3

Jaktensimon scarrow

översättningbodil bergh

Historiska Media

4

Historiska MediaBox 1206

221 05 Lund

www.historiskamedia.seinfo@historiskamedia.se

© 2002 Simon ScarrowThe right of Simon Scarrow to be identified as the Author ofthe Work has been asserted by him in accordance with the

Copyright, Designs and Patents Act 1988.First published in 2002 by

HEADLINE PUBLISHING GROUP© Svensk utgåva Historiska Media 2010

Översättning: Bodil BerghOmslag: Tim Byrne

Omslagsbild: Stephen MulcaheyTryck: ScandBook, Falun 2010

Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9ISBN 978-91-86297-23-7

13

I

För ett ögonblick fick en kornblixt det stigande tumultet runt skeppet att stanna upp. Runt omkring hejdade sig de fradgande, svepande havsvågorna när de knivskarpa skuggorna från sjö­männen och riggen avtecknade sig mot triremens bländvitt upplysta däck. Sedan rycktes ljuset bort och mörker kopplade än en gång sitt grepp om fartyget. Svarta moln hängde lågt i skyn och böljade mot de grå vågorna som kom rullande norr­ifrån. Natten lät vänta på sig, men ändå uppfattade de skräck­slagna besättningsmännen och passagerarna det som om solen sedan länge hade lämnat jorden. Bara en svag smutsgrå fläck åt väster vittnade om dess vandring. Konvojen var hopplöst utspridd och prefekten som förde befälet över den nytillsatta triremeskadern svor ilsket. Med ena handen i ett fast grepp om ett stag använde han den andra för att skydda ögonen mot de iskalla vattenstänken, medan han spanade ut över de skum­mande vågtopparna som omringade båten.

Han kunde bara se två av eskaderns skepp. De var mörka silhu etter som kom inom synhåll när hans flaggskepp lyftes upp på kammen till en väldig våg. De båda skeppen befann sig långt åt öster och bortom dem fanns troligen de övriga skeppen i eskadern, utspridda över det stormiga havet. Än fanns förhopp­ningar om att nå infarten till kanalen som ledde inåt land, mot Rutupiae. Men för flaggskeppet var hoppet ute om att kunna nå

14

den stora förrådsbasen som försåg den romerska armén med förnödenheter och krigsmateriel. Längre inåt landet befann sig legionerna i tryggt förvar i vinterkvarter i Camulodunum, redo att återuppta fälttåget för att erövra Britannien. Trots männens kraftfulla kamp med årorna sveptes fartyget i väg, bort från Rutupiae.

När prefekten spanade ut över vågorna mot Britanniens mörka kustlinje erkände han bittert att stormen hade fått över­taget, och han gav order om att årorna skulle tas ombord. Medan han övervägde sina valmöjligheter hissade besättnings­männen skyndsamt ett litet, triangelformat segel från förstä­ven som skulle hjälpa till att ge båten stadga. Efter att invasionen hade inletts föregående sommar hade prefekten korsat det här vattnet tjogtals gånger, men aldrig under så ruskiga omstän­digheter. Faktiskt hade han aldrig förr upplevt att vädret kunde förändras så snabbt. Samma morgon, som nu kändes väldigt avlägsen, hade himlen varit klar och en frisk sydlig vind hade utlovat en snabb överfart från Gesoriacum. I vanliga fall avseg­lade inga skepp under vintern men general Plautius armé led brist på förnödenheter. Den brända jordens taktik, som tilläm­pades av den britanniske befälhavaren Caratacus, innebar att legionerna var beroende av regelbundna spannmålsleveranser från kontinenten. Annars skulle de inte överleva vintern utan att tömma reservlagren som skulle behövas under det fortsatta fälttåget den kommande våren. Så konvojerna hade fortsatt fara över kanalen närhelst vädret tillät. Den här morgonen hade prefekten lurats av den svekfulla naturen. Han hade beor­drat sina lastade fartyg att avsegla mot Rutupiae, fullkomligt ovetande om att de skulle komma att överraskas av en storm som denna.

Just när Britanniens kustlinje kommit i sikte ovanför den krabba vattenytan tätnade ett band av mörka moln längs med den norra horisonten. Vinden ökade snabbt i styrka och bytte plötsligt riktning, och eskaderbesättningen såg med tilltagande skräck på när de mörka molnen sänkte sig över dem likt frad­

15

gande, rovlystna bestar. Prefektens trirem seglade i spetsen av konvojen, och plötsligt fick kastbyn grepp om hans skepp. Den tjutande vinden högg tag i fartygets däcksbalk, och skeppet fick så kraftig slagsida att besättningsmännen tvingades överge sina sysslor och ta tag i vad som fanns till hands för att inte kastas överbord. När triremen mödosamt rätade upp sig igen svepte prefekten med blicken över resten av konvojen. Några av de flat­bottnade transportbåtarna hade slagit runt och i närheten av skrovens mörka upphöjningar guppade små figurer i det skum­mande havet. Några vinkade ömkligt, som om de på allvar trodde att de andra fartygen skulle komma till deras räddning. Konvoj­formationen hade redan slagits i bitar och likgiltiga för andras belägenhet kämpade varje skepp bara för sin egen överlevnad.

Med vinden följde regnet. Stora, iskalla droppar piskade dia­gonalt ner mot triremen och fick det att sticka i huden på den som träffades. Den förlamande kylan gjorde snabbt männen både långsamma och klumpiga i sitt arbete. Hopkurad i sin vat­tentäta mantel kunde prefekten konstatera att om inte stormen bedarrade snart så skulle kaptenen och hans mannar tveklöst förlora kontrollen över skeppet. Och runtom dem, i alla rikt­ningar, rasade havet och slungade i väg skeppen hit och dit. Av någon naturens nyck utsattes de tre triremerna som seglade i spetsen av konvojen för stormens värsta härjningar och de för­svann långt bort från de övriga – prefektens trirem kom allra längst. Därefter hade stormen fortsatt att rasa under hela efter­middagen och visade inga tecken på att avta, samtidigt som nat­ten kom allt närmare.

