LUND UNIVERSITY

PO Box 117221 00 Lund+46 46-222 00 00

Forskningsprogram för ett kulturarvsvetenskapligt institut

Jönsson, Lars-Eric; Börjesson, Mats

2005

Link to publication

Citation for published version (APA):Jönsson, L-E., & Börjesson, M. (2005). Forskningsprogram för ett kulturarvsvetenskapligt institut. [Publisherinformation missing].

General rightsCopyright and moral rights for the publications made accessible in the public portal are retained by the authorsand/or other copyright owners and it is a condition of accessing publications that users recognise and abide by thelegal requirements associated with these rights.

• Users may download and print one copy of any publication from the public portal for the purpose of private studyor research. • You may not further distribute the material or use it for any profit-making activity or commercial gain • You may freely distribute the URL identifying the publication in the public portalTake down policyIf you believe that this document breaches copyright please contact us providing details, and we will removeaccess to the work immediately and investigate your claim.

1

Forskningsprogram för ett

Kulturarvsvetenskapligt institut

Mats Börjesson & Lars-Eric Jönsson

Stockholm/Lund 2005

2

Förord

Under våren 2005 fick vi i uppdrag av Statens historiska museum attformulera ett forskningsprogram för det av SHM ochRiksantikvarieämbetet planerade Kulturarvsvetenskapligtforskningsinstitut. Samtidigt utsågs prof. Kristian Kristiansen tillutredare av institutets inriktning och organisation. Våra respektivearbetsinsatser har med andra ord löpt parallellt och vi vill särskilttacka Kristian Kristiansen för det goda samarbetet och destimulerande diskussioner vi har haft avseende institutet ochforskningsprogrammets innehåll.

För en särskild genomgång av internationella forskningsinsatsermed bäring på kulturarvsbegreppet anlitades hösten 2005 FD JonasGrundberg. Hans genomgång föreligger som bilaga tillforskningsprogrammet.

Den 13 oktober 2005 hölls seminariet ”Kulturarvsforskning förframtiden” på Kung. Myntkabinettet i Stockholm. Inför seminarietuppmanades deltagarna att skriva ned synpunkter på bildandet avinstitutet. Dessa synpunkter och den av Stefan Bohman, chef förMusikmuseet, ledda diskussionen gav oss goda inspel till vårt egetarbete.

I november 2005 skickade vi en preliminär version avforskningsprogrammet till några nyckelpersoner inom den svenskakulturarvsforskning. Vi vill tacka prof. Peter Aronsson, prof. MatsBurström, fil. dr Jonas Grundberg, prof. Birgitta Svensson och prof.Ola Wetterberg för deras synpunkter.

Vi är också tack skyldiga fil. dr Eva Londos, fil. dr Mikael Eiver-gård, forskarseminariet vid Institutionen för Miljövetenskap ochKulturvård, Göteborgs universitet, samt personal vid Riksantikvarie-ämbetet och Statens historiska museum för givande diskussioner omforskningsprogrammets inriktning.

Lund, Stockholm 2005-12-01

Mats Börjesson Lars-Eric JönssonProfessor, Fil dr, Etnologiska institutionenMälardalens högskola Lunds universitet

3

Mats Börjesson & Lars-Eric Jönsson

Forskningsprogram för ett

Kulturarvsvetenskapligt institut

SammanfattningVarje förslag till forskningsprogram innebär någon form av inriktning. Idenna text ligger fokus på kulturarvets plats i samhället i vid mening. Dethandlar om hur företeelser, berättelser, föremål och platser produceras ochanvänds som kulturarv men också vilka kontaktytor som finns till andrapolitiska och sociala verksamhetsfält.

Forskningsprogrammet har en betoning på möten mellan kulturarv ochvälfärdsfrågor i vår tid samt vilka former och uttryck detta tar. De centralafrågorna berör möten mellan det officiella kulturarvsfältet och medborgare,som enskilda eller som grupperingar, samt de inriktnings- och legitimitets-processer som då aktualiseras. Forskningsprogrammet lägger också storvikt vid mediala och utominstitutionella kulturarviseringsprocesser. Vipläderar här genomgående för forskning med avstamp i vår samtid, medstarka inslag av historiska och internationella komparationer.

InledningKulturarvsfältet är ett starkt expanderande fält. Antalet museer ökarvarje år liksom antalet hyllmetrar i arkiven och bevaradekulturmiljöer. Utöver denna sektorns tilltagande omfattning finns detanledning att påstå att livet i kulturarvsfältet utvecklas och frodas ävenutanför institutionerna. Som ett slags parallell värld till de offentligainstitutionerna driver enskilda aktörer museer, arkiv ochkulturmiljövård i en helt ny och ökande omfattning. Dennaheterogenisering av kulturarvsfältet har sin mer allmännamotsvarighet i samhället runt omkring. Så uppfattar till exempelknappast någon svensk medborgare sig enbart som svensk utan hävdarockså identitet baserad på kön, generation, klass, etnicitet, yrke ellernågon annan social kategori. Kulturarvsfältets och samhällets ökandepluralism och rörlighet har tillsammans alltså genererat en ökadmängd historiska berättelser och förhållningssätt till det förflutnasamtidigt som det som kan kallas kulturarvsproduktion i allt högregrad är förlagt till platser och aktörer utanför de hävdvunna offentligainstitutionerna.

Mängden kulturarv kan med andra ord sägas ha ökat liksom antaletberättelser om det förflutna. Men det är inte enbart en kvantitativförändring. Åtminstone utifrån ett politiskt och massmedialtperspektiv förefaller betydelsen av det förflutna bli allt mer central.Aktiva och medvetna förhållningssätt till det förflutna är visserligeningen nyhet men har inte desto mindre aktualiserats under de senaste

4

två decennierna. Sådana förhållningssätt kan förläggas till flera olikanivåer och arenor. Utifrån ett europeiskt och storpolitiskt perspektivhar Europeiska unionens tillblivelse, öststatskommunismens kollapsoch krigen på Balkan medverkat starkt till att det förflutna ochanvändningen av historia har fått stor uppmärksamhet.

Men inte endast för överstatliga organisationer och nationer utanockså för individers och gruppers identiteter och politiska strävandenframstår det förflutna allt tydligare som en resurs. Denna resurs kannyttjas och framställas på en rad olika sätt och för lika många syften.De nationella berättelserna, till exempel, är inte döda men tar spjärnmot eller för delvis nya företeelser – ett enat Europa, denvästerländska kapitalismen, globaliseringen etc. Att betrakta detförflutna som en resurs förefaller dessutom allt mer centralt om manvill förstå samhällens, kulturers, gruppers eller individers agerande,sätt att tänka och förhålla sig till omvärlden.

Fler grupper strider om och hävdar sin historia som ett sätt att skapalegitimitet för kollektiva identiteter och politiska krav (jfr t.ex.Karlsson 1999). Härkomst och identitet är grundläggande förmedborgarskap. I denna mening är kulturarv ett centralt begrepp i vårtid. Utan historia, minnesplatser och urkunder är det svårt att hävdamedborgarskap och därmed också delaktighet och insyn i detdemokratiska samhället (jfr t.ex. Svensson 2005). I vår tid hardessutom det historiska blivit instrument i fostran till medborgare (jfrZander 2002:329). Genom historisk kunskap om oss själva och andraär avsikten att vi ska bli goda, erkända och aktiva medborgare.

Givet att historiska perspektiv har kommit att få allt större betydelsei och för samhällsutvecklingen blir en undersökande attityd till dessaperspektiv allt viktigare. Hur används det förflutna i olikasamhälleliga processer? När är det användbart? Och vilken historia ärgångbar? Var står de traditionella kulturarvsinstitutionerna och andramyndigheter i denna situation av kulturell och historisk heterogenitet?På vilket sätt aktiveras och produceras historia och kulturarv avmedborgaren? Och hur interagerar de offentliga institutionerna medmedborgare och grupper i en tid av ökad pluralism när det gällermöjligheterna att formulera nya berättelser?

Det är exempel på frågor som detta forskningsprogram tar somutgångspunkt. Syftet med programmet är att

1) Beskriva och föreslå områden som ett kulturarvsvetenskapligtinstitut skulle kunna undersöka.

2) Diskutera och föreslå institutets principiella förhållningssätt tillforskning och kulturarvsfältet.

Syftet sammanfaller med det uppdrag som vi gemensamt har fått avRiksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Vi har valt attdisponera förslaget i form av ett par områden inom vilka man skullekunna formulera mer detaljerade forskningsprojekt. Förslaget syftarmed andra ord inte till att detaljstyra institutets konkreta forsknings-insatser, utan mer att ge förslag på sätt att ställa frågor med relevans ivår tid, såväl för forskning som för myndigheter. Givetvis är förslagetresultatet av vilka områden vi två förslagsställare skulle vilja se att

5

institutets forskare riktade sina intressen mot. Samtidigt är det vårförhoppning att programmet är öppet nog att vara en del av enfortgående formuleringsprocess och att det kan sporra till nya inspeloch andra vinklingar när det gäller kulturarvsfrågor i vår tid.

