PB 2016 3 1 2016 3

Jul i Frösunda!

Grundad 1978 Nr 3 2016

Så skapades 2017 sidan 2

Böcker & bibliotekarier sidan 3

Varma strumpor i Lövsättra sidan 6

Mer än dubbelt i Frösunda sidan 8

Den evige jubilaren sidan 13

Bidde bara 3, men ändå 600! sidan 16

2 2016 3 3 2016 3

Den får också min röst. Den har så fina färger, säger Elin Holmgren. - Den får min röst också, säger Måns Svensson. - Bra med lite variation på fo-tografer, tycker Bertil Hellsten. Det är torsdagskväll hemma hos Bertil Hellsten. Snön har vräkt ner trots att det bara är den nionde november. Det har kommit flera decimeter och det är fullt kaos i Stockholm. Chris-tina Fredgård Lysdahl som bor i Enebyberg har inte vågat sig ut med bilen, och Måns fick sitta på Östra station flera timmar. Elin tog på sig långstövlar och pul-sade över tomten till grannen. Nu är alla här utom Christina. Henne har man kontakt med på telefon. Det är dessa fyra som utgör juryn i fototävlingen om bilder till hembygdsföreningens alma-nacka 2017. Arbetet påbörjas efter varma svampmackor och lingondricka. - En bild på kyrkan igen. Kanske inte lika kul, tycker Måns. Hur ser den här ut då? - Min favoritvinterbild, säger Elin. - Och den här är en höjdare, trumpetar Bertil. - Den här kanske, säger Måns. - Men den här är roligare då, tycker Bertil. Det är fina moln, men man vet inte var det är. - Det kan ju vara i Kårsta,

På julmarknaden:Så skapades år 2017

- Vi lägger dem i årstidsordning. Det här är vår, säger Bertil. - Kanske sensommar - höst, säger Måns. - Det blir mycket vinter, tycker Elin. - Ja, titta ut får du se, säger Bertil. Elin skrattar. - Året går runt i en cykel, funderar Elin och börjar lägga bilderna i en cirkel. - Nej, vi lägger dem i en rad, bestämmer Bertil. Nu börjar det bli vår. - Vi har bara en, konstaterar Elin. - Kan det här vara maj? Du som är botanist, säger Bertil och menar Måns. - Men den här då? Oktober tycker jag, säger Elin. Men december, den där, den ville du ju inte ha, klagar hon. - Vi har ingen april, det är det akuta problemet. Bertil låter något bekymrad. Men det här då? Det kan vara vår. Det är ett aprilskämt. Jaha, nu gör vi ett slutligt

urval. Januari börjar året ... Bertil sjunger en stump. - Det här kan vara en mars-bild. Ja, nu har vi tolv bilder och tolv månader. Det kan inte bli bättre, triumferar Bertil. Var är tickan? Vi har ju klippt isär alla bilderna. Här är den. Christina ringer. Bertil svarar. - Tack, det här var ju din idé, så det är ditt fel. Bertil skojar till det. Nästa gång träffas vi när det inte är så snöigt. Tack för hjälpen. Ber-til avslutar samtalet. - Nu har vi fattat ett beslut, säger Bertil nöjt. - Har vi fattat det? undrar Måns. - Jag ska tänka efter, svarar Elin. Nu har jag fattat det. Tröttheten har kommit ifatt Elin. Fnissen blir fler och ljudligare. Bertil tittar efter vem som tagit bilderna och räknar upp vinnarna: Anna Thorsaeus, Emelie Björkman, Eva Lau-rell, Eva Sognevik, Lena Stennemark, Renée Paulsson och Susanna Bischof. Och Eva Sognevik har med hela 6 bilder. Men så hade hon också skickat in 73 bilder av de 106 som kom in totalt! - Men det är inga gubbar med! konstaterar de tre jury-medlemmarna. - Men det här gick väl bra

Vinnarna i årets almanackstävling utsågs en kaosdag i novem-ber. Men kaoset var kreativt, och juryn lyckades fylla årets alla månader med fotografernas härliga Frösundabilder.

Resultatet offentliggjordes när årets julmarknad just hade inletts, och försäljningen av Frösundas bästa hembygdsal-manacka kunde börja.

ändå? Lite kaos blev det förstås, tycker Bertil. - Kreativt kaos säger Måns. Nu är vi i hamn. Och sedan var det bara att göra kalen-dern färdig och trycka den. Det fungerade utmärkt och på julmarknaden den 10 december fanns almanackorna där. Då delade vi också för första gången ut det stora pris, som säkert kommer att kon-kurrera med Nobelpriset på samma dag. Vinnarna fick en almanacka, applåd och evig berömmelse. Och almanackorna såldes förstås på marknaden, tillsammans med de sedvan-liga granarna, hemslöjden, hembakt bröd, lotter, fika och mera. Vädret var också optimalt julanpassat med fallande flingor. Hela julmarknadsfestligheten avslutades med traditionellt luciatåg i Frösunda kyrka.

säger Måns lite lurigt. Det uppstår ett fniss runt bordet. - Nej, den ligger pyrt till, säger Bertil. - Vi samlar ihop dem vi röstat på, fö-reslår Elin. Nu har Christina sms:at. Hon har fått bilderna via datorn och valt ut några. Hon vill ha kommentarer om sitt val. - Hallå, det är Bertil Hellsten, Frösunda. Vi har tittat och kryssat för våra favoriter. Kan du titta och välja ut dina tolv favoriter och ringa och berätta det. Det är viktigt att känna igen sig. Äpplen kan ju vara var som helst. Vi har varit samkörda på vissa bilder men tyckt olika om andra. Vi hörs! Bertil trycker av telefonen. - Gumman Lindström passar till påsk, säger Måns. - Va? säger Bertil. Jaha, hon ser ut som en påskkärring med hucklet på huvudet.

foto Mats Hellsten

2 2016 3 3 2016 3

Så här års, när julen står för dörren och mörkret sänker sig tidigt över Frösunda, så är det inte fel att sät-ta på sig fårskinnstoff-lorna och krypa upp i älsklingsfåtöljen med en god bok och något gott att dricka. Innan tv:n fanns kunde det hända att en del fa-miljer samlades på kvällen för högläs-ning. Och det händer även idag hemma hos Anna Fogelberg, ungdomsbibliotekarie i Vallentuna. Vallentuna bibliotek har tio anställda bibliotekarier. Av dem bor två i Frösunda. Det är inte dåligt för en befolkning på ca 700. Anna bor i Tarby, och hennes kollega heter Hanna Hellsten och bor i Holm-berga. De är alltså arbetskamrater till vardags. Från Knivsta till VallentunaTill Vallentuna bibliotek kom Anna från en tjänst i Knivsta. Hanna fick tjänst på Vallentuna bibliotek när hon gått färdigt sin utbildning på universitetet i Uppsala. - Jag gjorde praktik i Vallentuna, och när jag var färdig skulle en av biblioteka-rierna gå på föräldraledighet, så jag fick det vicket.

Både Anna och Hanna har många års utbildning bakom sig. Anna läste både litteraturvetenskap och kulturvetenskap innan hon kom till Umeå och läste på-byggnadskursen för att kunna få tjänst som bibliotekarie. Annas mål var egentligen att bli författare. Som bibliotekarie kände hon att hon var nära den drömmen. - Jag visste att jag ville arbeta med barn, kanske förskollärare eller musiklärare. Men det blev barnbibliotekarie för Annas del. - Fast i Vallentuna är jag ungdomsbib-liotekarie. Men författardrömmen då? Jo, Anna är författare också. I förra årets sista nummer av Sockenstrunt fick läsarna ett smakprov på Annas författarskap.

Från butik till bibliotekEfter gymnasiet arbetade Hanna flera år i butik. Hon tyckte om att ge service till kunderna. Så småningom ville hon plugga igen. Hanna kom in på en kurs på kulturvetarlinjen och valde inriktningen konstvetenskap. Hon har alltid tyckt om att skapa med penna och pensel och gjorde tidigt små blommor bredvid mattetalen. Bibliotek tyckte hon också om, men hade kanske aldrig varit någon bokslukare. Läsning och intresset för böcker hade ändå alltid funnits. Hon ville jobba med något som hörde ihop med konst. Under praktikperioderna som ingick i kursen upp-täckte Hanna att konstvärlden var väldigt snäv och elitistisk. Så småningom sökte hon till en plats på påbyggnadskursen för Biblioteks- och informationsvetenskap i Uppsala. Under intervjun stod det plötsligt klart för Hanna att hon hade hittat rätt. - Det var nice att komma tillbaka till den akademiska världen. Både Anna och Hanna hade svårt att förstå vad jobbet skulle innebära under studietiden. - Kursen var väldigt teoretisk. Lärarnas mål var att alla skulle fortsätta sin utbild-ning som forskarstudenter. Men vi ville bli folkbibliotekarier, och lärarna bara suckade, säger Hanna.