Prefekten gick än en gång igenom vad han visste om Britan­niens kustlinje och i tankarna spanade han ut över kusten. Han räknade ut att de redan hade svepts i väg en lång sträcka längs kusten från kanalen som ledde till Rutupiae. De lodräta kalk­klipporna runt bosättningen i Dubris hade nyss kunnat siktas tvärs om styrbord, och än återstod några timmars kamp mot stormen innan de skulle våga försöka närma sig en trygg sträcka av kusten.

16

Fartygskaptenen kom raglande över det gungande däcket och när han närmade sig prefekten gjorde han honnör, den andra handen höll hårt om akterrelingen.

”Vad är det?” skrek prefekten.”Slagvatten!” ropade kaptenen. Rösten var hes, efter att han

under de senaste timmarna tvingats skrika ut sina order för att höras i vinden. För att visa vad han menade pekade han mot däck. ”Vi tar in alldeles för mycket vatten!”

”Går det att länsa?”Kaptenen böjde sig mot prefekten, som drog ett djupt ande­

tag och kupade en hand runt munnen.”Går det att länsa?” skrek han.Kaptenen skakade på huvudet.”Så vad gör vi nu?””Vi måste hinna före stormen! Det är vårt enda hopp om vi

ska kunna hålla oss flytande. Och sedan hitta en trygg landstig­ningsplats.”

Prefekten nickade överdrivet mycket för att visa att han hade förstått. Gott och väl, så. De måste hitta något ställe där de kunde dra iland skeppet. Omkring trettio eller fyrtio mil* nedåt kusten gav klipporna vika för klapperstensstränder. Förutsatt att bränningarna inte var alltför starka skulle de kunna försöka sig på att gå iland. Det kunde leda till att triremen blev illa till­tygad men hellre det än att förlora skeppet med alla besättnings­män och passagerare, vilket annars var den alternativa utgången. I tankarna vandrade prefekten vidare till kvinnan med de små barnen, som sökt skydd under däck. De hade blivit överläm­nade i hans vård och han måste göra allt som stod i hans makt för att rädda dem.

”Ge order, kapten! Jag går ner.””Ska ske, prefekt!” Kaptenen gjorde honnör och vände till­

baka till sjömännen som satt och kurade runt mastfoten. En

* Den mil som avses här och i det följande är den romerska, det vill säga 1 478,5 meter. Övers. anm.

17

kort stund tittade prefekten på medan kaptenen röt ut sina order och pekade på det beslagna seglet högst upp i masttoppen. Ingen rörde sig. Kaptenen ropade än en gång ut sin order och sparkade sedan elakt till den sjöman som fanns närmast till hands. Mannen kröp ihop och backade, bara för att tvingas ta emot ytterligare en spark. Han kastade sig mot riggen och bör­jade äntra uppåt. De andra följde efter, fastklamrade vid stagen medan de kämpade uppför de svajande vevlingarna och flyttade sig över till rået. Nakna, frusna fötter pressades ner mot perten när de flyttade sig långsamt, tum efter tum, ovanför däck. Först när alla intagit sina positioner kunde de lossa på knoparna och släppa på seglet ända fram till första revsejsingen. När tillräck­ligt mycket segel hade revats fick fartyget styrfart och gled fram­för stormen. I blixtarnas sken tecknades skuggbilder av masten, bommen och männen i deras skarpt svarta kläder mot en blän­dande vit himmel. Prefekten noterade att blixten fick regnet att se ut som om det tillfälligt stannade upp. Trots den skräck han kände rös han av upphetsning inför Neptunus oerhörda kraft­uppvisning.

Slutligen var alla mannarna på plats. Kaptenen tog spjärn med sina starka ben mot däck, kupade båda händerna och vände ansiktet upp mot masten.

”Kasta loss!”Domnade fingrar arbetade frenetiskt med läderbanden.

Några var mindre klumpiga än andra så seglet lossnade ojämnt från masten. Ett plötsligt, genomträngande gällt läte från rig­gen förkunnade att den ursinniga stormen hade återvänt med full styrka och triremen ryggade tillbaka. En sjöman, som var i sämre form än sina kamrater, förlorade sitt grepp och slunga­des ut i mörkret så snabbt att ingen som såg det lyckades urskilja var i havet han föll. Men sjömännen gjorde inget uppe­håll. Vinden slet i seglets utsatta delar som nästan lyckades ta sig loss ur sjömännens starka händer innan de kunde göra fast revsejsingen. Så snart seglet var fastsurrat klättrade männen mödosamt tillbaka ner längs masten och ner på däck, med här­

18

jade ansikten som vittnade om den kyla och utmattning de genom lidit.

Prefekten tog sig fram till nedgången föröver där han försiktigt tog sig ner i båtens becksvarta inre. Den lilla hytten tycktes ona­turligt fridfull efter den tjutande, hårdhänta vinden och regnet på däck. Ett kvidande ljud ledde honom akteröver, längst bak i span­ten, och en plötslig blixt genom skeppsluckan avslöjade kvinnan som satt inträngd i akterskeppet med armarna hårt slagna om axlarna på två små barn. Huttrande höll de hårt i sin mor, och den yngste, en pojke på fem, grät otröstligt. Hans ansikte var kladdigt av vattenstänk, tårar och snor. Pojkens tre år äldre syster bara satt där, tyst men med ögonen uppspärrade av skräck. Triremens för­skepp lyftes plötsligt av en enorm våg och prefekten slungades mot sina passagerare. Han slängde ut en arm mot skrovet och föll raklång åt den motsatta sidan. Det tog honom ett ögonblick att hämta andan. Kvinnans lugna röst hördes i mörkret.