Om begreppet kulturarvBegreppet kulturarv är inte entydigt. Föreliggande program omfattaringen omfattande begreppsexercis. Vi har å ena sidan valt att utgå frånett kulturarvsbegrepp som omfattar de praktiker och idéer sommuseer, kulturmiljövård och arkiv omfattas av. Kulturarv skulle idenna mening vara lika med sådant som sådana institutioner utnämnertill kulturarv. Det vore å andra sidan ett misstag att begränsakulturarvsaktiviteter endast till offentliga institutioner. I fältet rör sigockså enskilda aktörer, såväl individer som föreningar ochsammanslutningar av olika slag. Till de senare kan t.ex. räknashembygdsrörelsen, rollspelare, byalag och vanliga fastighetsägare. Idet här sammanhanget kan kulturarv lämpligast beskrivas som enkategori, vars innehåll bestäms av dem som utnämner företeelser tillkulturarv (jfr t.ex. Anshelm 1993:15, Isacson 2005:47). Dessa aktörerkan alltså både vara offentliga institutioner och enskilda, personer ochföreningar. Det viktiga i det här sammanhanget är alltså att kulturarvinte är en fast uppsättning föremål, hus, berättelser etc, ej heller attkulturarv begränsas till de företeelser olika aktörer väljer att låtaomfattas av kategorin. Vi ser istället begreppet som uppbyggt av dengrundläggande tanken om att kulturarv är en kategori, som genererarkunskap, praktiker, idéer, sociala relationer, makt etc samt attkategorins ”innehåll” är föränderligt över tid och föremål förförhandling.

En komplikation med begreppet – liksom alla begrepp – är desspåtagliga historicitet (jfr t.ex. Aronsson 2004:143). Även ombegreppet har åtminstone en drygt hundraårig historia1 är detframförallt knutet till vår egen tid och ca 20 år bakåt. Det har till följdatt vi inte utan problem kan applicera det i studier som sträcker siglängre tillbaka. Inom det som idag kallas kulturarvsfältet varbegreppet kulturarv knappast allmänt vedertaget och använt före 1980.Med hänsyn taget till detta måste alltså en historiskkulturarvsvetenskaplig forskning, i sina utgångspunkter, förhålla sigspråkligt och källkritiskt medveten till begreppet kulturarv i sig självtoch gå utanför det.2

I allmänna termer menar vi att kulturarvsvetenskaplig forskninginnebär undersökningar av kategorin kulturarv, var dess gränser går,vilket innehåll den får i olika tider och sammanhang, vad den har förkonsekvenser för de människor och institutioner som arbetar med deneller på annat sätt kommer i kontakt med den. Vår utgångspunkt är att

1 Enligt SAOB nämns ordsammansättningen första gången 1887 av Viktor Rydberg.2 Ett sätt att förstå begreppet kulturarv är att relatera det till andra jämförbara begrepp. Den brittiskekulturgeografen David Lowenthal (1998) har till väsentliga delar ägnat sin bok The Heritage Crusade and theSpoils of History åt skillnaden mellan historia och kulturarv och menar bl.a. att syftet med kulturarv (heritage)till skillnad från historia inte är att människor ska lära sig utan bli något.

6

kulturarvsfältet med dess aktörer inte endast är att betrakta sominstrument för andra syften, t.ex. vetenskapliga ochpolitiska/ideologiska, utan också i sig innebär kunskapsproduktion,maktutövning och social styrning (jfr Bennett 2004: 5, 28).

Om kulturarvsproduktionI vår tid finns det ett ökande antal röster – i forskarvärlden likväl som imånga andra intellektuella samtal – som betonar vikten och värdet avatt diskutera vad vi gör när det förflutna används. Varjehistorieskrivning har tidsmässiga förankringar, varje användning avdet förflutna innebär ett urvalsförfarande och varje kronologiseringbär med sig implicita orsaksförlopp och normativa hållningar. Ävennutidsskildringar innebär användande av tid i termer av riktning,förbättringar och försämringar. Det är helt enkelt svårt att tänka sigsamhällsberättelser – stora eller små – utan att tid används (Börjesson2005a: 330). Knutet till detta finns givetvis också att berättelser ochframställningar använder sig av föremål, platser och miljöer.Berättelser behöver sina föremål likaväl som föremålen behöver sinaberättelser, berättelser placeras vid specifika platser och platser fårsina egna berättelser (Berkhofer 1997: 98ff). Så betraktat kan en långrad problematiserande forskningsinsatser initieras under begreppetkulturarvsproduktion och relationerna mellan materialiteter ochvidhäftade narrativ (Fahlander & Oestigaard 2004).

I valet mellan termerna ”bruk” och ”produktion” av kulturarv väljervi att betona det sistnämnda. Skälen är flera men främst att termenbruk indikerar att det skulle finnas en mängd färdigförhandlade ochurskiljda företeelser och materialiteter, att historien skulle vara ettslags färdigt system av byggklotsar. Vi menar att produktion är enbättre term än bruk i det här sammanhanget, eftersom det betonarkulturarv som något ständigt skapat – i processer över tid och detinteraktiva eller förhandlande i varje (sam)tid och situation. Om viantar utgångspunkten att var och en förstår och tolkar historiskaberättelser på eget sätt är det också uppenbart att var och enproducerar historia3. Även, och inte minst, när vi t.ex. tar del av enmuseiutställning, läser en bok om historia eller vistas i en (definierad)kulturmiljö producerar vi historia. Men vi gör det alltid ikommunikation med andra, medier och de erfarenheter vi bär med oss.Detta försök att kort definiera vad vi människor gör med historia ochdet förflutna syftar inte till att en gång för alla bestämma hur vi bör sepå dessa begrepp. Syftet är istället att leda in diskussionen till dekommunikativa processer som vi menar är en väsentlig aspekt avhistorie- och kulturarvsproduktion. Hur går det till när något ”blir”

3 Ofta ser vi diskussioner kring våra bristfälliga kunskaper om vad medborgare, i rollen som”kulturarvskonsumenter”, uppfattar av museibesök och andra möten med kulturarvsinstitutionernas arbeten.I sådana sammanhang brukar termen ”reception” användas. Frågan ställs som: hur uppfattas och förstås detinstitutionerna gör av medborgarna? Frågan är förstås höggradigt relevant. Samtidigt så har ”reception” enpsykologisk slagsida, som dessutom antyder att det sker en envägs och rätlinjig kommunikation från, t.ex.utställningen till individers medvetande.

7

kulturarv? (Börjesson 2005b) Vilka parter är eller har varitinblandade, med vilka motiveringar sker det och i namn av vad?

Att planera för forskningNär forskningspolitik diskuteras sker detta ofta med hjälp av dikotomabegrepp. Vi kan läsa om uppställningar som ”behovsmotiverad” vs”nyfikenhetsbaserad” forskning, ”tillämpad forskning” vs ”grund-forskning”, eller ”forskarinitierad” vs ”praktikerorienterad” forskning(jfr Forskning för ett bättre liv 2005:19). Dylika motpoler får då ståsom renodlingar av olika forskningsinriktningar och -ideal. Möjligenanvänder de flesta dessa dikotomier på ett idealtypiskt sätt, men det ärinte någon oskyldig lek med ord eftersom ordvalen sätter gränser förvad som kan tänkas.

Den behovsmotiverade forskningen tänks här ha en kronologi därbehoven föregår forskningsinsatserna, medan den nyfikenhetsbaseradehar en aura över sig om att vara fri från sådana hänsyn. Omvänt så skahär den nyfikenhetsbaserade forskningen (idealt sett) kunna leda tillnyttig användning, bara politiken och andra samhällssfärer låter denhållas tillräckligt länge.

Problemen med dikotomiseringarna är flera. Ett är att definieradebehov i sig givetvis är produkter av samhälleliga processer ochförhandlingar och inte något som bara finns på förhand. Detta gällerallt från att lösa strukturella samhällsuppgifter till att lokaliserabehoven hos specifika grupper i samhället. Ett annat problem är attden forskningens frihet – som vi väl alla vill ha – i högsta grad ärknuten till uppgiften att ge kritiska framställningar av det samhällesom forskningen är en del av. Men det är dessutom så, att forskaressätt att ställa frågor, ordna, kategorisera, ge kronologier, förståorsakssamband i djupaste mening bär på kulturella perspektiv somäven forskaren omfattas av (Rönnbäck 1998). Ett tredje problem är attordet ”nyfikenhetsbaserad” i hög grad exkluderar andra än forskare. Ivår tid finns det på många olika håll i samhället – också inomoffentliga institutioner – reflexiva diskussioner om vilkahistorieskrivningar vi håller oss med, vad medborgarskap innebäridag, hur de offentliga uppdragen ska legitimeras, och så vidare.Många samtida problematiseringar delas med andra ord av forskare,kulturskribenter, konstnärer, kulturarvsexperter, med flera.

Ordparet ”tillämpad forskning” har förekommit i uppdragsgivarnaRiksantikvarieämbetets och Statens historiska museers beskrivning avdet planerade forskningsinstitutet. Ordet tillämpad kan ha flerabetydelser i det här sammanhanget. En sådan är att det ska varamöjligt att dra slutsatser av forskningen, att forskaren ska undersökainte bara olika företeelser, utan också undersöka vilka möjligakonsekvenser hans eller hennes forskning kan få. En annan möjligbetydelse av tillämpad är att forskaren inte endast beskriver ochanalyserar konsekvenser av sitt undersökningsresultat utan ocksåföreslår vad som kan och bör göras.

