ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAV! ADOLPHI

75

ACTA ACADEMIAE REGIAE GUSTAV! ADOLPHI LXXV

Gösta Holm

Uppväxtmiljö och språk

Agneta Horns språk i dialektgeografisk belysning

Ett bidrag till textlokaliseringens metodik

UPPSALA 2000

Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur

Tryckt med bidrag från Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet

Abstract

The aim of this book is to contribute to the method of locating anonymous old texts. When older texts are investigated the use of dialect geography in Sweden has very often been limited to modem material, simply due to the lack of evidence contemporary with the texts.

Agneta Horn (1629-1672) belonged to the high nobility of Sweden. Her grandfather was Axel Oxenstiema, Lord High Chancellor of Sweden. But the language ofher autobiography differs very much from the writings of her contemporaries. It is full of colloquial forms and words, which often make it possible for us to identify her pronunciation and her everyday vocabulary. She had grown up in Stockholm and in manors and castles around Lake Mälaren, in Central Sweden. Surprisingly well we know through her autobiography the circle of her acquaintancies. Nearly all of them had grown up in Central Sweden.

Around 60 of Agneta's colloquial words were compared with their dialectal equivalents. This investigation did not indicate that she was bom and grew up in Central Sweden. Most similarities were found in the dialects of Småland, a province quite far from Uppland, the central part of Swe­den. But, if we also investigate older dialectal and colloquial sources, the discrepancy between Agneta's vocabulary and the stock of words in Central Sweden is considerably less. Bur there are still differences.

The study of Agneta's phonology and morphology against a dialectal background gives a some­what different impression. The similarity between Agneta's language and that of modem Central Swedish dialects is greater, and ifwe go back intime, it increases considerably. The use ofthe ad­jective suffix -ut, -ot has for instance totally disappeared from a !arge area in Svealand and south­em Norrland. Evidence from the seventeenth century shows that the suffix was still alive in Central Sweden in those days.

The conclusion of this investigation is that modem dialectal vocabulary isa bad means of locat­ing an anonymous old text. The boundaries for the geographical distribution of words have very often been considerably altered. Much better is the use of phonological and morphological data. But even these do not allow us to place an anonymous writer of an old text between narrow limits, for instance in a small part of a province. Of course difficulties increase with the time-difference between the 21st century and the time ofthe unknown author.

© Gösta Holm och Kungl. Gustav Adolfs Akademien 2000

ISSN 0065-0897 ISBN 91-85352-43-8

Printed in Sweden 2000 Textgruppen i Uppsala AB

Innehåll

Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9

Kapitel 1. Språkkartans förändringar och stabilitet . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 A. Ortnamn och dialektord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15

Förskjutningar av ljudgeografiska gränser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24 B. Forntexter och dialektmaterial . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27 C. Dialektgränsförskjutningar i nysvensk tid, särskilt enligt äldre

dialektkällors vittnesbörd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 29 D. Den kronologiska faktorn. Språkliga förändringars utbrednings-

hastighet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32 E. Dialektgränsers konstans . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 36 F. Sammanfattning av kap. 1. Allmänna synpunkter . . . . . . . . . . . . . . 38

Kapitel 2. Agneta Horns uppväxtmiljö . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 46

Kapitel 3. Agneta Horns ordförråd mot bakgrunden av de svenska folkmålen och äldre litterära källor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 52

Kapitel 4. Agneta Horns fonologi, morfologi, fraseologi, ordbildning och accentuering mot bakgrunden av de svenska folkmålen och äldre litterära källor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 103

A. Vokalismen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 103 B. Konsonantismen ........................................ 119 C. Morfologin (i vid mening) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 131 D. Fraseologin ............................................ 145 E. Ordbildningen .......................................... 150 F. Accentueringen. Efterledsbetoning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 152

Kapitel 5. Resultat. Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 154 Lokalisering av Agneta Horns text med ledning av materialet i kap. 4 154 A. Statistisk fördelning landskapsvis . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 154 B. Språkdrag som pekar bort från centralsvenska mål och mot

(bl.a.) sydligare mål . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 154 I. Novationer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 154 Il. Arkaismer ........................................... 155

C. Språkdrag som överensstämmer med motsvarigheter i Central-sveriges dialekter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 156 I. Novationer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 156 II. Arkaismer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 157

D. Uppsvenska språkdrag som saknas i (södra) Norrland ........... 157 E. Språkdrag hos Agneta Horn, som har motsvarigheter i (vissa)

nordliga (och östliga) dialekter men också i centralsvenska (eller götiska) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 157

F. Upplysningar om 1600-talets (tal)språk hämtade ur andra skrivna källor än A.H.:s »Beskrivning» . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 158

Slutsatser av materialet i kap. 4 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 159 Avslutande kommentarer .................................... 159

Litteratur. Förkortningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 162

Register . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 171

Förord

Första delen av denna undersökning, kapitel 1-3, lämnades i maskinskriven form som specimen vid ansökan om den professur i Nordiska språk i Lund, som tillsattes 1961.