”Vi kommer att överleva, inte sant?”En ny blixt avslöjade paniken som etsat sig fast i barnens

bleka ansikten. Prefekten beslutade att det var meningslöst att nämna att

han hade bestämt sig för att försöka ta triremen iland. Det bästa vore att bespara sina passagerare ytterligare vånda.

”Naturligtvis, frun. Vi färdas framför stormen och så snart den har lagt sig kommer vi att resa tillbaka längs kusten till Rutupiae.”

”Jag förstår”, svarade kvinnan uttryckslöst, och prefekten insåg att hon hade genomskådat honom. Uppenbarligen var hon en insiktsfull kvinna, en stolthet för sin adliga släkt och för sin make. Hon gav barnen en lugnande kram.

”Hörde ni det, raringar? Snart är vi både varma och torra igen.”

Prefekten tänkte på hur de huttrade och ångrade bittert sin tanklöshet.

”Ett ögonblick, frun.” Med domnade fingrar fumlade han med spännet som höll ihop den vattentäta manteln runt hans

19

hals. Han svor över sin klumpighet, men så lossnade nålen. Han drog av sig manteln och räckte den mot henne i mörkret.

”Här, åt er och barnen, frun.”Han kände hur manteln togs ifrån honom.”Tack, prefekt, det var alltför vänligt. Kom och kura ihop er

under manteln, ni båda.”När prefekten satt sig ner och slagit armarna runt knäna i ett

försök att skapa värme och välbefinnande, knackade en hand honom lätt på skuldran.

”Frun?””Ni är Valerius Maxentius, inte sant?””Ja, frun.””Då så, Valerius. Kom och sätt dig hos oss här under man­

teln. Innan du dör av kylan.”För ett kort ögonblick upprördes prefekten av det obesvä­

rade, informella tilltalet. Sedan mumlade han fram ett tack och flyttade sig bort till kvinnan, under manteln. Pojken satt hop­krupen mellan dem, våldsamt huttrande, och med jämna mel­lanrum ristes hans kropp av snyftningar.

”Bara lugn”, sa prefekten mjukt. ”Det kommer att gå bra. Du ska få se.”

En följd av blixtar lyste upp hytten och prefekten och kvin­nan sneglade på varandra. Hennes ansiktsuttryck var frågande, och han skakade på huvudet. En störtflod av silverfärgat vatten forsade in genom skeppsluckan och ner i hytten. Triremens stora timmerstockar, som utsattes för krafter som fartygets byg­gare aldrig hade kunnat drömma om, knakade omkring dem. Prefekten visste att fogarna inte skulle kunna stå emot särskilt mycket mer i fråga om påfrestningar och till sist skulle havet sänka skeppet. Och alla slavarna som satt fjättrade vid sina åror, besättningsmännen och de här passagerarna skulle drunkna till­sammans med honom. Han svor dämpat innan han lyckades hejda sig. Kvinnan läste hans tankar.

”Valerius, det är inte ditt fel. Du hade aldrig kunnat förutse detta.”

20

”Jag vet, frun. Jag vet.””Än kan vi bli räddade.””Ja, frun. Om ni säger det.”

Hela natten igenom sveptes triremen ner längs kusten av stor­men. Halvvägs upp i riggen trotsade kaptenen den bitande kylan i sitt sökande efter ett ställe som lämpade sig för ett för­sök att sätta triremen i land. Han var hela tiden medveten om att skeppet nedanför honom blev allt mer passivt i sitt gensvar mot vågorna. Under däck hade ett antal av galärslavarna befriats från sina bojor för att kunna bistå vid länsningen. De satt på rad och langade ämbar som sedan tömdes över relingen. Men det räckte inte för att rädda skeppet, handlingen bara fördröjde det oundvikliga ögonblick när en massiv våg skulle bryta fram över triremen och sänka henne.

Ett förtvivlat kvidande nådde kaptenen från de slavar som ännu satt fjättrade vid sina bänkar. Vattnet hade redan börjat skvalpa runt deras knän och för dem fanns inget hopp om rädd­ning i det ögonblick skeppet gick under. Andra skulle, fastklam­rade vid skeppsspillrorna, kanske kunna överleva ett tag, innan kölden slutligen gav dem nådastöten. Men för slavarna var drunkningsdöden ofrånkomlig och kaptenen kunde utan svå­righet förstå deras hysteriska uppträdande.

Regnet förvandlades till snöblask, därefter till snö. Tjocka, vita flingor sveptes in med vinden och lade sig i skikt på kapte­nens tunika. Han höll på att tappa all känsel i händerna och insåg att han måste återvända till däck innan kölden lyckades försvaga hans grepp om riggen. Men just när han tog sitt första steg nedåt skymtade han ovanför förstäven den mörka kontu­ren av en udde. Vitt skum störtade över spetsiga stenar vid klip­pans bas, knappt en halv mil framför dem.

Kaptenen svingade sig snabbt ner på däck och skyndade sig akterut, mot rorsmännen.

”Klippor framför oss! Hårt! Åt andra hållet!”Kaptenen slängde sig över trähandtaget och tillsammans

21

med styrmannen kämpade han mot trycket från vattnet som stigit högt över den breda slussluckan. Sakta gav triremen gen­svar, och bogsprötet började vända sig bort från udden. I skenet från blixtarna kunde de se de glänsande, mörka tänderna på klipporna som reste sig ur de dånande vågorna. Oväsendet från männens bankande överröstade till och med den tjutande vin­den. För ett ögonblick vägrade bogsprötet att vrida sig ytterli­gare, och kaptenen kände en bottenlös förtvivlan. Men plötsligt fick vinden, som genom en lyckträff, bogsprötet att flyttas så att det inte längre pekade rakt mot klipporna.

”Så, ja! Håll henne stadigt nu!” skrek han till rorsmännen.Med hjälp av den lilla fliken av storseglet, som var hårt

ansträngt under trycket från vinden, böljade triremen framåt, upp och över det vilda havet. Bortom udden öppnades klippan upp i en klapperstensstrand, bakom vilken fastlandet, bevuxet med utspridda martallar, höjde sig. Vågor slog upp på stranden som vitt skum i stora, böljande rörelser.

