fem kilometer från varandra, båda är även placerade
vid gravfält och runstenen i Skåäng bedöms stå på sin ursprungliga plats. Problematiken
i att försöka lokalisera en centralplats i närheten av runstenarna är inte avsaknaden av
centralplatsindikationer, utan att det snarare verkar finnas för många indikationer
spridda i området. Området är väldigt rikt på både guld och gravar och runstenen i
Berga står vid ett gravfält där dateringen sträcker sig mellan romersk järnålder fram till
vendeltid. Cirka 3 kilometer sydväst respektive 6 kilometer syd om dessa runstenar, i
Tuna, så återfanns 1774 Sveriges hittills största guldskatt om drygt 12 kilo som blev
deponerad i marken på 500-talet e.Kr. Platsnamnet Tuna är även en
centralplatsindikation (Gustafsson 2014:6, 8). Svante Fischer (2005) föreslår att Tuna
eventuellt skall ses som en central distrubuteringsplats för guld och att större delen av
Hölebo och Daga härad, där Trosa-Vagnhärad socken ingår, troligtvis har varit en
kleptokratisk högborg från senare delen av folkvandringstiden och framåt (Fischer
2005: 208ff).
Två runinskrifter har lokaliserats i Uppland, i Dragby (nr. 6) samt i Möjbro (nr. 36),
varav den förstnämnda förekommer på en krukskärva i en grav och den sistnämnda på
en runsten vilken är ett lösfynd. Båda fyndplatserna befinner sig knappt 15 kilometer
från Gamla Uppsala där vi finner de stora gravhögarna som anlades under 500-talet och
som tolkas som gravplatser för det ledande samhällsskiktet (Ramqvist 1999:208).
Området visar i det stora hela på en väldigt lång kontinuitet och komplexitet. I området
runt Gamla Uppsala har det på senare år gjorts arkeologiska undersökningar som bland
annat visar på stora boplatser med lång kontinuitet som under äldre järnålder utvecklar
en stark agrar ekonomi, vars dateringar även omfattar folkvandringstiden. Dessa äldre
boplatser runt om Gamla Uppsala har skapat en del ännu icke helt bekräftade teorier
26
som i det stora hela utgår från att boplatsernas expansion, eller en omflyttning av dessa
boplatser under mitten av järnåldern, resulterade i Gamla Uppsalas etablering (Anund,
Duczko, Göthberg, Price & Wikborg 1997; Frölund 2005; Fors 2014). Enligt Hjärthner-
Holdar, Lamm och Magnus (2002) så kan Gamla Uppsala, i kombination med Helgö i
Mälardalen, tillsammans ses som huvudcentrat i regionen under perioden (Hjärthner-
Holdar, Lamm & Magnus 2002:161ff). Därmed borde områdena som runinskrifterna
återfinns i, i både Uppland och Södermanland, även ingå i ett eller flera större
centralområden. Jag vill dock poängtera att jag inte menar att framhäva att bygderna
utgör en enhet i området i varken Södermanland eller Uppland, men att de troligen ändå
ingår i samma samhälle som kretsar kring Gamla Uppsala och Helgö som enligt
Hjärthner et al. (2002) utgör centrat i Uppland och Södermanland, liksom den liknande
situationen som behandlades i Skåne.
6.2.10 Värmland
Figur 51. Centralitet och runinskrifter i Värmland. Illustration: Viktoria Sandberg 2015.