Många andra uppgifter har medfört, att »Uppväxtmiljö och språk» så länge har legat ofullbordad.

För den forskare, som är mycket beroende av dialektmaterial, är sam­lingarna till Ordbok över Sveriges dialekter (OSD) synnerligen värdefulla, inte minst genom den arbets- och tidsbesparing, som de kan innebära. För mig har ett anslag från Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund gjort det möjligt att honorera en excerpist i OSD. Detta har bidragit till att arbetet på »Uppväxtmiljö och språk» äntligen har kunnat slutföras. Ett generöst anslag från Längmanska kulturfonden har givit mig möjlighet att avlöna en kompe­tent kraft, som överfört mitt maskinskrivna manus till maskinläsbar form. [Tillägg i juli 2000: KGAA:s sekreterare, Professor Lennart Elmevik, har energiskt och framgångsrikt korrekturläst arbetet.] - Jag har också själv excer­perat i OSD. Tyvärr kan jag inte garantera att jag har funnit allt relevant mate­rial. Den som känner OSD:s samlingar förstår nog varför.

Kapitel 1-3 från 1950-talet har på flera punkter kompletterats avsevärt. Och stilen har moderniserats.

I ett tidigare skede av vårt sekel publicerades ett betydande antal veten­skapliga skrifter med huvudsaklig eller partiell inriktning på språklig lokali­sering av äldre texter, företrädesvis forntexter. Bengt Hesselmans insatser med MB 1 (1927) är klassiska. De inspirerade en lång rad yngre forskare: Valter Jansson 1934, 0. Thorell 1951 (MB 1), Hans Ronge 1957 (Konung Alexan­der) och många andra. Det såvitt jag vet senaste publicerade arbetet på områ­det är Zeth Alvereds »Gregers Matssons räkenskaper», 1996 (SSFS 82). Jag vill gärna se denna skrift som ett indicium på att språkgeografisk textlokalise­ring är en hantering, som ännu inte är alldeles ute.

Av datortekniska skäl har i något fall en källas skriftformer med lands måls­alfabet transkriberats till normalalfabet. Metoden är inte rolig, men jag hoppas att den inte har resulterat i några direkt vilseledande former. - Vissa material­redovisningar från Finland gjordes innan band 2 av OFSF hade publicerats.

Lund i september 1998

Gösta Holm

Inledning

Det berömda slutkapitlet i Ernst Wigforss' doktorsavhandling om södra Hal­lands folkmål är betitlat »Dialektgeografiska och kronologiska frågor». Wig­forss' utredningar och tankegångar i detta kapitel torde åtminstone tidigare ha haft en inte oväsentlig betydelse för fackmännens syn på många dialektologis­ka frågor, gången av (syd)nordiska ljudförändringar, dialektskillnadernas upp­komst, ålder och konstans osv.1 Vid sina försök att datera halländska ljudöver­gångar utgår Wigforss (s. 651) från två förutsättningar. »Den första och väl föga betvivlade är den, att en novation, som nu visar sig på ett sammanhäng­ande område, sannolikt inte har mera än ett utbredningscentrum, alltså inte har uppstått på flera håll inom området samtidigt, och ännu mindre uppstått full­ständigt regellöst på vitt skilda tider alldeles oberoende av det geografiska lä­get ... Den andra förutsättningen är den, att om åldern av en företeelse i de trakter, som kunna anses för utbredningscentra, är bekant, så har man rätt att räkna med att endast en relativt begränsad tid har åtgått, tills förändringen nått ytterpunkterna för sin utbredning.» I överensstämmelse härmed avvisar Wig­forss (s. 663 f.) såsom »inte rimligt» antagandet att det funnits »kvarlevande äldre diftong inom enstaka bygder av ... västra Småland och Halland tre eller fyra århundraden senare [än monoftongeringen i Skåne på 1000-talet]».