”Där!” pekade kaptenen. ”Vi drar henne iland här.””I de där bränningarna?” ropade styrman. ”Det är rena

galenskapen!””Det är vår enda chans! Nu, följ med mig till rorkulten!”Med slussluckan som motkraft till styråran lyckades trire­

men styra in mot land. För första gången på hela natten tillät kaptenen sig att tro att de faktiskt skulle kunna lyckas ta sig ur stormen med livet i behåll. Han rent av skrattade i triumf över att ha trotsat den värsta vredesyttring som Neptunus kunde utslunga över den som vågade sig in på hans domäner. Men med det trygga fastlandet nästan inom räckhåll fick havet till sist sin vilja igenom. En stor svallvåg rullade in från oceanens mörka djup och lyfte triremen högre och högre, ända tills kap­tenen fann att han betraktade stranden uppifrån. Sedan passe­rade vågkammen nedanför dem och skeppet föll som en sten. Med en högljudd krasch slogs hela besättningen omkull och förstäven spetsades på ett vasst klippstycke en bit från uddens nedre parti. Kaptenen kom snabbt på fötter igen, men däcket

22

kändes så stadigt under hans stövlar att han insåg att skeppet inte längre flöt.

Nästa våg tvingade triremen att svänga runt så att akter­relingen kom att hamna närmast stranden. Ett skärande oljud föröver lät förstå vilken skada skeppet hade tillfogats. Under­ifrån hördes skrik och rop från slavarna när vattnet störtade in. Mycket snart skulle skeppet sjunka och vågorna som följde slunga både henne och alla ombord upp på klipporna.

”Vad har hänt?”Kaptenen vände sig om och såg prefekt Maxentius komma

upp genom skeppsluckan. Den mörka, näraliggande landmas­san och den genomdränkta klippans glänsande svärta var en tillräcklig förklaring. Genom luckan ropade prefekten till sin passagerare att hon skulle ta barnen upp på däck. Sedan vände han sig åter till kaptenen.

”Vi måste få dem av båten! De måste iland!”Medan kvinnan och barnen kurade ihop sig vid akterre­

lingen kämpade Valerius Maxentius och kaptenen med att surra ihop ett flertal luftfyllda vinläglar av skinn. Omkring dem ställde besättningsmännen i ordning allt de fann som skulle kunna tänkas flyta. Ropen under däck intensifierades till fasans­fulla skrik medan triremen drogs allt längre ner i det mörka havet. Plötsligt upphörde skriken. En av besättningsmännen ropade och pekade på lucköppningen i huvuddäcket. Inte så långt nedanför gallerluckan glittrade havsvatten. Det enda som hindrade skeppet från att sjunka under ytan var klippan som förstäven hakat fast i. En enda stor våg nu skulle innebära deras dödsdom.

”Kom hit!” skrek Maxentius till kvinnan och barnen. ”Snabbt!”

När vågorna började ta sig in över däck surrade prefekten och kaptenen fast sina passagerare vid vinläglarna. När Maxen­tius försökte slå repet runt pojkens midja protesterade barnet och vred sig i panik.

”Sluta!” Hans mor smällde till honom. ”Håll dig stilla.”

23

Prefekten nickade till tack innan han band fast pojken vid den improviserade flotten.

”Vad gör vi nu?” frågade kvinnan.”Vänta i aktern. När jag säger åt er att hoppa, då hoppar ni.

Och sedan försöker ni med alla krafter att ta er i land.”Kvinnan gjorde en paus och tittade på de båda männen. ”Och

ni då?””Vi följer efter så snart vi kan.” Prefekten log. ”Nu, frun. Jag

ber er.”Hon lät sig ledas mot relingen och klättrade försiktigt över.

Med sina barn i ett fast grepp vid vardera sidan samlade hon mod inför hoppet.

”Mamma! Nej!” skrek pojken när han med uppspärrade ögon stirrade ner i det vilda havet nedanför sina fötter. ”Mamma, snälla!”

”Aelius, det kommer att gå bra. Jag lovar!””Prefekt!” skrek kaptenen. ”Där! Titta där!”Prefekten vände sig om och genom snöyran såg han en enorm

våg, vars vita skum piskades bort av den förfärliga vinden, komma störtande mot dem. Han hann nätt och jämnt vända sig mot kvinnan och beordra henne att hoppa. Sedan sköljde vågen över triremen och kastade upp den på klipporna. Besättnings­männen på huvuddäck sveptes i väg. När Maxentius kastade sig bakåt över akterspegeln såg han för sista gången kaptenen som med ett grepp om luckans galler stirrade ner i det som snart skulle sluka honom. Ett isande mörker slöt sig runt prefekten och innan han lyckades stänga munnen fylldes hans näsa och hals av saltvatten. Han kände hur han gång på gång vred sig av smärta när behovet av luft fick hans lungor att bränna. Just när han trodde att han obönhörligen skulle dö fylldes hans öron plötsligt av dånet från stormen. Sedan försvann ljudet för ett ögonblick tills hans huvud bröt vattenytan igen. Prefekten fläm­tade efter luft och sparkade för att hålla sig flytande. Havets böljande rörelser lyfte upp honom och han såg att stranden inte var långt borta. Av triremen syntes inte ett spår. Inte av en

24

endaste själ ur besättningen. Inte heller av kvinnan eller hennes barn. Svallvågen förde honom lite närmare klipporna och tan­ken på att krossas mot dem fick prefekten att förnya sina ansträngningar att simma mot land.

