JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet
Fördelning av rättegångskostnader
enligt rättegångsbalken 18 kap. 5 § st. 2 – När kärandens rättsskydd ställs på sin spets
Nathalie Amrén
Examensarbete i processrätt, 30 hp
Examinator: Henrik Edelstam
Stockholm, Höstterminen 2017
2
Abstract
The thesis is about the allocation of litigation costs in civil procedure in chapter 18, section 5
of the Swedish Code of Legal Procedure. The regulation has a significant impact on several
procedural questions but have rarely been systematized in legal practice or legal theory since
their adaption. The regulation stipulates that when a case is being dismissed because a party
has withdrawn an action or fail to appear in court, this party shall be liable to indemnify his
adversary’s legal costs, unless special circumstances causes the liability to be settled differently.
It is hard to make any general conclusions on how special circumstances has been assessed in
court practice, however some universal principles have been perceived. The court practice is
partially sprawling and the general court makes decisions from circumstances in the individual
cases. This leads to discouragement for a party to understand what circumstances that classifies
as special circumstances. Therefore, it can be difficult for a party to foresee the litigation costs
of the legal process, resulting in a decreasing predictability. This could lead to a party being
deterred to litigate and therefore is obstructed from claiming its rights. When the plaintiff’s
claim has been satisfied or otherwise meaningless, the plaintiff is in principle forced to
withdraw his action. When the claim is satisfied there is no reason to continue with the process
because a maintaining will cause the plaintiff to lose the case. The plaintiff is forced into an act
which, according to the general rule, imposes as a liability for the costs of the proceedings. This
risk may deter the plaintiff from suing and processing a counterparty who has a bad economy.
A more nuanced adjudication process, taking into account the complexity of the problems the
plaintiff is facing, can be a step in restoring the legal protection. Furthermore, consideration
must be given to what it means to be regarded as losing party according to this regulation and
if it’s compatible with the legal protection set up by the legislative history. If the general courts
more detailed could motivate their assessment of the allocation of litigation cost in their
judgements, it could lead to increased predictability. Furthermore, it may be an assignment for
the supreme court to settle a case like this, concerning revocation in order to help structure and
provide guidance.
3
Sammanfattning
Uppsatsen behandlar fördelningen av rättegångskostnader enligt rättegångsbalken 18:5.
Bestämmelsen har ett betydande inflytande på processuella frågor men har trots allt inte
uppmärksammats särskilt sedan dess införande. Bestämmelsen fastställer att då ett mål avskrivs
på grund av att part återkallat sin talan eller uteblivit ska denne ersätta motparten hans
rättegångskostnad, om ej särskilda omständigheter föranleder att ersättningsskyldigheten
bestäms på annat sätt.
Det är svårt att dra några generella slutsatser om hur särskilda omständigheter har tolkats i
praxis, däremot har några generella principer kunnat utrönas. Praxisen är delvis spretig och
domstolarna beslutar ofta om rättegångskostnader utifrån omständigheter i det särskilda fallet.
Det leder till en svårighet för part att på förhand förstå vad som kan utgöra särskilda
omständigheter. Vidare kan det vara svårt för part att överblicka rättegångskostnaden för
processen, vilket medför att förutsebarheten minskar. Det kan i sin tur leda till att en part
avhåller sig från att processa och därmed hindras från att utkräva sin rätt. När kärandens anspråk
fullgjorts eller på annat sätt blivit meningslöst, får det till följd att käranden i princip tvingas
återkalla sin talan. Då anspråket fullgjorts finns ingen anledning att fortsätta processen eftersom
ett vidhållande av talan kommer leda till att käranden förlorar målet. Här tvingas käranden till
ett agerande som enligt huvudregeln medför att denne åläggs ett ersättningsansvar för
rättegångskostnaderna. Detta kan avskräcka käranden från att stämma motpart för att utkräva
sin rätt.
En mer nyanserad tillämpning där domstolen tar hänsyn till problematiken käranden ställs inför
vid en återkallelse kan vara ett steg i att återskapa rättsskyddet. Vidare måste hänsyn tas till vad
det innebär att anses vara tappande part enligt bestämmelsen och hur det är förenligt med
rättsskyddet som förarbetena uppställt. Att domstolarna därtill mer utförligt redovisar sin
bedömning av fördelningen av rättegångskostnader kan leda till en ökad förutsebarhet. Det kan
vidare vara en uppgift för Högsta domstolen att pröva ett mål som rör just situationen vid
återkallelse för att hjälpa till att strukturera och ge vägledning.
4
Innehållsförteckning
Abstract ..................................................................................................................................... 2
Sammanfattning ....................................................................................................................... 3 Innehållsförteckning ................................................................................................................ 4
Förkortningar ........................................................................................................................... 6 1 Inledning ........................................................................................................................... 7
1.1 Problemformulering ................................................................................................ 7 1.2 Syfte och frågeställningar ........................................................................................ 8 1.3 Metod och material .................................................................................................. 9 1.4 Avgränsningar ........................................................................................................ 11 1.5 Disposition .............................................................................................................. 12
2 Rättegångskostnadsinstitutets utveckling .................................................................... 13 2.1 Grunden för ersättningsskyldighet ...................................................................... 13
2.1.1 Straffteorin ........................................................................................................... 13 2.1.2 Skadeståndsteorin ................................................................................................ 14 2.1.3 Kausalitetsteorin .................................................................................................. 14
2.2 Upptakten till RB-reformen och rättsskyddsteorin ............................................ 15 2.3 Rättegångskostnadsbegreppet i nutid .................................................................. 17 2.4 Parts yrkande om kostnadsersättning ................................................................. 18
3 Rättegångskostnaders funktion och ändamål ............................................................. 20 3.1 Inledning ................................................................................................................. 20 3.2 Innebörden av RB 18:5 .......................................................................................... 21 3.3 Lagstiftarens syfte med RB 18:5 ........................................................................... 23 3.4 Riskfördelningen avseende rättegångskostnader ............................................... 25
4 Fördelning av rättegångskostnader i praxis ................................................................ 27 4.1 Inledning ................................................................................................................. 27 4.2 Särskilda omständigheter ...................................................................................... 28
4.2.1 Bakgrund .............................................................................................................. 28 4.2.2 RH 1997:125 ........................................................................................................ 29 4.2.3 AD 1984 nr 129 ................................................................................................... 29 4.2.4 NJA 1980 s. 53 ..................................................................................................... 30 4.2.5 NJA 1983 s. 576 ................................................................................................... 30 4.2.6 NJA 2010 s. 725 ................................................................................................... 31 4.2.7 RH 1989:113 ........................................................................................................ 32
4.3 När särskilda omständigheter inte föreligger ...................................................... 32 4.3.1 RH 1986:172 ........................................................................................................ 32 4.3.2 NJA 1981 s. 437 ................................................................................................... 33 4.3.3 NJA 1978 s. 473 ................................................................................................... 33 4.3.4 NJA 2007 s. 906 ................................................................................................... 34 4.3.5 NJA 1976 s. 360 ................................................................................................... 34
4.4 Kan antas att käranden får bifall ......................................................................... 35 4.4.1 Bakgrund .............................................................................................................. 35 4.4.2 NJA 1979 s. 769 ................................................................................................... 35 4.4.3 NJA 1988 s. 86 ..................................................................................................... 36 4.4.4 NJA 1996 s. 395 ................................................................................................... 36
5
4.4.5 När utgången i målet inte kan prövas .................................................................. 37 4.5 Konkursfallet .......................................................................................................... 38
4.5.1 RH 2:84 ................................................................................................................ 39 4.5.2 NJA 2000 s. 144 ................................................................................................... 40
5 Analys .............................................................................................................................. 41 5.1 Nuvarande funktion ............................................................................................... 41 5.2 Domstolarnas tillvägagångssätt ............................................................................ 43 5.3 Konkursfallet .......................................................................................................... 47 5.4 Inverkan på parternas processföring ................................................................... 49 5.5 Överensstämmer tillämpningen med dess ändamål? ......................................... 50
6 Avslutande diskussion ................................................................................................... 52 6.1 Är en förändring av huvudregeln motiverad? .................................................... 52
Källförteckning ...................................................................................................................... 54 Litteratur ............................................................................................................................ 54
Artiklar ............................................................................................................................. 55 Elektroniskt material ........................................................................................................ 55
Offentligt tryck ................................................................................................................... 55 Förarbeten ........................................................................................................................ 55
Propositioner ................................................................................................................ 55 Utredningar och betänkanden ...................................................................................... 56
Nytt juridiskt arkiv, avdelning II ..................................................................................... 56 Rättsfall ............................................................................................................................... 56
Högsta domstolen ............................................................................................................. 56 Hovrätterna ...................................................................................................................... 57 Svensk Juristtidning ......................................................................................................... 57 Arbetsdomstolen .............................................................................................................. 57
Författningar ...................................................................................................................... 57
6
Förkortningar
ARN Allmänna reklamationsnämnden HD Högsta domstolen NJA Nytt juridiskt arkiv Prop. Proposition RB Rättegångsbalken RH Rättsfall från hovrätterna SFS Svensk författningssamling SOU Statens Offentliga Utredningar SvJT Svensk juristtidning ÄRB Äldre rättegångsbalk
7
1 Inledning
1.1 Problemformulering
I många tvistemål är rättegångskostnaderna mycket omfattande, varför det är viktigt att veta
vad en rättsprocess slutgiltiga kostnad kan uppgå till och vilken part som slutligen ska bära de
olika kostnaderna. På grund av rättegångskostnadernas storlek kan det inverka på hur parterna
väljer att föra sin process, både innan och under en rättegång. Trots omfattande effekter har
rättegångskostnader fått tämligen lite uppmärksamhet i doktrin och praxis. Praxisen på området
är delvis spretig och domstolens bedömningar utgår vanligtvis från omständigheter i det
enskilda fallet. Vidare behandlas ofta rättegångskostnader summariskt i domen, vilket ofta
resulterar i knapphändiga motiveringar från domstolen. När varken bestämmelsen eller praxis
ger vägledning om vad som ska anses utgöra särskilda omständigheter är det svårt för parterna
att på förhand överblicka kostnaderna av en rättsprocess. Mot bakgrund av en oklar praxis är
det av intresse att undersöka om det finns en enhetlig metod eller gemensamma nämnare för
domstolarnas tillvägagångsätt avseende fördelningen av rättegångskostnaderna.
I nuläget finns det en risk att käranden hamnar i en besvärlig situation. Enligt huvudregeln i
rättegångsbalken (1942:740) 18:5 st. 2 [cit. RB] ska en part, vars mål avskrives på grund av att
part återkallat sin talan eller uteblivit, ersätta sin motparts rättegångskostnader. Ett undantag
från regeln är om det föreligger särskilda omständigheter som föranleder att
ersättningsskyldigheten ska bestämmas på annat sätt. Vilka särskilda omständigheter som ska
ligga till grund för undantaget om ersättningsskyldigheten är inte helt klart. Käranden kan
återkalla sin talan vid påföljd att behöva stå sin motparts rättegångskostnader, eftersom
käranden är att anse som tappande part vid en återkallelse. Det finns dock undantag där
käranden kan undgå ersättningsskyldighet. Det har ansetts utgöra särskilda omständigheter då
svaranden fullgjort anspråket, exempelvis genom betalning. Men om fullgörandet istället beror
på utomståendes agerande eller av en slump är det inte lika säkert att undantagsbestämmelsen
i RB 18:5 st. 2 aktualiseras.
Ett tydligt exempel på denna problematik är då en motpart går i konkurs under processens gång.
Här möjliggörs inte ett undantag från ersättningsskyldigheten enligt huvudregeln i RB 18:5
st. 2. När motparten försätts i konkurs under en pågående rättegång kan konkursboet enligt
konkurslagen (1987:672) 3:9 ges en möjlighet att träda in i målet. Om förvaltaren inte väljer att
8
göra det, av anledningen att det troligtvis inte är lönsamt att försvara de tillgångar som
processen berör, ingår inte tillgångarna i konkursboet. Käranden kan välja att fortsätta processa
mot konkursbolaget men möjligheterna att i praktiken få sina rättegångskostnader ersatta är
begränsade. Detta gäller oavsett om motparten är konkursboet eller konkursbolaget, då
motparten antagligen inte har några pengar eftersom bolaget är på obestånd. Det är viktigt att
motverka att den som har rätt i sak inte hindras från att vända sig till domstol för att utkräva sin
rätt, av rädsla eller fruktan för rättegångskostnaderna.
Avslutningsvis kommer ett hypotetiskt händelseförlopp beskrivas för att underlätta för läsaren
och som behandlas mer ingående i analysen. En inte allt för otänkbar situation är följande. A
stämmer B och en rättsprocess uppstår. Plötsligt går B i konkurs under processens gång. Vidare
väljer konkursförvaltaren inte att träda in i målet för B och där kvarstår A med sin talan och
yrkar ersättning för både kapitalbelopp och sina rättegångskostnader. A inser att om denne
väljer att fortsätta processa och eventuellt vinner framgång med sin talan, finns små möjligheter
att få kapitalbelopp och rättegångskostnader ersatta på grund av motpartens rådande
ekonomiska situation. Väljer istället A att återkalla sin talan, är denna enligt huvudregeln i RB
18:5 st. 2 att anses som tappande part i processen och ska följaktligen ersätta B:s
rättegångskostnader om det inte föreligger särskilda omständigheter.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna uppsats är att undersöka vad som utgör särskilda omständigheter enligt RB
18:5 st. 2 samt utreda om och hur rättsläget påverkar parterna.
För att uppnå syftet kommer i huvudsak följande frågeställningar att behandlas.
(i) Vilka omständigheter ska enligt förarbetena utgöra särskilda omständigheter enligt
RB 18:5 st. 2?
(ii) Hur har RB 18:5 st. 2 tolkats i praxis?
(iii) Kan nuvarande reglering inverka på parternas processföring?
(iv) Kan en förändring av huvudregeln i RB 18:5 st. 2 anses vara motiverat mot
bakgrund av att undvika meningslösa processer?
9
1.3 Metod och material
En stor del av uppsatsen består av att redogöra för gällande rätt avseende
rättegångskostnadsfrågor. Metoden som huvudsakligen använts är traditionell rättsdogmatisk
metod. Enligt metoden används de allmänt accepterade rättskällorna som ryms inom
rättskälleläran för att fastställa gällande rätt.1 Rättskällorna utgörs av lag, förarbete, praxis samt
doktrin.2 För att uppsatsen inte endast ska utgöra ett deskriptivt arbete kommer analysen och
slutdiskussionen ha inslag av en kritisk rättsdogmatisk metod för att analysera, kritisera och
ifrågasätta rätten. I denna del kommer uppsatsen även omfatta ändamålsargument för att dra
slutsatser om innehållet i gällande rätt och visa att rättsläget är otillfredsställande. Genom
ändamålsargument faller man tillbaka på vad lagstiftaren vill uppnå med bestämmelsen. Även
den juridiska metoden har använts för att kunna urskilja vilka faktorer som är relevanta samt
kunna avgränsa relevant fakta.3 En avvägning genom hela uppsatsarbetet avseende materialets
relevans huruvida det bidrar med kunskap till uppsatsens forskningsfrågor.
Rättskällorna är enligt den rättsdogmatiska metoden rangordnade enligt följande; lagar,
förarbeten, praxis och doktrin.4 Således ska svar främst sökas i författningstext, om sådan finns.
Däremot kan en oklar eller föråldrad bestämmelse ge upphov till viss tolkningsproblematik.
Mot bakgrund av att bestämmelsen i RB 18:5 st. 2 inte anger några exempel på vad som kan
anses utgöra särskilda omständigheter har uppsatsen inte kunnat stanna vid bara en genomgång
av lagtext utan tvingats gå vidare i rättskällorna. Då uppsatsen i stor utsträckning avser att
utreda hur RB 18:5 st. 2 har tolkats i praxis spelar således praxisen en stor roll. Vidare är
förarbetena betydelsefulla då lagtexten är kortfattad och koncis och kan då kompletteras av
motiven bakom bestämmelsen. På så vis kan lagstiftarens syfte med regleringen underlätta
förståelsen för bestämmelsen. Det bör framhållas att en stor del av förarbetena behandlar själva
reformen av rättegångsbalken medan ett fåtal förarbeten behandlar ingående
rättegångskostnadsfördelningen och vad som ska anses utgöra särskilda omständigheter.
1 Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, 3 uppl., Författaren och Nordstedts Juridik AB, Stockholm, 2015, s.39 f [cit. Sandgren]. 2 Korling, Fredric och Zamboni, Mauro, (red.) Juridisk metodlära, Studentlitteratur AB, Lund, 2013, s. 21 [cit. Korling m.fl., 2013]. 3 Sandgren, s. 41. 4 Bernitz, Ulf, Heuman, Lars, Leijonhufvud, Madeleine, Seipel, Peter, Warnling-Nerep, Wiweka & Vogel, Hans-Heinrick, Finna rätt: juristens källmaterial och arbetsmetoder, 13 uppl., Nordstedts Juridik AB, Stockholm, 2014, s. 31 f [cit. Bernitz m.fl.].