Tanken att de språkliga novationerna som regel snabbt utbreder sig från sitt upphovs- och spridningscentrum till en viss yttre gräns, som sedan ligger mer eller mindre stilla, är av betydelse för den metodik, som kan tillämpas vid för­söken att språkligt lokalisera äldre anonyma skrifter. Av principiellt samma art är den stundom uttalade uppfattningen, att ordgränserna av idag som regel ger gott besked om ordens utbredning under medeltiden: 1200-talet, 1300-talet, 1400-talet allt efter åldern av den text man är sysselsatt med.

I nära samband med det nu behandlade står den uppfattningen - som man ibland kan skymta - att dialekternas väsentliga karakteristika har utbildats re­dan under ganska tidig medeltid, så att 1400-talets och det slutande 1800-talets viktigare dialektskillnader i stort sett skulle överensstämma med var­andra. Också här kan man citera Wigforss. »Inte mycket senare än 1100 torde Skåne ha nåtts av några andra bland de äldsta danska novationerna, och under de närmaste århundradena finner man dialekterna i en fullständig omvälv­ningsperiod, som före 1300-talets slut synes ha gett dem - i allt väsentligt skulle man nästan våga säga - samma form, i vilken de framträda för våra da­gars dialektforskare» (a.a. s. 657).2

1 Avsnittet har bl.a. förekommit som kurslitteratur för filosofie licentiatexamen i Uppsala. 2 Något annat åsyftar Hesselman, när han säger (Huvudlinjer s. 3): »1500-talets [ortnamns]-

10

Emellertid är den svenska språkvetenskapliga litteraturen rik på antagan­den om och bevis för att språkgränser förändrats. Det är i själva verket en för forskarna mycket välkänd företeelse. Många är de, som i sina skrifter på ove­dersägliga eller mycket plausibla grunder räknat med helt andra språkgeogra­fiska förhållanden i gammal tid än nu. Ett par representativa uttalanden i den­na riktning må anföras.

Natan Lindqvist (1947, s. 44) yttrar på tal om de västgötska språkdragens utbredning runt om i Västergötland: »I detta fall som ifråga om så många and­ra måste man ... komma ihåg, att kartbilden icke återger ett genom långa tider konstant förhållande, såtillvida som en äldre utbredning på ett håll kan ha vikit tillbaka, medan på ett annat håll en sekundär utbredning framträder på kar­tan.» En grundtanke i Lindqvists bok är, att orden vandrat; det ena har drivit bort det andra i en ständig växling.

Ivar Modeer har berört samma sak under hänvisning till utländska erfaren­heter i en uppsats i NoB 1939, s. 93: »Ordgeografiska forskare i bl.a. Frankri­ke, Tyskland och Sverige ha under senare år i allt större utsträckning fäst upp­märksamheten på det förhållandet, att ordförrådet - inom en större eller mind­re språkenhet - befinner sig i ständig förskjutning. Ej sällan kan man följa or­den på deras vandring från landskap till landskap, från bygd till bygd ... »

Också norska forskare har i undersökningar och uttalanden behandlat dyli­ka företeelser för sitt språks vidkommande. Per Hovda har i en särskild upp­sats 1956, s. 45 ff. givit en mängd exempel på sena norska dialektgränsför­skjutningar.

Man kan här också peka på ett auktoritativt yttrande av G. Indreb0 (1951, s. 265): »For di um dei dialekt-ulikskapane me hev talt upp, var til i millom­norsk, så gjekk slett ikkje dialektskili alltid nett soleis som dei gjeng no. Gren­sone for dei einskilde frenomeni hev ofte flutt seg etter 1525.»

En dialektkarta med belägg uteslutande från modem tid kan i sig själv, allt­så utan jämförelse med äldre material, vara ett bevis för att en gränsförskjut­ning skett. D.O. Zetterholm har i SvLm 1940 publicerat en karta över ordet (mjötk)stäva med synonymer. I östra Östergötland och nordöstra Småland, i Finland och Estland finns skjuta. Det nyisländska ski6ta visar, att det svenska ordets utbredning är reliktförekomster. Här har skett en mycket stark in­skränkning av området för skj6ta, skjuta. (Ordet fanns under medeltiden i Norge men är numera helt försvunnet ur de norska målen. Även i fisl. är det belagt. Också utan dessa fvn. belägg skulle gränsförskjutningen vara bevisad.) Men i detta fall har vi inga möjligheter att studera förskjutningens kronologis­ka och geografiska förlopp.

former, om de äro riktiga, säga oss vanligen icke mera än de moderna skriftformema; i fall de sy­nas göra det, äro de oftast tvivelaktiga.» Han menar tydligen, att ortnamnens skriftformer inte förändrats mycket sedan 1500-talet. I förbigående vill jag påpeka, att Hesselmans påstående av­gjort inte har generell giltighet. För den som tolkar ortnamn i övre Norrland, är 1500-talets jorde­boksformer oumbärliga hjälpmedel. Detta sammanhänger givetvis med att bygden är jämförelse­vis ung.