Två runinskrifter har lokaliserats i Värmland, vilka fanns i Stommen (nr. 39) och i
Järsberg (nr. 14). Runinskriften på runstenen i Stommen (nr. 39) återfinns i ett område
som även omfattar Värmlands enda kända vapengrav från övergången mellan romersk
järnålder och folkvandringstid. Pernilla Schedin (2000) behandlar järnålderns kontakter
i Värmland i sin avhandling, där nämner hon att det i samma område förutom
vapengraven även funnits andra rika fynd i både gravar och som lösfynd i form av
guldbrakteater, ett reliefspänne, ett korsformigt spänne, guldhalsringar samt
betalningsguld. Hon menar även på att området som stort fungerade som ett centralt
område för både regionala och överregionala kontakter under äldre järnåldern. Området
skall även omfatta mindre områden som i sin tur innehåller familje- eller släktbaserade
gårdar (Schedin 2000:230f). Runinskriften på runstenen i Järsberg, (nr. 14), står på
samma plats där den en gång restes. Schedin (2000) skriver att de centrala och sydöstra
delarna av Värmland, där vi även finner runstenen, omfattar flertalet gravar med till viss
del rik utrustning. Föremålen hon nämner är keramik och järnföremål som spännen,
spikar och nitar. Hon nämner även att områdets kontaktnät förmodligen sträckte sig
främst österut och söderut mot Västergötland (Schedin 2000:231). Dock nämner inte
27
Schedin (2000) området i en kontext som omfattar centralitet på något sätt, inte heller
har jag lyckats finna andra tolkningar om området ur ett centralt perspektiv.
Sammanfattningsvis så ingår runstenen i Stommen i ett centralområde, medan runstenen
i Järsberg inte verkar ingå i, eller förekommer i närheten av, en centralplats eller ett
centralområde.
6.3 Centralitet - Runföremålets material eller runinskriften
Om vi ser till runföremålens material och dess koppling till de olika centrala miljöerna
så är det uppenbart att föremålet i sig är en viktig faktor. Exempelvis så förekommer 24
av 39 runinskrifter i arbetet på guldföremål, vilka i sin tur har sin plats i den hierarkiska
centralplatsmodellen. Dessa runföremål är alltså centralplatsindikationer i sig vilket gör
det otydligt i frågan om det är runinskriften som kan anses vara kopplad till centralitet
eller om det är föremålet i sig. Efter att ha kartlagt runinskrifterna och deras relation till
centralplatser kommer jag nu att sammanställa resultatet samt särskilja runföremålets
material och dess relation till de olika centrala miljöerna. För att lättare visualisera
resultatet har jag valt att sammanställa det genom en tabell.
Resultatet visar på att majoriteten av runinskrifter återfinns i centrala miljöer, närmare
bestämt 30 av 39 runinskrifter. Runinskrifterna som förekommer på guld är dock de
enda som återfunnits på centralplatser vilket även försvårar separationen mellan
runföremålet och runinskriften. Ser vi till runinskrifterna funna i centralområden så
finner vi majoriteten av alla runinskrifter där, centralområdena omfattar även den största
materiella diversiteten. Att flertalet runinskrifter kan kopplas samman till ett
centralområde kan ha sin grund i fyndomständigheterna då många runinskrifter återfinns
i deponerings- eller i gravsammanhang, sammanhang som ofta är avskilda från
boplatsen vilket är det som oftast definieras som en centralplats (Helgesson 2008:240).
På grund av det är det tydligt att runinskrifter har en tydlig relation till framförallt
centralområden under folkvandringstiden i Sverige. Detta trots att totalt sex inskrifter
möjligtvis skulle kunna addera till antalet, eftersom de befinner sig i möjliga
centralområden. Den mest intressanta kategorin i det här sammanhanget är de
runinskrifter som inte tycks finnas i en central miljö, vilka uppgår i tre till antalet och
där samtliga återfinns på sten. Fenomenet kan ha sin grund i många olika faktorer,
exempelvis att området ännu inte har undersökts tillräckligt väl eller att området faktiskt
Föremålsmaterial Centralplats Centralområde Möjligt centralomr.
Ingen uppg.
Guld 4 16 4
Förgyllt silver 1
Brons 1
Sten 7 1 3
Ben 1
Keramik 1
Totalt 4 26 6 3
28
inte var av en central betydelse. Om det sistnämnda är det rätta så kan det tyda på att
runinskriften även hade en plats även i mindre uppseendeväckande samhällen. Att
samtliga runinskrifter förekommer på sten, och inte på mer luxuösa material, skulle i
sådana fall kunna styrka det.
7 Diskussion
Inledningsvis så är det många faktorer som kan ha påverkat resultatet av min uppsats,
vilka jag nämnde i kapitel fem. Den främsta problematiken som har uppstått under
arbetets gång är de många och olika tolkningar av centraliteten i landskapet, de olika
benämningarna för dem och likaså hur väl utforskade områdena har varit. Den
problematiken har även medfört att jag i vissa fall har fått ta ett eget ställningstagande
till informationen jag tagit del av, vilket även kan ha påverkat arbetets resultat.