Vid flera tillfällen var han säker på att vågorna skulle ta hans liv. Men i takt med att hans krafter sinade kämpade han sig allt närmare stranden och udden började skydda honom från de vil­daste vågorna. Till sist, utmattad och förtvivlad, kände han föt­terna skrapa mot klapperstensbotten. Sedan drog tidvattens­vågen bort honom från stranden och han skrek ut sin vrede till gudarna. Varför måste han förvägras räddning i sista stund? Fast besluten om att hans sista stund inte var kommen, inte än, bet han ihop tänderna och gjorde ett sista, avgörande försök att nå land. Mitt i det piskande skummet från en annan våg sveptes han på ett smärtsamt sätt över klapperstenarna och när vågen bröts trotsade han den efterföljande underströmmen. Innan nästa våg fick en chans att slå ner på stranden kravlade sig Max­entius upp på de brant sluttande klapperstenarna innan han full­komligt utmattad kastade sig omkull och kippade efter andan.

Runt omkring rasade stormen och nya snöbyar virvlade i luf­ten. Nu när prefekten tryggt var iland insåg han hur genomfru­sen han verkligen var. Han huttrade våldsamt när han försökte samla kraft för att orka förflytta sig. Innan han hunnit längre hörde han ljudet av klapprande stenar i närheten och någon satte sig ner intill honom.

”Valerius Maxentius! Mår ni bra?”Han överraskades av kvinnans styrka när hon lyfte upp

honom och rullade över honom på sidan. Han nickade.”Kom då!” befallde hon. ”Innan ni förfryser.”Hon drog hans ena arm över sin axel och stöttade honom

halvt om halvt uppför stranden i riktning mot en grund ravin som kantades av svarta konturer av martallar. Där, skyddade av en nerfallen stam, satt de båda barnen hopkurade under prefek­tens nedsölade mantel.

”Kom innanför. Allihop.”

25

Alla fyra kröp så tätt intill varandra som de kunde innanför de blöta tygsjoken, våldsamt darrande medan stormen rasade vidare och snön bredde ut sig omkring dem. När Maxentius tit­tade ut mot udden såg han inte ett spår av triremen. Det var som om hans flaggskepp aldrig existerat, så fullständigt hade det utplånats. Ingen annan tycktes ha överlevt. Ingen.

Ett plötsligt ljud över klapperstenen ovan den ylande vinden fångade hans uppmärksamhet. För ett ögonblick trodde han att det bara varit inbillning. Sedan hördes ljudet igen, och den här gången kunde han svära på att han hörde röster.

”Det finns fler överlevande!” Han log mot kvinnan och reste sig upp på knä. ”Hitåt! Hitåt!” ropade han.

En mörk gestalt kom fram runt hörnet till ravinöppningen. Sedan ytterligare en.

”Hitåt!” Prefekten vinkade. ”Här borta!”Gestalterna stod stilla ett ögonblick och sedan ropade en av

dem någonting, men innebörden i hans ord gick förlorad i vin­den. Han höjde ett spjut och gjorde tecken till några som befann sig utom synhåll för Maxentius.

”Valerius, var tyst!” befallde kvinnan.Men det var för sent. De hade blivit upptäckta, och ytterli­

gare män anslöt sig till de två första. Försiktigt närmade de sig de darrande romarna. Det svaga ljuset från snön fick deras ansiktsdrag att långsamt bli synliga.

”Mamma”, viskade flickan. ”Vilka är de?””Tyst, Julia!”När männen befann sig bara några få steg bort lystes plöts­

ligt himlen upp av en avlägsen blixt. Under ett kort ögonblick gick det att skönja deras ansikten. Ovanför deras grovt till­skurna pälsmantlar böljade stripigt hår i vinden. Vildsinta ögon flammade i kraftigt tatuerade ansikten. Under en kort stund vare sig talade eller rörde sig någon, varken de eller romarna. Sedan stod den lille pojken inte ut längre och ett gällt skri av besinningslös skräck skar genom luften.

26

II

”Jag är säker på att det var här någonstans”, muttrade centurion Macro och kastade en blick mot en mörk gränd som ledde upp från hamnområdet i Camulodunum. ”Några förslag?”

De tre andra tittade på varandra medan de stampade med fötterna i snön. Bortsett från Cato – Macros unge optio – bestod den lilla gruppen av två unga kvinnor, infödda icener, som var insvepta i värmande praktfulla vintermantlar med pälskant. Deras fäder hade uppfostrat sina döttrar i tron att Caesars folk en dag skulle komma att utvidga sitt kejsardöme till att även omfatta Britannien, och flickorna hade sedan späd ålder därför blivit undervisade i latin. Läraren hade varit en bildad slav som hämtats från Gallien och deras latin framfördes därför med en sjungande accent som Cato fann riktigt angenäm.

”Hör på”, invände den äldsta av flickorna. ”Du sa att du skulle ta med oss till ett hemtrevligt ställe där de serverar öl. Jag tänker då inte tillbringa hela kvällen med att gå upp och ner längs iskalla gator tills du hittar exakt det du letar efter. Vi går in på första bästa, inte sant?” Hon tittade på sin väninna och Cato och krävde med sin blick deras samtycke. Båda nickade samtidigt.

”Det måste ligga där nere”, svarade Macro snabbt. ”Ja, nu minns jag. Det här är rätt ställe.”

”Det hoppas jag. Annars vänder vi hemåt.”

27

”Kör till.” Macro höjde en hand för att lugna henne. ”Kom så går vi in.”

Med centurionen i täten gick gruppen med mjukt knarrande steg uppför den trånga gränden, som på båda sidor omslöts av stadsbornas mörka hyddor och hus. Snön hade fallit dagen lång och upphört först strax efter skymningen. Camulodunum och det omgivande landskapet låg under ett tjockt täcke av glitt­rande vitt och folk höll sig inomhus, hopkurade runt värmande brasor. Bara stadens djärvaste ungdomar anslöt sig till de romerska soldaternas sökande efter krogar där man kunde för­driva kvällen med dryckenskap, skrovlig sång och, med en gnutta tur, även lite slagsmål. Försedda med börsar som buk­tade av mynt tog sig soldaterna in i staden från det vidsträckta lägret som bredde ut sig strax utanför Camulodunums huvud­port. Fyra legioner – totalt drygt tjugotusen man – satt i sina hyddor av grovt tillyxat timmer och torv och väntade otåligt på att kylan skulle ge med sig. Under den kommande våren skulle fälttåget fortsätta. Målet var att erövra hela ön.