8

Föreliggande förslag utesluter inte någon av dessa tolkningar avtillämpad forskning. Grundläggande är dock att den forskning sombedrivs inom ramen för ett kulturarvsvetenskapligt institut ska ha tätakontakter med det som vi här kallar kulturarvssektorn och andraaktörer som tangerar denna och arbetar med kulturarvsrelateradefrågor. Vi menar att det är viktigt att denna närhet till kulturarvsfältetdessutom bör utmynna i konsekvensanalyser av den forskning sominstitutet bedriver, analyser dels av möjliga mottagare avforskningsresultat, dels av tänkbara politiska och praktiskakonsekvenser för verksamheter inom kulturarvsfältet.

Det ligger mer eller mindre uttalat i vårt förslag att vi menar att ettkulturarvsvetenskapligt forskningsinstitut ska initiera och bedrivaforskning med tydliga historiska perspektiv. Det vill säga, denforskning som vi här föreslår bör bedrivas och ta som utgångspunktprocesser över tid. På ett sätt ligger det i sakens natur. De flesta somarbetar med kulturarvsfrågor brukar vara ense om att ett historisktperspektiv på behandlade företeelser är grundläggande för våra sätt attförstå dem. Det är en utgångspunkt även för oss samtidigt somsamtidsorienteringen bör vara framträdande. Institutets forskning,menar vi, ska ta utgångspunkt i nutida problemdefinitioner. Det ärviktigt, inte minst om man i något avseende tar hänsyn till attforskningen ska ha betydelse för dem som i olika sammanhang arbetarmed kulturarvsfrågor.

Institutets forskning bör också, i de fall det är möjligt, ha starkainslag av internationell komparation i syfte att ytterligare perspek-tivera inhemska företeelser. Komparativa studier tillför inte endastsubstans och betydelser till forskningsresultaten utan skapar också isig möjligheter och tillfällen till internationellt kontakter ochsamarbeten.

För ett forskningsinstitut med inriktning på kulturarv krävs insatsersom bygger på en stark lyhördhet för samhälleliga problematiseringarmen också en lika stark analytisk hållning. Detta är inte lätt, vilketmånga exempel har visat. Sättet att hantera detta behöver ta vägen omkombinationen av konkretiseringar och perspektiveringar. Medkonkretiseringar menar vi en närhet till aktörer, företeelser, föremåloch miljöer. Det hela handlar då om en betoning på vad som pågår ivår samtid, samtidigt som det är naturligt att använda sig av historiskakomparationer. Med perspektiveringar menar vi försök till ettöppnande av det definierat givna, i motsats till ett enkelt övertagandeav de frågor och definitioner som redan formulerats. Det finns intemycket att vinna på teoretiska forskningsinsatser som har till mål attslå fast vad kulturarv egentligen är. Att t.ex. söka den mest rationellaeller demokratiska kulturarvsförvaltningen är knappast heller någotsom motiverar ett forskningsinstitut. Det är en uppgift för redanbefintliga aktörer, för myndigheterna själva och dess huvudmän.Forskning med en tydlig analytisk och perspektiverande hållningbehöver inte medföra isolering eller lida brist på kommunikation medomvärlden. Vi vill tvärtom understryka betydelsen av att ha en

9

dialogisk hållning till både de officiella kulturarvsinstitutionerna ochandra grupperingar och aktörer i samhället.

Kommunikation med en bredare bas än forskarsamfundet är ensjälvklar uppgift för ett nytt forskningsinstitut. Detta leder över till denkonkreta frågan om vad forskarna vid ett sådant institut ska producera.Att forskarna behöver sina akademiska sammanhang och miljöer ärgivet. När det gäller forskningsprodukterna så menar vi att det interäcker att skriva forskningsrapporter och artiklar. I en kommunikativanda kan man också tänka sig andra former. Traditionellaforskningsprodukter som artiklar, böcker och skriftserier kan varvasmed andra typer av framställningar och aktiviteter, t.ex. mera litteräraframställningar och utställningar som delar av presentationerna ellersamproduktioner med debattörer, konstnärer och självklart medkulturarvsinstitutionerna själva. Sådana möten skulle idealt ocksåkunna vara en resurs för kulturarvsinstitutionernas diskussioner kringvägval inför framtiden.

Samtidigt med en bred kommunikationsbas behöverforskningsbetoningen ligga fast. Det finns i detta sammanhang anled-ning att etablera kontakter och formulera avtal med forskargrupper påandra håll i landet. Forskningsinstitutet skulle då kunna vara enplattform som gav den samlade kulturarvsforskningen en skjuts framåtoch dessutom verka för humanistisk forskning i en vidaresamhällsdiskussion.

10

ForskningsområdenVi har valt att organisera vårt förslag på forskningsinriktning i treproblemområden som förslagsvis kan benämnas

1) Kulturarvs nytta och legitimitet,2) Kulturarviseringsprocesser3) Kulturarv i och utanför institutionerna.

Som kommer att framgå överlappar dessa områden varandra. Likasåkommer vissa inslag att återkomma i mer än ett område. Med dettavill vi säga syftet att organisera programmet i tre övergripandeområden inte är att sluta dessa i sig själva utan att just organisera vårtförslag på ett sätt som anger beröringspunkter, korsreferenser ochgemensamma nämnare inom olika sätt att angripa det fält som vi kanbenämna kulturarvsfältet. Annorlunda uttryckt kan man säga att någrateman återkommer, dels av analytiska skäl, dels av skäl som handlarom att försöka lägga grunden för en mångdisciplinär forskningsmiljödär olika deltagare kan stå på gemensam grund.

1) Kulturarvs nytta och legitimitet

Detta forskningsområde omfattar frågor om hur kulturhistoriskaperspektiv har motiverats i olika tider och givits legitimitet. Vad harkulturarv och kulturhistoriska perspektiv ansetts vara bra för? Hurmotiveras bevarande av hus, föremål, urkunder etc? På vilket sättpåverkar olika argument det sätt fenomen införlivas i kulturarv? Hurpåverkas de kulturhistoriska berättelserna som omger företeelser fråndet förflutna? Finns det överhuvudtaget någon verksamhet inomkulturarvsfältet som enbart har drivits med utgångspunkt ikulturhistoriska ändamål?

Givetvis kan man påstå att det fält som vi idag kallarkulturarvsfältet alltid har karakteriserats av användbarhet som liggerutanför det omedelbart kulturhistoriska. Det klassiska exemplet sommöjligen skulle kunna sägas vara allt kulturarvsarbetes urmoder ärhävdandet av nationen genom uppvisandet av gamla urkunder,minnesmärken och föremål (jfr Anderson 1991, Hobsbawm & Ranger1983). Det är väl bekant hur t.ex. Riksantikvarieämbetet etableradesmed utgångspunkt i ett sådant syfte. Det är också väl bekant att dennanationens tjänst också starkt påverkade den kulturhistoriska materiasom kulturarvet, det svenska, byggdes upp av. En utgångspunkt fördetta resonemang är alltså att de företeelser som kategoriseras somkulturarv inte bara omges av nya betydelser, kunskaper, värden etc iallmänhet. När kulturarv dessutom ges specifika användningsområdenoch syften sker ytterligare produktion av sådana betydelser, värdenoch kunskaper. Det är alltså inte endast så att kulturarv påverkar vårsyn på – för att ta det mest uppenbara och vanligaste exemplet –nationen. Tanken om det nationella påverkar också vår syn på vad

11

kulturarv är, vad som kan tänkas ingå i det, vilka kunskaper som kanhämtas från det m.m.

1a Kulturarv och medborgarskapEn omfattande del av dagens samhällsforskning har problematiseratvår tids medborgarskap, bortom den enkla analysen att medborgarenblir allt mera fri att delta och berätta sina specifika identiteter.Villkoren för interaktionen mellan medborgare och institution harförändrats över tid. I dessa analyser har medborgarskapet ofta lyftsfram som en kvalifikationsprocess som ställer nya normativa krav påden enskilde. Vi hör i diskussioner om ”livslångt och livsvitt lärande”hur vissa medborgare blir problematiska genom sin passivitet, genomatt inte bearbeta sin kompetens, genom att i för liten utsträckning varaaktiv i sitt reflekterande. Den passiva och följsamma medborgaren,som bara för något sekel sedan var något av ett ideal, har i vår tidblivit ett problem som behöver hanteras med kunskapslyft ochuppmaningen om att ständigt bära med sig sin portfolio, redo att visasupp i skola och arbetsliv.4

Den brittiska forskaren Tony Bennett har framhållit museet som ettmodernt instrument för att förbättra människan (Bennett 1995:19). Idetta avseende liknar museet ett flertal andra institutioner i det moder-na samhället, t.ex. skolan, fängelset, sjukhuset, uppfostringsanstaltenetc. I motsats till de förmoderna kuriosakabinetten och de privatasamlingarna var museets uppgift inte att stilla fåtalets nyfikenhet utanatt instruera flertalet (Bennett 1995:39). I denna mening var och ärmuseet en institution som via en uppsättning styrningspraktiker är endel av samhällets bearbetning av dess invånare i riktning mot ettlegitimt och på förhand definierat medborgarskap.