Onekligen är begreppen centralplats och centralområde, samt tolkningarna och
definitionerna av dessa, mycket mer komplexa och flerdimensionerande än vad man kan
tro vid första anblick.
Utifrån resultatet av mitt arbete så förekommer runinskrifter på många olika platser i
Sverige under folkvandringstiden, med en större koncentration i de sydligaste delarna
av landet samt på Gotland och i området runt Väster- och Östergötland. Intressant i
sammanhanget är att de största koncentrationerna av runinskrifter finner vi även i de
områden som i övrigt visar på en stor rikedom under perioden. Intressant att notera är
att det i Götaland endast finns två landskap som ännu inte har en folkvandringstida
runinskrift, nämligen Dalsland och även Öland som ändock anses vara ett av de rikaste
områdena i Sverige under perioden (Andersson 2011:89). Till skillnad från det stora
antalet runinskrifter på Öland från vikingatiden och framåt så är endast en runinskrift
känd i Dalsland, vilken dessutom är medeltida (Källström 2014). Att runinskrifter
förekommer i mångt och mycket i rika områden under folkvandringstiden kan
återkopplas till bland annat Gustavssons (2002:20), Anderssons (2013:122) och
Fischers (2005:65f) tankar om att runinskrifter tillhörde samhällets översta skikt, och
likaså att det var på centralplatser som samhällets översta skikt fanns (Rundkvist
2011:12). Dock så tycks resultatet av mitt arbete visa en mer nyanserad bild, i alla fall
under folkvandringstiden.
För att sammanställa resultatet av runinskrifternas relation till centralplatser så har
sammanlagt fyra runinskrifter funnits på centralplatser, 26 runinskrifter har funnits i ett
centralområde, sex runinskrifter har funnits i vad som möjligtvis skulle kunna vara ett
centralområde och slutligen tre runinskrifter som inte har kunnat relateras till varken ett
centralområde eller centralplats. Sammanlagt befinner sig 77 % av de behandlade
runinskrifterna i en central miljö i landskapet, oavsett föremålsmaterial, där den
övervägande majoriteten återfinns i centralområden. Dock så återstår 15 % som endast
möjligtvis kan tillhöra ett centralområde och likaså 8 % som inte har kunnat återknytas
till någon form av centralitet, ett resultat som mycket väl kan bero på såväl avsaknaden
av forskning som arkeologiska utgrävningar. Dock så kan det även betyda indirekt att 8
%, och möjligtvis fler, av de folkvandringstida runinskrifterna faktiskt inte tillhörde de
centrala miljöerna och därmed samhällets översta skikt, vilket i sin tur antingen kan
påvisa en relativt tidig spridning av runinskriften från eliten till det övriga samhället
eller att runinskriften aldrig endast tillhörde eliten. För att validera eller dementera den
möjligheten så är ett förslag för framtida forskning att se till runinskrifters relation till
centrala miljöer både under tidigare och senare perioder. Ser vi till den andra möjliga
förklaringen så visar resultatet på att en övervägande majoritet av de folkvandringstida
runinskrifterna finns i centrala miljöer, nämligen 77 % av det behandlade
runinskrifterna. Om den övervägande majoriteten återfinns på dessa platser finns
29
möjligheten att de runinskrifter som möjligtvis, och inte alls, idag verkar ha en relation
till centraliteten i landskapet möjligtvis skulle kunna fungera som indikationer för
centrala miljöer, liksom guld och andra föremål som ingår i Fabechs och Ringtveds
(1999:456) modell för centralplatsindikationer. Det förklarar dock inte de fall av
identifierade centralplatser eller centralområden som ännu saknar runinskrifter. För att
validera eller dementera den möjligheten så skulle det även här behövas vidare
forskning och framförallt fler arkeologiska utgrävningar i de berörda områdena. Något
som har uppenbarat sig under arbetets gång är skillnaderna mellan de behandlade
centrala miljöerna, som deras status, ekonomi och funktion, men som ändock har en
gemensam nämnare i de funna runinskrifterna i relation till dessa. Det ter sig aningen
olustigt att runinskrifter har funnits på plats i Uppåkra, men inte till exempel på Helgö i
Mälardalen eller i Slöinge i Halland som ändock anses vara de mest betydande
centralplatserna i de områdena, samtidigt som runinskrifter förekommer på mycket
mindre uppseendeväckande platser i jämförelse med dessa. Den mest intressanta
infallsvinkeln för framtida forskning i det här sammanhanget skulle vara att särskilja på
centralplatserna och centralområdenas funktion och nivå av centralitet där runinskrifter
har funnits, för att på så sätt kunna urskilja om det finns ett mönster eller någon
gemensam nämnare mellan de olika platsernas status, ekonomi och funktion. Det skulle
även vara intressant att se till eventuella kontaktnät mellan dessa platser.