10
Praxisen på området kommer sedan analyseras med utgångspunkt i huruvida domstolarnas
bedömningar är i linje med motiven som framgår av förarbetena. När Högsta domstolen [cit.
HD] tolkar en bestämmelse i lagen blir det en del av gällande rätt på området för hur lagtolkning
ska ske.5 Mot bakgrund av det har fokus vid urvalet av rättsfall i första hand legat på rättsfall
av prejudicerande karaktär. Däremot har även underrättsavgöranden behandlats för att ge en
mångsidig bild eftersom inte alla mål ges prövningstillstånd till HD. För att förhindra ett
godtyckligt urval, har rättsfall valts utifrån vilka omständigheter som legat till grund för
domstolens bedömning. Dels mål där omständigheterna liknar varandra men som utmynnat i
olika bedömningar, dels mål där omständigheterna varit olika men som gett upphov till en
liknande bedömning. Detta för att visa på den delvis spretiga problematiken som finns hos
domstolarna avseende fördelningen av rättegångskostnaderna. Referaten ska inte betraktas som
rättsfallskoncentrat i traditionell mening utan är mer knapphändiga. Det som beaktas är
omständigheter som är relevanta för fördelningen av rättegångskostnaderna och således inte
nödvändigtvis alla omständigheter som upptagits i målet.
När en rättsfråga är svårbegriplig får doktrinen en stor inverkan. Trots sparsam information
finns det på området ett antal verk som är centrala i denna framställning. Ett centralt verk är
Ekelöf m.fl., Rättegång III. Verket är väsentligt för beskrivningen av fördelningen av
rättegångskostnader samt för förståelsen för principer som ligger till grund för bestämmelsen
och 18 kap RB i dess helhet. Äldre verk som har använts är Wildte, Sigurd, Om kostnader i
civil rättegång och deras gäldande och Jacobsson, Ulla, Parts kostnad i civilprocess;
Idéhistorisk utredning och synpunkter på kostnadsreglernas funktion för att belysa
rättegångskostnadsinstitutets utveckling och få kunskap om de dåvarande rådande
processrättsliga principer samt rättegångskostnadsinstitutets utveckling.
Utöver traditionella rättskällor har även annat material använts för att framhålla de ståndpunkter
som finns inom området och som kan vara relevanta för uppsatsen men som också kan komma
att berika analysen. Det material som använts utgörs av artiklar från Juridisk Tidskrift samt
Svensk Juristtidning. Det föreligger även skäl att belysa den terminologi som använts i
uppsatsen för att undvika missuppfattningar. Det rör användningen av uttrycken huvudregel
och undantag. Uttrycket huvudregel kan avse huvudregeln i RB 18:1, men i uppsatsen och mot
bakgrund av RB 18:5 kommer uttrycket avse då part återkallar sin talan och är
5 Bernitz m.fl., s. 133.
11
ersättningsskyldig enligt RB 18:5 st. 2. Vidare förekommer ett undantag i RB 18:5 st. 2 som
benämns undantag i uppsatsen och avser situationer då särskilda omständigheter föreligger som
föranleder att ersättningsskyldigheten ska bestämmas på annat sätt. Det ovan anförda förhindrar
inte att uttrycken även används i andra sammanhang, men då följer ett klargörande om det.
Uppsatsen omfattar även begreppet konkursfallet, som avser situationen då kärandens motpart
går i konkurs under processen gång.
1.4 Avgränsningar
Uppsatsen behandlar enbart rättegångskostnader i dispositiva tvistemål och således inte
fördelningen av rättegångskostnader i indispositiva tvistemål eller brottmål. Regleringen
avseende fördelningen av rättegångskostnader skiljer sig avsevärt mellan tvistemål och
brottmål varför brottmål lämnas därhän. Inte heller kommer tvistemål om mindre värden att
behandlas då reglerna föranleder att andra bestämmelser blir tillämpliga. Uppsatsen kommer
inte heller att behandla den summariska processen eller processen i skiljeförfarande. Mot
bakgrund av att det centrala i uppsatsen är bedömningen av rättegångskostnader enligt RB 18:5
kommer inte särskilda handläggningsfrågor i överrätt att behandlas.
Fokus kommer huvudsakligen vara på hur rättegångskostnader fördelas enligt bestämmelsen i
RB 18:5, dock behandlas även andra bestämmelser i 18 kap RB översiktligt för att läsaren ska
få ett bättre sammanhang och förståelse. Ytterligare en begränsning är att uppsatsen inte
ingående kommer bearbeta aspekterna av förlikning i RB 18:5 st. 3 eller parts utevaro enligt
RB 18:5 st. 2.
Reglerna om rättsskyddsförsäkring eller rättshjälp kommer inte belysas eftersom de innehåller
en annan aspekt på fördelningen av rättegångskostnader. Samma regler är tillämpliga men det
är en fråga om enskild part kan få ersättning från försäkringsbolag respektive staten vilket inte
är aktuellt här. Mot bakgrund av uppsatsens syfte och frågeställningar är det inte aktuellt att
jämföra med utländsk rätt eller behandla europarättsligt material, då uppsatsen fokuserar på en
specifik bestämmelse i svensk rätt och hur den tolkats i svensk praxis. Processrättsliga principer
som härstammar från europarätten kommer således inte att beröras.
12
1.5 Disposition
Uppsatsens inledande kapitel syftar till att ge en ämnespresentation, att förklara problematiken
på området och innehåller vidare syfte, frågeställningar samt metod, material och
avgränsningar. Det andra kapitlet presenterar en summarisk beskrivning av
rättegångskostnadsinstitutets utveckling och vad begreppet rättegångskostnad har sin grund i.
Även upptakten till reformen och yrkandet av rättegångskostnader behandlas. Tredje kapitlet
behandlar regleringen av rättegångskostnader. Inledningsvis ges en översiktlig beskrivning av
de centrala bestämmelserna i 18 kap RB för att sen gå vidare till en mer grundlig
bakgrundbeskrivning till RB 18:5. Därefter behandlas bestämmelsens syfte och motiv bakom
regleringen utifrån förarbetena. Fjärde kapitlet bygger på en genomgång av den praxis som
utvecklats på området med fokus på vad som utgör särskilda omständigheter. Även rättsfall
upptas som belyser den problematik som uppstår då en part går i konkurs under processens
gång. Det femte kapitlet utgör uppsatsens analys där rätten analyseras och kritiseras. Uppsatsen
avslutas med en diskussion där det ifrågasätts och diskuteras kring huruvida det kan var
motiverat med en förändring av huvudregeln.
13
2 Rättegångskostnadsinstitutets utveckling
2.1 Grunden för ersättningsskyldighet
Tanken bakom rättegångskostnadsfördelningen är att den tappande partens skuld ska
tillsammans med en rättighetsidé samverka för att tillsammans förmå människor att fullgöra
sina skyldigheter och respektera andras rättigheter.6 För att utkräva sin rätt är ibland en
rättsprocess ett nödvändigt medel men användningen får inte vara förenad med ekonomiskt
lidande. Om en person skulle bli tvungen att dra på sig höga kostnader för att utkräva sin rätt
kan det istället likna en orätt. Enskild, vars kontrahent av antingen försummelse eller
motsträvighet inte fullgör sina rättsliga förpliktelser, måste på rättslig väg kunna tvingas till
fullgörelse.7 Den ovillkorliga skyldigheten för tappande part att ersätta motpartens
rättegångskostnader grundar sig i fransk rätt. Där var processens förlust avgörande för huruvida
ersättningsskyldigheten ska bestämmas.8 Fördelningen av rättegångskostnader i svensk rätt har
även sin grund i den tappande parts skuld men kan också förklaras utifrån ett antal teorier om
syftet bakom ersättningsskyldigheten.9
2.1.1 Straffteorin
Denna teori är äldst, enligt vilken ersättningsskyldigheten var avhängig ett culpöst handlande
från tappande parts sida.10 Denna teori har ansetts ha sin grund i den romerska rätten.11 Om
tappande part gjort sig skyldig till ett lidande hos motparten på grund av ett missbrukande av
processen kunde tappande part åläggas en ersättningsskyldighet att betala samtliga kostnader
för processen. Det ansågs rimligt att den tappande parten skulle ersätta motpartens
rättegångskostnader men det krävdes mer än bara ett tyckande. Teorin bygger således på en
rättfärdighetsgrund, enligt vilken domstolen beaktade den tappande partens rättsstridiga vilja
som skuld till processen. Om det kunde bevisas att tappande part inte handlat orätt kunde denne
6 Jacobsson, Ulla, Parts kostnad i civilprocess. Idéhistorisk utredning och synpunkter på kostnadsreglernas funktion, P. A Nordstedts & Söners förlag, Stockholm, 1964, s. 248 [cit. Jacobsson]. 7 Gemmel, Hugo, Om rättegångskostnadsersättning i civila mål, Lithografiska Aktie-bolaget, 1899, s. 3 [cit. Gemmel]. 8 SOU 1926:33 Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, del III, s. 204 f. [cit. SOU 1926:33]. 9 Wildte, Sigurd, Om kostnader i civil rättegång och deras gäldande, Erlanders boktryckeri, Göteborg, 1931, s. 192 ff [cit. Wildte]. 10 Wildte, s. 196. 11 Jacobsson, s. 24.
14
gå fri från ersättningsskyldighet. Inte bara beaktades den tappande partens förhållande gentemot
den vinnande. Det togs även i beaktning om tappande part brustit i sin aktning gentemot staten
eftersom ett sådant beteende var straffvärt. Teorin kan beskrivas som ett straff för
rättegångsmissbruk. Sammanfattningsvis utgick inte ersättningsskyldigheten enligt straffteorin
på grund av den ekonomiska uppoffring käranden haft för att åtnjuta sin rätt utan på grund av
att tappande part missbrukat processen.12
2.1.2 Skadeståndsteorin
Den ovan nämnda straffteorin efterföljdes av den s.k. skadeståndsteorin. Det var intressant att
reflektera över att om ersättningsskyldigheten skulle bedömas vara ett straff, så borde ett
frihetsberövande kunna läka en bristande betalning. Däremot är det enligt skadeståndsteorin
uppenbart att den ersättningsberättigade parten inte är behjälplig av att den ersättningsskyldige
parten frihetsberövas. Mot bakgrund härav var det rimligare att betrakta kostnadsersättningen
som en gottgörelse som återställde ordningen mellan parterna igen. Därför utgjorde
ersättningsskyldigheten, enligt skadeståndsteorin, ett skadestånd där ersättningen ska utgå för
den rättighetskränkning som tappande part gjort sig skyldig till. Det var således den skada som
tappande part åsamkat vinnande part som låg till grund för ersättningsskyldigheten. Tidigare
gjordes ingen åtskillnad mellan straff och skadestånd utan skadeståndet utgjorde ett slags straff.
Däremot började nu sambandet mellan straff och skuld uppmärksammas, vilket senare ledde
till även skadestånd erfordrade skuld. Teorin växte således naturligt fram allteftersom
distinktionen mellan straff och skuld utkristalliserades. Däremot krävdes, likt straffteorin, skuld
till processen vilket innebar att det behövdes finnas en viss rättsstridig vilja som givit upphov
till rättegången. Skillnaden mellan teorierna avsåg graden av skuld.13
2.1.3 Kausalitetsteorin
Kausalitetsteorin växte fram som en reaktion på att rättegångskostnaderna i praxis ofta kvittades
varpå kritik riktades mot skuldidén. Den höga kvittningsfrekvensen från domstolen resulterade
i ett ekonomiskt lidande hos den vinnande parten som tvingades att stå sina
rättegångskostnader. Det var problematiskt med den avsikt som krävdes för att
ersättningsskyldigheten skulle uppstå inom skadeståndsprincipen och lagstiftaren försökte hitta
12 Wildte, s. 196 f. 13 Wildte, s. 197 ff.
15
en lösning på denna viljeproblematik. Istället för att fokusera på den tappande partens skuld
eller vilja flyttades fokusen till den skadegörande handlingen. Kausalitetsteorin var en
samlingsbeteckning för en viss åsiktsriktning. En del anhängare inom kausalitetsteorin menade
att den tappande parten skulle åläggas att ersätta motpartens rättegångskostnader för den skada
som uppkommit genom att käranden tvingats dra på sig kostnader för att åtnjuta sin rätt. Således
med fokus på processförhållandet. Andra menade att ersättningsskyldigheten ligger i det
riskmoment som uppkommer i att föra en rättsprocess.14 Att kausalitetsprincipen kunde avhålla
enskilda från att förverkliga sin rättighet var en kontroversiell nackdel. Däremot verkade den
tidigare rådande kvittningspraxis också avskräckande i och med att enskilda alltid behövde
räkna med att bära sina egna rättegångskostnader.15 Avslutningsvis kan teorin sammanfattas
som ett avsteg från skuldidén för att sträva mot ett mer strikt ansvar utifrån risken i
kostnadsfrågan.
2.2 Upptakten till RB-reformen och rättsskyddsteorin
Innan den nya rättegångsbalken infördes reglerades fördelningen av rättegångskostnader enligt
21 kap äldre rättegångsbalken i 1734 års lag [cit. ÄRB]. Enligt ÄRB återfanns, likt idag
huvudregeln om att den tappande parten skulle ersätta den vinnande parten dennes
rättegångskostnader. Det fanns dock flertal undantag från denna huvudregel. Ett undantag var
ÄRB 21:3 där kostnaderna skulle kvittas om saken varit mörk och tvivelaktig och om den
förlorande parten haft skälig orsak till rättegång. Det rådde emellertid delade meningar om hur
rekvisitet mörk och tvivelaktig i praktiken skulle tolkas. Här gavs stor makt åt domstolen att
fritt pröva vilken sak som skulle anses vara av mörk och tvivelaktig karaktär och om part haft
skälig orsak till rättegång. Domstolarna var ideligen benägna att kvitta kostnaderna mellan
parterna av hänsyn till personliga omständigheter hos den tappande parten. Det blev nästan ett
generellt undantag.16 Den dåvarande kvittningsregeln ansågs vila på skuldprincipen som inte
längre ansågs överensstämma med den rättsuppfattning som växt fram.17 Under ÄRB:s tid
kunde även domstolarna minska på kostnadsersättningen som vinnande part yrkat. Alltså
krävdes det att part räknade med att betala sitt ombud ett högre arvode än den som motparten
14 Wildte, s. 207 ff. 15 Betänkande med förslag i fråga om ändrade bestämmelser rörande ersättningen för rättegångskostnad samt gottgörelse till vittnen och sakkunniga, 1918, s. 11 [cit. 1918 års betänkande]. 16 SOU 1938:44 Processlagberedningens förslag till rättegång, del II, s. 232 [cit. SOU 1938:44]. 17 1918 års betänkande, s. 10 f.
16
skulle förpliktas att betala vilket ledde till att kostnadsersättningen i praxis förfelat den
reparativa funktionen.18
Under år 1908 framhölls det att den nästintill obligatoriska kvittningen av kostnaderna hade
givits en för vidsträckt tillämpning och en förändring krävdes.19 Den praxis som bildats på
området kantades av missnöje och det rättsskydd som ÄRB var tänkt att ge ansågs ha blivit
urholkat. Rättsskyddet utvecklades eftersom part saknade rätt till självhjälp och endast
uteslutande kunde krävas av staten. Vidare tillföll rättsskyddet endast part som hade ett
rättsskyddsintresse, som ansågs föreligga då part hade en materiell rättighet.20 I doktrin blev
rättsskyddsteorin omtvistad och sedermera växte ett resonemang fram om att rättsskyddsteorin
även borde få effekt på fördelningen av rättegångskostnaderna.21
Processkommissionen ansåg vidare att rättskyddsteorin skulle genomsyra lagstiftningen varpå
skadeståndsteorin förkastades. Det avgörande skulle vara utgången av målet och därför spelade
det ingen roll om tappande part brustit i sitt handlande utan ansvaret blev strikt.22 Även
processlagberedningen fann att rättsskyddet skulle utgöra en central del i nya RB.23 Den
nuvarande rättegångsbalken trädde i kraft 1 januari 1948 och ersatte ÄRB i 1734 års lag som
då i huvudsak fortfarande var rådande.24 När den nya RB infördes, kom en förändring av
principerna för rättegångskostnaders fördelning att ske i och med införandet att den muntliga
och omedelbara processen i samtliga instanser.25
Både Ekelöf och Olivecrona har ifrågasatt rättsskyddsargumentet som ensam grund för
kostnadsregleringen. Ett resonemang växte fram om inte även den tappande part ska
tillerkännas visst rättsskydd. Om tappande part åläggs att ersätta motpartens
rättegångskostnader sker ett intrång i dennes materiella rättsställning som inte uteslutande kan
motiveras av att motpartens materiella rätt ska skyddas. Att diskutera utifrån ett
rättsskyddsargument blir således innehållslöst eftersom det föranleder att parterna har en viss
18 Wildte, s. 257 f. 19 SOU 1926:33, s. 207 f. 20 Jacobsson, s. 42 ff. 21 Kallenberg, Ernst, Svensk civilprocessrätt, andra bandet, 2 uppl., Carl Bloms Boktryckeri, Lund, 1926, s. 1514. 22 SOU 1926:33, s. 208. 23 SOU 1938:44, s. 231. 24 1 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken. 25 Cars, Thorsten, Parts kostnad i civilprocess, SvJT 1965 s.183.