Fostran till medborgarskap är ett kulturarvsinstitutionernas mestgrundläggande och långvariga uppdrag. Men hur går det till? Hur kanöver tid skiftande perspektiv på medborgarskap relateras till kultur-arvssektorns sätt att arbeta, producera kunskap, utställningar etc.?

Kulturarv och kulturarvsinstitutioner har under en längre tidundersökts utifrån politiska/ideologiska utgångspunkter. Inte minst hardessa undersökningar riktats mot strävan att skapa föreställdagemenskaper och nationell identitet i det moderna, industrialiseradesamhället (Anderson 1991, Hobsbawm & Ranger 1983). Museer ochkulturminnesvård har i denna mening betraktats som ett slagsinstrument för att vidarebefordra politisk makt (jfr Bennett 2004:5). Vimenar inte att det inte skulle finnas bakomliggande ideologiska ochpolitiska syften bakom t.ex. museernas roll i samhället. Däremot trorvi, i likhet med sociologen Tony Bennett, att maktutövningen somligger i själva handlingarna är allt för litet undersökta.

Ovanstående sätter mer eller mindre explicit institutionernas och derashuvudmäns mål, idéer och praktiker i fokus. Samspelet mellan dessa

4 För analyser av detta slag, se Mats Börjesson, Eva Palmblad & Thomas Wahls I skötsamhetens utmarker.Berättelser om välfärdsstens sociala optik (Stockholm/Stehag 2005).

12

och publiken, medborgaren eller besökaren riktar intresset mot, enkeltuttryckt, mottagaren. Om forskare och utställare har ett ansvargentemot ”Historien” och dess korrekta presentation, så tycks detalltså också finnas mer eller mindre öppna förpliktelser förmedborgaren att förhålla sig till. Besökaren på museet är förmodligeninget undantag. Hur kvalificerar man sig till ett lärande subjekt (Rose1999)? Var kommer de (eventuella) nya gränserna att dras upp förolika former av medborgarskap? Hur slår detta i så fall in påkulturarvsfältet? Vilka motas ut i olika sammanhang, till exempel frånbildningsförbunden? Hur ser t.ex. historien ut bakom inkorporerandetav lajvrörelsen i folkbildningsrörelsen och vad har det fått förbetydelse för densamma? Kan man kräva en viss mängd berättelseroch identifieringsuttryck? Vilka identifikationer kommer att definierasut som felaktiga, farliga och förbjudna?

Man kan tala om att det i relationerna mellan institutioner och olikamedborgargrupper finns en rad tysta överenskommelser. Sedan längehar frågan ställts om hur bruket, användningen, receptionen avkulturarvsprodukterna ser ut. Den vanliga vägen till sådan informationhar gått via enkätundersökningar av olika slag, vilka tenderar attstanna vid begrepp som kundnöjdhet. Vid sidan av sådana insatser börmer teoretiskt, kvalitativa och analytiskt knutna studier av relationenmellan institutioner och medborgare utföras, studier som inte endastundersöker förmedling och mottagande av kunskap och upplevelserutan också fäster blicken på social styrning och andra former avreciprok maktutövning. Vad väljer t.ex. individen att lära sig på ettmuseum? Vilka historiska berättelser aktiverar besökare i olikakulturmiljöer? Hur förhåller sig sådan kunskapsmassa till den avinstitutionerna avsedda?

1b Kulturarv i andra verksamhetsfältSedan 1970-talet då kulturminnesvården blev en del av fysisk riks-planering har det gjorts ansträngningar för att kulturarvs/minnes/-miljö/historiskt perspektiv ska bli del i andra samhällsområden.Målsättningarna för dessa ambitioner har skiftat. Kulturminnes/miljö-vården har t.ex. arbetat mot områden där man har förväntat sig att fågenomslag för de kulturhistoriska aspekterna. Man har bl.a. varitframgångsrik i att arbeta inom ramen för det kommunala plan-monopolet och länsstyrelsernas planeringsenheter.

Det finns anledning att undersöka vilka dessa områden är och harvarit, på vilket sätt kulturarvsperspektiv har tillämpats och hurrespektive område har påverkat dessa perspektiv och vice versa. Utanambitioner att vara heltäckande kan ett par områden nämnas. Underdet senaste decenniet har vi kunnat iaktta hur frågor kretsande kringhållbarhet, mångkultur, turism och regional utveckling har öppnatsupp som områden för kulturarvsfältet att verka inom. Hälsa,livskvalitet och demokratifrågor är ytterligare områden därkulturarvsperspektiv har tillämpats. I alla dessa områden har olikaföreträdare för kulturarvssektorn funnit möjligheter att verka.Karakteristiskt för sådana insatser är en instrumentell syn på

13

kulturmiljöer, arkiv och museer. De är bra för vår hälsa, för tillväxten,för det hållbara samhället, för våra identitetsprojekt, för att göra uppmed historiska fördomar, etc.

Det finns anledning att undersöka hur och varför vissa områden hardefinierats som strategiskt intressanta för kulturarvsektorn att närmasig. Hur kom det sig t.ex. att det ekologiskt hållbara samhället blev ettbegrepp och fält för kulturarvssektorn att närma sig och arbeta mot?Vilken kunskapsmassa och perspektiv på det förflutna aktiveras närkulturarvssektorn närmar sig andra fält och blir nyttiggjord? Vadhänder med t.ex. kulturmiljöer när de förs in i andra intressesfärer?Vilka betydelser och berättelser tillförs respektive dras ifrån?Sammantaget kan vi alltså se en hel repertoar av motiveringar.

Kulturarvsfältet har dessutom visat sig mottagligt för en rad andraperspektiv som brukar tillskrivas andra politikområden än kulturens.Kulturarvsmyndigheter och andra regionala och lokalakulturarvsaktörer har t.ex. åtminstone sedan 1990-talet varitengagerade i försök att utveckla och profilera regioner, här i meningav län.5 Denna uppgift har varit starkt knuten till begreppet regionalidentitet. Förutom en allmän strävan att utveckla det regionalanäringslivet har kulturarvssektorn framförallt arbetat i riktning motturism. Kulturturism har sedan 1980-talet varit ett aktuellt begrepp ochhar inom ramen för arbete med regional utveckling fått sin praktiskaomsättning.

Ytterligare ett exempel återfinns i de krav som ställts på att kulturellmångfald ska genomsyra arbetet på museer, arkiv och kulturmiljöer.Hur, på vilket sätt, har de kulturhistoriska institutionerna tolkatmångfaldsuppdraget, vilken roll har de spelat? Vilka politiskaprocesser har institutionerna medverkat i respektive befunnit sigutanför? Vilka konkreta arbetsformer har institutionerna arbetat med?På vilket sätt har de kulturhistoriska berättelserna förändrats när detillförts nya sammanhang?6

Produktionen och användningen av historiska perspektiv ärsjälvklart inte beroende av kulturarvssektorns aktiviteter ochengagemang. Historiska perspektiv frodas och utvecklas på mångahåll i samhället, utanför de traditionellt kulturhistoriskainstitutionerna. Mer om det nedan (Kulturarv i och utanförinstitutionerna).

5 Den regionala profileringen med hjälp av kulturhistoriska perspektiv har givetvis en mycket längre historiaän så men fick under 1990-talet en nytändning pga av en rad olika faktorer av vilka tillgången till EU:sstrukturfonder och nedläggningen och utflyttningen av stora delar av den svenska tillverkningsindustrin varsärskilt betydelsefulla.6 Etnologen Owe Ronström (2001) ger ett exempel med sin hemstad Visby och hur bilden av staden somkulturarv förändrades i samband med stadens utnämning till världsarv i enlighet med Unesco. Ronström visarhur delar av innerstaden rensopades från störande inslag som berättade om andra saker än dess medeltidahistoria och hur stadens offentliga miljö i största allmänhet innebar uppsnyggning och enhetlighet ibutikernas skyltflora. Ronström menar, med stöd från Barbara Kirschenblatt-Gimblett (1998) och sinaerfarenheter från Visby, till och med att kulturarv produceras genom en process som utraderar det som skavisas upp (Ronström 20011:93). I vilken grad detta sker i olika sammanhang kan säkert skifta. Huvudpoängenhär är det reciproka perspektivet mellan å ena sidan kulturarvskategorin och de olika sammanhang inomvilket det nyttjas.

14

2) Kulturarviseringsprocesser

Kulturarv är ingen fast kategori vars företeelser, bebyggelse, föremål,berättelser, urkunder, ligger klara ute i den så kallade verkligheten.Kulturarv innebär i denna mening snarare en produktionsprocess. Attlåta en företeelse omfattas av kulturarvskategorin föregås av en serieförhandlingar och andra processer. Men även tillvaron efter själva ut-nämnadet innebär serie av processer som är centrala för hurföreteelsen ska komma att förstås som kulturhistoriskt objekt, iförhållande till andra objekt, i förhållande till sociala grupper,identiteter etc.