Bibliotekarierna Anna Fogelberg och Hanna Hellsten bor båda i Frösunda och är två av Vallentuna biblioteks tio bibliotekarier.

4 2016 3 5 2016 3

- Det var först när jag började arbeta som jag verkligen förstod att yrket var rätt för mig, säger Anna. - Man får göra så mycket som man inte vet om innan man börjar jobba. - Det är svårt att veta vad i utbildningen man använder i yrket. Jag tycker att jag har nytta av att ha studerat på universitet över huvud taget, och att veta hur man samlar information och avgränsar, tycker Hanna. - Ja, att leta information på olika sätt, säger Anna. Men det är en väldigt liten bit i det stora man gör. Men allmänbildningen är jag tacksam för. Det kommer in folk på biblioteket och förutsätter att vi vet vad de letar efter. De är inne i sitt intresse och pratar som om vi vet vad de talar om. - Ja, då får vi fånga upp något av vad de berättar, och söka efter det på datorn. Sökord är vi bra på, så vet man ungefär inom vilket område och i vilken avdelning man ska leta, så kan vi hitta det som de letar efter, fortsätter Hanna.

Detektiven på bibblan - Det handlar om detektivarbete, säger Anna. Mycket arbete handlar om att läsa av folk och vad de är ute efter. - Men folk vet ofta inte vad de letar efter, konstaterar Hanna. - Ibland kommer dom in och vill ha en bok om ett visst ämne, och tror att det går att hitta. - Eller elever som ska skriva en uppsats, och som inte förstår att de inte kan skriva allt om det ämnet. Då får man ta ned dem på jorden och föreslå att de plockar ut en del att skriva om. - Jag var så nöjd häromdagen när jag löste ett problem, berättar Anna. Det var en kvinna som sökte en bok om standardfraser för brevskrivning. Någon sådan hittade vi inte. Hon hade inte svenskt ursprung så jag inbjöd henne till vårt språkkafé, och hon kom. Där hade jag letat fram fraser, och vi fick ett bra samtal på språkkaféet om hur man skriver olika typer av brev på svenska. Anna var 24 år och Hanna 29 när de var klara med utbildningen. Som barnbibliotekarie arbetar Anna med sagostunder för barn och muntligt berättande som hon brinner för. Hon håller också i skrivarkurser för barn och leder bokklubbar. Kreativt bibliotekAnnas och Hannas arbete är väldigt fritt. Deras kreativitet kommer till användning i arbetet. Anna brukar använda dockor, sång, modellteater och ibland till och med skattjakt under sagostunderna. - I språkkaféet använder jag mig av teman, och ibland spel och annat. Kräver arbetet att man är kreativ? Anna tänker efter. - Jo, men jag känner inget krav, krea-tiviteten bara kommer. Har man som jag arbetat länge så har man mycket att ta av, och samma sak kan användas på lite olika sätt i flera grupper.

Liten saga att läsa i juletid. Den är hämtad ur en sagobok som har tillhört bibliotekarie Hannas farfars mormors far. Han fick den i ”mark-nadsgåva” år 1839 då han var tio år.

4 2016 3 5 2016 3

Hannas titel är socialbibliotekarie, eller uppsökande som man också kan säga. Hon halkade in på det via ett vikariat hon fick. - Det passar dig bra, säger Anna. Alla våra tjänster är väldigt olika. Hannas önskan att ge service har hittat hem här, men utan kravet på att få folk att konsumera. Hon söker upp personer som inte kan ta sig själva till biblioteket. ”Boken kommer” är en sådan verksamhet. Där plockar hon ihop böcker efter önskemål, som hemtjänsten tar med sig till beställaren. Är man synskadad kan man få talböcker skickade till sig. De ska inte förväxlas med ljudböcker som är inlästa böcker som bokförlagen säljer. Talböckerna tillhandahålls av en myndighet och ska stå neutrala i motsats till den kommersiella ljudboken. Besök på äldreboenden och arbets-platser för funktionsnedsatta ingår också i tjänsten. Där får Hanna använda sin kreativitet. - Idag är man ganska sjuk när man kommer till ett boende. De flesta klarar inte längre att läsa böcker. Därför använder Hanna mycket bilder och även musik när hon till exempel talar om årets högtider eller årstider. Vallentuna bildarkivs bilder används flitigt. - För personer med funktionsnedsätt-ning är min uppgift att hjälpa dem att få tillgång till böcker genom högläsning, eftersom många inte kan uttrycka att de skulle vilja läsa böcker. Hanna använder så kallade Lättlästa böcker. De är skrivna på lätt svenska. En del är nyskrivna, eller också har man skrivit om klassiker på lättare svenska. - Det är bra litteratur och lika fängslan-de, betonar Hanna. Fyra bibliotekVallentuna har fyra bibliotek. Det låter mycket. Men annat var det i slutet av

1800-talet, då folkrörelserna bildades och frikyrkan växte sig stark. I så gott som varje frikyrkoförsamling och nyk-terhetsförening i Sverige fanns ett litet bibliotek. Juniorföreningen i Frösunda missionsförsamling hade ett litet bibliotek där ungdomarna kunde låna böcker. Man utsåg bibliotekarie bland medlemmarna som skulle sköta utlåningen och vårda böckerna. Utbudet var inte stort, men tron på att böcker kunde ge vidgade perspektiv var desto större. Dessutom fanns skolbibliotek i Frösunda. När Anna växte upp i Valdemarsvik kom bokbussen. Hon minns spänningen att få kliva in och ta för sig av berättelserna i böckerna. Böckerna kom nära Sveriges invånare. Ett av Vallentunas bibliotek ligger i Kårsta. Där är Hanna filialansvarig. Det betyder att hon ska sätta upp böcker, städa bokhyllor, beställa böcker, ta emot beställda böcker, plocka ihop beställda böcker, lägga in tidskrifter i datasystemet och svara på frågor. På måndagar kommer Kårstaskolans klasser och lånar böcker. På onsdagar är det öppet för allmänheten. - Nu har Kårsta bibliotek även blivit Meröppet. Det innebär att man kan komma in till biblioteket med sitt lånekort och en personlig kod även när ingen är där.

Försvinner boken?Men vad tror de båda bibliotekarierna om framtiden? Kommer boken att försvinna? Nej, de är båda rörande överens om att det inte kommer att ske. - Men man kanske kan läsa böcker på andra sätt i framtiden också, säger Anna. Hanna berättar att det bloggas mycket nu. Det betyder att någon skriver om sig själv och vad man gör och tycker, men det går bara att läsa ”på nätet”, alltså i datorn. Men många bloggare ger nu ut

sina bloggar som böcker. Och tycker att det är det finaste man kan göra! Till sist: Kan vi få några boktips? Nu blir det tyst. - Det är svårt när man inte ser böckerna, säger Hanna. - När man ska komma på något så här blir det svårt. Det är mycket lättare när man är i biblioteket. Då kommer jag på massor med förslag, säger Anna. - Jag kan säga vad jag själv läser just nu, fortsätter Hanna. Jag har fastnat i serien om Maj av Kristina Sandberg. - Jag har läst Astrid Lindgrens krigsdag-böcker. De handlar om samma tid säger Anna. Hanna blir ivrig. - Jag tänker också på Elisabeth Åsbrinks bok om 1947 som handlar om tiden efter andra världskriget och nazismens fortsätt-ning, och då kan man se hur allt hänger ihop och det är inte så länge sedan. Jag tänker också på mormor och mamma när jag läser de här böckerna. Jag förstår dem bättre. - Vi läser en serie böcker som handlar om en trädkoja som byggs ut gång på gång säger Anna. Den första boken heter ”Vår jättestora trädkoja med tretton våningar” av Andy Griffiths. Barnen tycker den är rolig. Det är en galen högläsningsbok för skolåldern. - Jakten på Jack läser vi, berättar Hanna. Den handlar om mytiska figurer som troll och drakar, och utspelar sig på en massa olika platser i Stockholm. Man blir sugen att åka och titta på platserna när man läser den boken. Vad gör man för att få barn intresserade att läsa? - Man läser högt tills de blir intresse-rade. Jag håller på med ett experiment om hur länge jag får läsa högt för mina barn, säger Anna. Vi försöker att samlas hela familjen för att lyssna. Då får vi en gemensam upplevelse som vi kan referera till med små skämt eller ord.