17
rättsställning som bör skyddas. Olivecrona har vidareutvecklat resonemanget och ansåg att
käranden fick ut sitt anspråk med avdrag för rättegångskostnader varför rättsskyddet inte var
effektivt för borgenären.26 Ekelöf menade istället att kostnadsreglerna bör ses ur sin
samhällsfunktion, i termer av skadestånd. Ett skadestånd innebär både en reparativ och
preventiv effekt. Kostnadsreglerna bidrar till att utrota det moment av otrygghet som ligger i
risken att besväras av en process och bidrar istället till att skapa en allmän känsla av trygghet.27
2.3 Rättegångskostnadsbegreppet i nutid
Det kan vara bra att klargöra att det finns olika typer av utgifter i samband med en rättegång.
Det är viktigt att skilja på utgifter som under alla omständigheter ska stanna hos den som haft
dem och de utgifter som är ersättningsgilla omkostnader som under vissa förutsättningar kan
ersättas av motparten eller av allmänna medel. Ett exempel på en rättegångskostnad är
rättegångsavgifter till staten, exempelvis ansökningsavgift för stämning i tvistemål.28 Hugo
Gemmel beskrev rättegångskostnaden såsom ”hvarje ekonomisk uppoffring, som nödvändigt
är förenad med processen”.29
Vad som utgör en rättegångskostnad framgår av RB 18:8. Till en parts rättegångskostnad hör
utgift för bevisning i målet. Även om detta inte explicit framgår av bestämmelsen så anses
beviskostnader inrymmas. Dessutom är arvode till ombud eller biträde att betrakta som en
rättegångskostnad, dock finns det vissa undantag när det gäller tvistemål om mindre värden. Ett
krav för att bevis- och ombudsutgifter ska vara ersättningsgilla är att utgiften ska ha varit skälig
i förhållande till partens möjlighet att tillvarata sin rätt. Här får domstolen göra en
skälighetsbedömning och beakta den tid som lagts ner på ärendet, målets beskaffenhet och
omfattning samt även skicklighet i arbetet som utförts. Till dessa utgifter tillkommer även
utgifter som part har haft för egen inställelse och även kostnader för eget arbete och tidsspillan.
Här kan som ett exempel nämnas förlorad arbetsförtjänst till följd av att parten haft behov att
inställa sig till en förhandling eller för att överlägga med sitt ombud. Det framgår även av RB
18:8 att kostnader för rättegångens förberedande är ersättningsgilla. Ett incitament bakom den
26 Jacobsson, s. 43 ff. 27 Ekelöf, Per Olof, Kompendium över civilprocessen, del I, 2 uppl., Uppsala, Juridiska föreningen, 1951, s. 303 f. 28 Ekelöf, Per Olof, Bylund, Torleif & Edelstam, Henrik, Rättegång III, 7 uppl., Nordstedts Juridik, Stockholm, 2006, s. 276–277 [cit. Ekelöf m.fl., Rättegång III]. 29 Gemmel, s. 7.
18
regleringen är just att försöka få parterna att komma överens genom förlikningshandlingar och
inte omgående väcka talan mot motparten. Om en förlikning inte kommer till stånd är det
rimligt att få ersättning för kostnader part haft för förlikningsförhandlingarna för att inte
motverka syftet med regeln.30
2.4 Parts yrkande om kostnadsersättning
Huruvida en domstol kan ta upp frågan om kostnader utan att part framställt yrkande därom har
omdebatterats i litteraturen. Tidigt var det avgörande till synes styrt av förhållandet mellan
domstolen och parterna och mellan parterna sinsemellan.31 Wildte är av uppfattningen att när
ersättningsskyldigheten bedömdes ha sin grund i ett straff var det inte mer än rimligt att
domstolen, utan yrkande, ålade part att ersätta kostnaderna. Däremot när kostnaderna
betraktades som en skada skedde en naturlig vändning såtillvida att ett partsyrkande om
ersättning krävdes.32
Huvudregeln i RB 18:1 är kopplad till målets utgång genom rekvisitet tappande part. Det är
utifrån utgången i målet som framställning om kostnadsreglerna huvudsakligen tar avstamp
ifrån.33 Målets materiella utgång är kopplat till processens ram, nämligen parternas yrkanden
och åberopanden. Däremot kan en förändring av handläggningsform under processens gång få
konsekvenser för hur rätten ska behandla uppkomna kostnader. Vidare kan förändringar i parts
talan även innebära att kostnadsansvaret förändras. Exempel på en sådan förändring är då en
part medger, efterger eller återkallar sin talan. Hela eller delvisa eftergivanden och återkallelser
kan ske på grund av att käranden, då rättegången inleddes, inte haft kännedom om avgörande
bevisning eller omständigheter. Utifrån huvudregeln, där förlorande part får ersätta motparten
dennes rättegångskostnader, är det av vikt att yrkandet om ersättningen specificeras. Enligt RB
18:14 st. 1 och 31:9 st. 1 måste ett yrkande om ersättning för rättegångskostnader framställas
innan målets handläggning avslutats. Det är således domstolens som ansvarar för att
kostnadsreglerna i rättegångsbalken tillämpas riktigt. Däremot är domstolen bunden av den
kostnadsersättning som part begär och domstolen kan således inte utdöma högre belopp än vad
som yrkats. Själva handläggningen av ersättningsfrågor är i viss utsträckning underkastad
30 Ekelöf m.fl., Rättegång III, s. 277–279. 31 Jacobsson, s. 227. 32 Wildte, s. 454. 33 Ekelöf m.fl., Rättegång III, s. 277.
19
dispositionsprincipen som innebär att det krävs ett yrkande för att rätten ska kunna utdöma
ersättning för rättegångskostnader. Men enligt RB 18:14 st. 2 ska rätten i tvistemål självmant i
pröva frågor om tillämpningen av bestämmelserna i RB 18:1–10 samt 18:12–13, om inte en
sådan prövning är obehövlig på grund av särskilda omständigheter. Sådana omständigheter kan
anses föreligga om part medgivit kostnadsyrkandet och kostnaderna faller under sådan kategori
att parterna har dispositionsrätt. Här ges parterna en möjlighet att vitsorda den beloppsmässiga
ramen för rättens prövning av rättegångskostnaderna. Om svaranden helt medger kärandens
yrkande om rättegångskostnader är rätten bunden av medgivandet. Slutligen kan även part som
ett sista alternativ överlämna ersättningsfrågan till rättens prövning. Då är rätten fri att pröva
rättegångskostnadsfrågorna ex officio.34 När rättegångskostnadsersättning i tvistemål utdöms
ska det fullt ut motsvara den godkända kostnaden enligt RB 18:8 och inga avdrags ska göras
mot bakgrund av sympati för den tappande parten.
Avslutningsvis kan det framhållas att det i svensk rätt inte föreligger en princip om
förskottsbetalning, vilket innebär att part får själv bära kostnaderna för rättegången till dess en
slutlig reglering av målet sker. Detta medför att en rättegång ofta är ekonomiskt belastande.35
Då det är en tung kostnad är det viktigt att kunna förutse hur mycket en rättsprocess kommer
kosta.36
34 Ekelöf m.fl., Rättegång III, s. 323 ff. 35 Westberg, Peter, Civilrättskipning, 2 uppl., Nordstedts Juridik AB, Visby, 2013, s. 107 f [cit. Westberg]. 36 Lindell, Bengt, Civilprocessen: rättegång samt skiljeförfarande och medling, 3 uppl., Iustus förlag, Uppsala, 2012, s. 568.
20
3 Rättegångskostnaders funktion och ändamål
3.1 Inledning
Utgångspunkten för fördelning av rättegångskostnader i tvistemål framgår av huvudregeln i RB
18:1. Bestämmelsen fastställer en skyldighet för tappande part att ersätta sin motparts
rättegångskostnader. Denna bestämmelse grundar sig i uppfattningen att ersättningen är att anse
som ett skadestånd och skyldigheten ålägges den tappande parten eftersom denne bär skuld i
att saken prövats av domstol. Vetskapen om att den tappande part ska bära sina egna men även
sin motparts rättegångskostnader är ägnad att avhålla enskilda från obefogade rättegångar. RB
18:1 är att anse som huvudregel men ett uteslutande fullföljande av huvudregeln har enligt
förarbetena ansetts kunna resultera i oriktiga resultat. På den grunden är det ibland nödvändigt
att ta hänsyn till särskilda omständigheter. Däremot bör undantagen vara begränsade och
bestämmas på ett sätt att de främjar en enhetlig praxis.37 RB 18:3 är ett undantag från RB 18:1
och stadgar att om den vinnande parten har inlett en onödig rättegång ska denne ersätta
motparten hans rättegångskostnad eller om omständigheterna föranleda därtill ska vardera
parten bära sin kostnad. Vidare gäller, om omständigheten som målets utgång beror på inte var
känd för tappande part före rättegången och denne borde ej heller ha känt till omständigheten,
att vardera parten bär sin egen rättegångskostnad. Avslutningsvis gäller att om båda parterna
uteblir så fattar inte rätten något beslut i kostnadsfrågan, vilket resulterar i att parterna får stå
sina egna kostnader.38
Rättegångskostnadsersättningen fyller flera olika funktioner. Tanken att en part riskerar att stå
både för sina egna rättegångskostnader men även för motpartens rättegångskostnader fyller en
viss handlingsdirigerande och reparativ funktion. En framtida förpliktelse att ersätta sin
motparts rättegångskostnader kan fungera som en drivkraft att på ett tidigt stadium frivilligt
göra rätt för sig för att undvika att hamna i en rättsprocess. Den reparativa funktionen har till
syfte att bidra till ett tryggare samhälle. Det utgör en säkerhet för borgenären att då gäldenären
inte frivilligt betalar, så har borgenären en möjlighet att tvinga fram en betalning genom en
rättsprocess.39 Det bygger på att en enskild upplever sig ha en rättighet eller skyldighet enligt
vilken man handlar enligt. Den möjlighet att få till stånd en statlig sanktion, genom en
37 NJA II 1943:1, s. 227. 38 Ekelöf m.fl., Rättegång III, s. 302. 39 Ekelöf m.fl., Rättegång III, s. 280 f.
21
rättsprocess, är grunden i rättighetsidén och således varför det spelar så stor roll vad en process
skulle kosta.40
3.2 Innebörden av RB 18:5
1 st Avvisas parts talan, anses parten som tappande.
2 st Avskrives mål på grund av att part återkallat sin talan eller uteblivit, skall han
ersätta motparten hans rättegångskostnad, om ej särskilda omständigheter
föranleda, att ersättningsskyldigheten bestämmes annorledes.
3 st Förlikas parterna, skall vardera parten bära sin kostnad, om ej annat avtalats.
Till skillnad från de i avsnitt 3.1 omnämnda paragraferna i rättegångsbalkens kap 18, vilka
reglerar kostnadsansvaret i förhållande till målets utgång, reglerar RB 18:5 fördelningen av
kostnadsansvaret när målet inte blir prövat i sak d.v.s. när talan avvisas eller målet avskrivs.
Bestämmelsen i RB 18:5 kan inte tillämpas om det finns föreskrivna bestämmelser enligt vilka
utgången av målet saknar betydelse för kostnadsfrågans bedömning.41 Det ska tilläggas att om
part, sedan motpart återkallat sin talan, begär att målet ändå ska tas upp till prövning i sak blir
de vanliga reglerna om kostnadsansvar tillämpliga.42
Första stycket i RB 18:5 gäller situationen då en parts talan avvisas, vilket sker när det föreligger
ett rättegångshinder. Även då rättens avgörande gått parten emot är att betrakta som tappande.43
Ett rättegångshinder är ett processhinder och innebär att ett rättsfaktum får till följd att
käromålet ska avvisas.44 Parten ska i en sådan situation, beträffande fördelning av
rättegångskostnad, betraktas som tappande part.45 Detta framgår även av NJA 1987 s. 317 där
40 Jacobsson, s. 56 f. 41 Eriksson, Tobias, Fitger, Peter, Hall, Per, Palmkvist, Ragnar, Renfors, Cecilia & Sörbom, Monika, Rättegångsbalken, kommentar till 18 kap. 5 §, version 2017-06-20 (Zeteo) [cit. Eriksson m.fl., lagkommentar]. 42 Bellander, Henrik, Rättegångsbalken, kommentar till 18 kap. 5 §, version 2017-06-21 (Karnov). 43 NJA II 1943:1, s. 231. 44 Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik & Pauli, Mikael, Rättegång II, 9 uppl., Nordstedts Juridik, Stockholm, 2015, s. 11 [cit. Ekelöf m.fl., Rättegång II]. 45 Eriksson m.fl., lagkommentar.
22
det, efter att två personer hade väckt fastställelsetalan, framkom en omständighet under målets
handläggning som medförde att det inte längre rådde ovisshet beträffande rättsförhållandet. Mot
bakgrund därav avvisades talan. I NJA 2009 s. 342 frånföll käranden yrkandet om prövning
och således återstod endast yrkandet avseende ersättning för rättegångskostnaderna. Frågan i
målet rörde om huruvida högre rätt ska avgöra kostnadsfrågan på samma grunder som lägre rätt
utgått ifrån eller om högre rätt kan framlägga sina egna synpunkter. Här uttalade HD att när
högre rätt har att ta ställning till frågor avseende ersättning för rättegångskostnader, så ska
kostnadsfördelningen i lägre rätt ske på grundval av den slutliga utgången i målet. HD framhöll
även att om kostnadsfrågan fullföljs separat och den lägre rättens avgörande vinner laga kraft,
medför det att högre rätt ska lägga det lagakraftvunna avgörandet till grund för sin överprövning
i kostnadsfrågan. Vidare uttalade HD att detsamma får nog anses gälla när överklagandet först
omfattar huvudsaken men som under handläggningen begränsas till enbart kostnadsfrågan.
Andra stycket i RB 18:5 behandlar situationen då ett mål avskrivs till följd av att en part
återkallat sin talan eller uteblivit. En förutsättning för att RB 18:5 st. 2 ska vara tillämpligt vid
återkallelse är att målet avskrivs. Som huvudregel gäller då att käranden ska ersätta motparten
för dennes rättegångskostnad. Däremot har rätten tillerkänts en möjlighet att, då
omständigheterna föranleder att ersättningsskyldigheten bör bestämmas på annat sätt,
tillerkänna käranden full gottgörelse eller förordna att kostnaderna ska kvittas. Vanligtvis
avskrivs målet när en talan återkallas, emellertid kan en svaranden i ett dispositivt tvistemål,
enligt RB 13:5 begära att målet ändå ska tas upp till prövning. För de fall en sådan prövning
äger rum, tillämpas vanliga regler avseende fördelning av rättegångskostnader. Enligt
förarbetena till RB 18:5 st. 2 föreligger särskilda omständigheter när käranden återkallat sin
talan på grund av att svaranden, efter talans väckande, har fullgjort det anspråk som gjorts
gällande i rättegången. I detta fall kan det finnas en anledning att kvitta kostnaderna eller
tillerkänna käranden gottgörelse för sina kostnader.46 Även en viss typ av processföring kan
utgöra särskilda omständigheter.47
Om käranden återkallar sin talan innan stämning har utfärdats och då ersättning för
rättegångskostnader har yrkats, ska rätten enligt NJA 2002 s. 241 pröva yrkandet. Ett liknande
fall är NJA 2014 s. 677 där den övergripande frågan rörde om käranden i ett dispositivt
46 Eriksson m.fl., lagkommentar. 47 Ekelöf m.fl., Rättegång III, s. 302.
23
tvistemål kan förpliktas att betala ersättning för rättegångskostnader när målet avgjorts innan
rätten hunnit utfärda stämning. Här uttalade HD att oavsett om målet avgörs genom
avskrivning, avvisning eller omedelbar dom innan stämning har utfärdats, så har svaranden rätt
att få ett yrkande om ersättning för rättegångskostnad prövat av domstolen.