2a. Processer, myndighetsbeslut, institutionella logikerDe kanske mest uppenbara av sådana processer är de som äger rum imyndighetsutövandet kring kulturarvssektorn: hur går det till närnågot blir relevant? Hur uppnår ett ärende kulturarvsstatus och vadfaller vid sidan av? På vilka sätt behöver fenomen, föremål, platser,etc. presenteras för att bli värdefullt i något avseende? Vilkaförhandlingsmönster kan man se, både internt och gentemot olikaexterna parter?

För att undvika ett snävt inom-kulturarvsperspektiv är det härviktigt med jämförelser mellan kulturarvssektorn och t.ex. Natur-vårdsverket, Vägverket, Banverket, Skogsvårdsstyrelsen, och andradelar av statsförvaltningen. Hur skiljer sig, alternativt liknar, praxisvarandra i dessa aspekter? Den klassiska dikotomin natur – kultur kantjäna som startpunkt. Ovanpå denna kan en rad gränsdragningar göras,som talar om för oss vad som ska sorteras in och ut från det kulturliga.I vår tid ligger samverkan som ett starkt honnörsord i fleravälfärdsstatliga sammanhang (Danemark & Kullberg 1999). Olikamyndighetssfärer förväntas interagera närmare med varandra, och dåblir bland annat klassificeringsarbeten en viktig fråga för arbets- ochansvarsfördelningar. När och under vilka förutsättningar går någontingfrån att vara natur till att bli kultur – eller tvärtom? Vad händer med Xdå?

Med detta exempel kan en lång rad intressanta frågor ställas kringkulturarvs- och historieskrivningsprocesser, där olika markörernaturligtvis också kan ha olika vikt beroende på vilka parter som fördiskussionen. För ett kulturarvsvetenskapligt institut är vägval,argumentationslinjer och urvalsprocesser viktiga analytiskaproblemställningar. Om vi upprepar utgångspunkten att vad somupphöjs till kulturarv är resultatet av processer och förhandlingar, såfinns det ett otal exempel av fall som kan specialstuderas. Hur kan viförstå förloppen i de processer där det relevanta, det viktiga eller detoundgängliga urskiljs? Vilka aktörer har tolkningsföreträdet? På vilketsätt påverkar professionella aspekter förloppen (jfr Gustavsson 2005)?

Myndighetsbeslut förväntas i vår politiska kultur vara teori- ochlagstyrda processer av rationellt (byråkratiskt) slag. Vi ska inte hävdaatt detta är fel eller annorlunda, men kan man i det sammanhangeturskilja specifika myndighetsprocedurer och -kulturer som får

15

betydelse för vad som upphöjs och inte upphöjs till kulturarv? Och påvilka olika sätt blir kulturarv framställda? Parallellt med legaltreglerade byråkratiska styrmedel är det uppenbart att beslut fattas iinteraktiva processer där språkanvändning är central. Förhandlingarsker därmed, kan man säga, med hjälp av språkliga resurser hämtadefrån teorier, förordningar men också från många andra håll, som tillexempel nationella, regionalistiska eller turistiska diskurser. Forsk-ningsinsatser kring myndighetsinternt processande av ärenden ärnumera vanliga inom olika typer av sociala verksamheter (Börjesson,Palmblad & Wahl 2005: 137ff), och erfarenheterna av dessa bör tastill vara för studier också inom kulturarvsinstitutionerna.

I förlängningen av ovanstående gäller frågor om hur det löpandevårdandet av kulturarvet sker och motiveras. Till varje tidigare beslutläggs potentiellt nya berättelser över tid, berättelser som ingår ihandhavandet och vårdandet. Man kan då tänka sig att tidigaremotiveringar kommer att ligga som en legitimerande grundval förunderhållande åtgärder. Därefter kommer ett ständigt nyberättande attske – med hänvisning till de initiala förhandlingarna som nu blivit till”fakta” (Potter 1996). Om och på vilka sätt detta i så fall sker är enempirisk fråga. Men det finns här skäl att öppna upp de svarta lådor ivilka institutionella beslut och procedurer sker, inte minst därför attoffentliga institutioner i stort sedan en tid börjat diskutera vilkenlegitimitetsgrund man står på.

Till frågorna om hur myndigheternas interna processer ser ut hörförstås också hur relationerna ser ut när myndighet och medborgar-grupper möts. Vilka mötesplatser och fora för förhandlingar kan manurskilja mellan institutionerna och medborgarna? Hur hanteras ochförlöper ansökningar och tillståndsärenden? Hur ser sådanaförhandlingar ut? Hur ser korrespondenser och möten mellanmyndigheter och närsamhällen ut? Hur interagerar lokala rörelser ochföreningar med de institutionellt och officiellt förankradekulturarvsverksamheterna? I linje med utgångspunkten omkulturarvets förhandlingskaraktär blir det här särskilt intressant attsöka kontroverser och konfliktytor, och då inte bara mellaninstitutioner och medborgargrupper, utan också mellan olikamyndigheter samt i kontroverser i lokalsamhällen. Detta tema ledeross vidare över till förslag till forskning med inriktning mot hursociala kategorier och deras representantskap kan problematiseras påfältet.

2b Sociala kategorier och representantskapKategoriseringar har alltid två sidor: De säger vem som tillhör, ochdärmed vem som faller utanför en viss kategori. Detta rör historiskaaktörskap likaväl som identitetspolitiker i vår egen tid. Att definieratidigare epokers kategoriseringslogiker som blott fördomsfulla och attvi kommer allt närmare bilden av befolkningens egentliga utseende ärinte en rimlig analytisk position. Snarare bör kategoriseringaranalyseras och problematiseras i sin egen rätt ty de säger någontingom den tid i vilken de produceras.

16

Samhällsrelevant forskning i vår tid kan knappast passera dennadiskussion. Samtidigt finns det anledning att bidra med analys ochhistoriska perspektiv när frågan väl bearbetas. Politiska initiativ somt.ex. ”Mångkulturåret 2006” behöver kvalificeras i forskning,utställningar och diskussioner. Andra, tidigare, initiativ återfinns igrävrörelsens betoning på folkligt lokalsamhälle eller satsningen påindustrisamhällets kulturarv. Häri ligger en viktig analytisk uppgift.Vilka kategoriseringsprinciper finns i vår tid och hur står de i relationtill andra epokers? Hur ser det politiskt gångbara rastret av mänskligakategorier ut över tid och vad kan dessa förändringar berätta?

Beträffande kategoriseringar av en befolkning så trampar historienoss ständigt på hälarna. Namn på svaga/underpriviligierade/utsattagrupper byts med täta mellanrum ut för att nå en aktuell, men också enhuman och fördomsfri, beskrivning (Pickering 2001). En vanligpolitisk vision är att alla grupperingar har rätt att vara representerade,till exempel i kulturarvshänseende – urbefolkningar såväl somnysvenskar, och så vidare. Men vid närmare eftertanke så vet vi attkategoriseringsrastret varierar över tid och med situation. Forskningom kategoriseringar och diskussioner om representantskap är såledesinte bara viktigt avseende samhällsrelevans, utan också ett fruktbarttema för forskning i dialog med pågående debatter. Historiskaperspektiv har mycket att bidra med och till detta kan internationellajämförelser luckra upp det till synes självklara och dagspolitisktgångbara.

2c Klassifikationssystem och historiska kronologierTid måste passera innan det blir dags att minnas, att vårda ochdiskutera. Men saken är mer komplicerad än så. Det handlar i höggrad om att tillskriva kulturarv en viss historisk ålder, omfattning,eller betydelse. Ingenting är, det blir genom aktivitet och produktion.På så sätt kan man bedriva konkreta empiriska studier av hurföreteelser och materia får sin rättmätiga berättelse genomnutidsproduktion. I detta sammanhang finns det också anledning attuppmärksamma den repertoar av domar som kan falla överhistorieskrivanden, från det relevanta och viktiga, förbi det kuriösa,över det mindre lämpliga till det förbjudna.

Med omprövningar av uttryck som kulturminnesvård och, som detstår på fastighetsverkets tjänstebilar, ”vi förvaltar det svenskakulturarvet”, så händer mycket. Om det inte längre är en framkomligväg att betrakta kulturarvet som något som ligger färdigt ”därute”, ochom man inte ens betraktar det som sjukt eller på annat sätt i behov avsärskild omsorg, så inträffar förstås ett gap när det gäller vadkulturarvsfältet ska använda för motiveringar för sin verksamhet.Detta har inte minst betonats i flera skrifter från Agenda Kulturarv.

Temat ansluter till frågor kring vad som bygger upp trovärdighetenför vissa ordningar. Hur går det till att sortera föremål och platser?Med vilka klassifikationssystem och procedurer blir expertensprofessionalitet rimlig och trovärdig (Bowker & Star 2000)? Vad gören viss hantering logisk och verklighetsvisande? Vilka ingredienser

17

förväntas eller när kvalificerar sig ett visst samlande och gallrande tillatt bli rationellt och angeläget?