Vintern hade varit ovanligt sträng och legionärerna, som satt instängda i lägret och tvingades leva på en ensidig kost av korn och vintergrönsaker, kände sig rastlösa. I synnerhet sedan gene­ralen hade tilldelat dem en del av de pengar som kejsar Claudius donerat till armén. Denna gåva hade delats ut för att högtidlig­hålla att den britanniske härföraren Caratacus och hans huvud­stad Camulodunum hade fallit. Stadsborna, som huvudsakligen ägnade sig åt handel i en eller annan form, hade kvickt återhäm­tat sig efter det chockerande nederlaget och i stället dragit nytta av möjligheten att kunna skörta upp legionärerna som hade sla­git läger ända in på deras knutar. Ett antal utskänkningsställen hade öppnats för att förse legionärerna med lokala maltbrygder, liksom med vin som skeppats in från kontinenten av de handels­män som, med höga intäkter som lockbete, var redo att riskera sina fartyg på de vintriga haven.

Men de stadsbor som inte tjänade pengar på sina nya härs­kare såg med avsmak på hur de berusade utlänningarna raglade

28

hem från ölstugorna sjungande för full hals och hur de högljutt spydde på gatorna. Till sist hade stadens äldremän fått nog och sänt en skrivelse till general Plautius. Med hänvisning till den nyligen träffade överenskommelsen om ett förbund mellan romarna och trinovanterna framfördes hövligt förslaget att legi­onärerna inte längre skulle tillåtas att besöka staden. Generalen förstod mycket väl hur viktigt det var att upprätthålla goda för­bindelser med lokalbefolkningen, men han var också medveten om att soldaterna behövde få roa sig efter långa, händelselösa månader i vinterläger. Om han nekade sina soldater att få utlopp för sina drifter riskerade han ett uppror. Följaktligen nåddes en förlikning: soldaternas passersedlar ransonerades. Men det re ­sulterade i att soldaterna blev än mer beslutsamma att ge sig ut på vilda krogrundor vid de få tillfällen de hade tillåtelse att besöka staden.

”Nu är vi framme!” sa Macro triumferande. ”Jag sa ju att det skulle ligga här.”

De stod utanför en liten, dekorerad dörr till ett förrådsskjul byggt i sten. Några steg längre fram genomborrades väggen av ett luckförsett fönster. En varm, röd stråle trängde fram vid fönsterluckorna och sorlet av muntert högljudda samtal nådde ut till dem.

”Det är nog åtminstone varmt”, sa den yngre flickan lugnt. ”Vad tror du, Boudica?”

”Det får vi verkligen hoppas”, svarade hennes kusin och sträckte sig mot dörrklinkan. ”Kom igen, då.”

Förfärad av tanken på att en kvinna skulle stiga in på en krog före honom trängde sig Macro klumpigt fram mellan henne och dörren.

”Öh, tillåt mig.” Han log i ett försök att lägga sig till med ett belevat uppträdande innan han öppnade dörren och duckade under bjälklaget. Det lilla följet kom efter. De sveptes in lokalens varma, rökiga kvalmighet, och ljuset från eldstaden och talg ­lamporna kändes intensivt efter mörkret i gränden. Några vände på huvudet för att betrakta nykomlingarna och Cato

29

noterade att flera av gästerna var legionärer på permission, klädda i tjocka, röda militärtunikor och mantlar.

”Stäng dörren, för tusan!” skrek någon. ”Innan vi förvandlas till is.”

”Passa dig!” skrek Macro ilsket tillbaka. ”Det finns damer närvarande!”

En kör av burop hördes från de andra gästerna.”Visste vi väl redan!” En legionär strax intill skrattade och

gav en kvinna som gick förbi en dask i ändan. Hon tjöt, snur­rade runt och gav honom ett svidande slag innan hon skuttade i väg till bardisken i andra änden av ölstugan där hon lämpade av de tomma kannorna hon burit på. Legionären gnuggade sin blossande kind och skrattade igen.

”Och du rekommenderar det här stället?” muttrade Bou­dica.

”Ge det en chans. Här hade jag väldigt trevligt härom kväl­len. Det har stämning, tycker ni inte det?”

”Stämning, visst”, sa Cato. ”Undrar hur länge det dröjer innan ett slagsmål bryter ut.”

Hans centurion gav honom en lång, mörk blick innan han vände sig till de båda kvinnorna.

”Vad önskas, mina damer?””Någonstans att sitta”, svarade Boudica skarpt. ”Skulle duga

bra just nu.”Macro ryckte på axlarna. ”Fixar du det, Cato? Hitta någon

lugn plats. Jag hämtar dricka.”Medan Macro trängde sig fram till baren såg sig Cato

omkring och noterade att den enda lediga platsen bestod av ett skevt bord på bockar med en bänk på vardera sidan. Bordet stod precis vid dörren de just hade kommit in genom. Han drog fram en av bänkarna och bugade. ”Var så goda, mina damer.”

Boudica snörpte på munnen åt den grovt tillyxade möbel som erbjöds henne och hade kanske vägrat att sätta sig ner om inte hennes kusin skyndat sig att knuffa henne framåt. Den yngre kvinnan, en brunett med blå ögon och runda kinder,

30

kallades för Nessa. Cato var väl medveten om att hans centu­rion och Boudica hade tagit med Nessa för att hålla honom distraherad medan de själva vidareutvecklade sin säregna rela­tion.