11

Kartor över företeelser i moderna folkmål är f.ö. ofta av den art, att det a priori är ytterst osannolikt, att de ens tillnärmelsevis motsvarar språktillståndet för hundratals år sedan. Kartbilden kan förete ett virrvarr av former, vilkas ut­bredning svårligen kan ha varit konstant genom tiderna. Som ett exempel vill jag peka på den av Modeer (1946, s. 22 f.) publicerade kartan över best. sing. av ordet tå.

Om man inte vill hävda, att en språkförändring som regel eller alltid sker samtidigt över hela det område, där den inträffar, så blir konsekvensen den, att de flesta eller praktiskt taget alla konstaterbara språkförändringar på ett något så när stort område måste antas vara lika många vitt­nesbörd om förskjutningar av språkgränser.

Dessa förskjutningar kan ha skett långsammare eller hastigare och under ett tidigare eller senare språkskede. Eftersom det nordiska språkområdet genom­korsas av tusentals, ja - det vågar man väl anta, fast ingen har räknat dem -hundratusentals språkgränser, som är resultat av lika många språkförändring­ar, så förstår man, att dialektkartans omgestaltningar genom tiderna har varit utomordentligt komplicerade. Hur den dialektgeografiska situationen varit vid, låt oss säga, en viss tidpunkt under medeltiden, har vi inga möjligheter att bilda oss en helt exakt uppfattning om.

I några gynnsamma fall har vi förutsättningar för att med ganska välgrun­dade anspråk på exakthet kunna fastställa var en del av en gräns för en enstaka företeelse har legat.

Jag ämnar i det följande något undersöka en del av de teoretiska grundva­larna för lokaliseringsmetodiken genom att göra en kritisk granskning och sammanställning av vad den nordiska vetenskapliga litteraturen hittills har bragt i dagen rörande språkliga företeelsers geografiska fluktuationer resp. konstans genom tiderna. Jag kompletterar framställningen med en del egna rön.

Materialet i det följande får ses som en samling exempel på vad en gransk­ning kan ge. Av naturliga skäl redogörs utförligast för gränsförskjutningar och långsamma förändringar av språkkartan, knapphändigare för gränsers stabili­tet och snabba novationer.

Ett rikligt och pålitligt material för bedömning av hithörande problem läm­nar ortnamnen, jämförda med de moderna dialekternas ordförråd.3 Men också

3 Också ortnamnsmaterial är naturligtvis, okritiskt behandlat, under vissa omständigheter miss­visande. Det torde förekomma, att ett terrängord har varit i användning på ett större eller mindre område utan att bli ortnamnsbildande som i angränsande delar av sitt område. Hesselman (1935, s. 164 ff.) har hävdat, att ordet ed, eg. 'passage mellan eller utmed vatten' m.m., inte har varit ort­namnsbildande i Dala-Bergslagen med omnejd, där motsvarande företeelse i ortnamnsmaterialet betecknas med ordet bor. Huruvida Hesselman menar, att appellativet ed aldrig har funnits i detta område, framgår inte. Men som Gusten Widmark har påvisat (NoB 1957, s. 88) finns det på Sollerön i Dalarna ett hithörande ortnamn, Edet. De mellansvenska och norrländska ortnamnen på bor är i mycket stor utsträckning unga (Widmark, s. 89 ff.), flertalet har bestämd artikel. »Ed-namn äro i Hälsingland både talrikare och äldre [än bor-namn]. De uppträda i de tidigaste källorna, bor-namnen mycket senare och först i skatteböckerna. Barn i Voxna och Ovanåker

12

vissa forntexter är av stort värde, i synnerhet landskapslagama, vilkas ordskatt med nödvändighet en gång måste ha varit känd och använd i en inte alltför li­ten del av vederbörande landskap.4 Också deras ljud- och formskick och syn­tax kan - betraktade med vederbörlig försiktighet - ge synnerligen viktiga hållpunkter. Ett annat användbart material lämnar dialektuppteckningar och dialekttexter (särsk. bröllopsdikter) från 1700-talet och tidigare.