I Vallentuna bibliotek arbetar de två Frösundabibliotekarierna. Förr var kanske bibliotekariens huvuduppgift att stämpla lånehandlingarna. I dag är uppgifterna betydligt mer mångsidiga. Och stämplarna är avskaffade.

6 2016 3 7 2016 3

Det kom en dam till Frösunda. I sin väska hade hon en gammal inspelad intervju av sin mormor Elin som växte upp på torpet Lövsättra under Berg. Nu ville hon dela med sig av sin skatt och undrade om Sockenstrunt var intresserad. Så tack vare Ulla Hansen kan vi nu ta del av berättelsen om familjen Andersson på torpet Lövsättra. År 1875 gifte sig Fredrik Andersson, född 1852 i Rimbo, och Carolina Konstan-tia Abrahamsdotter, född 1855 i Närtuna. 1880 flyttade de från Skepptuna till Berg i Frösunda, kanske som statare. Sedan till Vreda 1 som hörde till Gräbylund, som det står i kyrkboken. 1888 blev de torpare på Lövsättra, men hade halv stat under Berg. De fick barnen Carl Henrik 1877, Henning Hjalmar 1880, Gerda Konstantia 1883, Hulda Lovisa 1885, John Fredrik 1887, Elin Karolina 1890, August Isidor 1892, Märta Desideria 1895 och slutligen Johan Oskar 1897. Han dog efter 16 dagar. Sonen John flyttade till Stockholm. Han brukade skicka lådor med torkad frukt hem till familjen. Dotter Elin blev barnflicka för direktör Schuberts tre pojkar i Djursholm. Hon fick följa med familjen på semestrar. - Vilken skillnad det måste ha varit för mormor att komma till en stor villa i Djursholm från torpet Lövsättra i Frösun-da! säger Ulla. Resten av familjen lämnade Lövsättra 1906 och bosatte sig på Erikslund under Vreda, fortfarande i Frösunda. Fredrik ti-tuleras då som jordbruksarbetare. Hustrun Carolina dog 1911.

Kvar i FrösundaEfter Erikslund flyttade Fredrik till Lind-hem, också under Vreda, 1913. Då bor inga barn hemma längre. 1916 flyttar Fredrik ännu en gång, nu till Johannelund som också låg under Vreda. Sista flytten går 1930, förmodligen tillbaka till Lindhem där han dör 1936. På Frösunda kyrkogård finns stenen fortfarande kvar vid Fredriks familjegrav. Familjen flyttade alltså runt i Frösunda många gånger. Det var vanligt på den tiden. Den längsta tiden bodde de ändå på torpet Lövsättra. Om den handlar ett inspelat samtal med Fredrik och Caro-linas dotter Elin som gjordes 1978. Där samtalar Elin med sin systerson Ejnar Garphult.

Elins minnen - Hur firade ni julen förr i tiden på det lilla torpet Lövsättra i Frösunda? - Jo, pappa tog in en vacker gran och vi var väldigt noga med att den skulle vara vacker. Och den fick vi hjälpas åt att klä. Och då hade vi bara stearinljus på den tiden och sätta i. - Vad satte ni i mera än ljus i granen då? - Jo, det var karameller som vi klippte själva. - Ja, julgranskarameller som man säger. Äpplen lär också ha förekommit, har man sagt. - Ja, äpplen satte vi i. Mamma ville göm-ma några stycken, dom där sura äpplena som hon sa var vinterfrukt. Så vi satte i dom också. - Brukade ni stöpa ljus själva? - Nej, det gjorde vi inte. Men annars så gjorde hon allting. Så hon vävde, och vävde mattor till jul och la på dom över hela golvet. Och så när vi fick kaffe så tog vi koppen med oss och satte oss. ”Du ska sitta på den mattan”, sa vi ungar till varandra. Vi valde ut dom där trasmattorna, och så satt vi på dom med den där koppen kaffe. Vi tyckte det var så högtidligt att få nya mattor på golvet. Och så stärkte hon gardiner som hon strök och satte opp, minns jag. Hon var väldig på att arbeta. - Skinka, köpte ni det? - Nej, vi hade gris själva. - Som slaktades då på hösten? - Ja, den slaktade dom själva. Och vi hade både korv och så där, och saltade ner resten av grisen. Och ibland kunde dom sälja en bit för att få en slant. Det var så

ont om pengar på den tiden. - Ja, och mamma Carolina bakade själv förstår jag? - Jaa då. Hon bakade rågbröd och jullimpor. Så fick det stå och surna lite, surlimpor kallade hon dom. Men dom var runda. Vi var så förtjusta i dom där. Och så bakade hon rågsiktskakor i veckorna. Och då skar hon brödet i kilar. Då stod vi och mätte, vi barnungar. ”Han fick stör-re”. ”Hon fick bredare än jag”. Och då sa mamma att ”Man ska visst väga för att ni ska vara nöjda”. Annars fick den ena mer än den andra. - Hur många barn var det som var hemma? - Det var Hulda och John och jag, August och Märta. Och Gerda kom som hem och hälsade på till jul. Hon hade plats i Stockholm.

Katten var en syster - Jag kommer ihåg när Märta kom till världen. Vi skulle vara i kammarn. Så fick jag höra att det börja skrika i köket, och jag visste ju inte vad det var, utan jag kom infarande och sa: ”Jag ska bara öppna åt katten”. Jag trodde det var katten som var utanför dörren och skrek. Han jamade jämt när han skulle in. Men det var Märta som hade kommit till världen. Ja, då var jag ju bara barn så jag förstod inte. - Så alla barn föddes hemma? Fanns det barnmorska som kom, eller klarade Carolina av det ändå? - Jo det fanns en barnmorska. Fru Baudou hette hon. Hon var väldigt snäll. - För att återgå till julfirandet: Brukade ni gå eller åka till julottan?

Varma strumporförr i Lövsättra

Torpet Lövsättra som det såg ut 1983 när Frösunda hembygdsförening besökte det på vårpromenad.

foto Ejnar Carlsson

6 2016 3 7 2016 3

- Vi brukade gå ner, hela familjen. Alla som kunde gå. - Var det långt till kyrkan? - Ja, nog var det väl en timme att gå alltid. Drygt det tror jag. Och så en timme tillbaka. Så det tog halva juldagen innan vi var tillbaka. - Var kyrkan uppvärmd på den tiden eller var det kallt i kyrkan? - Jag tror att dom hade kamin. Men jag tyckte det var väldigt högtidligt att komma till kyrkan för dom sjöng ”Var hälsad sköna morgonstund”, då med. - Hur var livet i övrigt då på Lövsättra? Vi har hört att det var knalt om pengar ibland. Var det svårt med maten också? - Ja, det var ont om pengar, men vi be-hövde aldrig svälta. Pappa hade så kallad halvstat fast han var torpare. Han hade sju tunnor råg minns jag, och två tunnor vete. Och det där lät han mala uppe vid

kvarnarna på oppsocken. Så rågbröd fanns det alltid. Men vetebröd var det väl inte varje vecka inte. - Och så odlade man potatis och lite grönsaker och sådant själva? - Potatis och sill om kvällarna, och potatis och strömming minns jag, kokt strömming. Då fällde hon ut ett stort köksbord med en skiva så där, och så satt vi runt omkring. Och pappa, han var så duktig att äta. Jag minns att han hade så stor skalhög på sin tallrik. Han var så frisk och duktig. - Hade ni några egna kor i ladugården? Eller var det bara grisen som fanns där? - Nej då, vi hade två kor. Det var Blomma och Hjärtros, hette dom. Ja, och kalvarna som kom ibland sålde dom, och ibland så lade dom på så dom blev kallade kvigor. Och dom kunde dom sälja sen till någon. Dom skötte om det

väldigt bra, så dom fick en bra slant för det där.