I tredje stycket RB 18:5 anges att om parterna förliks och inget annat har avtalats om, ska
kostnaderna kvittas. Det är vanligt förekommande att parterna begär att förlikningen ska
stadfästas i enlighet med RB 17:6. För att parterna ska kunna förlikas måste det röra sig om ett
dispositivt tvistemål. Vidare kan sista stycket tillämpas även då en part helt återkallar eller
efterger sin talan eller medger motpartens talan.48 RB 18:5 3 st. kan tillämpas även om
förlikningen innebär att part helt eller delvis efterger sin talan eller medger motpartens yrkande,
vilket var situationen i NJA 1976 s. 259. Det förelåg i målet ett förlikningsavtal som
uttryckligen angett att vardera parten skulle stå sina rättegångskostnader i målet. Men
domstolen tog hänsyn till att förlikningsavtalet medfört att käranden helt avstått från anspråket
på svaranden eftersom denne hade allmän rättshjälp. Därför ansåg domstolen att
ersättningsskyldigheten borde bedömas som att en återkallelse gjorts och därför tillämpa RB
18:5 st. 2.
3.3 Lagstiftarens syfte med RB 18:5
Grundläggande rättegångskostnadsreglering i allmän domstol börjar i ett betänkande från år
1918 och har i stort sett varit oförändrad sedan dess. Att förstå de dåtida rättsskyddstankarna
har betydelse för vår nuvarande grund för en restriktiv tillämpning av undantagsreglerna i RB
18 kap. Då ett för strikt verkställande av huvudregeln i RB 18:1 ansågs medföra olägenheter
eftersöktes undantagsbestämmelser där huvudregeln om tappande parts ersättningsskyldighet
begränsades eftersom ett strikt tillämpande av huvudregeln ansågs vara för hård och ledde
stundtals till ”obilliga resultat”.49
Då part återkallar sin talan kan inte huvudregeln i RB 18:1 om ersättningsskyldighet för
tappande parten i målet tillämpas. Det har även ansetts ligga i förhållandets beskaffenhet att när
parts talan avvisas, ska denne betraktas som tappande. Även då rättens beslut går emot en är
48 Eriksson m.fl., lagkommentar. 49 SOU 1938: 44, s. 231.
24
denne att anse som tappande. Vid en återkallelse av talan är utgångspunkten att käranden är
ersättningsskyldig för motpartens rättegångskostnader. Det gäller om svaranden inte begärt att
målet prövas i sak och vidare har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader. Lagstiftaren har
i förarbetena uttalat att undantag från regeln om kärandens ersättningsansvar kan göras enligt
följande.50
”I vissa fall äro omständigheterna sådana, att frågan om kostnaderna bör bedömas på annat sätt.
Särskilt gäller detta för det fall, att käranden återkallat sin talan på den grund, att svaranden efter
talans väckande fullgjort det anspråk, som gjorts gällande i rättegången. I dylikt fall har käranden i
sak vunnit målet, och han bör i regel erhålla gottgörelse för sina kostnader. Om käranden återkallat
sin talan t.ex. i mål om äktenskapsskillnad därför att svaranden avlidit, eller i mål om utfående av
lös sak därför att denne förstörts genom olyckshändelse eller eljest sådana förhållanden inträtt, att
ett vidhållande av talan är ändamålslöst och det kan antagas, att kärandens talan skulle ha bifallits,
kan anledning föreligga att kvitta kostnaderna eller i något fall tillerkänna käranden gottgörelse för
sina kostnader. Stundom kan anledning till kvittning föreligga, då käranden återkallar sin talan och
svaranden trots att han kan påkalla målets avgörande underlåter detta. – – – Befogenhet har
emellertid tillagts rätten att, när omständigheterna föranleda därtill, tillerkänna honom gottgörelse
för kostnaderna eller förordna, att kostnaderna skola kvittas.”
Att part då dennes talan avvisas ska anses som tappande part framgår av RB 18:5. Bakgrunden
till uppfattningen ligger delvis i att rättegångskostnaden tidigare ansågs vara ett skadestånd och
att den som tappade rättsprocessen skulle åläggas skuld för domstolsprövningen. Däremot har
reformen avseende fördelningen av rättegångskostnaderna medfört en skiftning från skadestånd
till rättsskydd. Om den vinnande parten inte erhöll kompensation för sina kostnader skulle
rättsskyddet urholkas. Således ansåg lagstiftaren att målets utgång skulle ligga till grund
rättegångskostnadernas fördelning, därav tillskrivs den tappande parten ett ersättningsansvar.51
Ett skäl till varför lagstiftaren valt att gynna käranden i detta fall kan vara för att man har utgått
ifrån att svarandens fullgörande har inneburit att svaranden givit efter för kärandens talan och
ansett denna vara befogad. Därför är det motiverat att käranden behandlas som om denne vunnit
framgång med sitt anspråk. RB 18:5 st. 2 är också en motsvarighet till RB 18:1, eftersom part
som ska anses som tappande i sak är också förlorande avseende rättegångskostnadsersättningen.
50 NJA II 1943 s. 231. 51 NJA II 1943 s. 227.
25
Om RB 18:5 st. 2 skulle formulerats annorlunda skulle det antagligen omotiverat framtvinga
en fullständig prövning istället för att bespara bägge parter en onödig process.52
3.4 Riskfördelningen avseende rättegångskostnader
En tvist är förenad med olika risker och part kan både försättas och utsättas för risker i och med
en uppkommen tvist. De mest framträdande riskerna är förmodligen ekonomiska. En del är mer
eller mindre förutsebara vilket kan påverka hur part väljer att utforma sin talan. Westberg har i
en artikel utgått ifrån ett exempel för att tydliggöra problematiken avseende fördelningen av
risker mellan käranden och svaranden. Det rör sig om en fastighetsägare som till en hyresgäst
hyrt ut en sjötomt. Därefter hade hyresgästen uppfört en pontonbrygga som fastighetsägaren
vänligen bett hyresgästen att ta bort. Detta var upprinnelsen till tvisten och fastighetsägaren
vände sig till domstol och yrkade att rätten skulle ålägga hyresgästen att ta bort bryggan.
Plötsligt en dag var bryggan borta varpå syftet med ägarens talan förföll och denne återkallade
sin talan, däremot yrkade fastighetsägaren ersättning för sina rättegångskostnader. Hyresgästen
menade att bryggans borttagande hade inget med tvisten att göra, gästen hade blivit pressad av
sin borgenär till försäljning av bryggan för att undvika personlig konkurs. Om det nu var så
som gästen anfört – vore det rimligt att gästen svarar för rättegångskostnaderna då utomstående
pressat till fullgörelse som av en ren slump länder ägaren till fördel? Kan bedömningen bli en
annan om bryggan förstördes av naturen eller om bryggan bortförts efter en miljövårdande
myndighets föreläggande?53 Författaren försöker genom illustrationen med hyresgästen och
hyresvärden framhålla hur olika risker för att olika händelser ska inträffa under processens gång
kan bedömas.
I vissa fall är det lämpligast att den part som haft möjlighet att kontrollera händelsen och således
kunnat undvika ett förverkligande av risken ska stå risken. Däremot finns risker som är
okontrollerbara eller i vart fall svåra att förutse och kontrollera, exempelvis då utomstående
ekonomiskt pressar svaranden till handlande. Är det rimligt att svaranden ska stå den risken
som av slump innebär ett uppfyllande av kärandens anspråk? En lättillämpad riskfördelning är
den då käranden betraktas som vinnande part eftersom denne nått framgång med sin talan i
52 Westberg, Peter, Rättegångskostnadsansvar och riskfördelning – några anmärkningar om rättegångskostnadsfördelningen vid återkallelse av talan i dispositiva tvistemål, JT 1995–96 s. 381 [cit. JT 1995–95, Westberg]. 53 JT 1995–95, Westberg, s. 381 f.
26
processen. Men därigenom tas det inte någon hänsyn till verkligheten och vilka risker eller
förutsättningar som lett fram till kärandens framgång. Avseende bryggans förstörelse av
naturen – bör det åläggas svaranden? Där kan svaranden begära prövning av saken för att
försöka få till ett ogillande av talan, vilket tvingar domstolen att döma i ett mål som redan är
överspelat. Vem ska stå rättegångskostnaderna när kärandens vinst i processen står utanför
någon parts kontroll eller bådas? Det finns ingen enkel lösning. Domstolen kan bortse från
varför syftet förverkligats och endast bedöma att käranden vunnit, vilket innebär att hela risken
för rättegångskostnaden åläggs svaranden. Eller så kan domstolen även ta hänsyn till orsaken
bakom förverkligandet av kärandens talan. Exempelvis om det beror på en omständighet som
ingen part kunnat råda över kanske inte svaranden borde betraktas som tappande part avseende
rättegångskostnadsfördelningen. Vidare kan domstolarna göra en hypotetisk prövning av målet
i sak och låta utgången i målet ligga till grund för vilken part som ska anses vara
ersättningsskyldig för rättegångskostnaderna. Mot bakgrund av bestämmelsen i RB 18:5 st. 2
kan det anföras att bestämmelsen endast borde tillämpas i klara fall vid okomplicerade
rättsfrågor och i tveksamma fall avgöras till svarandens förmån. Vidare kan bestämmelsen s.a.s.
ge upphov till ett presumtionsansvar för käranden.54
54 JT 1995–95, Westberg, s. 382 f.
27
4 Fördelning av rättegångskostnader i praxis
4.1 Inledning
På området finns ett flertal rättsfall som sammantaget bildar en spretig praxis. Det är ofta som
fördelningen av rättegångskostnaderna grundas på särskilda omständigheter i det enskilda
fallet. Mot bakgrund av det kan det vara svårt att systematisera och dra generella slutsatser
angående vad som ska anses utgöra särskilda omständigheter. Det kan under processens gång
inträffa en yttre händelse som leder till att kärandens talan blir meningslös eller att dennes
intresse tillfredsställs. Även sådana omständigheter kan utgöra särskilda omständigheter som
gör att ersättningen borde bestämmas på annat sätt än att återkallande part finnes
ersättningsskyldig. Främst används två olika lösningar på problematiken om fördelningen av
rättegångskostnader, antingen får den tappande parten svara för samtliga rättegångskostnader i
målet eller också så kvittas kostnaderna. Tidigare, innan den nya rättegångsbalkens införande,
uppstod den generella kvittningsregeln eftersom domstolen i för stor grad tog hänsyn till den
tappande parts personliga omständigheter och således kvittade kostnaderna mellan parterna.
Vidare kunde även parternas förmögenhetsförhållanden beaktas.55
Det finns situationer där en återkallelse av talan har skett men där RB 18:5 st. 2 inte ska
tillämpas utan istället RB 18:3 st. 2. Omständigheterna var sådana i NJA 1962 s. 658. Där hade
ett barn instämt svaranden genom modern och yrkade att denne skulle förklaras vara fadern och
därmed utge underhåll. Efter en verkställd blodundersökning var det uppenbart att svaranden
inte var barnets far. Med anledning därav återkallade barnet sin talan varpå rätten avskrev målet.
Eftersom återkallelse skedde på grundval av upplysning om förhållande som part inte bort känt
till innan rättegången blev således inte RB 18:5 st. 2 tillämplig. Det kan även framhållas att
gränsdragningen mellan RB 18:5 st. 2 och RB 18:3 st. 2 inte är helt klar i praxis, eftersom det
enligt båda bestämmelserna är möjligt att kvitta kostnaderna.
Vidare kan en särskild processföring leda till att undantag görs från huvudregeln om
rättegångskostnaders fördelning. I RH 1999:125 rörde det sig om återvinning i konkurs där
målet hade avskrivits på grund av att käranden återkallat sin talan. Mot bakgrund av svarandens
processföring har särskilda omständigheter ansetts föreligga att käranden tillerkändes full
55 Jacobsson, s. 94 f.
28
ersättning för sina rättegångskostnader. Svaranden hade före och under rättegången
osanningsenligt gjort invändningen att en fordran hade upphört genom betalning samt åberopat
bevisning men senare frånfallit denna invändning. Om svaranden inte påstått att betalning hade
skett, hade käranden kunnat välja att för en mindre kostsam process nämligen att ansöka om
dödande av förekommen handling. Hovrätten uttalade att svaranden både förorsakat en onödig
rättegång och samtidigt förhalat processen. Sådan processföring bör leda till ett undantag från
huvudregeln om rättegångskostnadernas fördelning enligt RB 18:5 st. 2.
Enligt RB 18:5 är den part som återkallar sin talan att anse som tappande. Däremot fanns det i
NJA 1975 s. 155 vissa svårigheter med att utröna vem som skulle anses som tappande part. I
rättsfallet hade vibrationer från biltrafik på en gata vållat skador på nära belägna hus. Fråga
uppkom om skyldighet för kommunen att ersätta skadorna. Det framställdes dels
förbudsyrkanden, dels skadeståndsyrkanden; där förbudsyrkandena senare återkallades
eftersom trafiknämnden fastslagits en föreskrift att trafik med tyngre fordon av viss karaktär
skulle förbjudas. Frågan i målet rörde om skadorna skulle tålas utifrån normala
trafikförhållanden på orten. HD uttalade att olägenheterna från trafiken hade givit upphov till
att trafiknämnden utfärdat ovan nämnda förbudsföreskrift. På grund av bullermätningarna och
ett antagande om minskat försäljningsvärde, ansåg HD att käranden, trots återkallelsen, inte
kunde anses som tappande part i den mening som krävs enligt RB 18:5 st. 1. HD uttalade vidare
att det inte var kommunen som utfärdat trafikföreskriften, utan en statlig myndighet, varför
kommunen inte heller skulle anses vara tappande part. Varken käranden eller svaranden kunde
anses vara tappande part och därför kvittades rättegångskostnaderna.
4.2 Särskilda omständigheter
4.2.1 Bakgrund
Ett tydligt exempel på vad som ska anses utgöra en särskild omständighet är när käranden
återkallar sin talan efter att svaranden fullgjort anspråket som gjorts gällande i rättegången. I
RH 2001:45 uttalade hovrätten att även då käranden har återkallat sin talan på grund av att
denne fått ersättning från sitt försäkringsbolag, utgör det sådana särskilda omständigheter som
talar för att käranden inte ska utge ersättning till svaranden enligt RB 18:5 st. 2.
29
4.2.2 RH 1997:125
I rättsfallet var omständigheterna sådana att en hyresvärd hade väckt talan mot en hyresgäst för
utebliven hyresbetalning. Käranden yrkade avhysning utan att först ha framställt krav på att
hyran skulle betalas. Svaranden hade därefter betalat de hyror som utgjorde förverkandet och
grundade avhysningsyrkanden, varpå käranden återkallade talan och målet avskrevs. Hovrätten
uttalade att även om det är svårt att fastställa den exakta storleken av skuldbeloppet måste det
ändå ha varit tydligt för hyresgästen att betala förfallna hyror utan krav från hyresvärden.
Hovrätten anförde vidare att enligt förarbetena, då part återkallat sin talan på grund av att
motparten efter talans väckande har fullgjort det anspråk som gjorts gällande i rättegången,
utgör en särskild omständighet enligt RB 18:5 st. 2. Det medför att den återkallande parten bör
få ersättning för sina rättegångskostnader i sådana situationer. I målet hade förvisso inte
hyresgästen fullgjort vad hyresvärden krävt, nämligen att avflytta från lokalen. Istället hade
hyresgästen betalat hyresfordran som låg till grund för yrkandet om avflyttning. Enligt
hovrätten är den situationen att likställa med den som anges i förarbetena avseende frågan om
möjlighet att få ersättning för rättegångskostnaderna. Således har särskilda omständigheter
ansetts föreligga som föranleder att svaranden får betala kärandens rättegångskostnader i
enlighet med undantaget i RB 18:5 st. 2.
4.2.3 AD 1984 nr 129
Käranden yrkade i målet att svaranden skulle ersätta dennes rättegångskostnader. Bakgrunden
till målet var att käranden var visstidsanställd hos svaranden. Efter anställningens upphörande
fick käranden ett arbetsintyg från svaranden som endast angav att käranden varit anställd under
en viss period. Käranden var missnöjd med intyget och ville att det skulle specificeras vilka
arbetsuppgifter som käranden utfört. Enligt samtal med arbetsgivaren hänvisade denne till
arbetsgivarens fackliga ombud. Sedan stämning utfärdats inkom svaranden med ett arbetsintyg
till käranden varpå käranden återkallade sin talan eftersom rättelse hade erhållits.
Arbetsdomstolen framhöll att återkallelsen hade skett eftersom bolaget har fullgjort kärandens
framställda anspråk. Det fanns inte skäl att anse att käranden, som innan stämning utfärdades,
förgäves försökte förmå svaranden att utfärda ett intyg med specifikation av kärandens
arbetsuppgifter, föranlett onödig rättegång. Vidare har det inte ålegat käranden en skyldighet
att i intygsfrågan vända sig till svarandens arbetsgivarorganisation. Mot bakgrund av det
anförda förelåg särskilda omständigheter som föranledde att svaranden måste betraktas som
förlorande part och således ersätta kärandens rättegångskostnader.