Det är huvudsakligen tre faktorer, som utgör osäkerhetsmoment vid försö­ken att språkligt lokalisera äldre anonyma texter. Den första är vår ofullständi­ga kännedom om äldre språkförhållanden, enkannerligen dialektgränsernas förlopp.5 Den andra är ovissheten om i vad mån de kriterier vi använder verk­ligen tillhörde vederbörande författares eller skrivares eget språk. Ju färre kri­terier, som står tillbuds, dess större är risken för att irrelevanta språkdrag, sär­skilt skriftspråkstradition men också den mer eller mindre tillfälliga miljöns ord och former osv. spelar för stor roll vid lokaliseringsförsöken. Den tredje faktorn, som står i nära samband med den närmast föregående, är den omstän­digheten, att många författare i äldre tid kan ha haft ett ganska utjämnat språk med inslag från många dialekter, beroende på att de under sina mottagligaste år uppehöll sig i skilda trakter. Både under medeltiden och under den nyare ti­dens första århundraden var i synnerhet adeln ganska rörlig, dels i privatlivet under resor mellan sina egendomar och dels i offentlig tjänst. Särskilt i den mån skribenter tillhörande första ståndet hade varit verksamma, får man alltså räkna med att en snäv lokalisering av en text över huvud inte låter sig göra.6

För författaren eller översättaren under medeltiden var det sannolikt helt främmande att avsiktligt skriva provinsiellt.7 Hans skriftspråk bestämdes väl

finnes inte ens i skb 1542. Voxna var ännu 1571 obygd enligt Forssell ... » (Widmark, s. 90). Wid­mark har också angivit en saklig bakgrund till bor-namnens sena och stora spridning i Bergslagen med omnejd. Men också om ordet ed inte i större utsträckning skulle ha varit ortnamnsbildande i dessa trakter, verkar det sannolikt, att en del naturbetecknande ed-namn har omvandlats till bor-namn i samband med en ny eller intensifierad bärningsteknik. Under alla förhållanden måste appellativet ed en gång ha varit känt också i Dalarna. 4 Om landskapslagamas vittnesgillhet i dylika fall, se bl.a. N. Beckman 1917, s. 3 ff., G. Bergman 1921, s. 55, L. Moberg 1944, s. 32. 5 Idealet vore en hel serie hela landet täckande språkkartor över varje företeelse med ca 50 års mellanrum medeltiden och nyare tiden igenom. Dithän kan vi aldrig komma, beroende på källma­terialets art. I England är man bättre ställd. De medelengelska källorna ger ett avundsvärt rikhal­tigt material, tillräckligt att läggas till grund för detaljerade kartor över utbredningen av variatio­nerna inom konsonantism och vokalism. Det är främst namnmaterialet i de latinska urkunderna (t.ex. skattelängder) från tiden närmast efter den normandiska erövringen, som är så givande, dels därför att det är rikligt flödande redan tidigt, dels därför att det är exakt lokaliser- och daterbart. »Det bör vara möjligt att konstruera isoglosser och dialektgränser för tiden omkring 1300 på grundval av detta material med samma precision, med vilken de moderna dialekterna kan avbil­das i språkatlasen» (0. Arngart i SvLm 1957, s. 85). 6 För den engelska medeltidsfilologins del behandlas dylika frågor av 0. Amgart (med hänvis­ning till Morsbach) i SvLm 1957, s. 86. 7 Jag bortser här från laglitteraturen, för vilken man möjligen har att räkna med speciella beting­elser. - Problemet att söka fastställa vilket sockenmål en medeltida handskrift kan ha skrivits på är enligt N. Beckman (1917, s. 29) olösligt. Och ingen svensk forskare har väl heller vågat sig på

13

huvudsakligen av tre faktorer, talspråket som han hade lärt sig i hembygden, talspråket i den miljö, där han vistades, och slutligen skrifttraditionen. Den sistnämnda var under medeltiden ända sedan litteraturens begynnelse starkt götiskt betonad; Pentateukparafrasen, Legendariet och Vadstena-litteraturen, liksom Eufemiavisorna och Erikskrönikan anses ju alla vara götiska. I ett klos­ter i Skara, Skänninge eller Vadstena kan - vågar man anta - en munk från Svealand ha tagit språkliga intryck från omgivningen, för bröderna obegripli­ga ord kan ha slipats bort osv. På så sätt torde man till någon del kunna förstå det förhållandet, att fornsvenska texter så ofta visar språkdrag från olika håll, till synes helt oförenliga dialektkännetecken.8

Något liknande gäller för den rent profana litteraturen, riddarepiken, Ko­nungastyrelsen etc.9

I en berömd undersökning i Språk och Stil 1907 avgjorde Bengt Hesselman den gamla tvistefrågan om författarskapet till Giöta Kiämpawisa. Med väsent­ligen dialektgeografisk men också stilanalytisk metod klargjorde han, att i va­let mellan dalslänningen Gunno Dahlstierna och stockholmaren Holmström kan endast den förre komma ifråga. Dikten har starka inslag av dalsländsk dia­lekt.