Vävde, sydde och stickade - Vävde mor Carolina också? - Ja, hon vävde. Vi hade lin nere på ängen, som de kallade den. Och det där linet tog hon vara på. Skäktade och brå-kade och spann utav det. Och sen vävde hon det. Och då blev det söm på mitten på de där lakana. Vi fick ha det där till underlakan, och vi tyckte att det var så vasst minns jag. Men det var rätt kallt i stugan, så jag minns att hon hade gjort en brasa, och så stod hon och värmde täckena framför brasan och la på oss barn där i sofforna. Jag minns att hon var väldigt snäll och kärleksfull. Hon spann också. Vi hade ett par får, så hon spann den där ullen. Och så sticka hon strumporna då. Bena på strumporna de kunde hålla längre än fötterna, så hon fick sticka i nya fötter och hälar när de blev trasiga. Jag minns att jag låg i sängen och tänkte ”Det där hinner inte mamma få i ordning till i morgon, inte”. För jag visste att de var så varma och rara de där strumporna när de var nystickade. ”Jo då”, sa hon,”du ska få dom i morgon”. Och jag vet att när jag vaknade på morgonen hängde dom vid spisen, för hon tvättade opp dom lite för att dom skulle bli mjuka. Och då hängde dom där vid spisen. Och då minns jag det var så skönt att gå till skolan med de där nystickade strumporna. - Det är intressant att få höra från gamla tider, vi som har vuxit upp i modern tid. Vi vet ju inte hur svårt det kunde vara. Därför är det väldigt roligt att moster Elin kunde berätta det här!I Lövsättras ladugård fanns både kor och grisar som

ofta föddes, växte upp och slaktades på samma plats.

Lövsättratorparen Fredrik Andersson med tre av sina döttar, Elins systrar: Hulda till vänster, Gerda och Märta till höger om honom. Bilden är tagen om-kring 1925 hemma hos dotter Gerda på Sigtunagatan i Stockholm.

foto Ejnar Carlsson

foto från Ulla Hansen

8 2016 3 9 2016 3

En liten gosse växte upp i Småland. När han blev något större började han i real-skolan, dagens högstadium, och fick åka buss in till närmaste stad. Bussen fylldes varje morgon av andra skolelever. Men konstigast var det någonstans i Hovslätt vid Stationsvägen. Där steg det på en flicka. Sedan steg hon på igen. Och igen. Det blev tre stycken exakt lika flickor. Varje gång. Han hade aldrig sett trillingar förr och blev lika omtumlad varje gång de steg på. Och ändå borde han åtminstone ha varit van vid tvillingar eftersom hans mamma hade två systrar som var tvillingar. Nya

Mer än dubbelt i Frösunda

Hur lika är vi människor? Vad är det som gör oss lika och vad är det som gör oss olika? Måste man vara tvilling för att likna någon annan? Och måste man likna någon annan om man är tvilling? Eller trilling?

upplevelser är alltid omtumlande. Men det var då det. Om du tycker att du ser fler tvilling-ar idag än för tjugo, trettio år sedan så stämmer det. Det har skett en ökning av tvillingfödslar i västvärlden. Det beror bland annat på att kvinnor väntar med barn. Fertilitetsbehandlingar har också bidragit till ökad födsel av tvillingar. Idag föds mer än hälften av alla tvil-lingar av mammor som är över 30 år. En kvinna över 30 släpper ofta fler ägg åt gången vid ägglossning. I Sverige föddes 114 907 barn 2014. Av dem var 2,9 % tvillingar och 0,07 %

trillingar. Om din mamma har fött tvil-lingar är det större chans att du också får tvillingar. Om du är kvinna vill säga. Man behöver inte vara identiskt lika för att man är enäggstvillingar. Det finns de som är det, men också de som skiljer sig åt i utseende. Enäggstvillingar har nästan exakt sam-ma frekvens på hjärnvågor. En del tror att det kan vara förklaringen till att vissa tvillingar vet vad den andra tvillingen tänker och känner. Dessa fakta är hämtade från Tvillingsaj-ten på nätet. Om du är nyfiken på hur det är att vara tvilling och trilling så är det bara att fortsätta att läsa. Sockenstrunt har träffat några av dem som bor i Frösunda och fått höra deras berättelser.

- Visste dom om det? - Nej, det var en överraskning. Jag har hört berättas att barnmorskan sagt att "det kommer en till". Tror inte att jag hittar på. Ordväxlingen som pågår är mellan de båda tvillingbröderna Johan och Henrik Stolpe. Platsen är köket på Lyckåsen där Johan Stolpe har byggt ett hus åt sin familj. Henrik och hans familj är mest Frö-sundabor på helgerna och somrarna. Då bor han i det hus som hans farmors bror, Helge Jansson, ägde fram till sin död. Sedan köpte pojkarnas pappa Elky Stolpe fastigheten Åvasta, som han hade arrenderat många år av Helge, och slog ihop den med Vreta. Det var i början på 1980-talet.

Johan och Henrik Stolpe När Elky gifte sig och bildade familj tog han först över sina föräldrars jord-bruksfastighet Vreta. Pojkarnas farmor och farfar flyttade då in till Vallentuna. Dit åkte Johan, Henrik och deras syster Kristin för att bada. Det fanns nämligen varken vatten eller toalett inne på Vreta. Där fick pojkarna också dela rum. Men när familjen flyttade från Vreta till ett nybyggt hus omkring 1975, inte så långt ifrån Helges, fick de tre barnen varsitt rum. Johan är äldst av tvillingarna. För dem spelar det ingen roll men många frågar. - Vi var väldigt lika som barn, säger Johan. Det var tur att det fanns fotografer som åkte runt och fotograferade för vi har många kort från vår barndom.

Familjen hade ingen egen kamera då. Och pojkarna var så lika att mamma Harriet var tvungen att binda ett snöre om handleden på en av dem för att veta vem hon hade bytt blöja på. - Mamma klädde oss alltid lika, säger Henrik. Men annars var det inget särskilt med deras uppväxt. - Man hade alltid någon att leka med, säger Johan. Pojkarna hade samma kompisar, och de tog aldrig fel på dem. De kände också igen deras röster i telefonen. De kan heller inte minnas att det var något problem i skolan med att lärarna blandade ihop dem. - Men nu kan det hända att vi blir hopblandade, säger Johan. Jag var på en mässa nyss och då kom en fram och frågade om jag fortfarande jobbade på Skansen.

8 2016 3 9 2016 3

Men jag har aldrig jobbat där, utan det var Henrik. Sånt händer ofta. Det ska tilläggas att båda har rört sig i samma bransch. Båda har arbetat som elektriker även om Henrik idag gör lite annat, men bådas arbete är i byggsektorn. Därför har de rört sig runt på byggen och andra arbetsplatser och det gör att många känner igen dem. Henrik minns plötsligt hur det var när de spelade fotbollsmatcher mot lag som de inte kände. Då kunde de höra att några från det andra laget ropade - Han är ju överallt! Men då blev motståndarna informerade om att de hade med tvillingar att göra. Det har annars aldrig legat för dem att försöka driva med någon genom att ge sig ut för att vara den andre. Henrik säger, att nu när han är vuxen får han många frågor om hur det är att vara tvilling, särskilt på arbetet. Många

vill veta hur lika de är. Henrik brukar då svara - Har ni inte märkt att vi bytt ibland? När Johans svärmor var på besök och hon och Johans sambo Heléne var nere i Vallentuna, säger Helénes mamma plöts-ligt: Titta, där kommer Johan. Men då var det Henrik som kom gående. Även författaren till denna artikel har stirrat på Henrik i tron att det var Johan. När han inte hälsade, och kvinnan han hade med sig inte var Heléne satte tankarna igång. Vad pågår här? Så det finns uppenbarligen risker med att vara tvilling. Johan och Henrik har alltid känt sig som två individer. Men står de nära varandra då? Nej, det tycker de inte, men då protesterar Johans sambo Heléne. Hon tycker att de har en tät kontakt. De vet inte om de är enäggs- eller två-äggstvillingar. Men det finns saker som de gör lika. De skriver båda med höger hand,

men använder gärna vänster till annat, till exempel att hålla ishockeyklubban i. Och de har samma temperament och är lika långa. Båda valde elektrikeryrket, och de gillar att göra samma saker. Båda har va-rit fotbollsspelare men det kanske också berodde på att pappa Elky var lagledare. Men det finns också skillnader. Den enes lugg ligger till höger och den andres till vänster. De har inte valt kvinnor som påminner om varandra och de har ingen telepati mellan varandra. - Men ibland händer det att brorsan ringer när man precis tänkt ringa, säger Henrik. Fast vem händer inte det?