30
4.2.4 NJA 1980 s. 53
Omständigheterna var sådana att käranden hade ansökt om stämning och yrkade att domstolen
skulle förplikta svaranden att avflytta från en till käranden upplåten lokal. Ett villkor från
kärandens sida, för att svaranden skulle upptagas i föreningen, var att verksamheten vid lokalen
skulle avslutas senast kl. 22.00. Däremot hade svaranden underlåtit att iaktta detta villkor, vilket
medfört olägenheter för andra innehavarare av bostadsrättslägenheter i fastigheten samt
kringliggande områden. Genom sitt agerande hade svaranden förverkat nyttjanderätten till
lokalen. Efter upprepade klagomål beslöt sig käranden för att säga upp svaranden till
avflyttning. Jämsides med rättsprocessen förordnade hälsovårdsnämnden i ett administrativt
förfarande att verksamheten vid lokalen skulle avslutas senast kl. 22.00 samtliga dagar eftersom
ett senareläggande av öppettiderna orsakade sanitära olägenheter. Svaranden godtog
föreläggandet och rättade sig följaktligen efter det. Mot beaktande av att svaranden vidtagit
rättelse i enlighet med hälsovårdsnämndens förordnande, återkallade käranden sin talan.
Käranden yrkade ersättning för sina rättegångskostnader. HD framhöll inledningsvis att
kärandens syfte med yrkandet var att förhindra att sanitära olägenheter uppkom och att
käranden uppenbarligen såg hälsovårdsnämndens föreläggande som en betryggande säkerhet
mot fortsatta olägenheter. Här ansåg HD att svaranden var att anse som tappande part och att
svaranden genom att inte begära prövning av sak i målet har medgivit talan. HD ansåg att
omständigheterna i målet var sådana särskilda omständigheter som föranleder att
ersättningsskyldigheten ska bestämmas på annat sätt. Således förpliktades svaranden att ersätta
kärandens rättegångskostnader.
4.2.5 NJA 1983 s. 576
Frågor kan vidare uppkomma då kärandens anspråk har tillfredsställts men inte nödvändigtvis
av sin motpart i rättegången. I målet var omständigheterna sådana att svaranden hade sålt en
klocka till käranden. Vid köpet lämnades en fabriksgaranti på ett år från köptillfället.
Fabriksgaranten var svarandens generalagent. Under några månader upptäcktes det vid två
separata tillfällen fel på klockan. Svaranden ombesörjde att felen reparerades. Innan
garantitiden löpt ut lämnade käranden in klockan ytterligare en gång på grund av fel. Svaranden
ansåg att felen bestod i vårdslöshet från kärandens sida och att garantin inte omfattade fel av
sådan art. Svaranden erbjöd sig sända klockan till sin generalagent vilket accepterades. Dock
uppkom en reparationskostnad som svaranden krävde av käranden. Diskussion uppkom kring
betalning och slutligen lämnades klockan kvar hos svaranden. Käranden vände sig därefter till
31
allmänna reklamationsnämnden [cit. ARN] där generalagenten kontaktades och meddelade
slutligen, efter viss skriftväxling, att denne avstod från reparationskostnaderna. ARN rådde
därefter svaranden att kostnadsfritt återlämna klockan och förlänga garantitiden med sex
månader och om fel skulle uppstå under denna tid så skulle inte svaranden motsätta sig att köpet
går åter. Om svaranden inte skulle välja att gå med på att återlämna klockan skulle den erlagda
köpeskillingen betalas tillbaka till käranden. Käranden hänvisade till ARN:s beslut och begärde
att få den förlängda garantitiden som ARN informerat om men svaranden vägrade och menade
fortsättningsvis att tvisten inte omfattades av garantin. Efter stämning och viss skriftväxling
förlängde ändå generalagenten garantin varpå käranden återkallade sin talan. HD framhöll
inledningsvis att generalagentens tillförsäkran om förlängd garantitid föranledde återkallelsen
och ansåg att det var rimligt att göra en avvikelse från huvudregeln under sådana här
omständigheter. Således ska svaranden ersätta kärandens rättegångskostnader. Omständigheten
att det rörde sig om en näringsidkare mot en konsument ansågs kunna tillmätas viss betydelse.
Frågan i målet var däremot vilken betydelse det får att det var generalagenten och inte
motparten i målet som tillmötesgick kärandens begäran. HD påpekade att enligt förarbetena till
konsumentköplagen ska garantigivare och säljare ses som en enhet i förhållande till köparen.
Därmed ska åtgärden ses som om svaranden själv vidtagit åtgärden. Utifrån kärandens
anledning till återkallelsen och mot bakgrund av utomstående parts förhållande till svaranden
skulle käranden betraktas som vinnande part. HD förpliktade svaranden att ersätta kärandens
rättegångskostnader.
4.2.6 NJA 2010 s. 725
I målet behandlades en interimistisk säkerhetsåtgärd. Ett elbolag levererade el till en
privatpersons bostad. Efter att privatpersonen försatts i konkurs erbjöds konkursboet att träda
in i dennes avtal med elbolaget men konkursboet avböjde erbjudandet. Därefter avbröt elbolaget
elöverföringen och begärde att konkursboet skulle teckna ett nytt avtal eller överta
betalningsansvaret samt betala gäldenärens dittills uppkomna skulder till elbolaget.
Konkursboet väckte talan mot bolaget och yrkade att domstolen skulle förelägga elbolaget att
tillhandahålla el till bostaden. HD beviljade elöverföringen tills målet slutligt avgjorts. Då huset
såldes som ett led i avvecklingen av konkursen upphördes behovet av elöverföringen dit, varpå
konkursboet återkallade sin talan. HD uttalade att utgången av det interimistiska beslutet även
bör ligga till grund avseende fördelningen av rättegångskostnaderna. Men det skulle inte vara
förenligt med allmänna processrättsliga principer eftersom svaranden inte hörts. Istället bör
32
domstolen pröva om det som svaranden senare anfört borde påverka bedömningen avseende
det interimistiska yrkandet. Vidare uttalade HD att om svarandens fullgörelse enligt domstolens
interimistiska beslut, kan anses vara tillräckligt för att tillgodose kärandens intresse varpå denne
återkallar sin talan, bör ersättningsskyldigheten bestämmas utifrån att käranden anses vara
vinnande part. Detta under förutsättningen att det som svaranden sedan anför inte medför en
annan bedömning av domstolens tidigare interimistiska beslut. Svaranden skulle härmed ersätta
käranden dennes rättegångskostnader.
4.2.7 RH 1989:113
Käranden i målet gjorde gällande att denne hade en fordran gentemot svaranden. Efter viss
skriftväxling återkallade käranden sin talan på grund av en kvittningsinvändning från svaranden
och fråga om ersättning för rättegångskostnader enligt RB 18:5 st. 2 uppkom. Käranden gjorde
gällande att särskilda omständigheter förelåg, nämligen att svaranden hade framställt
invändningar först sedan stämningsansökan ingivits och att rättegången hade kunnat undvikas
om dessa framförts tidigare. Denna underlåtenhet utgjorde, enligt kärandens mening, en
försummelse enligt RB 18:3. Målet avskrevs från vidare handläggning. Hovrätten ansåg att det
var rimligt att anta att käranden inte hade väckt talan, om kvittningsinvändningen gjorts under
de förhandlingar som förekom innan stämningen. Hovrätten ansåg att svaranden, genom att inte
ha framställt kvittningsinvändningen i tid, föranlett en onödig rättegång. Men trots
bestämmelsen i RB 18:2 avseende onödig rättegång och mot bakgrund av ovan nämnda, ansåg
hovrätten att svaranden skulle ersätta kärandens rättegångskostnader. Det kan framhävas att ett
hovrättsråd var skiljaktig och menade att det vid tillämpning av reglerna om
rättegångskostnadsersättning enligt RB 18:5 st. 2 inte bör ställas alltför höga krav på en parts
beteende före rättegången.
4.3 När särskilda omständigheter inte föreligger
4.3.1 RH 1986:172
Tingsrätt dömde till äktenskapsskillnad mellan två makar varav käranden yrkade om
underhållsbidrag för egen del men lämnades utan bifall. Käranden fullföljde talan i hovrätten
och begärde anstånd med utveckling av grunderna. Kort tid därefter återkallade käranden sin
talan. I anledning av återkallelsen yrkade svaranden ersättning för rättegångskostnader.
Käranden anförde att svaranden inte ännu beordrats uttala sig över inlagan innan den
33
återkallades och att överklagandet inte heller skickats till svaranden. Att svaranden genom
ombud på eget bevåg skaffat sig information om överklaganden kan endast vara av intresse för
svaranden när det gäller att för hans egna del överklaga domen eller inge svarsinlaga. Samtliga
överväganden ska således inte endast gå ut över käranden. Käranden ansåg även att sin skrivelse
till dess innehåll inte rimligt kan ha gett upphov till de omfattande åtgärderna vidtagna av
svaranden och dennes ombud. Hovrätten avskrev målet från vidare handläggning och uttalade
knapphändigt att kärandens överväganden skulle lämnas därhän. Käranden återkallade sin talan
och ansågs som tappande part, vilket medförde en skyldighet att ersätta motparten dennes
rättegångskostnader.
4.3.2 NJA 1981 s. 437
Bakgrunden var att makarna A förvärvade av ett dödsbo fastigheten Pantern. Vid överlåtelsen
företräddes dödsboet av svaranden dels i egenskap av dödsbodelägaren, dels som ombud för de
övriga dödsbodelägarna. Efter arvskifte ansökte makarna om stämning och yrkade svaranden
att på grund av fel i fastighet utge viss likvid. Svaranden bestred och åberopade i sitt svaromål
att käranden istället borde ha riktat talan mot dödsboet. Med anledning av svaromålet
återkallade käranden sin talan under påstående att svaranden genom försummelse föranlett
onödig rättegång. Målet avskrevs och båda parterna begärde ersättning för sina
rättegångskostnader. HD uttalade att omständigheten att svaranden i svaromålet anger sitt
rättsliga ställningstagande som föranledde återkallelsen inte skulle utgöra en särskild
omständighet som kan leda till att ersättningsskyldigheten bestämmes på annat sätt. Inte heller
förekommer det i övrigt omständigheter av omnämnt slag. Här gjordes således inte ett undantag
från huvudregeln i RB 18:5 st. 2.
4.3.3 NJA 1978 s. 473
Rättsfallet rörde ett ogiltigförklarande av faderskap, där käranden tidigare försökt få till stånd
en blodundersökning men som modern till barnet vägrade medverka till. Därför instämde
käranden barnet med yrkande om att tidigare lämnat erkännande om faderskap skulle vara utan
verkan. Sedan tingsrätten förordnat om blodundersökning och resultatet inte uteslöt
möjligheten att käranden kunde vara barnets far, återkallade käranden talan. Käranden kände
sig nödgad att tvinga fram en rättegång och ansåg att återkallandet grundades i nyvunnen
kunskap som han tidigare saknat och som han inte haft möjlighet att erhålla på annat sätt än
34
genom en rättegång. HD började med att behandla grunderna för enligt vilka en domstol kan
förordna om en blodundersökning och framhöll att tingsrätten rättsstridigt förordnat om en
blodundersökning i detta fall. HD uttalade vidare att ett erkännande av omnämnt slag kan endast
frånkännas verkan genom dom. Om målet hade prövats i sak hade domstolen haft möjlighet att
förordna om ersättning för rättegångskostnader enligt RB 18:2. Men när mål avskrivs på grund
av att part återkallat sin talan ska däremot RB 18:5 st. 2 tillämpas. HD uttalade att återkallelsen
föranledes av resultatet från blodundersökningen men att det inte fanns skäl att göra avsteg från
huvudregeln om återkallande parts ersättningsskyldighet. Således ålades käranden en
skyldighet att ersätta svarandens rättegångskostnader.
4.3.4 NJA 2007 s. 906
För att förhindra att mål ska förfalla krävs det en aktiv åtgärd från part varpå avsaknaden av
denna kan utgöra särskilda omständigheter enligt RB 18:5 st. 2. Målet rörde
rättegångskostnaderna i ett desert mål. Borgenär hade hos Kronofogdemyndigheten ansökt om
verkställighet av ett utslag i ett lagsökningsmål mot gäldenären. Kronofogdemyndigheten fann
inga hinder mot verkställigheten. Gäldenär överklagade verkställighetsbeslutet och invände
med att fordran preskriberats. HD informerade inledningsvis att mål om utmätning handläggs
under ett år från dagen från ansökan, om inte sökanden inger en ansökan om förnyelse. I
lagsökningsmålet var omständigheterna sådana att borgenären inte hade ingivit en
förnyelseansökan varpå varken tingsrätt eller hovrätt haft befogenhet att vidta ytterligare
åtgärder. Således avskrevs målet i sak efter en hemställan från borgenären. Avseende
fördelningen av rättegångskostnaderna uttalade HD att den omständighet att borgenären haft
möjlighet att förnya handläggningstiden men underlåtit att göra det, talar inte för att
ersättningsskyldigheten ska bestämmas på annat sätt. Vidare ansåg HD att borgenären inte haft
giltiga skäl att fullfölja sin talan efter att målet förfallit. Således ålades borgenären en skyldighet
att ersätta gäldenären dennes rättegångskostnader enligt huvudregeln.
4.3.5 NJA 1976 s. 360
Omständigheterna rörde ett till rätten hänskjutet mål om betalningsföreläggande. Där hade
borgenären, sedan gäldenären under förberedelsen angivit grunden för sitt bestridande,
återkallat talan varpå målet avskrevs. Den angelägna frågan i målet var om den omständighet
att gäldenären först vid förberedelsen angivit grunden för sitt bestridande kan påverka
35
bestämmandet av ersättningsskyldighet för rättegångskostnad enligt RB 18:5 st. 2.
Omständigheten i målet rörde en parkeringsavgift som borgenären krävde av gäldenären.
Gäldenären hade varit i kontakt med parkeringsbyrån angående parkeringsavgiften och ansåg
det obehövligt att svara på kravbrev från kommunen. Vidare ansåg gäldenären att det inte kunde
anses åligga denne att före inställelse vid rätten uppge grunden för sitt bestridande. Istället
menade gäldenären att borgenären hade varit försumlig, genom att hänskjuta målet till rättegång
utan att närmare ta reda på grunden för bestridande av föreläggandet. Borgenären stämde
gäldenären men återkallade sin talan kort därefter och målet i sak avskrevs. HD beskriver
inledningsvis att i enlighet med huvudregeln så ska käranden ersätta svaranden dennes
rättegångskostnader. Omständigheten att svaranden underlåtit att ange grund för bestridandet
under förberedelsen, utgör inte en särskild omständighet som föranleder att
ersättningsskyldigheten ska bestämmas på annat sätt. Det finns inte i övrigt några andra
omständigheter av angivet slag. Således förpliktades käranden att utge ersättning till svaranden
för dennes rättegångskostnader i enlighet med RB 18:5 st. 2.
4.4 Kan antas att käranden får bifall
4.4.1 Bakgrund
Av förarbetena framgår det att hypotetiska ställningstaganden om utgången i målet i sak, i vissa
fall har betydelse för fördelningen av rättegångskostnaderna och kan således utgöra en särskild
omständighet som föranleder att ersättningsskyldigheten ska bestämmas annorlunda.56
Däremot är det oklart till vilken grad och hur pass ingående den bedömningen ska vara samt på
vilket material den ska grundas på. Nedan följer några exempel där sakfrågan förfallit eller på
annat sätt inte längre är angelägen men där domstolarna ändå beaktat den antagliga utgången i
sakfrågan med hänsyn till fördelningen av rättegångskostnaderna.
4.4.2 NJA 1979 s. 769
Situationen rörde frågan om besittning till en infartsväg sedan det i ett arrendeavtal intagits en
klausul om att särskild väg ska användas till och från lägenheten. Käranden hade arrenderat en
lägenhet av svaranden men sedan trafiknämnden i Stockholms kommun utfärdat att det ska råda
förbud mot trafik med motordrivet fordon på den mellan parterna avtalade infartsvägen har
56 SOU 1938:44 s. 234 f.
36
käranden ansett att sin besittning till infartsvägen har rubbats. Svaranden hade förberett infart
på annat sätt men käranden godtog inte den icke avtalade ändringen. Genom att stänga av
tillfartsvägen har kommunen ensidigt ändrat avtalet HD anförde att denna störning har varit av
bestående karaktär och som skulle givit upphov till en handräckning för återställande av
förhållandet. Därmed förpliktades svaranden att ersätta käranden dennes rättegångskostnader.