Macro och Boudica hade träffats kort efter Camulodunums fall. Eftersom icenerna formellt var opartiska i kriget mellan Rom och det förbund av stammar som bekämpade inkräk­tarna, var Boudica mer nyfiken än fientligt inställd till männen från det väldiga kejsardömet på andra sidan havet. Stadens äldre hade skyndat att nästla sig in bland de nya härskarna och inbjudningar till stadens festligheter hade strömmat in till det romerska lägret. Även centurioner med lägre rang, som Macro, hade ombetts att delta. Under den allra första bjudningen hade han träffat Boudica. Hennes rättframma natur hade först för­färat honom; kelterna tycktes betrakta det svagare könet jämn­bördigt med mannen. Där hon stod bredvid en centurion, som i sin tur stod intill en tunna med det mest kraftfulla öl han någonsin råkat på, lät Boudica inte någon tid gå förlorad när det gällde att ställa frågor om Rom. På grund av hennes raka attityd betraktade Macro henne först som bara ytterligare en av de många kvinnor med hästansikte som utgjorde majorite­ten av britannernas högre klass. Men i takt med att han genom­led hennes förhör minskade hans intresse för ölet. Först mot­villigt, sedan med allt större lust när hon skickligt drog in honom i en mer öppenhjärtig diskussion, kom Macro att sam­tala med henne på ett sätt han aldrig förr hade gjort med en kvinna.

När kvällen led mot sitt slut visste Macro att han ville se mer av denna livfulla icenerkvinna och stammade fram en öns­kan om att de skulle ses igen. Hon samtyckte glatt och bjöd in honom till en festlighet hos en av hennes släktingar nästföl­jande kväll. Macro hade anlänt först av alla. Tyst och generad hade han stått intill de uppdukade kalla kötträtterna och det varma ölet ända tills Boudica dök upp. Sedan hade han med fasa noterat att hon höll jämna steg med honom, bägare efter

31

bägare. Innan han visste ordet av hade hon slagit en arm om hans axel och tryckt honom intill sig. När Macro såg sig omkring upptäckte han att de andra keltiska kvinnorna var lika framfusiga, och han försökte förlika sig med den nya kulturens underligheter när Boudica tryckte en spritdoftande kyss på hans läppar.

Överrumplad försökte Macro ta sig loss ur hennes kraftfulla omfamning, men flickan missuppfattade hans rörelser som ett tecken på varma känslor och tog därför ett ännu hårdare grepp om honom. Macro gav efter och kysste henne, och på passio­nens alkoholrusiga vingar hade de fallit omkull under ett bord i en mörk hörna och smekte varandras kroppar under resten av kvällen. Det enda som hade hindrat dem från att löpa linan ut var ölets avtrubbande effekter. Boudica hade varit anständig nog att inte göra något väsen av saken.

Sedan den kvällen hade de träffats nästan dagligen. Ibland erbjöd Macro Cato att följa med, mest av medömkan för grab­ben som helt nyligen hade sett sin första kärlek mördas av en svekfull romersk aristokrat. Först hade Cato varit tyst och blyg, men sedan hade Boudicas smittsamma vänskaplighet sakta men säkert fått honom att öppna sig och nu kunde de konversera i timmar. Macro kände sig alltmer utfryst. Trots Boudicas för­säkran att hon bara inledde förhållanden med fullvuxna män lät Macro sig inte lugnas. Därav Nessas närvaro – ett förslag från Macro. Henne kunde Cato hålla sig sysselsatt med medan Macro fortsatte att uppvakta Boudica.

”Brukar din centurion besöka sådana här ställen?” frågade Boudica.

”De är inte alltid så trevliga som detta”, log Cato. ”Känn dig hedrad.”

Catos ironiska ton undgick Nessa, som rynkade på näsan vid tanken på att någon rättrådig person skulle se det som en ära att bjudas med till en sådan sylta. De båda andra himlade med ögo­nen.

”Hur bar du dig åt för att få tillåtelse att gå ut?” frågade Cato

32

Boudica. ”Jag trodde din farbror skulle få blodstörtning den kvällen vi var tvungna att bära dig hem.”

”Det fick han nästan. Den stackaren har inte varit sig riktigt lik sedan dess, och han lät oss bara lämna huset för att tillbringa kvällen i sällskap med några avlägsna kusiner, och med ledsa­gare.”

Cato rynkade pannan. ”Och var är ledsagaren?””Vet inte. Vi kom ifrån varandra i trängseln nära stadspor­

ten.””Med flit?””Så klart. Vem tror du att jag är?””Det vill jag inte tänka på.””Det var klokt.””Antagligen kissar Prasutagus på sig av oro!” fnissade Nessa.

”Du kan ge dig på att han letar igenom varenda krog han kän­ner till.”

”Vilket gör oss ganska trygga eftersom min käre släkting – händelsevis en annan kusin – aldrig skulle komma på tanken att leta på det här stället. Jag undrar om han någonsin ens har vågat sig in i gränderna här bakom kajen. Han kommer inte att hitta oss.”

”Men skulle han göra det blir han galen”, sa Nessa och spär­rade upp ögonen i förskräckelse. ”Du minns väl vad han gjorde med den där unge atrebaten som försökte nästla sig in hos oss. Jag trodde Prasutagus skulle döda honom!”

”Det hade han säkert också gjort om inte jag hade släpat i väg med honom.”

Cato skruvade nervöst på sig. ”Han, er släkting, är det en storvuxen grabb?”

”Jättestor!” Nessa skrattade. ”Tsss! Jätte är rätta ordet.””Och med en hjärna som är lika liten som hans kroppshydda

är stor”, tillade Boudica. ”Så tänk inte ens tanken på att försöka resonera med honom om han skulle dyka upp. Bara spring.”

”Jag förstår.”Macro kom tillbaka från baren med bägarna och kannan

33

höjda högt ovan folkträngseln. Han satte ner föremålen på den grova bänkytan och hällde artigt upp rödvin till kanten på de fyra lergodsbägarna.

”Vin!” utropade Boudica. ”Du vet verkligen hur man skäm­mer bort en dam, centurion.”