James, Philip och Liam AdamsDe har inte varit ifrån varandra mer än två dagar på 15 år. - Det kändes konstigt, säger Philip. James och Liam håller med. James, Philip och Liam är trillingar och bor utefter gamla vägen mellan Grebylund och Solsta. När de föddes bodde familjen i England men när pojkarna var ett år flyttade de och mamma Jessica till Sverige. Mamma Jessica är uppväxt i Lindhol-men, men har rötter många generationer bakåt i Frösunda. Det började med att trillingarnas mormors morfars farmor Karolina Enqvist kom till Frösunda som barn 1832. Släkten bodde sedan kvar och trillingarnas mormors morfar och mormor, Birger och Hulda Roos, bodde på Lagerlund som ligger öster om vägen mot Kårsta, strax före södra avfarten mot Rolsta. Pojkarna är födda med kejsarsnitt fyra veckor för tidigt. Det var jobbigt och tungt för deras mamma mot slutet av gravidite-ten.

James plockades ut först. Han vägde 2,2 kg. Sen var det Philips tur och sist kom Liam. Philip vägde 2,5 kg medan Liam var ett halvt kilo lättare. - Jag kom sist och är minst, så jag är verkligen lillebror, säger Liam - När ni var bebisar var ni ruggigt lika, säger mamma Jessica. Barnen sov på tvären i samma spjälsäng till att börja med. De sov bra på nätterna och var väldigt synkade så att de sov och var vakna samtidigt. De är ju väldigt lika, det vet de, och har full förståelse för att andra har svårt att se skillnad på dem. När de var i England senast frågade någon på gatan om de var tvillingar. - Nej, hade pojkarna svarat förvånat, vi är trillingar! - Jag frågade min pappa om de inte kunde räkna till tre i England, säger James lite på skämt. Pojkarna var väldigt empatiska och hjälpsamma redan som ettåringar. Da-

gispersonalen hade aldrig stött på något liknande. De månade om varandra och andra barn, de hämtade nappar åt varandra och till andra barn som var ledsna. Det är därför lätt att förstå att två av pojkarna har valt barn- och fritidsprogrammet i högstadiet. Båda har haft praktik i skolor. Philip berättar ivrigt om sin praktik i en trea på lågstadiet. - Jag älskade det. Jag hade raster på 40 minuter men jag tog bara 20 minuter för jag ville jobba med barnen och vara nära dem. Mitt mål var att förbättra deras dag. Det fanns en kille där som alltid var sur och som inte gjorde så mycket. Jag ägnade mycket tid med honom och pratade om att det var bra att lära sig saker. Han tyckte nog att det var kul med en kille. Det fanns bara en till på skolan, resten av personalen var kvinnor. Efter att jag pratat med honom blev han mer motiverad att lära sig och började arbeta med sina uppgifter. - Det var häftigt, säger mamma Jessica beundrande. James var på förskola i Gustav Vasa-skolan, där han själv hade gått. Vaktmästaren kände igen James. Han frågade:

Det går lätt att skilja på Henrik och Johan Stolpe när Henrik har glasögon och skägg. Men så kanske det inte alltid är, och många har tagit fel.

När Henrik (vänster) och Johan (höger) var riktigt små var deras mamma tvungen att knyta ett snöre runt den ena handleden för att hålla reda på dem.

foto från Johan Stolpe

10 2016 3 11 2016 3

- Var inte du trilling när du var mindre? - Jag svarade att vi är det fortfarande, berättar James med ett förvånat uttryck i ansiktet. Både James och Philip vill bli lärare medan Liam har valt en annan väg. Han vill bli elektriker. James, Philip och Liam har fått många underliga frågor genom åren. James fick en gång frågan: - Om jag slår dig, kommer de andra att känna det då? Och en annan gång frågade någon om de kunde veta var de andra är om de skulle komma ifrån varandra? Nej, de har ingen telepati mellan sig. Trillingarna vill inte gärna vara ifrån varandra. Det bekräftar mamma Jessica. - Vi är väldigt tajta, säger James. Idag skulle jag gå och handla, men Philip ville inte hänga med. - Men så såg jag James gå iväg, och då kändes det fel att han skulle gå ensam, så jag gick efter, säger Philip. - Vi har varit ifrån varandra två dagar som mest! säger James. Pojkarna har alltid haft varandra som lekkamrater. Om andra velat vara med och leka så har de fått det såklart. När de blir bjudna hem till någon så gäller det alla tre.

De skulle aldrig gå ensamma. Och de har alltid haft samma kompisar. Även om pojkarna står väldigt nära varandra, så har de alltid känt sig som egna individer. Mamma Jessica har aldrig klätt dem lika. När de var mindre blev det så att de ofta hade kläder i ”sin” färg. Philip tyckte om blå, Liam grön och James röd. Jessica berättar att de sällan kunnat ärva kläder av varandra eftersom de oftast varit lika stora och haft samma storlek på kläder och skor. Philip har dock ibland haft turen att växa lite fortare på längden och då har han fått nytt såklart och de andra har ju kunnat ”ärva”, precis som vilken syskonskara som helst. Men det är verkligen inte ofta. För det mesta får ju alla tre nya kläder samtidigt. Alla trillingarna har fått olika roller, precis som i alla syskonskaror, fast de är födda samtidigt. Det har bara blivit så. Fast James är äldst, så har han inte storebrors roll. Den har Philip tagit. - Det gjorde han redan som liten, säger Jessica. James har blivit lite mellanbarn och Liam är ju lillebror och har också den rollen. Fast det är ju bara en minut mellan dem. James och Liam klagar på att Philip pratar för mycket. - Vi får ju inte prata, säger de. Stämningen blir en aning upprörd innan lugnet återvänder. - Det är viktigt att få säga vad man tycker, säger Jessica och vänder sig till två av bröderna. Och deras personligheter är olika. Philip är den som tycker om att prata och han gillar sport. James och Liam fördrar att spela dataspel. Men så har vi den klassiska frågan om de har lurats, och det har de. I sexan bytte Liam och James klass i två dagar. Det var rektorn som kom på

dem. De hade haft ett test på en lektion och ”Liam” hade gjort ett mindre bra resultat. Rektorn påpekade att det här visste hon ju att han kunde. Då kom det fram att det inte var Liam utan det var James, och att Liam var i James klassrum. Det här var nya uppgifter för mamma Jessica som var överraskad över deras påhitt! - Vi sprang i korridoren för ett tag sedan, säger Phi-lip. - Vi hade svarta jackor på oss, fortsätter James. Vi tänkte att om en sprang först och sen kom den andra och sen den tredje så skulle folk inte fatta hur man kunde komma springande på nytt och på nytt.

Och det lyckades. Skoleleverna som såg dem reagerade och såg frågande ut. - Men det händer tråkiga saker också, säger James. Jag åt lunch och Liam var på toaletten. När han kom sa dom att han redan ätit, så han fick ingen mat. James berättar också när det var äppel-paj och han inte fick ta, eftersom köks-personalen påstod att han redan tagit två bitar äppelpaj. Men då upplyste han dem om att han var trilling. Hur ser framtiden ut då? Hur ska de kunna vara ifrån varandra eller ska de inte det? Alla tre säger att de inte tänkt så mycket på det. - Vi tre bor i ett och samma hus, slänger James ur sig på skoj. Philip erkänner att det rör sig sådana tankar i huvudet ibland: - En här, en är där. Shit, nej. Snart är det dags att ta körkort. De får snart övningsköra. Någon har föreslagit att de kan ta ett körkort som de kan låna av varandra. Men de inser att de då bara kan köra en i taget, så det är inte så praktiskt. Att vara trilling drar ögonen till sig. - När vi går i Täby Centrum. När några ungar går förbi så hör man att de börjar viska eller skrika. De är trillingar! Det är mest kul men ibland är det jobbigt. - Särskilt när vi sitter och äter på Don-ken och alla tittar på en, säger Philip. Då undrar man om man ser konstig ut. I Hjälmstaskolan fanns det fyrlingar för några år sedan, en flicka och tre pojkar, men de var inte särskilt lika. När de möt-tes i skolkorridoren kunde de retas med att de var fyrlingar och pojkarna bara var trillingar. - När vi var sura för det och behövde trösta oss, så kunde vi säga att vi i alla fall var mer lika än de var säger James. - Ja, och vi är väldigt tajta. Om en stan-nar, stannar alla. Om en springer, springer alla, konstaterar James.

Trillingbröderna från vänster Liam, James och Philip med lillasyster Elin.