4.4.3 NJA 1988 s. 86
NJA 1988 s. 86 behandlar ett mål där frågan om beslag förfallit men som ändå prövats med
hänsyn till fördelningen av rättegångskostnaderna. Omständigheterna i fallet var sådana att
enligt avtal överlät Föreningen Djurens Samarittjänst genom Else W (”svaranden”) vårdnaden
om katten Astor till Ingvar J (”käranden”). Katten sprang sedermera bort men återfanns av en
person som återlämnade katten till svaranden. Svaranden vägrade dock att på kärandens
begäran överlämna katten till denne. Käranden polisanmälde händelsen och katten blev tagen i
beslag hos svaranden och lämnades tills vidare i kärandens vård. Svaranden blev åtalad för
egenmäktigt förfarande. Då katten sedermera avlivades på grund av sjukdom hade frågan om
beslag förfallit. HD fastställde att det inte finns andra skäl än att anta att föreningen var ägare
till katten då avtalet slöts men att innebörden inte var att äganderätten övergick till käranden
utan endast rätt att ha katten boende hos sig med skyldighet att vårda den. Genom att katten
hade sprungit bort och efter en tid återfunnits, får katten anses ha kommit ur kärandens
besittning. Därför var katten att betrakta som hittegods när den lämnades till svaranden. Det har
således inte förelegat någon grund för beslaget. Med hänsyn till det anförda ska kärandens
yrkande om kostnadsersättning ogillas.
4.4.4 NJA 1996 s. 395
I målet hade ett förordnande av syssloman förfallit och yrkandet därom hade återkallats. Det
rörde en borgenär som begärt exekutiv försäljning av några fastigheter vari borgenären hade
pantbrev. Fastighetsägaren överklagade försäljningen varpå målet vilandeförklarades i väntan
på förordnande av syssloman. Sedan HD meddelat prövningstillstånd försåldes emellertid de
omnämnda fastigheterna exekutivt på ansökan av käranden varpå svaranden yrkade att målet
skulle avvisas. Kort därefter återkallade käranden sin talan. Båda parterna yrkade ersättning för
rättegångskostnader. Frågan i målet är huruvida sysslomannaförordnandet kan prövas eller inte
eftersom svaranden inte längre äger fastigheterna. HD framhåller att syftet med kärandens talan
37
har förfallit och skälet har varit att käranden uppnått syftet med talan genom att fastigheterna
övergått till nya ägare. Således föreligger det inte någon omständighet som tillåter prövning av
kärandens yrkande om sysslomannaskap och därför avvisades kärandens talan. Med hänsyn till
att käranden vitsordade svarandens yrkande om avvisning kan den senare gjorda återkallelsen
inte föranleda annan bedömning än att käranden ska ersätta svaranden för dennes
rättegångskostnader.
4.4.5 När utgången i målet inte kan prövas
I RH 2007:47 gällde fråga om rättegångskostnadernas fördelning efter återkallelse av talan. Det
hade uppstått en tvist i USA mellan två bolag å ena sidan och två makar å andra sidan med
anledning av att en av makarna i sitt arbete hade skadat sig på en maskin som tillverkats av ena
bolaget. I Sverige ansökte båda bolagen (”käranden”) om stämning och yrkade att svaranden,
deras försäkringsbolag, skulle åläggas att betala ditintills uppkomna rättegångskostnader på
grund av tvisten i USA. Grunden för kärandens talan var en tecknad ansvarsförsäkring som
käranden ansågs omfatta rättegångskostnader och skadestånd. Därefter hade käranden i det
svenska målet återkallat sin talan eftersom de hade träffat en förlikning med en utomstående
part, nämligen makarna. Eftersom käranden träffat en överenskommelse förlorade talan sitt
syfte. Hovrätten hänvisade till motivuttalandena och framhöll att det kan föreligga skäl att
frångå huvudregeln om rättegångskostnadernas fördelning om svaranden fullgjort det anspråk
som gjorts gällande i målet eller ett förhållande inträtt som medför att talan är ändamålslös och
det kan antas att kärandens talan skulle ha bifallits. I sådana fall kan det föreligga skäl att kvitta
kostnaderna eller i något fall tilldöma käranden ersättning för sina kostnader. Hovrätten ansåg
även att det var värt att nämna att ”det inom doktrinen råder delade meningar om Högsta
domstolen låtit rättegångskostnadsfrågans reglering styras av en prövning av det materiellt
berättigade i käromålet”. Omständigheten att käranden har ingått en förlikning med
utomstående part har helt och hållit varit utanför svarandens kontroll. Hovrätten betonade att
för att kunna göra avsteg från huvudregeln måste domstolen, i enlighet med uttalandet i
motiven, göra en prognos av utgången i målet. I det förekommande målet rör frågan huruvida
ersättningen för skadestånd ingår eller inte i försäkringen som käranden tecknas hos svaranden.
Ingen av parterna fann en fortsatt handläggning önskvärd varför detta hade varit olämpligt.
Härvid saknade tingsrätten möjlighet att i sak avgöra vem som ska anses som tappande part
varför det föreligger skäl att frångå huvudregeln om rättegångskostnadernas fördelning. Därvid
uppkom fråga om det kan anses skäligt att kvitta kostnaderna eftersom svaranden undgått att
38
begära sakens prövning. Processekonomiska skäl talar mot att svaranden, då kärandens talan
blivit ändamålslös, måste begära prövning av saken för att få sina rättegångskostnader ersatta
eller för att undgå att själv ersätta kärandens rättegångskostnader. Det faktum att svaranden
undgått att begära prövning i saken ska inte medföra avsteg från huvudregeln om
rättegångskostnaders fördelning. Enligt RB 18:5 st. 2 kan inte käranden befrias från skyldighet
att ersätta svarandens rättegångskostnader. Därefter prövade domstolen om det fanns skäl att
kvitta kostnaderna enligt RB 18:3 st. 2 men kom fram till att kostnaderna inte ska kvittas. Därför
föll domstolen tillbaka på huvudregeln om att återkallande part ska ersätta motpartens
rättegångskostnader.
4.5 Konkursfallet
Innan praxis behandlas avseende rättegångskostnader och konkurs finns det skäl att
inledningsvis kortfattat redogöra för området, för att ge läsaren en inblick som kan underlätta
förståelsen. Det förekommer obefogade konkursansökningar som kan anses fungera som ett
påtryckningsmedel för betalning men det är inte det som avses här. Problematiken rör
bestämmelsen i RB 18:5 st. 2 avseende omständigheten då motparten under processens gång
går i konkurs. Käranden kan välja att återkalla sin talan och ska enligt huvudregeln ersätta
motpartens rättegångskostnad, om ej särskilda omständigheter föreligger. Däremot ska det
betonas att svaranden har möjlighet att begära en prövning av målet i sak, under förutsättning
att han gått i svaromål och då bestäms fördelningen av rättegångskostnader efter utgången i
sakfrågan. Det ska vidare framhållas att problemen som uppkommer och berör processande
motparter gäller i stor utsträckning oavsett om part är en fysisk eller juridisk person. Det finns
några utmärkande attribut som påvisar problematiken med konkursbolag i likvidation avseende
fördelningen av rättegångskostnader. Det handlar främst om att konkursbolaget inte på sikt har
de ekonomiska resurser för att kunna föra rättegången vidare. Dessutom handlar det om att
konkursbolaget har inget egenintresse av att bedriva rättegången eftersom de likvida medel som
eventuellt kan indrivas ska förr eller senare tillskiftas aktieägarna.57
Motparts utsikter till framgång avseende ersättning för rättegångskostnader, när part är på
obestånd, är begränsade eller nästintill obefintliga. Som lösning har det i doktrin framförts
57 Söderlind, Christer, Ansvarar någon för konkursbolagets rättegångskostnader JT 1996–97 s. 239 [cit. JT 1996–97, Söderlind].
39
lagförslag att konkursbolaget ska ställa säkerhet för motpartens rättegångskostnader. En
motståndare till lagförslaget är Heuman som är kritisk till införandet mot beaktande av de
svårigheter en sådan lagregel kan medföra. Det kan medföra praktiska svårigheter att ställa
säkerhet, eftersom bolaget inte har några likvida medel och därför behöver en utomstående part
prestera denna säkerhet.58 En vidare intressant aspekt är liknelsen till ett ”bulvanförhållande”.
Det framstår som möjligt att konkursbolag kan till dess utformning likna en bulvan dvs. ett
viljelöst medel utan reella tillgångar som kan motsätta sig ekonomiskt ansvar. Förvisso är ändå
uppfattningen bakom aktiebolag att begränsa ansvaret medan en bulvankonstruktion är en
medveten överenskommelse mellan huvudman och bulvan för att åstadkomma visst syfte.59
Slutligen kan det betonas att det finns en skillnad för processande motpart ifall konkursen är
helt avslutad eller inte. När konkursen är helt avslutad har bolaget förlorat sin
rättshandlingsförmåga. Vad det kan få för konsekvenser för den pågående rättegången att part
är försatt i konkurs men som inte är fullbordad kan det bara spekuleras om.60
4.5.1 RH 2:84
Omständigheterna var sådana att käranden stämde svaranden och yrkade att svaranden skulle
förpliktas ersätta kostnader varpå svaranden genstämde. Bägge käromål lämnades utan bifall i
tingsrätten och käranden fullföljde talan i huvudkäromålet. Sedan svaranden trätt i konkurs
under rättegången återkallade käranden sin talan varpå målet avskrevs från vidare
handläggning. Svaranden valde att inte motsätta sig att målet avskrevs och yrkade vidare
ersättning för rättegångskostnader. Käranden bestred yrkandet om ersättning för
rättegångskostnader under åberopandet att svaranden såsom konkursgäldenär inte har en
självständigrätt att utkräva sådan ersättning. Hovrätten uttalade att omständigheter som kan
motivera ett undantag från huvudregeln kan vara då det är ändamålslöst att vidhålla talan och
det kan antas att kärandens talan skulle ha bifallits. När svaranden under processens gång
försätts i konkurs, innebär det ofta att ett vidhållande av talan blir ändamålslös. Därför kan
käranden ha grundad anledning att återkalla sin talan. Däremot har inte käranden i detta fall
angivit de omständigheter som skulle ge anledning att frångå huvudregeln. Därför ålades
käranden en skyldighet att ersätta svaranden för dennes rättegångskostnader.
58 JT 1996–97, Söderlind, s. 239, s. 240 ff. 59 JT 1996–97, Söderlind, s. 239, s. 245. 60 JT 1996–97, Söderlind, s. 239, s. 246 f.
40
4.5.2 NJA 2000 s. 144
Rättsfallet är intressant eftersom domstolen uttalade sig om den rådande problematiken då en
process berör insolvent motpart. I målet hade ett aktiebolag trätt i likvidation där fråga uppkom
om bolagets rätt att vara part i rättegång sedan bolaget trätt i likvidation. En viktig omständighet
här var att käranden inte längre var solvent. HD uttalade sig dels om likvidationstillståndet som
sådant dels, om aktiekapitalet hos bolag som gått i konkurs. Detta likvidationstillstånd
begränsar till viss del bolagets handlingsfrihet och även partskapacitet eftersom åtgärder som
görs efter ansökan om konkurs ska leda till bolagets avveckling. Gällande likviditeten uttalade
HD att bolag som trätt i likvidation ofta har förlorat hela sitt aktiekapital vilket medför att en
vinnande motpart riskerar att inte få sina rättegångskostnader betalda. Denna omständighet har
tidigare i praxis beaktats vid bestämmandet om bolaget ska uppträda som part i en rättegång.
Detta var enligt HD i sig ett besvär men det skulle inte medföra en särreglering av aktiebolag
som trätt i likvidation. Vidare uttalade HD även att det inte i svensk rätt finns något allmänt
krav på att den som är part i en rättegång ska ha förmågan att ersätta motpartens
rättegångskostnader. Det hade utsetts en likvidator som hade till uppgift att avveckla
aktiebolaget. Likvidatorn utgjordes inte av någon aktieägare och hade inom ramen för sin
uppgift att ta ställning till om bolaget skulle driva en process eller inte. Här ansåg således
domstolen att part erhöll en garanti att bolaget inte skulle på ett otillbörligt sätt driva processer
på motpartens risk. Vidare ansågs skyddet mot försumlig processföring även tillgodosett enligt
RB 18:7.
41
5 Analys
5.1 Nuvarande funktion
Bakomliggande syfte och funktion med rättegångskostnadsregleringen som redogjorts är flera.
Rättegångskostnaderna fyller olika funktioner i samhället, en handlingsdirigerande och
reparativ funktion. Att en borgenär kan tvinga fram en betalning genom en rättsprocess har
ansetts utgöra en säkerhet för borgenären. Men även vetskapen om att en part kan riskera att stå
sina egna men såväl sin motparts rättegångskostnader har ansetts utgöra ett incitament för att
undvika onödiga rättsprocesser. Ett vidare perspektiv bakom rättegångskostnadsregleringen får
anses vara att skapa förutsebarhet. Om enskild väljer att träda in i en process där vissa
rättegångskostnadsregler aktualiseras, krävs också tydlighet med användningens verkningar.
Nuvarande synsätt, eller rättare sagt förhållningssätt, till fördelningen av rättegångskostnaderna
är förenat med olika risker. För det första kan nuvarande tillämpningssätt anses omfatta ett slags
utnyttjande. Lagstiftaren har genom förarbetena uppmärksammat att det är allvarligt och
kostsamt att processa men det får samtidigt inte glömmas bort att det ändå är ett medel för att
kunna utkräva sin rättighet. Eftersom en återkallelse kan bero på en omständighet, som
återkallande part inte kunnat utröna i förväg eller som beror på motstående parts eller
utomståendes agerande, kan det te sig hårt att den som ändå vågar ge sig hän åt en rättsprocess
ska stå sin motparts rättegångskostnader. Det kan leda till ett försvagande av rättsskyddet och
att enskilda drar sig från att processa.
En annan risk är den förenad med konkursfallet. När motparten går i konkurs och käranden får
kännedom om motpartens ekonomiska situation ställs käranden inför en problematisk situation.
Käranden kan som tidigare nämnt återkalla eller vidhålla talan. Om käranden återkallar sin talan
är huvudregeln att denne ska anses som tappande part och ålägges en ersättningsskyldighet för
motpartens rättegångskostnader. Om käranden väljer att vidhålla talan istället och möjligen
vinner bifall med talan, kommer inte käranden erhålla ersättning eftersom motparten är på
obestånd. Det finns således ingen alternativ väg ut som inte kostar käranden pengar.
Oavsett dess storlek övervägs olika kostnader i nästan alla tvister och har en stor inverkan på
parternas processföring. Efter genomgång av praxis kan en orsak till rådande problematik vara
att fördelningen av rättegångskostnadsersättningen endast översiktligt redovisas i domar. I
42
några undantagsfall har domstolen hänvisat till förarbetena och på så vis motiverat sitt
ställningstagande. Mot bakgrund av dessa summariska motiveringar är det svårt att dra några
generella slutsatser, varför det inte på förhand går att fastställa vilka omständigheter som
kommer att bedömas som särskilda. Däremot kan några övergripande principer fastslås
avseende domstolarnas tillvägagångssätt, vilka kommer redovisas nedan. Det kan även ur en
rättssäkerhetssynpunkt ifrågasättas hur domstolarna skulle legitimera att enskild åläggs ett
ersättningsansvar som kan uppgå till höga summor, utan att ge en därtill utförlig motivering till
dess bedömning. Även om ersättningsansvaret inte skulle omfatta en hög summa, är det ändå
av vikt att enskild förstår varför en ersättningsskyldighet åläggs part för att kunna överklaga.
Den allmänna teorin om rättsskyddsprincipen kan analyseras utifrån dess ändamål. Enligt
rättsskyddsprincipen ska käranden vid en framgång med sin talan ha rätt till full ersättning för
sina kostnader som denne renderat. Vidare kan rättsskyddsprincipen verka avhållande för part
som avstår från att processa om det inte finns en välgrundad talan. Det kan anföras att det enligt
förarbetena och doktrin har skett ett fokusskifte. Från att tidigare beakta svarandens personliga
och ekonomiska attribut till att istället fokusera på kärandens rättsskydd. Vidare kan det anföras
att rättsskyddsprincipen tar endast sikte på den vinnande partens rättsskydd men inte till den
tappande. Det kan till synes vara viktigare att istället fokusera på vilket ändamål lagstiftaren
vill uppnå med bestämmelsen och hur denne föreställt sig att processande part ska förhålla sig
till rättegångskostnadsreglerna.