Vid en undersökning av Agneta Horns språk mot bakgrunden av folkmålen möter man delvis andra frågeställningar än när det gäller Gunno Dahlstiernas dialektdiktning eller en fornsvensk text.

Dahlstierna var född och uppfödd i ett bokligt bildat hem, men hans hem­bygd var en genuiP bondsocken fjärran från kulturcentra och allfarvägar. Han bör ha kommit i intim kontakt med dialekten. När han avsiktligt söker återge folkligt tal är det att vänta, att hans språk skall bli mycket starkt präglat av dalsländska.

Större delen av Agneta Horns barndom och ungdom förflöt i Stockholm. Där fanns en språkmiljö, som sannolikt var mer oenhetlig än någon annan i Sverige, sammansatt av olika samhällsklasser och av folk från olika delar av landet. Man kan knappast heller anta, att ens hennes egna kretsar, högadeln, haft ett enhetligt talspråk. Säkerligen fanns det vid denna tid - årtiondena kring 1600-talets mitt - också utpräglade språkliga skillnader mellan de högre samhällsklasserna i Stockholm och allmogen på den uppländska eller sörm­ländska landsbygden. Vid denna tid fanns sedan mer än 150 år en tryckt litte­ratur, vars auktoritet givetvis var stor. Med bibel och psalmbok och med bön­böcker var Agneta Horn väl förtrogen.

en så trång lokalisering. Svårigheterna är enligt Beckman följande: »[ ... är] ingen handskrift ... skriven på ett oblandat sockenmål, för det andra [har ... ] sockenmålens gränser ... nog förskjutits under 500 år ... , för det tredje [äro] icke alla sockenmål ... undersökta eller hinna bli det, innan folkskolor och kommunikationer utplånat deras karakteristiska egenheter. Man får vara nöjd, om man kan visa, att handskriften äger, resp. saknar de karakteristika, som inom ett visst betydligt större område bestämt utvecklingens stora grundlinjer.» 8 Jfr 0. Ahlbäck betr. Jöns Budde i SNF 40-41:1, s. 8 f., 143 f. 9 Jfr V. Jansson Eufemiavisoma, s. 318 f.

14

Av stor vikt för dialektgeografiska överväganden kring Agneta Horn ärna­turligtvis, att hon tillhör en relativt sen tid. 1600-talets svenska folkmål var mera lika de nutida än vad 1300-talets var. Det borde sålunda rent teoretiskt ur den synpunkten vara större möjligheter att korrekt lokalisera en 1600-talstext än en text från medeltidens mitt. 10 Den följande utredningen skall klargöra, i vad mån ett dylikt antagande har generell giltighet.

Först vill jag emellertid ge några exempel på hur ortnamn och belägg ur äldre texter kan bevisa att dialektgränser, särskilt isoglosser, har förskjutits.

10 Agneta Horns text har ju den för lokaliseringsintresserade stora fördelen, att den är hennes egenhändiga original. Här slipper man den fördunkling av förlagan, som avskrivares verksamhet brukar medföra. Särskilt stora är problemen för den som söker författarbestämma eller lokalisera medeltida texter, som ju praktiskt taget utan undantag föreligger bara i avskrifters avskrifter.

Natan Beckman (1917, s. 9) räknar upp följande möjliga inflytelser på skrivarspråket: 1. Det språk som talades i skrivarens barndomshem. [Tilläggas bör utan tvivel språket hos lekkamrater och kamrater i ungdomsgäng. Anmärkning av G.H.] 2. Det språk som talades i den ort, där skri­varen arbetade. 3. Språket i förlagan. 4. Eventuella lärares språk. 5. Inflytande från tidigare av ve­derbörande skrivare avskrivna verk.

Kapitel 1. Språkkartans förändringar och stabilitet

A. Ortnamn och dialektord. Ord- och ljudgeografi

Vanligt är, att ortnamnsmaterialet visar, hur ett ords eller en forms ut­bredningsområde minskat. 11 »Det är ett välkänt faktum, att våra ortnamn i stor utsträckning innehålla gamla ord, som numera antingen äro utdöda i språket eller endast anträffas i ålderdomliga och perifera dialekter» (L. Moberg i NoB 1949, s. 122). - På motsvarande sätt kan man också få bevis för ljuds och for­mers expansion.