Alla har vi varit små. För tio år sedan var, från vänster, James, Liam och Philip också lika, men något mindre.

foto från Jessica Adams Corell

foto från Jessica Adams Corell

10 2016 3 11 2016 3

De är enäggstvillingar, Nadine och Stefanie Älfvåg. Det bekräftar mamma Karin. När hennes två flickor föddes år 2000, 19 dagar före beräknad nedkomst, så gjordes genast ett test, och lite senare ett till. Båda testerna fastslog att flickorna var enäggstvillingar. Nadines och Stefanies mormor och hennes syster är också enäggstvillingar. Mamma Karin berättar att varje gång hon var gravid funderade hon och hennes man Lars på om det skulle kunna vara tvil-lingar hon bar på. Men inte när de väntade flickorna. Först efter halva tiden gjordes ett ultraljud där barnmorskan ställde frågan: - Vad säger ni om vi säger att det är två? - Mamma blev glad att det var två, säger Nadine. - Pappa var säkert glad han också, tror Stefanie.

kadana kläder eller färger. Hon ville att de skulle få en egen identitet. Flickornas mormor och hennes syster blev alltid kallade för tvillingarna, och de kläddes lika. Nadine och Stefanie känner flera tvillingpar som klätt sig identiskt och alltid hängt efter varandra. Det är inget som Nadine gillar. Nej, flickorna har sina egna stilar. - Du är mer tjejig, säger Stefanie till Nadine, och jag gillar färger och har mer punkstil med svarta kängor och sånt. - Vi gillar inte samma inredning heller, säger Nadine. Stefanie vill ha det lite gammaldags med trä, medan Nadine hellre väljer nyskapande i svart, vitt och blankt. Nadine visar nöjd upp hur lite nytt letat sig in i familjens kök. Hon pekar på det vita, kantiga kylskåpet, kaffebryggaren och tekokaren i svart och stålgrått. En stark kontrast till skurgolvet, hyllor med rader av gamla burkar och en gammaldags träsoffa. - Och mat som jag gillar, gillar inte Nadine, säger Stefanie. Men saker de ogillar har de gemensamt, som att åka buss. - Nej, ni har himla olika personligheter, men era röster är lika. Det är omöjligt att höra skillnad när man ringer hem och någon av er svarar, säger Karin. På frågan om de försökt utnyttja sin likhet så svarar de att de skulle kunna gå på varandras lektioner i skolan utan att läraren skulle märka något. Men eftersom de har olika hårfärg just nu, så skulle det nog inte gå. Men det har hänt att skolkompisar har tagit fel. - Du gick ju dit nyss men du är ju här nu! Nu går flickorna i olika gymnasier i Täby, men de ligger bredvid varandra. Vid ett tillfälle gick brandlarmet och alla skulle samlas på skolgården. Stefanie och Nadine möttes vid uppsamlingsplatsen och då upptäckte de nya klasskamraterna att de var tvillingar. - Kul att se de andras reaktion, säger flickorna samstämmigt. Nadine och Stefanie har aldrig känt att de alltid måste hänga ihop. Däremot har omgivningen ibland inte förstått att de också behöver andra kompisar. En del har trott att de ju har varandra, så det är ingen fara. Kompisar och deras föräldrar har ibland svårt att veta om man måste bjuda båda till kalaset, även om det bara är en av dem som är kompis. För Nadine och Stefanie är det inget bekymmer. Trots att båda intygar att de behandlats som två olika individer, så svarar de ja på frågan om de någon gång önskat att de inte var tvillingar. - Ja, tänk om Nadine var ett år äldre, så har jag tänkt, säger Stefanie. - Varför då? - Mamma och pappa är inget problem, men kompisar och lärare som säger fel namn. Man orkar inte till slut, så irrite-rande.

Nadine och Stefanie Älfvåg

Att Nadine blev det sjätte barnet och Stefanie det sjunde i familjen verkade inte vara något bekymmer. Louise, som är äldst i syskonskaran, satte ett ultimatum att om det inte blev flickor skulle hon flytta hemifrån. Hon hade ju redan fyra yngre bröder. Därför tog Karin och Lars för första gången reda på vilket kön barnen hade, för att hjälpa Louise med bearbetningen. - Man var ju less på småsyskon, men det funkade väl efter ett tag. Men det var mycket uppmärksamhet över att de var två. Det berättar Louise, som kommer ut i köket för att fylla på vattenflaskan innan hon försvinner till sin fotbollsmatch på Björkvallen. Av alla syskon känner Nadine Stefanie bäst. De höll ihop och lekte bäst med var-

Stefanie, vänster, och Nadine, höger, håller sig olika med olika kläder, stilar och frisyrer. Men ansiktena är ändå ganska lika.

Nadines och Stefanies mamma klädde tvillingar-na i olika kläder redan från början. Och så har det fortsatt med olika kläder och personligheter.

andra. Om de ser en serie på tv så vet de vad den andra tycker om den. Hur lika är då Nadine och Stefanie till sätt och utseende? Har de samma intressen och vill de alltid vara med varandra? De vägde olika mycket när de föddes. Den ena vägde 2,4 kilo och den andra 2,7 kilo. - Jag hade smalt ansikte och du var rundare, säger Nadine till Stefanie. - Vi var inte så lika när vi var 4 - 5 år, men vi har blivit det när vi blivit äldre. Vi har velat vara så olika som möjligt, för att vi såg så lika ut i ansiktet. Mamma Karin säger att hon aldrig klädde dem i li-

foto från Karin Älfvåg

12 2016 3 13 2016 3

Vardagsrummet hemma hos Klara och Ester Hellsten är fullt av kreativitet. Klara förklarar att där borta på bordet är det Ester som tagit fram pyssel, som hon köpt för egna pengar. Att det är leksaker på hela golvet är lillebror Hugos fel, påstår hon. - Jag har målat egna pärlor, säger Ester. Klara och Ester är 7 år, och så är de tvillingar. - Hur vet ni att ni är tvillingar? - För att vi är födda på samma gång, säger Klara. Ester förklarar: - Vi är födda på samma dag. - Men vi vet inte om vi är enäggstvil-lingar eller tvåäggstvillingar, säger Klara. - Skulle ni vilja veta det? Jo, det vill de. Men vad är det för skillnad på att vara enäggs- eller tvåäggstvilling? Ester säger, att om man är enäggstvilling så är det ett ägg som delar på sig. Men om

man är tvåäggstvilling så är det två ägg istället för ett. - Tycker ni att ni är lika varandra? Det är båda flickorna överens om. Så frågar de vad jag tycker. - Både ja och nej, säger jag. - Mamma och pappa tar fel ibland, men inte så ofta, säger Ester. När flickorna var små hade de namnskyl-tar på sig på förskolan, för personalen hade svårt att se skillnad på dem. I sexårs fick de ha sina halsband med E och K på sig. Klara och Ester går i samma klass. Det är föräldrarnas beslut. Och de vill gå tillsammans. Alla i klassen vet att de är tvillingar. Men skolkamraterna verkar ha svårt att skilja dem åt. De gissar sig fram för att ta reda på vem som är vem. - Dom säger ”Yes”, när dom har rätt, säger Ester. Fröknarna säger ”Hade jag rätt?” Dom är inte säkra, konstigt nog.

Flickorna föddes med kejsarsnitt. De togs fyra veckor för tidigt. Klara förlöstes först, sen togs Ester ut. Klara är alltså äldst. Eller? Är det i så fall viktigt? Ester tycker inte det är viktigt. Hon tycker inte att hon är lillasyster. - Eftersom vi kom ut samma dag kan det ju inte vara så. Klara håller med. - Jag är lillasyster, säger flickornas 3-årige bror Hugo. - Nej, du är lillebror, rättar Ester fost-rande. - Jag var lite större fast Klara föddes först, säger Ester. - Vad är bra med att vara tvilling? - Att man har någon att leka med jämt, svarar båda. - Men blir ni inte trötta på varandra? - Nej, men vi bråkar ibland, säger Ester. - Tycker ni att det är svårt att vara ifrån varandra? Ester berättar om den gången som hon efter stor vånda beslutade sig att vara hemma, och pappa och Klara åkte själva till affären. Ester satt i soffan och tittade på Bolibompa på tv. Hon kom på sig med att prata med Klara, som om hon vore där. Klara säger att hon vill vara ensam med någon av föräldrarna ibland, men Ester vill hellre att de ska vara tillsammans. Båda är vänsterhänta, men de blir lite osäkra. - Jag ritar med vänster, säger Klara. - Vad ritar jag med? undrar Ester. Hon tar fram ett papper, och det gör Klara också. Båda ritar varsin gubbe, först med höger och sen med vänster hand. De visar resultaten, och det syns tydligt att den vänstra gubben blir finast.. - Hur tror ni att det blir när ni är vuxna? - Jag vet att Esters och mina barn blir kusiner, säger Klara. Klaras mamma och pappa har nästan aldrig klätt flickorna lika. Ibland har de haft samma kläder, men olika färger. - Vi vill ha samma kläder, men vi har nästa inga. Vi vill ha samma kläder och samma frisyr så att vi kan gömma oss. Sen ska den ena sticka upp på ett ställe och den andra på ett annat. Då ser det ut som den har flyttat på sig, utan att någon märkt det. Det blir som en teater. Men det har vi inte gjort, för vi har ju inte samma tröjor, men det går ju att fixa. Det är Ester som förklarar. - Då kommer ni ju att luras. - Det är roligt, säger Ester förtjust. - Ska du skriva på mer papper? säger Klara lite klagande. - Jag orkar inte mer, säger Ester. Då gör jag så här. Ester lägger sig på soffan med fötterna upp på ryggstödet. - Nu är jag trött säger Klara. Nu vill jag spela. Hon böjer sig ner och hämtar upp ”pad-dan” från golvet, startar den och börjar spela Minecraft. - Du kan se hur det stavas. Hon ljudar M- i- n- e- s- r- a- f- t.