Vad händer när kategoriserings- och klassificeringspraktikernaomprövas? Över tid kan förändringar i sätten att ordna föremål,företeelser och människor konstateras. De taxonomier som betraktassom självklara, i linje med vetenskap och sunt förnuft, förändras mereller mindre kontinuerligt. När det gäller social kategorisering är dettahelt uppenbart och vi kan här bara nämna skillnaderna över tid i denoffentliga statistikproduktionen. Men samma problematik torde ocksågälla de raster genom vilka föremål och platser betraktas.

Till detta kommer nya typer av kronologiseringar. Här harsjälvklarhetens historieskrivning, det vill säga den monologaberättelsen om Sverige eller något annat blivit problematiserad i såvälhistorisk forskning som mera allmänna intellektuella samtal.

”Allt färre forskare tror att det förflutna som sådant exis-terar och med några metodiska handgrepp går att rekon-struera till allmän nytta och glädje för allt och alla. Alltfler intresserar sig däremot för frågan på vilka sätthändelser, handlingar och processer i det förflutna blirintressanta och viktiga i en senare tid…” (Karlsson 1999:98)

I utgångspunkten att det inte finns någon slutgiltig berättelse omföremål, byggnader och annat som institutioner samlar in, ligger attdessa ges nya betydelser, får olika platser i berättelser, utställningar,ges föränderliga politiska laddningar etc. Hur beskrivs olika föremålshistoria som kulturarv? Vilka betydelser och meningar har tillskrivitssamma föremål i olika tider? Hur kan sådana betydelser kopplas tillsamtiden? Vad kan de säga om samhällssyn, aktuella problematiker,politiska dagordningar och konflikter? I fråga om kronologiertillkommer dessutom frågor som handlar om hur föremål ochföreteelser tillskrivs en viss historisk hemvist, som t.ex. när detrationella köket blir till sinnebilden av 1930-talet, när höghuset fårsymbolisera 1960-talet och datorn vår samtid. Ytterligare ett exempelär hur industrihistoriska perspektiv har, i den särskilda kategorin”Industriarvet”, kommit att få representera hela industrisamhället (jfrJönsson 2002: 149 ff).

Utifrån ett övergripande perspektiv skulle den här sortensundersökningar också bli undersökningar av hur olika tider och spår(möjligen) överlagras i föremål. Det handlar alltså inte endast omvilka betydelser och så kallade empiriska fakta som knyts till föremålutan också vilken potential föremål anses ha att generera sådanabetydelser och fakta. Vilken kunskapspotential tillmäts föremål?

Utställningar/arrangemang/rekonstruktioner/restaureringar kanstuderas som narrativ. En utställning gör både historia och nutid.Museipresentationer bör ses som handling och därmed produktion avförflutenhet och samhällsrelevanta frågor/dagsaktualitet. Museerna,kulturmiljövården och andra som definierar historia och kulturarv, intebara förvaltar kulturarv, utan omvandlar det också. Här kan en rad

18

detaljfrågor ställas: Hur relateras texter, bilder, platser och föremål tillvarandra? Hur hanteras frågor kring autenticitet och äkthet i relationtill den uppsättning tänkbara berättelser som kringgärdar varjeföremål, plats och händelse (Pettersson 2003)? Hur relaterasberättelser och föremål till varandra? Hur representeras något som omdet inte var fråga om en representation?

Den ideala relationen institution–besökare ser förmodligen, fråninstitutionens synvinkel, ut som en tämligen rak kommunikationsvägdär besökaren har tagit del av institutionens budskap om ”hur det var”.Men givetvis har besökaren sina egna erfarenheter, bevekelsegrunder,läsarter och intressen som gör kommunikationsvägen krokigare.Kulturmiljöers användning och begripliggörande kan givetvis studerasutifrån liknande förutsättningar. Här ges dessutom goda möjligheteratt undersöka hur besökare, allmänheten, påverkar kulturmiljövårdenssätt att betrakta och förstå sina objekt. Problemområdet kräver etthistoriskt perspektiv på kulturarvsbruk/produktion samt en analys avpå vilka grunder som det självklara vilar.

2d Historiska uppgörelser & folkbildning i nya tiderHistorie- och kulturarvsproduktion generar i många fall olika typer avuppgörelser. Detta gäller såväl museernas som de vetenskapligadisciplinernas uppgörelser med olika aspekter av det förflutna. Detgäller både uppgörelser med tidigare etablerade utställningsnarrativoch forskningsinsatser/perspektiv i det förgångna (jfr Selling 2004).Inte sällan presenteras museer och vetenskaper som krafter förupplysning och frigörelse. Ett tydligt exempel är intentionerna bakomVärldskulturmuseet i Göteborg, ett annat är diskussionerna omeventuell historisk och kollektiv skuld kring Sven Lindkvists bok omAustralien (Lindkvist 2005). Var och på vilka olika sätt formulerar vioss som en negation av historien? Vad är vi inte, längre? Vad blir viistället?

Karin Johannisson har noterat hur historien kan användas sombotgöringsgester, och att dessa lätt kan förvandlas till ”kulturelltgeschäft, kokett engagemang eller politiskt korrekt självkritik. Självavåndan blir ett kapital på den offentliga scenen.” (Johannisson 1999)7

Johannisson frågar sig om vi försöker överta det förflutnas skuld. Ochingår det inte i så fall ett påstående om att vår kunskap och empati ärså mycket större än historiens generationer? Är det inte vidare så, attskulden är relativ, att den omkonstrueras av tiden, rummet ochsammanhanget? I alla händelser så är vi vår egen tids advokater medmakt att skriva in oss i ett historiskt flöde och i relation till de andra ihistorien. ”Genom att förhålla oss till historien vet vi åtminstone vadvi inte är, vad vi inte accepterar som moraliskt godtagbara handlingar.Vår identitet konstrueras som en negation.” (ibid)

7 ”Avslöjanden och spräckta lögner framstår som troféer i ett slags kollektiva självspäkningar. Också Sverigelever i en ursäktskultur. Likt medeltida flagellanter piskar vi oss med minnen som svider och skaver:steriliseringar, lobotomier, behandlingen av dessa våra minsta på Vipeholm, stulet naziguld som gömdes isvenska bankvalv, utestängda judiska läkare, hemligt bespejande av de oliktänkande. Hur kunde det ske?Frågar man sig. Vi måste gräva. Vi måste veta och förklara. Vi måste be om ursäkt.” (Johannisson 1999)

19

Steget in mot framtiden – bort från det förflutna – som politiskriktning har många ansikten. Att formulera vår tids skolor och museersom ”folkliga bildningsanstalter”, till exempel, är inte längre möjligt(Edman & Bergström 2005:110). När Sigurd Curman på 1930-taletbenämnde museet på detta sätt, såg vi en annan (ideal) relation mellanmuseer och medborgare jämfört med idag. Humanvetenskaperna –och de utställningsverksamheter som är knutna till dessa behöver i vårtid ständigt se upp för vad som kan uppfattas som en dömandeöverlägsenhet gentemot medborgarna där ute. Klassiskalegitimeringsdiskurser som bildning och upplysning av de ännuokunniga är inte en formulering som utan vidare kan uttalas.8

I utställningssammanhang tycks det vara vanligt med diskussionenom vilka förväntningar som besökarna har. Inte sällan hör manfarhågor uttalas för att inte svara upp mot dessa förväntningar: hurlångt kan olika historiska skeenden perspektiveras utan att man tapparmedborgarnas förtroende för vad som är ”relevant och sant”? Hurlångt ifrån de invanda och schabloniserade berättelserna kan man gåutan att förlora trovärdighet hos olika grupper? I vilken utsträckningbehöver till exempel ett museum reproducera bilden av Vikingen ochhur långt ifrån dessa bilder kan man att gå?

I denna uppgörelse hörs röster för att undvika att människorbetraktas som besökare eller, än mera, konsumenter. Det finns en starksträvan att införliva medborgare i själva processen i vilkenutställningar blir till. Därefter kommer ytterligare ett led, nämligen detdär medborgare deltar i skapandet av olika typer av tänkbaraberättelser. Vi kan sålunda se ett begynnande försök till ettinförlivande av olika medborgargrupper i hela utställningsprocessen –från idé, via utförande och fram till de berättelser som ska rama införemål och andra arrangemang.

Denna hållning torde hänga samman med en allmän trend därmedborgarskapet som delaktighet och aktivitet betonas. Vi kan seliknande strömningar inom det politiska livet, vilket bland annatdiskuterats i flera demokratiutredningar under senare tid men också isocialpolitik, skolpolitik, etc. Trenden är intressant ur flera synvinklar.Om vi bryter ned fenomenet till kulturarvs- ochhistorieskrivningsfrågor, så kan vi notera en relation till uppgörelsernamed museernas koloniala historia. Med en större geografisk spridningbland nya invandrare under de senaste 20 åren, följer förstås vissabetänkligheter över hur västerlandet fokuserats i världenshistorieskrivning. När nollpunktsanspråket överges, behöver varjeofficiell institution fylla på med historieskrivningar och perspektiv (iplural).

Detta innebär, om intentionerna fullföljs, att reflexivitet blir ennödvändighet: oavsett hur man skriver historia, och oavsett hur manringar in ”kulturarv”, så behöver perspektiveringsmöjligheterna läggaspå bar backe.