Jöran Sahlgren, pionjär på så många av den nordiska filologins områden, har påpekat ortnamnens stora betydelse för dialektgeografin och -kronologin: »För samma ord eller för samma ljudföreteelse kunna ofta med hjälp av ort­namnen flera utbredningskartor upprättas, var och en från sitt tidsskede. Med hjälp av dylika kartor kan man grafiskt fastställa vad som är relikt och vad som är novation» (NoB 1944, s. 204). Ortnamnen spelar ju vidare en domine­rande roll för de ljudhistoriska resonemangen i Hesselmans Huvudlinjer.

Nu några konkreta exempel: 12

I sin avhandling »Tomt och toft som appellativ och ortnamnselement» har Bengt Holmberg påvisat, att formen toft under äldre medeltid behärskade väst­ra Sverige, inklusive större delen av Västergötland13 samt västra Småland.

11 Dessa frågor har också en sida, som vetter mot ortnamnstolkningens metodik. Om ett dialektalt appellativ, som man av semologiska och andra skäl anser kunna ingå i ett ortnamn, saknas i ve­derbörande folkmål, kan man antingen göra antagandet, att gränsen för appellativet har ändrats, eller förkasta tolkningen. Ortnamnslitteraturen har många exempel på båda tillvägagångssätten. Vilket som bör väljas beror naturligtvis i det enskilda fallet på en mängd omständigheter, till­hörighet till kulturprovinser,avstånd i tid och rum osv. - Huvudparten av de i det följande dis­kuterade fallen tycks mig oomtvistliga. 12 Se också t.ex. I. Lundahl i NoB 1940, 1953, s. 69 (jfr Linde 1951, s. 263), T. Bucht i NoB 1951 (s. 13 o. passim), L. Moberg i NoB 1950, s. 124, A. Janzen i NoB 1942, s. 78, 79, 99, J. Sahlgren i NoB 1947, s. 101, 113, H. Gustavson i NoB 1936, s. 208 f., V. Jansson i NoB 1938, s. 138 ff, 1940, s. 90. - I vederbörande dialekt eller kanske i hela Sverige utdöda ord har av olika forskare ansatts i mängder av fall vid ortnamnstolkningar. Alla dessa tolkningar kan inte omnämnas här. Jag vill bara som exempel hänvisa till flera artiklar av E. Liden och A. Janzen i NoB, t.ex. 1931, s. 104,111, 1932, s. 200 m.fl., 214,218, 1934, s. 1, 3, 29, 31 ff., 62 osv., 1940, s. 123 ff., 1942, s. 44, 46, 54, 59 f., 62 osv., 1953, s. 4. Jfr också T. Bucht i NoB 1938, s. 126, G. Franzen i NoB 1936, s. 286, A. Emvik i NoB 1944, s. 135, E. Noreen i NoB 1944 (om *vädhur i Värmland), I. Lundahl i NoB 1952, s. 77, J. Sahlgren i NoB 1953, s. 6, 43, 195, s. 7 ff., 1958, s. 159 ff. 13 Det är möjligt att enstaka ortnamn på tomt fanns i Västergötland redan i äldre fornsvensk tid (Holmberg a.a., s. 269).

16

Äldre Västgötalagen har ordet topt. Sannolikt med början på 1300-talet träng­de det östliga, svealändska tomt fram och drev toft ned till Skåne och några re­liktöar i Bohuslän och Halland. Särskilt i Västergötland kan man se, hur ort­namnsskicket gradvis förändras; sålunda finns där ett stort antal ortnamn på tomt belagda först efter år 1500 men före 1700. Förändringen skedde sålunda i stor utsträckning under äldre nysvensk tid (ifr nedan).

I sin uppsats »Nordiska ortnamn på Vin-» (NoB 1949, s. 112 ff.) visade Lennart Moberg, att det i det centrala Sverige finns ett flertal ortnamn på Vin­som med större eller mindre säkerhet kan påstås innehålla det f.ö. bara från nordsvenska dialekter och ortnamn kända vin, n. 'fågellek' m.m. Han förteck­nar dylika, förut på annat sätt tolkade ortnamn från Närke, Sörmland, Upp­land, Östergötland, Småland, Västergötland. Ordet var säkerligen en gång all­mänt nordiskt.