Ester och Klara Hellsten

Ester, vänster, och Klara, höger, är så lika att många tar fel. Men fast per-sonligheterna är mer olika än ansiktena så är de väldigt samspelta.

De nyfödda tvillingarna var helt förväxlingsbara. Bara kläderna skilde dem åt.

Flickorna måste hela tiden tala om vem som är vem, men de är lite luriga. När någon frågar Ester om hon är Ester, så brukar hon svara ”Nej, jag är inte Ester, jag är Klara. - Det kommer bara. Det är lika för Klara. Men så brukar Ester säga - Men, vad sa jag, jag är inte Klara, jag är Ester. Flickorna tycker det är roligt när andra tar fel. De blir aldrig trötta på att klasskamraterna inte vet vem som är vem. De har samma vänner, men måste inte alltid vara med varandra i lekarna.

foto Hanna Hellsten

12 2016 3 13 2016 3

Inge Ohlsson, Bergförsta ordförande 1976 - I något sammanhang började vi tala om att ha en hembygdsförening. Jag kom-mer ihåg att Jean Bokström, Ann-Marie Jäverbrant och jag träffades hemma på Bergs gård och diskuterade. Jean var väl-digt drivande på att vi skulle göra något. Ann-Marie Jäverbrant var duktig, hon var sekreterare. Jag blev vald som ordförande. Hur mottogs föreningen? - När vi kungjorde det här att vi skulle ha en hembygdsförening tyckte alla att det var bra. Fanns det inga motsättningar? - Nej, jag kan inte påminna mig det. Det var när stationshuset kom som det fanns de som undrade vad vi skulle ha det till. Åsikterna delades mellan oppsocknes och nersocknes. Oppsocknes ville inte ha det. På årsmötet 1977 avsade sig Inge ord-förandeskapet och in klev Sven Billersjö som ordförande.

En av Frösunda hembygdsförenings mest regelbundna aktiviteter är jubileumsfiran-de. Sedan föreningen startade 1976 har vi oftast jubilerat var femte år. I år har vi firat 40 år. Men firandet och andra aktiviteter kommer inte av sig själva. De kräver att Frösundaborna aktiverar sig, och det har vi alltså gjort. En del uppdrag utförs lite i

skymundan, medan andra är desto tydligt synligare. Till dem hör förstås uppgiften att vara föreningens ordförande. Här ger vi lite bilder av vad som hänt under de olika ordförandena. En del av det som hänt kommer de ihåg själva, annat har både de och vi glömt, men en del finns att se i gamla protokoll och i tidningen Sockenstrunt.

Frösunda hembygdsförening:Den evige jubilaren

Under de 40 åren har föreningen haft 13 olika ordföranden. Och de har verkat under olika långa tider. Sven Billersjö var aktiv i två perioder med längst ordfö-randetid på sammanlagt 12 år. På andra plats, om detta nu är en tävling, kommer Owe Eklund med sex år. Inte långt efter kommer så Anne-Marie Karlsson som i två omgångar har lett verksamheten i fem år. De övriga ordförandena har verkat mellan fyra och ett år. De årtal vi anger vid respektive ord-förande är egentligen inte kalenderårtal utan verksamhetsår. Ordförandena tillsätts och byts normalt ut vid årsmötet som kan inträffa vid lite olika tider i början av året. Om en ordförande alltså anges ha varit aktiv ett visst år så betyder det att hen tillsatts det året men även varit verksam till årsmötet under nästa år. Meddelas för att förvirring inte ska uppstå.

Hembygdsföreningen bildades i Frösundagården där de flesta mötena också hållits under årens lopp. Här är Frösundaborna samlade efter en vårprome-nad första året, 1976.

I samma lokal 40 år senare firades årets jubileum med sång och musik. Föreningens ordförande har bytts ut ett antal gånger, men stämningen är oförändrat god i Frösundagården.

foto Ejnar Carlsson

14 2016 3 15 2016 3

Anne-Marie Karlsson, Grebylundordförande 1983 - 1985 - När jag blev ordförande kretsade det väldigt mycket om stationshuset. Upprust-ningen gick lite på sparlåga då det fattades pengar. Vi arbetade mycket för att hem-bygdsföreningen skulle skjuta till pengar. - Undervåningen hade inte gjorts nå-gonting åt, då all tid gick åt till bostaden. 1985 skulle Roslagsbanan fylla 100 år, och då ville vi att undervåningen skulle vara i skick så vi kunde ha firandet där. Det gick också i lås, och vi hade ett väldigt fint firande i Stationshuset, även om inte något ånglok trafikerade vår sträcka. - Mycket tid gick också åt till att ha vårpromenader, midsommarfirande, jul-marknad och även höstmarknad.

Agneta Ivgren, Löfstaordförande 1986 - 1988Agneta kommer inte ihåg allt föreningen gjorde. Ett projekt var att få till sänkt hastighet på stora vägen, förbi kyrkan. Med så blev det inte. Hembygdsmuseet i stationshuset kom däremot till under hennes tid som ordförande. 1986 firades också hembygdsförening-ens 10-årsjubileum med helstekt lamm från Löfsta. Agnetas man Bo var grillmästare.

Sven Billersjö, Billstaordförande 1977 - 1981Sven Billersjö är den som varit ordförande längst tid. I två omgångar ledde han för-eningen i totalt 12 år. I första omgången var föreningen fortfarande ny och sökte sin identitet. Sven ledde verksamheten in på många vägar. Han valdes vid årsmötet 1977 som hölls på valborgsmässoafton. Bland alla aktivteter som kom till under hans första tid var promenader till Tallen, Rolsta, Brända bergen i Solsta, Säterringen och runt Stolp Ekeby-sjön.. Redan tidigare hade föreningen firat valborg och midsommar, och hållit jul-marknad. De aktiviteterna fortsatte och utvecklades. En torpinventering inleddes, och flera bussutflykter gjordes i föreningens regi till bland annat Gamla Uppsala och Wira bruk. Hembygdsföreningen lyckades också få kommunen att bygga om Frösundagården med nytt förråd, nytt kapprum samt dusch- och omklädningsrum.

Bo Hellström, Framnäsvägenordförande 1982Under Bos ordförandeskap gick verksam-heten vidare i de spår som nu hade börjat stabilisera sig. Där fanns bland annat valborgsmässoeld, midsommarfirande och julmarknad. Dessutom gjorde föreningen det året en bussutflykt till Linnés Hammarby.

Sven Billersjö, Billsta ordförande 1989 - 1995Under Sven Billersjös andra period som ordförande ville kommunen utreda even-tuella byggplaner i centrala Frösunda. Då tillsatte hembygdsföreningen en arbets-grupp för att följa vad som hände och som kunde komma med förslag som passade Frösundaborna. Några konkreta planer kom dock aldrig. Upprustning av stationshuset fortsatte. Stationshuset hade en separat ekonomi, men föreningen hjälpte till att bygga en toalett på nedervåningen, vilket gjorde att aktiviteterna i huset kunde öka. Stations-huset fick också nytt tak 1990 – 1991. År 1994 gav hembygdsföreningen ut en skrift om slaget vid Helge å. Den var skriven av professor Bo Gräslund som placerade det historiska slaget i Frösunda. Texten publicerades även i Sockenstrunt 1990.