Ovanstående får i sin tur konsekvenser för den expertroll som finnspå kulturarvsinstitutionerna (jfr Jönsson 2001). En långtgående

8 Se Espen Hammer, och diskussionen i övrigt, i Glänta, nr 1-2, 2005: ”Elfenbenstorn och engagemang”, s 66ff.

20

relativisering av historia och kultur innebär att experten behöverförhålla sig reflexivt också till definierat säker, vetenskaplig kunskap.Om en historisk kanon rubbas efterträds den av – ja vad då? För ettkulturarvsvetenskapligt institut blir det en viktig uppgift att se hurdenna process fortlöper. Kommer expertskapet att förändras och i såfall på vilket sätt? Blir det framöver ett större spektra av berättelsersom öppet får brytas och kommentera varandra? Och var kommereventuella nya konfliktytor att uppstå? Kan man tänka sig attmöjlighetsrummet för de tänkbara berättelserna stryps i ett läge därhistorieskrivningar blir allt för politiskt eldfängda?

3) Kulturarv i och utanför institutioner

I en tid när de stora berättelserna möjligen förlorar i legitimitet, närkulturarv i stället för, eller vid sidan av, den nationella berättelsenbildar byggstenar i regionala, lokala och individuella identiteter kanman dels rikta intresset mot de etablerade kulturarvsinstitutionernasroller när förutsättningarna förändras, dels undersöka var, hur och medvilket innehåll de nya berättelserna konstrueras och kommuniceras.Vilka konsekvenser får denna kulturarvens förändrade roll, förinstitutionernas uppdrag, för de professionella funktionärernasuppgifter?

Om kulturarvsinstitutionernas traditionella uppgift har varit att, somman brukar säga, samla, vårda och visa föremål, byggnader och andraföreteelser från det förflutna och härigenom skapa kollektivauppfattningar om förflutenheter, så är det uppenbart att det idag finnsen rad ytterligare aktörer på kulturarvsfältet, aktörer som långt ifrånalltid uppfattar sig själva som kulturarvs- eller historieproducenter.Här avses aktörer som använder historiska berättelser för att skapagemensamma referensramar, minnen etc. Om vi t.ex. tänker pånationens förflutna och uppfattningar som en del av oss ser somsjälvklara och gemensamma, är det uppenbart att kulturarvsfältetstraditionella aktörer knappast är ensamma om att skapa sådangemenskap byggd på uppfattningar om det förflutna. Massmedialaaktörer inom dags- och veckopress, tidskrifter, reklam, tv, radio ochInternet är uppenbara historieproducenter. Idrottens värld producerardagligen uppfattningar om vad som är svenskt, danskt, norskt,italienskt, grekiskt, brittiskt, etc, det vill säga en produktion som tillstor del inte bara bygger på uppfattningar om nationalkaraktärer utanockså på idéer om dessa karaktärers fäste i det förflutna.

Det är en sida av saken, dvs. en sida som talar om alternativakollektiva berättelser. Man kan säga att de stora statliga historie- ochkulturarvsproducenterna här har fått konkurrens av, men ocksåsamverkar med, en mängd andra producenter. I denna mening pågårett slags kamp på kulturarvsfältet, en kamp om stora sanna berättelser.Måhända är denna kamp inte ny men dess intensitet har onekligenökat i styrka de senaste åren.

21

En andra sidan av saken, dvs. vad som kan tänkas ligga bortom destora berättelserna, ligger i att kulturarvsfrågorna till stor del också harkommit att riktas mot individens identitet och inte som förr endast motterritoriellt fixerade kategorier, t.ex. etniska eller nationella grupper.Kulturarv har i ökande grad kommit att förstås som ett sätt att förståden egna identiteten. Det kollektiva inslaget har i många sammanhangminskat i sin kollektivitet (jfr Borgström 1990:98). Inte minst det somnumera kallas Industrisamhällets kulturarv kan beskrivas utifrån dettaförhållande. Gräv där du står-rörelsen är det kanske mest välkändaexemplet på hur det förflutna har bearbetats bortom institutionernaoch destabiliserat de av dessa kontrollerade kollektiva minnena. Hurgick denna process till, dvs. – om man ska förenkla saken – hur blevdet offentligt kontrollerade kollektiva minnet individuell och lokalidentitetsproduktion?

Om det är så att det förflutna i form av historia och kulturarv har enstor plats i individers identitetsbyggen uppenbaras ettundersökningsområde som kretsar kring hur dennaidentitetsproduktion och användning av historia och kulturarv går till(jfr Svensson 2005: 140). Området överlappar delvis det sombehandlas under punkten 1a ovan men öppnar sig också mot samhälletutanför institutionerna. Med viss självklarhet finns det anledning attpåpeka att individer inte är beroende av kulturarvsinstitutioner för attskapa sig uppfattningar av det förflutna. Men varifrån hämtarmänniskor byggstenarna till sin syn på det förflutna, såväl det egnasom omgivningens, t.ex. lokalsamhällets, gruppens, regionens ellernationens? Och på vilket sätt ingår de offentliga institutionerna i dessabyggen? På vilket sätt skulle de kunna ingå? Och vilka konsekvenserskulle ett sådant engagemang ha för kulturarvsexpertens yrkesroll?Vilka andra arenor erbjuder människor stöd åt de egna perspektiven påhistoria? Denna begränsade uppsättning frågor lederuppmärksamheten mot ett forskningsområde som är stort,svåröverskådligt och därtill, i metodologiskt hänseende, inte heltenkelt att beforska.9

Härtill kan kopplas frågor som berör legitimitet, sanning ochautenticitet. Löpande genom historien har rekonstruktioner,popularisering och kommersialisering av kulturarv genereratdiskussioner om förflackning, förvanskning, hotande lögner ochtummande på den historiska sanningen. Idén bygger på att det skullefinnas förpliktelser gentemot tidigare och kommande generationer.Samtidigt betonas ofta vikten av att ”levandegöra” historien – ett idealsom inte bara finns vid medeltidsveckor och på vikingabyar, utanfaktiskt också inom den akademiska forskningen. Denna konflikt kanbeskrivas som en konflikt mellan kulturarv och historia (jfr Lowenthal1998). En rad frågor om förhandlingsprocesser aktualiseras här: Vaddefinieras som kitsch och vad får passera som äkta och genuint (jfr

9 Etnologer som Lotten Gustafsson (2002) och Katarina Saltzman (2001) har med olika utgångspunkter ochempiri undersökt hur människor tar plats (Visby respektive det öländska landskapet) och historia i anspråkför olika syften och hur dessa platser, landskap och historier skapas i olika praktiker.

22

Gustafsson 2002: 161 ff)? Knutet till temat finns kommersialiseringarav kulturarv som löfte och hot. I vilka sammanhang finns de officiellainstitutionerna med som deltagare och hur står sådana berättelser irelation till kommersiella eller ideella gruppers? Hur är det medföreteelser som forntidsbyar och andra rekonstruktioner? Nöjes- ochupplevelseindustri eller seriöst intellektuellt samtal? Säger vem?

Knutet till farhågorna kring förflackning och kitsch liggeryrkesrollernas förändrade betingelser. Vad innebär det att inte längrevara den enda och enväldiga experten? Hur formeras en ny praktik ochen ny legitimitet utifrån kulturarvsverksamhetens nya samhällsroll, därde många berättelserna och historieanvändningarna lyfts fram som ett(politiskt) ideal? Hur ser det kritiska uppdraget ut? Vad är rollen i detoffentliga samtalet? Vad kan den vara? Hur ser relationen mellankonsensus i kulturpolitiken och kulturarvets konfliktzoner ut? Finnsdet en grund för denna sektor att etablera sig i ett demokratisktuppdrag? När visar sig konfliktytorna?

23

Referenser

Alzén, Annika & Burell, Birgitta (red.) 2005. Otydligt. Otympligt. Otaligt. Detindustriella kulturarvets utmaningar. Stockholm: Carlssons.

Alzén, Annika & Hillström, Magdalena 1999 (red.) Kulturarvet, museerna ochforskningen. Rapport från en konferens. Stockholm: Gidlunds förlag &Riksbankens jubileumsfond.

Anderson, Benedict 1991. Imagined Communities. Reflections on the Origin andSpread of Nationalism. London: Verso.

Anshelm, Jonas 1993. ”Inledning”. I: Anshelm, Jonas. Modernisering ochkulturarv. Essäer och uppsatser. Stockholm/Stehag: Symposion.

Arcadius, Kerstin 1997. Museum på svenska. Länsmuseerna och kulturhistorien.Stockholm: Nordiska museets förlag.

Aronsson, Peter & Hillström, Magdalena 2005. Kulturarvens dynamik. Detinstitutionaliserade kulturarvets förändringar. Tema Kultur och Samhälle,skriftserie 2005:2. Linköping: Linköpings universitet.

Aronsson, Peter 2004. Historiebruk – att använda det förflutna. Lund:Studentlitteratur.

Aronsson, Peter 2005. Ett forskningsfält tar form. I: Aronsson, Peter & Hillström,Magdalena (red.) Kulturarvens dynamik. Det institutionaliseradekulturarvets dynamik. Tema Kultur och Samhälle, skriftserie 2005:2.Linköping: Linköpings universitet.