Bestämmelsen i RB 18:5 stipulerar att käranden är att anses som tappande part om denne
återkallar sin talan, men just den ståndpunkten har fått relativt lite uppmärksamhet. Att
bestämmelsen utgår ifrån att återkallande part alltid ska ses som tappande part kan vara ett
otillräckligt förhållningssätt. RB 18:5 är förvisso en undantagsbestämmelse i förhållande till
RB 18:1. Det framgår av RB 18:1 att utgången i målet ska styra
rättegångskostnadsfördelningen. Därav kan det av lätthet vara så att RB 18:5 följer RB 18:1 i
den bemärkelsen att om part återkallar sin talan ska denne som utgångspunkt anses som
tappande part, oavsett orsaken till återkallelsen. Men här kan det tolkas som om lagstiftaren,
direkt eller indirekt, ålagt förlorande part en innebörd om att denne processat utan skälig grund.
Men som Peter Westberg framhöll i sin artikel i Juridisk Tidskrift, kan det finnas
bakomliggande omständigheter till varför käranden väljer att återkalla eller varför svaranden
väljer att fullgöra anspråket. Återkallelsen kan även bestå i ett fullgörande från utomstående
eller av ren slump. Oavsett orsak kan det finnas skäl att nyansera synsättet avseende begreppet
43
tappande part i förhållande till återkallande part. Det är ett långtgående synsätt att alltid låta
tappande part ersätta den vinnande partens rättegångskostnader. Ett för strikt tillämpande av
den tappande partens ersättningsskyldighet kan avskräcka enskilda från att använda sig av en
rättsprocess.
5.2 Domstolarnas tillvägagångssätt
Det bör framhållas att praxisgenomgången är av mindre natur och slutsatserna från denna är
därför begränsade. Däremot kan vissa slutsatser dras som en indikation för huruvida
rättstillämpningen är enhetlig eller inte.
Avseende fördelning av rättegångskostnader i tvistemål behandlar domstolen själva sakfrågan
ingående eller nästintill uttömmande, vilket får ses som en självklarhet. Enligt huvudregeln i
RB 18:1 ska part som tappar målet ersätta motparten hans rättegångskostnad. Men här har
prövningen av kostnadsersättningen intagit en förskjuten ställning i förhållande till sakfrågan,
eftersom utgången i sakfrågan ligger till grund för kostnadsbedömningen. Kostnadsersättningen
är sekundär i förhållande till prövningen av målet i sak. I särskilda fall av ersättningsskyldighet
dvs. då rätten inte prövat målet i sak, eftersom en återkallelse av talan har skett, kvarstår endast
rättegångskostnaderna. Här kan således domstolen inte initialt utgå ifrån vem som är vinnande
eller tappande part avseende sakfrågan. Det finns knapphändig vägledning från lagstiftaren om
hur domstolen bör gå tillväga och lagstiftaren har i stor utsträckning lämnat över till
domstolarna, som har att avgöra vad som ska anses utgöra särskilda omständigheter enligt RB
18:5 st. 2.
Mot bakgrund av att kostnadsersättningen kan uppgå till lika eller än högre värde än det
omtvistade värdet och att part kan åläggas en skyldighet att betala dessa kostnader, kan
domstolens motiveringar avseende fördelningen av rättegångskostnader ifrågasättas. När
käranden återkallar sin talan på grund av att anspråket fullgjorts, är inte längre sakfrågan det
primära utan istället rättegångskostnaderna. Det borde föranleda att högre krav ställs på
domstolens motiveringar avseende ersättningsskyldigheten. Utifrån redovisad praxis kan det
vara svårt att förstå varför domstolen dömt på ett visst sätt eftersom värderingen av
ställningstagandet inte alltid framgår tydligt. Det är inte sällan domstolen uttalar att en viss
omständighet kan anses vara särskild eller stipulerar att det inte i övrigt föreligger andra
omständigheter som skulle kunna tala för att undantaget i RB 18:5 st. 2 blir tillämpligt. Men
44
sällan följer en motivering till ställningstagandet och när varken förarbetena eller domstolen
ger någon vägledning går denna osäkerheten ut över parterna. Det är svårt för parterna att
förhålla sig till den delvis spretiga och otydligs praxisen på området.
Att domstolen behandlar fördelningen av rättegångskostnadsersättningen på olika sätt kan bero
på flera olika faktorer. En faktor kan vara att det föreligger olika omständigheter i målet vilket
gör det svårt att skapa en systematisk bedömning. En annan faktor kan vara att domstolarna fått
lite vägledning från lagstiftaren om vad som ska anses utgöra särskilda omständigheter. Att
käranden återkallat sin talan på grund av att svaranden fullgjort anspråket genom betalning har
ansetts utgöra särskilda omständigheter. Av RH 1997:125 kunde även fullgörandet ges en
extensiv tolkning. I målet rörde fullgörandet betalning av hyresfordran istället för avflyttning
som käranden yrkade, vilket enligt domstolen kunde likställas med särskilda omständigheter
som föranledde att ersättningsskyldigheten skulle bestämmas på annat sätt. Liknande
omständigheter förelåg i AD 1984 nr 129 där käranden använde stämning som ett
påtryckningsmedel för att utfå sin rätt varpå svaranden, först efter stämning utfärdats, vidtagit
fullgörelse. Med hänsyn till domstolens beslut i ovan nämnda mål och utifrån förarbetena, kan
ett liknande resonemang även appliceras på mål där omständigheterna varit sådana att tredje
part företagit en åtgärd som får betydelse för parterna i rättegången. I NJA 1980 s. 53 hade
utomstående förordnat om en tidpunkt för när aktiviteterna vid den upplåtna lokalen skulle
avslutas. Svaranden rättade sig enligt detta föreläggande varpå käranden återkallade sin talan,
eftersom talan förlorat sitt syfte. Här vidtog svaranden rättelse utifrån en utomstående parts
föreläggande och eftersom käranden ansåg att det utgjorde tillräcklig säkerhet fann domstolen
att svaranden skulle ersätta kärandens rättegångskostnader. Liknande mål är NJA 1983 s. 576
där också en utomstående, i detta fall en generalagent, till skillnad från svaranden fullgjorde
anspråket. Domstolen uttalade att generalagenten och säljaren under rådande omständigheter
skulle ses som en gemensam enhet, varpå de utgjorde särskilda omständigheter. En gemensam
nämnare bland dessa rättsfall är att då utomstående vidtagit en åtgärd, som inneburit ett
fullgörande av kärandens talan, ska åtgärden kunna tillmätas samma effekt som om den
vidtagits av svaranden i målet. Däremot kan det av det ovan nämnda inte innebära att så snart
en utomstående vidtar en åtgärd som leder till att käranden vinner sitt syfte varpå denne
återkallar sin talan att undantagsregeln blir tillämplig.
Vidare har det i praxis ansetts att i vissa fall, då en omständighet legat utanför parts kontroll,
ska ersättningsskyldigheten bestämmas på annat sätt och utgöra särskilda omständigheter. I
45
NJA 2007 s. 906 hade borgenären haft en möjlighet att förhindra att målet blev desert men
underlåtit att göra detta, vilket föranledde att gäldenären skulle befrias från
ersättningsskyldigheten. Förhållandet i NJA 1981 s. 437 rörde omständigheten att svaranden i
svaromålet angivit sitt rättsliga ställningstagande som föranledde återkallelsen inte ansågs
utgöra särskilda omständigheter. Mot bakgrund av att lagstiftaren uttalat att syftet med
ersättningsskyldigheten för tappande part är att avhålla enskilda från onödigt processande, kan
det kan vara berättigat att käranden noggrant undersöker parts inställning för att undvika
obefogad process. Däremot är det inte säkert att part redan i inledande skede uppger denna
information eller hur stor betydelse det ska tillmätas. Här kan det framhävas att i RH 1989:113
var ett hovrättsråd skiljaktigt och uttalade att parts beteende före rättegången inte borde
tillmätas alltför stor betydelse. Hur uttalandet ska tolkas är oklart och då det var en skiljaktig
mening bör försiktighet iakttas. Däremot kan det ge en indikation på att fokus avseende
fördelningen av rättegångskostnader bör begränsas till handlande av part under processen efter
att stämning ingivits och inte i inledande skede. En liknande situation var NJA 1976
s. 360, där käranden hänskjutit mål om betalningsföreläggande till domstol utan att undersöka
grunden för svarandens bestridande närmare. Den omständigheten utgjorde inte heller en
särskild omständighet. En slutsats härav är att om käranden väljer att processa men underlåtit
att undersöka svarandens inställning, får återkallelsen helt enkelt gå ut över käranden själv.
Mål där domstolen går in och gör en hypotetisk sakprövning kan ge upphov till kritik.
Inledningsvis måste utrymmet för när sådan prövning kan ske vara inskränkt till mål av enkel
karaktär och där tvisten avser okonstlade rättsfrågor. Att i en komplicerad rättsfråga gå in och
göra en hypotetisk prövning av målet i sak avseende fördelningen av rättegångskostnaderna får
ändå anses orimligt och som ger upphov till bedömningssvårigheter. Det vore vidare även
olämpligt att då käranden återkallar sin talan och då svaranden undgår att begära prövning i
målet – att domstolen ändå prövar sakfrågan för att utröna hur rättegångskostnaderna ska
fördelas. Men av praxis är det dock oklart när en sådan förhandsbedömning av sakfrågan kan
göras.
Utifrån domstolens resonemang i RH 2:84 avseende fördelningen av rättegångskostnader, är en
rimlig slutsats att hovrätten inte verkar helt främmande för att se en återkallelse på grund av
motpartens konkurs som en särskild omständighet. I målet var omständigheterna sådana att
svaranden hade försatts i konkurs och ett vidhållande för käranden var ändamålslöst och hade
av den anledningen återkallat sin talan. Det kan tolkas som om hovrätten öppnar upp för en
46
diskussion och om käranden hade givit en mer utförlig förklaring till varför ett vidhållande av
talan inte längre var lämpligt, så hade käranden kanske haft möjlighet att erhålla ersättning för
sina rättegångskostnader eller att kostnaderna kunnat kvittas. Det tyder på att det finns en
möjlighet för käranden att kunna återkalla sin talan och att motpartens dåliga ekonomi inte ska
belasta käranden i form av ett ersättningsansvar för motpartens rättegångskostnader.
Sammanfattningsvis är det svårt att fastställa en enhetlig och generell metod som är överordnad
vid tillämpningen av RB 18:5 st. 2, däremot går det att utröna några övergripande principer
avseende domstolarnas tillvägagångssätt. Utifrån redovisad praxis verkar en fast utgångspunkt
vara att den som återkallar ska betala motpartens rättegångskostnader. Det räcker inte att det
föreligger vanliga omständigheter utan det krävs särskilda omständigheter för att
ersättningsskyldigheten ska bestämmas på annat sätt. Det står sig klart att om motpart betalar
eller på annat sätt vidtar rättelse så kan man relativt säkert utgå ifrån att man får ersättning för
sina rättegångskostnader som käranden. Däremot om det är sådana omständigheter som beror
på något som parterna inte råder över blir det genast svårare. I sådana situationer verkar det
som om domstolen antingen bedömer att käranden ska erhålla full ersättning för sina
rättegångskostnader eller också går domstolen vidare och gör en hypotetisk prövning av målet
i sak och om käranden skulle ha vunnit, då tillerkänna käranden full ersättning. Men som
tidigare nämnt är en sådan hypotetisk prövning av målet i sak endast möjlig i mål av enklare
karaktär. Eftersom det inte är möjligt att företa en sådan prövning i komplicerade mål finns det
anledning att tro att domstolen i sådana fall kommer att kvitta kostnaderna och låta vardera part
stå sina rättegångskostnader eller att domstolen faller tillbaka på huvudregeln att den som
återkallar ska ses som tappande part.
Utifrån redovisad praxis verkar det som om domstolen utreder om käranden fått sitt anspråk
tillgodosett och av vem eller så företar domstolen en hypotetisk prövning om vem av parterna
som skulle vunnit och låta utgången därav bestämma rättegångskostnadsfördelningen. Men när
det gäller svåra och mer specifika fall där det finns olika nyanser av yttre omständigheter blir
det genast svårbedömt och praxisen går här isär. Denna svårighet leder till en osäkerhet för
käranden, ett risktagande i förverkligandet av sin rättighet.
47
5.3 Konkursfallet
Inledningsvis kommer det hypotetiska händelseförloppet från inledningen att behandlas för att
ge en ökad förståelse för läsaren. Situationen var sådan att A stämmer B och en rättsprocess
uppstår. Plötsligt går B i konkurs under processens gång. Vidare väljer konkursförvaltaren inte
att träda in i målet för B och där kvarstår A med sin talan och yrkar ersättning för både
kapitalbelopp och sina rättegångskostnader. A inser att om denne väljer att fortsätta processa
och eventuellt vinner framgång med sin talan, finns små möjligheter att få kapitalbelopp och
rättegångskostnader ersatta på grund av motpartens rådande ekonomiska situation. Väljer
istället A att återkalla sin talan, är denna enligt huvudregeln i RB 18:5 att anses som tappande
part i processen och ska ersätta B:s rättegångskostnader om det inte föreligger särskilda
omständigheter. Med utgångspunkt härav hamnar käranden i en situation där det inte finns
några utsikter för käranden att utfå ersättning eller undgå ersättningsansvar. Käranden måste
fundera på om denne ska återkalla sin talan och då riskera att stå motpartens
rättegångskostnader eller välja att fortsätta med processen med risken att man inte får betalt alls
då. Utifrån förarbetena går det att utröna att man som käranden ska ha rätt att utkräva sin rätt
men om käranden åläggs ett ersättningsansvar på grund av att denne väljer att återkalla sin talan
utifrån omständigheter som inte ska ligga käranden till last leder det istället till förfång för
käranden.
Det är vidare intressant att förarbetena uttryckligen har ansett att särskilda omständigheter,
enligt förarbetena, ska anses omfatta omständigheten då part avlider i mål om
äktenskapsskillnad. Att inte på liknande grunder anse att då en juridisk motpart nästintill avlider
ska anses utgöra särskilda omständigheter kan ifrågasättas. Utifrån praxis på området har en
särskild omständighet ansetts omfatta då utomstående fullgjort kärandens anspråk och
omständigheten har legat utom svarandens kontroll. Här borde en parallell kunna dras till det
faktum att om svaranden går i konkurs under processens gång, är det en omständighet som
käranden i målet inte har kunnat påverka på något sätt. Detta talar för att det bör anses utgöra
en särskild omständighet som föranleder att käranden inte ska behöva betala motpartens
rättegångskostnader. Däremot, om omständigheten att motpart går i konkurs ska anses utgöra
en särskild omständighet måste det även beaktas hur en sådan reglering kan tänkas få
genomslag. Om skyldighet att ersätta rättegångskostnaderna ska åläggas motpart som gått i
konkurs, kommer det påverka samtliga aktieägare i bolaget. Här är det rimligt att beakta att
käranden väljer att återkalla sin talan på grund av att motparten är på obestånd, vilket borde
48
kunna påverka fördelningen av rättegångskostnaderna i viss mån. Men det kanske inte är
befogat att risken för konkursens väckande ska åläggas konkursbolaget. Emellertid kan det inte
uteslutas att bolag ibland knuffas ner för konkursens ruin för att senare återuppstå i en ny
skepnad. Det bakomliggande syftet med konkursen kan således ha varit av ekonomisk karaktär,
att undgå ersättningsskyldighet avseende dels sakfrågan, dels rättegångskostnaderna. Här väger
troligtvis ett partsperspektiv tyngre än ett borgenärsintresse, eftersom en konkurs inte rimligtvis
bör gå ut över processande motpart. Vidare kan ett borgenärsintresse leda till att part drar sig
från att stämma motpart med dålig ekonomi vilket inte är förenligt med förarbetena.
En tanke som diskuterats inom doktrin var att konkursbolag skulle kunna ställa säkerhet för
sina rättegångskostnader för att kunna garantera betalning vid en eventuell förlust. Idén var
förenad med svårigheter. Om å ena sidan bolaget är på obestånd, hur ska bolaget kunna prestera
en säkerhet? Men å andra sidan, om inte käranden skulle få rättegångskostnaderna ersatta måste
det enligt lagstiftarens syfte innebära ett berövande av kärandens rättsskydd. Tydligt finns inget
klart svar på frågan. Domstolen har diskuterat frågan om aktiebolag i likvidation och förlusten
av dess aktiekapital i NJA 2000 s. 144 och har antytt att det är en problematisk situation. Att
det nödvändigtvis inte föranleder att aktiebolag i likvidation ska särregleras är förståeligt. Men
om konsekvenserna av konkursen, särskilt hur förlusten av aktiekapital påverkar möjligheten
att ersätta motpartens rättegångskostnader, inte vidare undersöks är det svårt att dra några
slutsatser om vad som bör förändras. För att inte urholka kärandens rättsskydd krävs det att
större hänsyn tas till skälen bakom likvidationen eller omständigheterna i målet då motpart går
i konkurs men med det sagt är det inte nödvändigtvis rimligt att svaranden står hela risken för
konkursen. Återigen har lagstiftaren framhållit att det är en allvarlig sak att ge sig in i en process
och vem av parterna som en konkurs ska gå ut över är tvetydig. Det finns således inget enkelt
svar på hur rättegångskostnaderna bör fördelas utifrån ovan anförda. Däremot borde en
nyanserad tillämpning av RB 18:5 st. 2, avseende processande motpart som gått i konkurs,
tillförsäkra att käranden har en reell möjlighet att få sina rättegångskostnader ersatta. Det bör
även kunna fästas större vikt vid sakförhållandena bakom händelserna som sker i
konkursbolagets namn för att komma fram till en rättfärdig bedömning avseende fördelningen
av rättegångskostnaderna. Här kan det finnas skäl för domstolen att göra en förhandsbedömning
av utgången i målet i sak och om käranden hade vunnit, ha möjlighet att tillerkänna denne full
ersättning för rättegångskostnaderna. Däremot är, som ovan nämnt, metoden förenad med
svårigheter och användningen begränsas av målets beskaffenhet.