Anne-Marie Karlsson, Grebylundordförande 1996 - 1997Precis som Sven Billersjö har Anne-Marie Karlsson varit ordförande två gånger i föreningen. Under sitt andra ordförande-skap fick Anne-Marie vara med att rädda godsmagasinet vid stationen. SL ville riva, men hembygdsföreningen fick överta och restaurerade magasinet. Föreningen hade också höstmarknad vid stationshuset och deltog i en nationell riksmarsch som samlade pengar till Can-cerfonden. I den kom Vallentuna på andra plats i länet, och Frösunda blev bättre än både Markim och Orkesta. Hembygdsföreningen ordnade även ungdomsverksamhet i Frösundagården.

foto Ejnar Carlsson

14 2016 3 15 2016 3

Hans Palmekrans, Frösundagårdenordförande 2007 - 2010Förutom det vanliga arbetet i föreningen var det mycket med stationshuset, bland annat målning av de runda vindsfönstren samt vindskivorna mot parkeringen med inlånad lift. Magasinet fick även nya brädor på lastkajen. Boulebanan togs i bruk med cirka 25 personer som spelade, åt korv och drack kaffe. Hjärt- och lungräddning startades med ungefär 15 deltagare det första året och med något färre deltagare året därpå. Berndt Wredh startade övning i qigong på måndagsförmiddagarna. Kyrkan köpte tillbaka Frösundagården från kommunen, och hembygdsföreningen får hyra Frösundagården utan kostnad till årsmöten, valborgsfirande och julmarkna-der.

Monika Blumenthal, Åvastaordförande 2006 - Jag var inte ordförande mer än ett år. Av familjeskäl kunde jag inte fortsätta. - Som nyinflyttad var det ett bra sätt att få inblick i hur bygden fungerade. Det var ett sätt att bli Frösundabo. Under Monicas tid anordnades den första vårmarknaden i Torsholma ridhus. Även tisdagsträffar på dagtid i stations-huset började anordnas under hennes tid. Verksamheten bestod av kaffekonsumtion, snack och till stor del kortspel.

Owe Eklund, Stolp-Ekebyordförande 2000-2005 - Vår verksamhet vilar på sin tradition, där valborg, midsommar och julmarknad har sina förutbestämda tidpunkter. Stun-dom ordnar vi också vår- och höstmark-nader. Bussresor arrangeras om sommaren när tillräckligt många vill åka med. Vår-promenad i hembygden ordnas ibland. Styrelsen ordnar med lämpligt program, så att varje händelse kommer i hamn. Bussresor anordnades till Dannemora, konsert i Dalhalla, till Enköpings parker, Göta Kanal, Hallstahammar och Utö. Vårpromenader till Markims kyrka, mellan Rolsta och Helgö, till Härads Ekeby, Borgringen, Sätterringen, Sjöhag-sberget och Odenslunda skålgropar. Det krångliga avloppet i stationshuset har varit en följetong, som poppat upp på i stort sett alla möten. Än i dag finns det inte någon tillfredställande lösning.

Kerstin Lindeberg, Fågelsundaordförande 2011 - 2013 - Vi tyckte det var viktigt att bevara det som var inarbetat, som julmarknaden, midsommar och stationshuset. Det är ju viktigt att traditioner bevaras. - Vi försökte också hålla liv i bussre-sorna, men det blev för få anmälningar. En tradition, som dock kunde upprätt-hållas med full kraft under Kerstins tid, var hembygdsförengens idoga firande av sina födelsdagar. År 2011 var det dags för ett hejdundrande 35-årsjubileum.

Lars Andersson, Vallentunaordförande 2014 - 2016 - Det stora som har kommit fram under min tid som ordförande är att södra väg-gen på stationshuset ska repareras och ny panel sättas upp. Fönstren skall bytas till modernare och tätare på hela väggen. De anbud vi fått har medfört högre kostnader än vad alla räknat med sedan tidigare. - I övrigt har arbetet fortsatt med årets olika evenemang. Det börjar med jul-knåparfest, sedan årsmöte och därefter valborgsmässofirande och midsommar på Björkvallen. På hösten har vi haft resor till något närliggande mål. Året avslutas med julmarknad som hålls nära lucia. Julknå-parna ser till att det finns fina föremål att sälja på julmarknaden och den delen sköts utan att styrelsen gör några stora insatser. - I år var det också 40-årsfest för hembygdsföreningen. Det är i allmänhet styrelsen som står för arbetet runt de olika evenemangen. Under Lars tid har det också satts upp välkomstskyltar runt Frösunda och anord-nats familjeträffar med sagor i naturen.

Eleonor Åberg, Fredriksbergordförande 1998 - 1999Eleonor var föreningens yngsta ordfö-rande. Under hennes tid slutfördes reno-veringen av godsmagasinet vid stationen och det målades sedan om, så att det fick sitt ursprungliga utseende. Parkeringsplatsen vid stationen gjordes större på Eleonors tid. Det var Karl-Henrik Wredh som ritade ett förslag som godtogs. Föreningen blåste också liv i torpin-venteringen och ordnade en rundtur med buss i socknen istället för att åka iväg på utflykt.

16 2016 3 PB 2016 3

Styrelse Lars Andersson, ordförande 070-666 00 41 lars.e.andersson@afconsult.comAnne-Marie Karlsson, kassör 073-241 41 69 anne-marie.51230205@telia.comSusanna Bischof 08-512 320 00 susi.bischof.57@gmail.comAgneta Larsson 070-33 96 755 miltag14@outlook.comLars Lindwall 08-512 301 42 lasse.lindwall@outlook.comJessica Pontell 076-211 43 30 jessica.pontell@gmail.comAnn-Katrin "Anki" Svensson 073-766 11 33 braxen10@hotmail.comMåns Svensson 070-552 22 96 mans_svensson@telia.comSockenstruntBertil Hellsten, ansvarig utgivare 08-512 302 54 bertil.hellsten@telia.com

Medlemsavgift vuxen 100 kr/årPlusgiro 80 58 98-4 Hemsida www.sockenstrunt.seFörra utgåvan av Sockenstrunt var nr 2 2016. Alla utgåvor från starten 1978 finns att läsa på hemsidan. Text och bilder i detta nummer Margaretaoch Bertil Hellsten där inget annat anges.

Efter att ha träffat två av Vallentunas bibliotekarier för att bland annat få några boktips inför julen, måste jag ha blivit smittad. Det måste ha varit ett berättelse-virus de haft med sig, för dagen efter dök den ena berättelsen efter den andra upp i mitt huvud. Det började med Gamla testamentet i Bibeln och berättelsen om Josef. Han får i uppgift att tyda en dröm som Farao drömt. Drömmen handlade om sju feta kor och sju magra kor, om sju feta år och sju magra år. Den berättelsen passar ju bra så här på landsbygden. Man skulle kunna anknyta till böndernas dåliga betalning för mjölken. I Frösunda har vi bara en mjölkbonde kvar.

De feta åren är förbi. Men det anknyter jag inte till, fast det har jag ju redan gjort. Så var det den om den lille mannen som hade en bit tyg. Han gick till mäster skräddare och bad honom sy en rock av tyget. När lördagen kom gick han för att hämta sin rock. Men mäster skräddare beklagade sig och sa: - Det bidde ingen rock, det bidde ett par byxor. Den lille mannen tackade och frågade när byxorna skulle vara färdiga - Om lördag, svarade skräddaren. Nästa lördag var det dags igen. När han kom beklagade sig skräddaren igen och sa att

Det bidde bara 3, men ändå 600!

- Det bidde inga byxor, det bidde en väst. Och så höll det på och det slutade med att - Det bidde ingenting. Vad vill jag säga med det här då? Jo, en kvartalstidskrift ska ju, om jag räknat rätt och det ska man inte lita på, komma ut fyra gånger på ett år. Om jag räknat rätt, och det skulle man ju inte lita på, så har Sockenstrunt nu kommit ut tre gånger under 2016. Det bidde inte fyra, det bidde tre. Men ändå är detta nummer 50 sedan starten 1978, så vi kan fira en litet jubileum vi också; inte bara hembygdsföreningen. Och de 50 utgåvorna har innehållit mellan 4 och 20 sidor med ett genomsnitt på 12 sidor per nummer, så vi kan också fira 600 sidor Sockenstrunt. Kasta dig genast ut på föreningens hemsida så kan du lära dig mycket om lilla Frösundas stora och långa historia! Men sju magra år och sju feta då? Nej, men en tjock tidning och två tun-nare har vi åstadkommit under 2016. Och det är inte vi, vi som tycker att det är kul att träffas och spåna idéer och skriva, som åstadkommit det. Det är berättelserna från Frösunda som skapat dem. Vi är alla en berättelse! Tack, och God Jul och Gott Nytt Socken-struntår!