Bennett, Tony 1995. The Birth of the Museum. History, Theory, Politics. London:Routledge.

Bennett, Tony 2004. Pasts Beyond Memory. Evolution, Museums, Colonialism.London: Routledge.

Bergström, Anders & Edman, Victor 2005. Folkhemmets museum. Byggnaderoch rum för kulturhistoriska samlingar. Stockholm: Byggförlaget.

Berkhofer, Robert F 1997. Beyond the Great Story. History as Text andDiscourse. Harvard university press.

Björkroth, Maria 2000. Hembygd i samtid och framtid 1890–1930. Enmuseologisk studie av att bevara och förnya. Umeå: Institutionen för kulturoch medier.

Borgström, B–E, 1990. The Mazeways of the Past: History as Experience andConstruction in a North-Swedish Parish. Stockholm: Socialantropologiskainstitutionen, Stockholms universitet.

Bowker, G & S L Star 2000. Sorting things out: Classifying and its consequences.Cambridge, Mass.

Börjesson, Mats 2005a. ”Using time. School narratives on the Internet”, i Nordiskpedagogik, nr 4.

Börjesson, Mats 2005b. ”Vad gör en museiutställning? Om social kategorisering,historiens framsteg och museernas nya roll”, I Rig (kommande)

Börjesson, Mats, Eva Palmblad & Thomas Wahl 2005. I skötsamhetens utmarker.Berättelser om välfärdsstatens sociala optik. Stockholm / Stehag:Symposion.

Carlén, Staffan 1990. Att ställa ut kultur. Om kulturhistoriska utställningar under100 år. Stockholm: Carlssons.

Cohen, Anthony 1996. Personal Nationalism: A Scottish View of Some Rites,Rights and Wrongs. American Ethnologist 23 (4).

24

Danermark, Berth & Christian Kullberg 1999. Samverkan: välfärdsstatens nyaarbetsform. Lund: Studentlitteratur.

Ehn, Billy 1986. Museendet. Den museala verkligheten. Stockholm: Carlssons.Ehn, Billy 1993. Nationell Inlevelse. I Ehn, Billy, Frykman, Jonas & Löfgren,

Orvar 1993. Försvenskningen av Sverige. Stockholm: Natur och Kultur.Ehn, Billy, Frykman, Jonas & Löfgren, Orvar 1993. Försvenskningen av Sverige.

Stockholm: Natur och Kultur.Fahlander, Fredrik & Terje Oestigaard 2004. Material Culture and Other Things.

Post-disciplinary Studies in the 21st century. Gotare, series C, No 61.Forskning för ett bättre liv. Regeringens forskningspolitiska proposition

2004/05:80. Stockholm: Riksdagen, 2005Forskningens roll i en offensiv kulturarvsvård. Rapport från ett seminarium. 1996.

Stockholm: Gidlunds förlag & Riksbankens jubileumsfond.Frykman, Jonas 2005. Två gravar: Om monument, politisering och kulturella

parenteser. Opubl. seminarietext.Gustafsson, Lotten 2002. Den förtrollade zonen. Lekar med tid, rum och identitet

under medeltidsveckan på Gotland. Nora: Bokförlaget Nya Doxa.Gustavsson, Karin 2005. Bland perifera riksintressen. I: Jönsson, Lars-Eric &

Svensson, Birgitta (red.) 2005. I industrisamhällets slagskugga. Omproblematiska kulturarv. Stockholm: Carlssons.

Hammarlund, Cecilia, Nilsson, Bo G. & Silvén, Eva 2004. Samhällsideal ochframtidsbilder. Perspektiv på Nordiska museets dokumentation ochforskning. Stockholm: Carlssons.

Hobsbawm, Eric & Ranger, Terence (red.) 1983. The Invention of Tradition.Cambridge: Cambridge University Press.

Häggström, Anders 2000. Levda rum och beskrivna platser. Former förlandskapsidenitet. Stockholm: Carlssons.

Idvall, Markus 2000. Kartors kraft. Regionen som samhällsvision i Öresundsbronstid. Lund: Nordic Academic Press.

Isacson, Maths 2005. Brottningar med industriarvsbegreppen. I: Alzén, Annika &Burell, Birgitta (red.) 2005. Otydligt. Otympligt. Otaligt. Det industriellakulturarvets utmaningar. Stockholm: Carlssons.

Johanisson, Karin 1999. ”Historien som skuld och ursäkt”. I: Dagens Nyheter1999-06-09.

Jönsson, Lars-Eric & Svensson, Birgitta (red.) 2005. I industrisamhälletsslagskugga. Om problematiska kulturarv. Stockholm: Carlssons.

Jönsson, Lars-Eric & Svensson, Birgitta 2005. Ord på vägen. I: Jönsson, Lars-Eric& Svensson, Birgitta (red.). I industrisamhällets slagskugga. Omproblematiska kulturarv. Stockholm: Carlssons.

Jönsson, Lars-Eric 2001. Politik i kulturarvet och kulturarvspolitik. I: KulturarvEtik Demokrati. Rapport 2001:28. Göteborg, Länsstyrelsen V:a Götaland,Storstadens arkitektur och kulturmiljö.

Jönsson, Lars-Eric 2002. Det offentligas kulturarv – om den offentliga sektorn iindustrisamhället. I: Industrisamhällets kulturarv. Betänkande frånDelegationen för industrisamhällets kulturarv. SOU 2002:67. Stockholm:Fritzes.

Karlsson, Klas-Göran1999. Historia som vapen. Stockholm: Natur och kultur.Kemp P, 1987. ”Historia och berättelse. Diskussion av nyare historieteori.” I: Res

Publica 11: 1–30.

25

Kirschenblatt-Gimblett, Barbara 1998. Destination Culture. Tourism, Museumsand Heritage. Los Angeles & London: University of California Press.

Lindkvist, Sven 2005. Terra nullius. En resa genom ingens land. Stockholm:Bonniers.

Lowenthal, David 1985. The Past is a Foreign Country. Cambridge: CambridgeUniversity Press.

Lowenthal, David 1998. The Heritage Crusade and the Spoils of History.Cambridge: Cambridge University Press.

Meurling, Birgitta 2005. Det bekönade museet. Genusperspektiv i museologi ochmuseiverksamhet. Institutet för ABM, Uppsala universitet.

Olsson, Krister 2005. Bevarande eller skapande av värde? Kulturmiljövården ikunskapssamhället. I: Aronsson, Peter & Hillström, Magdalena (red.)Kulturarvens dynamik. Det institutionaliserade kulturarvets dynamik. TemaKultur och Samhälle, skriftserie 2005:2. Linköping: Linköpings universitet.

Pettersson, Bodil 2003. Föreställningar om det förflutna. Arkeologi ochrekonstruktion. Lund: Nordic university press.

Pickering, Michael 2001. Stereotyping: The Politics of Representation. NewYork: Palgrave.

Potter, Jonathan 1996. Representing reality. Discourse, Rhetoric and SocialConstruction. London: Sage.

Ronström, Owe 2001. Kulturarvspolitik. Vad skyltar kan berätta. I: Blehr, Barbro(red.), Kritisk Etnologi. Stockholm: Prisma.

Rose, Nikolas 1999. Powers of Freedom. Reframing Political Thought.Cambridge: Cambridge university press.

Rönnbäck, Josefin 1998. Kasta inte ut barnet med badvattnet. Kommentar till LarsMagnusson. I: Historisk Tidskrift, nr 1 1998.

Saltzman, Katarina & Svensson, Birgitta 1997. Moderna landskap. Identifikationoch tradition i vardagen. Stockholm: Natur och kultur.

Saltzman, Katarina 2001. Inget landskap är en ö. Dialektik och praktik i öländskalandskap. Lund: Nordic Academic Press.

Sektorsforskningen inom kulturområdet. Slutrapport. Utredning av HSFR –regeringsuppdrag (Ku 97/711/ka). Stockholm: HSFR.

Selling, Jan 2004. Ur det förflutnas skuggor. Historiediskurs och nationalism iTyskland 1990–2000. Stockholm/Stehag: Symposion.

Svensson, Birgitta 2005. Kulturarv och idenitetspolitik. I: Jönsson, Lars-Eric &Svensson, Birgitta (red.). I industrisamhällets slagskugga. Omproblematiska kulturarv. Stockholm: Carlssons.

Sörlin, Sverker 2005. Kulturarvsproduktion? Om förflutenhet som differentieringoch historia som integration. I: Aronsson, Peter & Hillström, Magdalena(red.) Kulturarvens dynamik. Det institutionaliserade kulturarvets dynamik.Tema Kultur och Samhälle, skriftserie 2005:2. Linköping: Linköpingsuniversitet.

Wetterberg, Ola 1992. Monument och miljö. Perspektiv på det tidiga 1900-taletsbyggnadsvård i Sverige. Göteborg: CTH, Inst. för arkitekturhistoria.

Zander, Ulf 2001. Fornstora dagar, moderna tider. Bruk av och debatter omsvensk historia från sekelskifte till sekelskifte. Lund: Nordic AcademicPress.