49
5.4 Inverkan på parternas processföring
Det centrala i en rättsprocess får ändå antas vara parternas processföring. Det är parterna som
dominerar processen, ensamma eller genom ombud och som genom sina ställningstaganden
sätter olika gränser. Hur part utformar sin talan och vidare processar kan få vida konsekvenser
för fördelningen av rättegångskostnaderna. Utifrån förarbetenas argumentation om att RB
genomsyras av ett rättsskyddsintresse utgör rättegångskostnadsfördelningen en
rättssäkerhetsfråga. Detta blir tydligare då mål inte prövas i sak och endast
rättegångskostnaderna återstår. På sikt kan rättsskyddsintresset komma att urholkas då part av
olika anledningar inte kan använda sitt rättsskydd fullt ut. Att inte kunna på ett överskådligt sätt
kunna förutse vad de slutliga rättegångskostnaderna kommer uppgå till eller hur omständigheter
kan bedömas kan innebära att enskilda drar sig för att inleda en process, trots att deras anspråk
är legitimerade. Nuvarande rättstillämpning från domstolarna kan leda till oönskade
processuella ageranden och därigenom verka konfliktdrivande.
Käranden hamnar i ett moment 22 avseende rättegångskostnaderna eftersom det uppkommer
ytterligare kostnader om part väljer att fortsätta driva processen men även att avsluta processen
kostar pengar, det finns ingen annan väg ut ur situationen. Käranden tvingas indirekt till att
återkalla sin talan mot bakgrund av att inte fortsätta en meningslös process. Käranden försöker
genom återkallelsen underlätta för sig själv (som även leder till förmån för domstolarna som
skulle undgå att slita en onödig tvist) men drabbar käranden negativt i och med att denna påförs
ett kostnadsansvar för rättegångskostnaderna. Lagstiftarens bestämmelse om att återkallande
part ska ses som tappande leder indirekt till ett försvårande förkäranden att dra sig tillbaka från
en process. Det är i sådana fall mer rimligt att kvitta kostnaderna än att käranden åläggs en
ersättningsskyldighet för samtliga rättegångskostnader. Mot bakgrund av att kostnaderna kan
komma att kvittas kan det motivera att part håller sina kostnader så låga som möjligt. Det är
även part som i stor utsträckning kan bedöma och avgränsa sina egna rättegångskostnader,
varför det kan anses orimligt att återkallande part som utgångspunkt ska betala bådas
rättegångskostnader.
Rättsläget är förhållandevis svävande och från kärandens perspektiv blir det en fråga om när
denne kan anta att undantaget i RB 18:5 st. 2 kan komma att tillämpas. Avseende det i
inledningen framställda scenariot där A stämmer B och förväntas nå framgång med sin talan
men B under processens gång går i konkurs. Här är det oklart hur käranden bör agera för att nå
50
bästa möjliga resultat. Rättslägets tveksamheter går här ut över parternas processföring,
framförallt kärandens. Det finns inget enkelt svar på hur parternas processföring påverkas men
att de påverkas förefaller självklart. När det inte finns en övergripande metod från domstolarna
att falla tillbaka på blir det svårt för parterna att inse vad kostnaderna för rättsprocessen kan
komma att uppgå i.
5.5 Överensstämmer tillämpningen med dess ändamål?
Lagstiftaren har inte i förarbetena uttömmande klarlagt vilka omständigheter som ska anses
utgöra särskilda omständigheter enligt RB 18:5 st. 2. Däremot har lagstiftaren givit några, om
än få, exempel på situationer som ska anses utgöra särskilda omständigheter. Undantag om
fördelning av rättegångskostnader får göras i mål om äktenskapsskillnad då svaranden avlidit,
i mål om utfående av lös sak på grund av att denna förstörts genom olyckshändelse samt i
situationer där ett vidhållande av talan kan anses vara ändamålslöst och det kan antas att
käranden skulle fått bifall. Utifrån dessa olika situationer kan det framstå som att förarbetena
till stor det valt att fokusera på käranden och dennes ställning i rättsprocessen.
Det kan urskiljas en förskjutning, från att tidigare vilja straffa en motpart för dess skuld till
rättsprocessen, en slags vedergällning, till att numera istället tillförsäkra part rättskydd. Detta
kan spåras utifrån hur domstolen förhållit sig till parterna i praxis. I RH 2007:47 hade domstolen
beaktat att den omständighet som låg till grund för bedömningen de facto varit utanför
svarandens kontroll. Utifrån lagstiftarens motiv om att käranden skulle få full ersättning vid en
vinst, för att inte rättsskyddet skulle urholkas, kan även det synsättet appliceras på kärandens
återkallelse. Om käranden här ges en möjlighet att återkalla talan men vid påföljd att som
huvudregel behöva ersätta motpartens rättegångskostnader kan skyddet likväl urholkas även
här. Här finns en presumtion att käranden ska åläggas ett ersättningsansvar trots att kärandens
återkallelse ofta i praxis baseras på grund av en omständighet som inte borde belasta käranden
i rättegångskostnadshänseende.
Regeln om att tappande part ska ersätta motpartens rättegångskostnader enligt RB 18:5 st. 2
finns nog som en förbehållsam lösning från lagstiftarens sida för att skapa en återhållsamhet
hos enskilda och förmedla att en rättsprocess bör man dra sig ifrån om det inte finns mycket
goda skäl. Men det ter sig nästan som om lagstiftaren här har likställt förlorande part här med
part som processat utan anledning. Men att den som tror på sin rättighet och vågar genomgå en
51
rättsprocess sökandes efter upprättelse men faller på grund av omständigheter som denne inte
råder kan inte anses vara i enlighet med förarbetenas uttalanden om kärandens rättsskydd.
Avslutningsvis kan det anföras att de grundläggande reglerna i 18 kap RB till stor del utvecklas
av praxis istället för åtgärder från lagstiftarens sida. Denna utveckling får till följd att
domstolarna tar sig an en roll som både lagstiftare och rättskipare och den förskjutningen kan
bero på att det som tidigare endast varit en lagstiftningsfråga nu mer blivit en bedömningsfråga
i enskilda fall. Då lagstiftaren är knapphändig i motiven till bestämmelsen i RB 18:5 är det
viktigt att domstolen i sin bedömning noga redovisar den intresseavvägning och värdering som
företas. De summariska motiveringarna som vi ser idag är till viss del problematiska. Det är ur
en rättssäkerhetssynpunkt viktigt att motiveringarna är likformiga för att kunna skapa en
enhetlig praxis. En förklaring till varför lagstiftaren valt att lämna bestämmelsen öppen kan
vara att det är svårt att på förhand gestalta vilka situationer som ska omfattas av bestämmelsen.
Därför överlämnas det till domstolen, utan någon egentlig vägledning, vilket resulterat i den
delvis spretiga praxisen på området.
52
6 Avslutande diskussion
6.1 Är en förändring av huvudregeln motiverad?
Det är oklart hur lagstiftaren tänkt att part ska förhålla sig till rättegångskostnader eftersom det
inte finns några tydliga uppställda principer. I praxis har några gemensamma principer kunnat
utrönas och även en möjlighet att ge begreppet fullgörelse en vidsträckt tolkning. Men i svårare
fall är det beroende av yttre omständigheter i det särskilda målet. En risk mot nuvarande
förhållningssätt är att kärandens rättsskydd urholkas. Däremot kan bestämmelsen enligt
lydelsen ge domstolen möjligheten att vara relativt fri i sin bedömning. Men däri ligger även
svagheten med bestämmelsen, eftersom olika bedömningar inte leder till likformighet. Styrkan
ligger förmodligen i möjligheten för domstolen att i sin bedömning betrakta orsaken bakom
kärandens återkallelse för att tillvarata det av lagstiftaren uppställda rättsskyddet.
Avseende konkursfallet leder nuvarande bestämmelse till situationer där käranden har att välja
mellan att fortsätta driva processen vidare eller återkalla talan. Om käranden väljer att vidhålla
talan kommer denne att dra på sig kostnader som den oförmögne motparten inte kommer kunna
betala och dessutom ta i anspråk samhällsresurser i form av domstolens tid. Om käranden
istället väljer att återkalla sin talan riskerar denne att åläggas en ersättningsskyldighet att betala
svarandens kostnader. Här faller all risk på käranden. Svaranden har däremot inte alls samma
osäkerheter eftersom konkursboet inte påverkas på samma sätt och konkursbolaget ändå inte
har något att förlora eftersom de helt saknar tillgångar. Det är egentligen bara ett tomt skal och
rättegångskostnaderna blir knappast en prioriterad fordring. Om käranden skulle nå framgång
med sin talan händer i realiteten ingenting, men väljer käranden att återkalla finns en möjlighet
att käranden ska betala rättegångskostnader.
Nuvarande bestämmelse såsom den lyder och innebär ge upphov till att individer i praktiken
drar sig från att processa och att stämma någon som har dålig ekonomi. Det kan i sin tur komma
att påverka den part som faktiskt har rätt. Är det rimligt att man ska avstå från att använda sig
av statens sanktionsapparat av rädsla för att inte få sina rättegångskostnader ersatta? Eller ännu
värre, även behöva ersätta motparten dennes rättegångskostnader? Återigen är det viktigt att
betona att kostnadsersättningen spelar en stor roll men trots det uppmärksammas
rättegångskostnader knappt i doktrin och domstolarna motiverar kortfattat sina bedömningar.
Det krävs ett förändrat synsätt på rättegångskostnaderna och att de ges en mer framträdande
53
roll. En mer nyanserad tillämpning av kostnadsersättningsreglerna avseende tappande part i
förhållande till återkallande part samt avseende konkursaspekten kan anföras. Det är viktigt för
kärandens rättsskydd att omständigheterna bakom kärandens återkallelse beaktas mer ingående
varvid en riskbedömning ter sig nödvändig, däremot bör sådan riskbedömning ske med
försiktighet.
Vidare bör större ansvar åläggas domstolarna, att i fördelningen av rättegångskostnader mer
utförligt motivera sina ställningstaganden och avvägningar för att ge upphov till en mer enhetlig
och överskådlig tillämpning av regeln. Men vad som kan begäras av en lag måste även ses i
förhållande till dess effekt. Konsekvenserna av en lag går ofta inte att utröna i förväg och det
är svårt att säga vad som är en korrekt lösning på problematiken. Men eftersom domstolarna
redan börjat nysta i denna röra är det ingen uppgift för lagstiftaren att lägga sig i. Möjligen kan
det vara en uppgift för HD att pröva ett mål som rör just den omnämnda problematiken vid
återkallelse, för att kunna hjälpa till att strukturera och ge vägledning. HD kan därigenom visa
vad den bakomliggande praxisen på området är och på så vis hjälpa domstolarna att utforma en
viss metod eller i vart fall några gemensamma principer att följa vid fördelning av
rättegångskostnader. Det är väldigt svårt för en tingsrätt eller hovrätt att göra en sådan typ av
strukturering. Vidare skulle en sådan vägledning ha positiv inverkan på konformiteten och
rättssäkerheten. Det kan i sin tur även leda till att parterna har större möjlighet att förutse vilka
omständigheter som ligger till grund för att part slutligen ska bära rättegångskostnaderna.
54
Källförteckning
Litteratur
Bernitz, Ulf, Heuman, Lars, Leijonhufvud, Madeleine, Seipel, Peter, Warnling-Nerep,
Wiweka & Vogel, Hans-Heinrick, Finna rätt: juristens källmaterial och arbetsmetoder,
13 uppl., Nordstedts Juridik AB, Stockholm, 2014 [cit. Bernitz m.fl.].
Ekelöf, Per Olof, Bylund, Torleif & Edelstam, Henrik, Rättegång III, 7 uppl., Nordstedts
Juridik AB, Stockholm, 2006 [cit. Ekelöf m.fl., Rättegång III].
Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik & Pauli, Mikael, Rättegång II, 9 uppl., Nordstedts Juridik
AB, Stockholm, 2015 [cit. Ekelöf m.fl., Rättegång II].
Ekelöf, Per Olof, Kompendium över civilprocessen, del I, 2 uppl., Uppsala, Juridiska
föreningen, 1951.
Gemmel, Hugo, Om rättegångskostnadsersättning i civila mål, Lithografiska Aktie-bolaget,
Norrköping, 1899 [cit. Gemmel].
Jacobsson, Ulla, Parts kostnad i civilprocess. Idéhistorisk utredning och synpunkter på
kostnadsreglernas funktion, P. A. Nordstedts & Söners förlag, Stockholm, 1964 [cit.
Jacobsson].
Kallenberg, Ernst, Svensk civilprocessrätt, andra bandet, 2 uppl., Carl Bloms Boktryckeri,
Lund, 1926.
Korling, Fredric & Zamboni, Mauro (red.), Juridisk metodlära, Studentlitteratur AB, Lund,
2013 [cit. Korling m.fl.].
Lindell, Bengt, Civilprocessen: rättegång samt skiljeförfarande och medling, 3 uppl., Iustus
förlag, Uppsala, 2012.
55
Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, 3 uppl., Författaren och Nordstedts
Juridik AB, Stockholm, 2015 [cit. Sandgren].
Wildte, Sigurd, Om kostnader i civil rättegång och deras gäldande, Elanders boktryckeri,
Göteborg, 1931 [cit. Wildte].
Westberg, Peter, Civilrättskipning, 2 uppl., Nordstedts Juridik AB, Visby, 2013 [cit.
Westberg].
Artiklar
Söderlind, Christer, Ansvarar någon för konkursbolagets rättegångskostnader, JT 1996–97 s.
239 [cit. JT 1996–97, Söderlind].
Westberg, Peter, Rättegångskostnadsansvar och riskfördelning – några anmärkningar om
rättegångskostnadsfördelningen vid återkallelse av talan i dispositiva tvistemål, JT 1995–96
s. 381. [cit. JT 1995–95, Westberg].
Elektroniskt material
Eriksson, Tobias, Fitger, Peter, Hall, Per, Palmkvist, Ragnar, Renfors, Cecilia & Sörbom,
Monika, Rättegångsbalken, kommentar till 18 kap. 5 §, version 2017-06-20 (Zeteo) [cit.
Eriksson m.fl., lagkommentar].
Bellander, Henrik, Rättegångsbalken, kommentar till 18 kap. 5 §, version 2017-06-21
(Karnov).
Offentligt tryck
Förarbeten
Propositioner
Prop 1942:5 Förslag till ny rättegångsbalk.
56
Utredningar och betänkanden
Betänkande med förslag i fråga om ändrade bestämmelser rörande ersättningen för
rättegångskostnad samt gottgörelse till vittnen och sakkunniga, 1918 [cit. 1918 års
betänkande].
SOU 1938:44 Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk, del II [cit. 1938:44].
SOU 1926:33 Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning,
del III [cit. SOU 1926:33].
Nytt juridiskt arkiv, avdelning II
NJA II 1943 s. 1 ff.
Rättsfall
Högsta domstolen
NJA 1976 s. 259
NJA 1976 s. 360
NJA 1978 s.473
NJA 1979 s. 769
NJA 1980 s. 53
NJA 1981 s. 437
NJA 1983 s. 576
NJA 1987 s. 317
NJA 1988 s. 86
NJA 1996 s. 395
NJA 2000 s. 144
NJA 2002 s. 241
NJA 2007 s. 906
NJA 2009 s. 342
NJA 2010 s. 725
NJA 2014 s. 677
57
Hovrätterna
RH 2:84
RH 1986:172
RH 1989:113
RH 1997:125
RH 1999:125
Svensk Juristtidning
Cars, Thorsten, Parts kostnad i civilprocess, SvJT 1965 s. 183.
Arbetsdomstolen
AD 1984 nr 129
Författningar
Rättegångsbalken (1942:740).
Konkurslagen (1987:672).
Lag (1946:804) om införandet av nya rättegångsbalken.
Top Related