Avslutningsvis så ter sig mitt hopp att en dag finna en runinskrift äldre än 700-talet på
Öland vara något större idag än i början av hösten, då resultatet av min uppsats visar på
att runinskrifter främst finns i centralområden under folkvandringstiden och Erlandsson
(2010) tycker sig kunna urskilja inte mindre än sju centralområden på ön under romersk
järnålder och folkvandringstid. Fram till dess får jag nöja mig med mina kopparstick av
de vikingatida runstenarna från Öland, och möjligtvis börja fundera på varför Dalsland
bara har en ynka runinskrift från medeltiden.
8 Sammanfattning
De behandlade folkvandringstida runinskrifterna i Sverige förekommer i Skåne,
Blekinge, Gotland, Halland, Småland, Väster- och Östergötland, Bohuslän, Värmland,
Södermanland samt i Uppland. De områden där störst antal runinskrifter har funnits är
på Gotland, i området kring Vättern och Vänern samt i de sydligaste delarna av Sverige.
Runinskrifter som inte har behandlats i det här arbetet har utgått på grund av deras
osäkra datering samt på grund av okända fyndomständigheter där information om
fyndplats saknas. Resultatet visar att 10 % av det behandlade runmaterialet förekommer
i direkt anknytning till en centralplats, däremot har 67 % av runinskrifterna funnits i
centralområden vilket troligen beror på att många runinskrifter funnits i exempelvis
depå- eller gravsammanhang då det generellt är boplatser som definieras som
centralplatser. De resterande runinskrifterna består av 15 % som möjligtvis kan knytas
an till ett centralområde, men där områdena saknar tillräckligt med forskningsunderlag
för att kunna definiera dem som centrala. Slutligen är det 8 % av runinskrifterna som
inte tycks befinna sig i eller i närheten till vare sig en centralplats eller ett
centralområde. Sammantaget så har 77 % av det behandlade runinskriftsmaterialet
återfunnits i en central miljö i det folkvandringstida Sverige. Arbetets resultat har även
bidragit till många möjligheter för framtida forskning, syftet med uppsatsen var även att
det skulle fungera som ett grundläggande arbete för framtida forskning samt att det
skulle bidra till fler frågeställningar rörande ämnet.
30
Referenser
Ameziane, J. (2009). Industri i Hedenstorp – Eldstäder på rad och en
järnframställningsplats. (Arkeologisk rapport 2009:05.) Jönköping: Jönköping läns
museum.
Andersson, K. (2011). Guldålder – Svenska arkeologiska skatter. Uppsala: Baldersons
förlag.
Andersson, K. (2013). I skuggan av Rom – Romersk kulturpåverkan i Norden.
Stockholm: Atlantis.
Andersson, S. (2014). Om positivism och hermeneutik. Lund: Studentlitteratur.
Anund, J., Duczko, W., Göthberg, H., Price, N & Wikborg, J. (1997). Gamla Uppsala –
centralplats och omland. Arkeologisk förundersökning på ostkustbanan 1996-97. (UV
Uppsala Rapport 1997:26). Linköping: Riksantikvarieämbetet.
Cassel, K. (1998). Från grav till gård: romersk järnålder på Gotland. Diss. Stockholms
Universitet. Stockholm: Stockholm Studies in Archaeology 16.
Eggeby, E & Söderberg, J. (1999). Kvantitativa metoder – för samhällsvetare och
humanister. Lund: Studentlitteratur.