”Ölet är slut”, förklarade Macro. ”Detta var allt de hade kvar, och billigt var det inte heller. Så drick och njut.”

”Ja, det är bäst att passa på.””Vad menar du? Vad är det frågan om, grabben?””De här båda damerna befinner sig här bara tack vare att de

rymt i väg från en tämligen storväxt manlig släkting som antag­ligen håller på och letar efter dem just nu, och han är antagligen inte på sitt allra bästa humör.”

”Inget att förvånas över en kväll som denna.” Macro ryckte på axlarna. ”Hur som helst, vi kan inte göra något åt saken nu. Vi har en brasa, dricka och trevligt sällskap. Vad mer kan man begära?”

”En sittplats närmare elden”, svarade Boudica.”Nu skålar vi!” Centurionen höjde sin bägare. ”Skål för oss!”

Macro lyfte bägaren till läpparna och svalde vinet i en enda klunk innan han satte tillbaka bägaren på bordet med en smäll. ”Aaaah! Det gjorde susen! Någon som vill ha mer?”

”Vänta lite.” Boudica följde hans exempel och tömde sin bägare.

Cato visste sina begränsningar när det gällde vin och ska­kade bara på huvudet.

”Gör som du vill, grabben, men vin är lika bra som en smäll i huvudet när det gäller att glömma sina bekymmer.”

”Säger ni det så, centurion.””Ja, så är det. I synnerhet om man har dåliga nyheter.” Macro

tittade på Boudica på andra sidan bordet.”Vad för nyheter?” frågade hon skarpt.”Legionen ska sändas söderut.””När då?””Om tre dagar.”

34

”Första gången jag hör talas om det”, sa Cato. ”Vad är det frågan om?”

”Jag antar att generalen vill använda Andra legionen för att skära av Caratacus alla flyktvägar söder om Tamesis. De tre andra legionerna kan rensa upp på den norra sidan om floden.

”Tamesis?” Boudica rynkade pannan. ”Det är ju långt här­ifrån. När kommer ni tillbaka hit?”

Macro skulle just ge något lättvindigt och lugnande svar när han såg det plågade uttrycket i Boudicas ansikte. Han insåg att ärlighet skulle väga tyngst i en situation som denna. Det var mycket bättre om Boudica fick höra sanningen nu än att hon skulle komma att ogilla honom senare.

”Jag vet inte. Kanske efter några ytterligare fälttåg, kanske aldrig. Allt beror på hur länge Caratacus fortsätter att kämpa. Om vi kan tillintetgöra honom snabbt så kan vi påbörja koloni­seringen av provinsen omgående. Som det ser ut nu fortsätter den lömska skurken att anfalla våra försörjningslinjer och hela tiden försöker han förhandla med andra stammar för att få över dem på sin sida.”

”Du kan knappast klandra honom för att han kämpar hårt.””Jag kan klandra honom om han håller oss ifrån varandra.”

Macro sträckte sig efter hennes hand och kramade den ömt. ”Så vi får hoppas att han är tillräckligt skarpsint för att inse att han aldrig kommer att kunna vinna. Och sedan, när stridigheterna är över, kommer jag att beviljas permission och då reser jag hit och letar upp dig.”

”Inbillar du dig att det ska gå så lätt?” Boudica brusade upp. ”Milde tid! Lär ni romare er aldrig? Caratacus leder bara de folkstammar som är under catuvellaunernas herravälde, men det finns många andra stammar. De flesta av dem är alltför stolta för att låta sig ledas in i strid av någon annan, och tvek­löst också alltför stolta för att fogligt underkasta sig romerskt styre. Ta vår egen stam.” Boudica gjorde en gest mot Nessa och sig själv. ”Icenerna. Jag känner inte till någon krigare som skulle drömma om att bli undersåte till er kejsar Claudius. Visst har ni

35

försökt locka våra ledare med löften om förbund och om att få del i bytet efter de stammar som Rom besegrar på slagfältet. Men jag varnar dig. Den stunden ni försöker bli herre över oss kommer Rom att få betala ett högt pris vad gäller blodsspillan i legionerna …”

Hennes röst hade blivit riktigt gäll och för ett ögonblick blos­sade hennes ögon utmanande. Gästerna vid borden intill vände sig om för att titta på henne och samtalen upphörde för en kort stund. Sedan vändes huvudena tillbaka och ljudet steg sakta till den tidigare nivån. Boudica fyllde sin bägare med mer vin och tömde den innan hon fortsatte, nu med lägre röst:

”Samma sak gäller för många av de andra stammarna också. Tro mig.”

Macro stirrade på henne och nickade sakta. Han fattade hen­nes hand igen och höll den försiktigt i sin egen. ”Jag är ledsen. Jag menade inte att skymfa ditt folk. Uppriktigt sagt är jag inte särskilt bra på att uttrycka mig.”

Boudicas läppar drogs till ett leende. ”Det gör ingenting. Du kompenserar det på andra sätt.”

Macro sneglade bort mot Cato. ”Kan du ta med dig den här flickan till baren ett tag? Min dam och jag behöver talas vid.”

”Ja, centurion.” Lyhörd för vad situationen krävde reste Cato sig snabbt från bänken och sträckte ut en arm mot Nessa. Den unga kvinnan tittade på sin kusin och fick en kort nick till svar.

”Låt gå då.” Nessa flinade. ”Men var försiktig, Boudica, du vet ju hur de här soldaterna är.”

”Tsss! Jag klarar mig nog!”Det betvivlade Cato inte. Han hade lärt känna Boudica rik­

tigt väl under de gångna vintermånaderna. Han ledde Nessa genom folkmassan i riktning mot disken. Mannen i baren, en gammal galler av accenten att döma, hade struntat i det romerska modet och bar en rikligt mönstrad tunika medan hans hårtofsar vilade på skuldrorna. Han höll på att skölja bägare i en bytta med smutsvatten och tittade upp när Cato knackade med ett