Erlandsson, K-O. (2010). Öländska centralplatser under romersk järnålder och
folkvandringstid. Magisteruppsats, Institutionen för kulturvetenskaper. Kalmar:
Linnéuniversitetet.
Fabech, C. (1999). Centrality in sites and landscapes. I: Fabech, C & Ringtved, J. (red.)
Settlement and Landscape. Højbjerg: Jutland Archaeological Society, ss. 415-422.
Fabech, C. (2001). The Spatial Distribution of Gold Hoards in Southern Scandinavia
and the Geography of Power. I: Bente, M. (red.) Roman Gold and the Development of
the Early Germanic Kingdoms. Stockholm: Almqvist & Wiksell International, ss. 189-
204.
Fischer, S. (2005). Roman Imperialism and Runic Literacy – The Westernization of
Northern Europé (150–800 AD). Diss. Uppsala universitet. Uppsala: Dept. of
Archaeology and Ancient History.
Fors, T. (2008). Vittene – en hantverks-/verkstadsplats från järnåldern. Lic.-avh.
Göteborgs Universitet. Göteborg: Univ.
Fors, T. (2014). Brons- och järnålder i Uppsala län – uppdragsarkeologisk
kunskapsöversikt 2013. (Länsstyrelsens meddelandeserie 2014:06) Uppsala:
Länsstyrelsen Uppsala Län.
Friesen, O. V. (1924). Rö-stenen i Bohuslän och runorna i Norden under
folkvandringstiden. Uppsala: Lundequistska bokhandeln.
31
Frölund, P. (2005). Gamla Uppsala – En bosättning från äldre järnåldern vid Berget.
(Avdelningen för arkeologiska undersökningar rapport 2005:1) Uppsala:
Upplandsmuseet.
Gräslund, A-S. (1991). Runstenar – om ornamentik och datering. Tor 23. Uppsala, ss.
113-140.
Gustafsson, P. (2014). Särskild Utredning – Trosaskogen. (Arkeologiska meddelanden
2014:02). Nyköping: Sörmlands museum.
Gustavson, H. (1938). Runor och bokstäver – tal och skrift. I: Agertx, J & Varenius, L.
(red) Om runstenar i Jönköpings län. Jönköping: Jönköpings läns museum 2002, ss. 17-
34.
Görman, M & Henriksson, M. (2006). Maskbilden från Västra Vång: ett keltiskt avtryck
i Blekinges äldre järnålder? Fornvännen – Journal of Swedish Antiquarian Research
2006:3, ss. 168-183.
Hall, O., Alm, G., Ene, S & Jansson, U. (2003). Introduktion till kartografi och
geografisk information. Lund: Studentlitteratur.
Hammarstrand Dehman, K & Helgesson, B. (2014). Dybäck 46:6, Ö Vemmenhögs
socken. (Sydsvensk arkeologi rapport 2014:24). Kristianstad/Malmö: Sydsvensk
Arkeologi AB.
Helander, A. (2008). Väg 210, delen trafikplats Norsholm-Herseberga. (UV Öst rapport
2008:44). Linköping: Riksantikvarieämbetet.
Helgesson, B. (2002a). Uppåkra in the 5th to 7th centuries: the transformation of a
central place and its hinterland. I: Hårdh, B & Larsson, L. (red.) Central places in the
Migration and Merovingian Periods – Papers from the 52nd Sachsensymposium.
Uppåkrastudier 6. Acta Archaeologica Lundensia Series In 8°, No. 39. Lund, ss. 31-40.
Helgesson, B. (2002b). Järnålderns Skåne – Samhälle, centra och regioner. Diss.
Stockholms universitet. Stockholm: Almqvist & Wiksell international.
Helgesson, B. (2008). Med en fot i vattnet – Centrala platser i Skåne och på Själland. I:
Carlie, A. (red). Öresund – Barriär eller bro? Kulturella kontakter och
samhällsutveckling i Skåne och på Själland under järnåldern. Stockholm: Makadam
förlag, ss. 239-256.
Hjärthner-Holdar, E., Lamm, K. & Magnus, B. (2002). Metalworking and Central
Places. I: Hårdh, B & Larsson, L. (red.) Central places in the Migration and
Merovingian Periods – Papers from the 52nd Sachsensymposium. Uppåkrastudier 6.
Acta Archaeologica Lundensia Series In 8°, No. 39. Lund, ss. 159-183.
Hårdh, B. (2003). Uppåkra i folkvandringstiden. I: Hårdh, B. (red.) Fler fynd i centrum:
Materialstudier i och kring Uppåkra. Uppåkrastudier 9. Acta Archaeologica Lundensia
Series In 8°, No. 45. Stockholm, ss. 41-80.
32
Hårdh, B. (2008). Öresundsområdet i folkvandringstid. I: Carlie, A. (red). Öresund –
Barriär eller bro? Kulturella kontakter och samhällsutveckling i Skåne och på Själland
under järnåldern. Stockholm: Makadam förlag, ss. 211-238.
Imer, L. 2015 a. Jernalderens Runeindskrifter i Norden – kronologi og kontekst. Diss.
Köpenhamns universitet. Köpenhamn: Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab.
Imer, L. 2015 b. Jernalderens Runeindskrifter i Norden – katalog. Diss. Köpenhamns
universitet. Köpenhamn: Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab.
Johnson, M. (2010). Archaeological theory – an introduction. Oxford: Blackwell.
Karlson B., Lindgren, A & Vestbö Franzén, Å. (2008). Södra Munksjöområdet –
Historisk dokumentation och kulturhistorisk värdering. (Byggnadsvårdsrapport
2008:63). Jönköping: Jönköping läns museum.
Källström, M. 2014. Värmland och Dalsland. http://www.raa.se/kulturarvet/arkeologi-
fornlamningar-och-fynd/runstenar/runstenar-i-sverige/varmland-och-dalsland/ [2015-
11-17].
Lihammer, A. (2007). Bortom Riksbildningen – Människor, landskap och makt i
sydöstra Skandinavien. Diss. Lunds Universitet. Lund: Dept. of Archaeology and
Ancient History.
Lindeblad, K. (1996). Borgs socken – förändringar i tid och rum 200–1200 e.Kr. I:
Lundqvist, L., Lindeblad, K., Nielsen, A-L & Ersgård, L. Slöinge och Borg –
stormansgårdar i öst och väst. (RAÄ UV skrifter nr 18). Linköping:
Riksantikvarieämbetet, ss. 53-77.
Ljungkvist, J. (2006). En hiar atti rikR – Om elit, struktur och ekonomi kring Uppsala
och Mälaren under yngre järnåldern. Diss. Uppsala Universitet. Uppsala: Dept. of
Archaeology and Ancient History.
Lundqvist, L. (1998). Centralplatser och centralområden i Västsverige. I: Larsson, L &
Hårdh, B. (red.) Centrala platser – Centrala frågor. Stockholm: Almqvist & Wiksell,
ss. 189-203.
Lundqvist, L. (2000). Järnålderns centra – exempel från Halland och Västergötland.
GOTARC Serie C. Arkeologiska Skrifter No. 35. Göteborg.
Nordin, P. (2013). Ryttargravar från äldre romersk järnålder vid Odens sjö. (UV
Rapport 2013:65). Linköping: Riksantikvarieämbetet.
Nordqvist, B. (2009). Stenungsunds- och Munkedalsbygden under 1000 år. (UV Väst
Rapport 2009:25). Linköping: Riksantikvarieämbetet.
Palm, R. (1992). Runor och regionalitet. Studier av variation i de nordiska
minnesinskrifterna. Runrön 7. Uppsala: Institutionen för nordiska språk.
33
Ramqvist, P.H. (1999). Gene och den mellannorrländska bebyggelsen under äldre
järnålder. I: Burenhult, G. (red.) Arkeologi i Norden 2. Stockholm: Natur & Kultur, ss.
206-213.
Rundkvist, M. (2011). Mead-halls of the Eastern Geats – Elite settlement and Political
Geography AD 375–1000 in Östergötland, Sweden. Stockholm: Kungl. Vitterhets
Historie och Antikvitets Akademien.
Samnordisk runtextdatabas. (2015). Institutionen för nordiska språk. Uppsala
universitet. Finns på: http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm.
Schedin, P. (2000). Möte med Värmland – Om kontakter under järnåldern. Diss.
Göteborgs universitet. Göteborg: Univ.
Sjölin, M. (2015). Krogarängen ett romartida gravfält. (Arkeologiska
Uppdragsverksamheten Rapport 2015:17). Stockholm/Linköping: Statens Historiska
Museer & Arkeologiska Uppdragsverksamheten.
Skre, D. (1999). Aristocratic dominion and landownership in Norway 200–1100 AD. I:
Fabech, C & Ringtved, J. (red.) Settlement and Landscape. Højbjerg: Jutland
Archaeological Society, ss. 415-422.
Sohlberg, P & Sohlberg, B-M. (2013). Kunskapens former: vetenskapsteori och
forskningsmetod. Malmö: Liber.
Stille, P. (1999). Runstenar och runristare i det vikingatida Fjädrundaland – en studie i
attribuering. Runrön 13. Diss. Uppsala universitet. Uppsala: Institutionen för nordiska
språk.
Stjernquist, B. (2003). En rik kvinna i Järrestad. I: Söderberg, B. (red.) Järrestad –
Huvudgård i centralbygd. Riksantikvarieämbetet Arkeologisk Undersökningar Skrifter
no 51. Stockholm: Riksantikvarieämbetets förlag, ss. 175-212.
Stålblom, G. (1994). Runristningar – Från spjutspetsen i Stabu till Anna i Älvdalen.
Stockholm: Fabel Förlag.
Svedjemo, G. (2014). Landscape Dynamics – Spatial analyses of villages and farms on
Gotland AD 200–1700. Diss. Uppsala Universitet. Uppsala: Univ.
Söderberg, B. (2003). Järnålderns Järrestad. I: Söderberg, B. (red.) Järrestad –
Huvudgård i centralbygd. Riksantikvarieämbetet Arkeologisk Undersökningar Skrifter
no 51. Stockholm: Riksantikvarieämbetets förlag, ss. 109-174.
Wallette, A. (2008). Rötter och identitetsskapande i antikvarisk och historisk forskning.
Runor i Kronobergs län, Kronobergsboken 2008. Växjö: Smålands museum, ss. 99-111.
Wallén, G. (1996). Vetenskapsteori och forskningsmetodik. Lund: Studentlitteratur.
Williams, H. (1996). The origin of the runes. I: Looijenga, T & Quak, A. (red.) Frisian
runes and neighbouring traditions. Amsterdam: Rodopi, ss. 211-218.
34
Ytterberg, N. (2015). Avrättad på Galgeberget. (Bohusläns museum rapport 2015:10).
Uddevalla: Bohusläns museum.
Ängeby, G. (2001). Ensamgården vid Orred – långhus från äldre järnåldern. (UV Väst
Rapport 2001:14). Linköping: Riksantikvarieämbetet.
Ängeby, G. (2002). Gårdar från bronsålder till tidig medeltid vid Tom på Fjärås
Bräcka. (UV Väst Rapport 2002:20). Linköping: Riksantikvarieämbetet.
Ängeby, G & Forenius, S. (2012). Järnframställning vid en ensamgård från romersk
järnålder till folkvandringstid. (UV Rapport 2012:151). Linköping:
Riksantikvarieämbetet.
35
Bilagor
Bilaga A, Tabell över runinskrifter
Nr. Signum Fyndplats Fyndgrupp Föremål Datering Källa
1 G 45 Almungs–Havdhem sn. Enkelfynd Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:8)
2 KJ 86 Berga–Trosa-Vagnhärad sn. Enkelfynd Runsten 375/400-560/70
(SRD 2015)
3 KJ 110 Börringe–Börringe sn. Depåfynd Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:30)
4 G 205 Djupbrunns–Hogräns sn. Depåfynd Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:49)
5 G 204 Djupbrunns–Hogräns sn. Depåfynd Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:50)
6 Fv1993;234 Dragby-Skuttunge sn. Gravfynd Krukskärva U 400-t (SRD 2015)
7 IK 241,1 Eskatorp-Fjärås sn. Enkelfynd Brakteat (F) FVT (Imer 2015b:64)
8 G 98 Ethelhem-Ethelhem sn. Lösfynd (åker) Reliefspänne 475-525 (Imer 2015b:65)
9 IK 55 Fjärestad-Fjärestad sn. Depåfynd Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:71)
10 Vg 5 Magatan-Flistad sn. Lösfynd (dok.) Runsten U 500-t (SRD 2015)
11 Vg 207 Grumpan-Sävare sn. Depåfynd Brakteat (C) Ca. 500 (SRD 2015)
12 IK 267 Hammenhög-Hammenhög sn.
Enkelfynd Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:109)
13 NOR1997;24 Hedenstorp-Sandseryd sn. Enkelfynd Remändebeslag U 400-500 (SRD 2015)
14 Vr 1 Järsberg-Kristinehamn sn. Stensamling (In situ)
Runsten 520/530-560/570
(Imer 2015b:139)
15 Vg 134 Prästgården-Kinneved sn. Enkelfynd Amulettsten 375/400-560/70
(SRD 2015)
16 IK 97 Kläggeröd-Slimminge sn. Depåfynd Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:148)
17 G 88 Kylver-Stånga sn. Gravfynd Runsten 375/400-460/70
(SRD 2015)
18 KJ 29 Lindholmen-Svedala sn. Enkelfynd Benamulett 460/70-560/70
(Imer 2015b:168)
19 Sö 32 Skåäng-Trosa-Vagnhärad sn. Enkelfynd (In situ)
Runsten 375/400-560/70
(SRD 2015)
20 G 89 Sutarve-Stånga sn. Lösfynd (äng) Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:273)
21 IK 181 Svarteborg-Svarteborg sn. Gravfynd Brakteat (M) FVT (Imer 2015b:274)
22 IK 184 Tjurkö-Augerum sn. Depåfynd (solidi 408-450)
Brakteat (C) 375/400-520/30
(Imer 2015b:284)
23 IK 185 Tjurkö-Augerum sn. Depåfynd (solidi 408-450)
Brakteat (C) 375/400-520/30
(Imer 2015b:285)
24 IK 183 Tjurkö-Augerum sn. Depåfynd (solidi 408-450)
Brakteat (A) 375/400-520/30
(Imer 2015b:285)
25 Vg 228 Trollhättan-Trollhättan sn. Depåfynd Brakteat (A) Ca. 500 (SRD 2015)
36
26 Vg IK 639 Trollhättan-Trollhättan sn. Enkelfynd Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:293)
27 IK 591 Uppåkra-Uppåkra sn. Boplatsfynd Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:308)
28 IK 610 Uppåkra-Uppåkra sn. Hustomt Brakteat (A) FVT (Imer 2015b:309)
29 IK 611 Uppåkra-Uppåkra sn. Hustomt Brakteat (frag.) 375/400-560/70
(Imer 2015b:310)
30 Ög 178 Vadstena-Vadstena sn. Depåfynd Brakteat (C) U 500-t (SRD 2015)
31 IK 385 Visborgs kungsladugård-Visby sn.
Enkelfynd Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:329)
32 IK 241,2 Väsby-Väsby sn. Enkelfynd Brakteat (F) FVT (Imer 2015b:332)
33 IK 57,2 Östra Ryftes- Fole sn. Depåfynd Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:340)
34 IK 11 Åsum-Södra Åsum sn. Enkelfynd Brakteat (C) FVT (Imer 2015b:347)
35 G 264 Martebo kyrka-Martebo sn. Lösfynd (kyrka) Bildsten m. runor 375/400-460/70
(Imer 2015b:178)
36 U 877 Möjbro-Hagby sn. Lösfynd (äng) Runsten 375/400-560/70
(SRD 2015)
37 Vg 63 Noleby-Fyrunga sn. Lösfynd (mur på gård)
Runsten 460/70-560/70
(Imer 2015b:191)
38 KJ 87 Skärkind-Skärkind sn. Lösfynd (gamla kyrkan)
Runsten 375/400-460/70
(SRD 2015)
39 NOR1994;27 Stommen-Gunnarskog sn. Lösfynd (medeltidshus)
Runsten 520/30-560/70
(Imer 2015b:265)