Kvissel, 'ågren, bäckmöte' o.d. förekommer i ortnamn från nordligaste Norrbotten till Skåne, dock med betydande luckor i utbredningen. (Ståhl 1950, s. 115). Appellativet däremot är bara känt från Västerbotten till Medelpad-Da­larna samt på ett ställe i Västergötland, inte t.ex. från Härjedalen, Hälsingland, Södermanland, Värmland, där ortnamn finns (Ståhl, s. 109 ff.). - Ståhl anför också (a.a. s. 132 ff.) klysn(a), 'åklyvning' m.m. som appellativ och ortnamns­element. Ortnamn förekommer bl.a. i Gästrikland och Närke, där appellativet nu är okänt. - Liknande, delvis rätt avsevärda gränsförskjutningar bevisas av Ståhls material rörande kvill (t.ex. Bohuslän, större delen av Västergötland; a.a. s. 11 ff., 39 ff., 71) och tyll (en stor del av Dalarna, Alfta i Hälsingland, södra Uppland; s. 56 ff., 71).

Ordet mölla, mölna o.d., 'kvarn' är nu i Sverige i huvudsak inskränkt till området Skåne, Blekinge, Halland, Öland. Som Roger Wadström14 med in­stämmande av Manne Eriksson15 har påpekat, framgår det av ortnamnen och av äldre texter, att mölla osv. tidigare fanns betydligt längre mot norr, åtmins­tone upp till Uppland-Västmanland-Värmland.16 Ordet förekommer än i dag i finlandssvenska mål och som lånord i finskan och lapskan: mylly resp. millo m.m. (påpekat av Eriksson m.fl.; om hithörande nyländska ortnamn se senast Granlund 1956, s. 188 ff.). Ordet har sålunda trängts tillbaka mycket starkt.

Orden hjäll, hjälle förekommer i svenska dialekter bl.a. i tre betydelser, i vilka de också är ortnamnsbildande.17

1. 'Hässja' a) för hö och säd o.d.: östra Småland, Östergötland, (Söder­manland, Uppland, Åland).

b) för löv: sydöstligaste Närke, Dalarna, Härjedalen. 2. 'Torkställning för nät': Uppland-Hälsingland, Österbotten-Nyland,

Amnehärad i nordligaste Västergötland, St. Mellösa o. Vin­ön i Närke, Kivik i Skåne.

14 Svenska kvarntermer, s. 103 ff. 15 SvLm 1953-1954, s. 29,329. 16 En!. Eriksson skulle ortnamnen visa dess förekomst »åtminstone upp till Mjölby». 17 Jfr Eriksson 1943, karta VII o. s. 212 ff., 298 f., Brevner 1942, s. 115.

17

3. 'Skjul varifrån björnar skjuts': norra Värmland, Dalarna, (Hälsingland, Medelpad).

I NoB 1920, s. 146 ff. påpekade Sahlgren, att sjöar med namnet Gällsjön finns i Älvsborgs län (9), Östergötlands län (4), Örebro län (3) och Värmlands län (1). Ordet hjäll(e) i någon av ovanstående betydelser måste ingå i sjönamnen liksom i följande namn: Hjällnäs och Gällnäs udde i Älvsborgs län, Gällsnäs i Dalsland. I Lerbäck, Örebro län, finns Jällamrm. 18 I praktiskt taget hela Väs­tergötland, större delen av Närke,19 i Dalsland och östra Värmland (där 3 gäll-namn finns) saknas nu hjäll(e) i de relevanta betydelserna. Där påträffas 13 eller 15 namn av de 21. Ordet har sålunda förr haft en avsevärt avvikande utbredning i sydvästra Sverige. Framförallt bör framhållas ordets så gott som totala försvinnande från Västergötland.

Orden hol och hole, 'kulle' o.d. uppträder med viss geografisk fördelning i hela Dalarna. På 1700-talet fanns hol i Västmanland. Av ortnamnen framgår, att hol också har existerat i västra Götaland och delar av Norrland. »Ordet har alltså i Sverige haft betydligt vidare spridning, än de moderna dialekterna låta oss ana» (Moberg i NoB 1953, s. 109). Enligt Moberg har grundordet till hol också funnits i Södermanland, där det skulle ingå i sockennamnetHö/ö.

Ordet hall 'stor sten 1. klippa, häll' förtecknas av Rietz från västra Sverige: Närke, Västergötland, Bohuslän, Halland, Skåne. Ett hall, stenhall 'häll' är också (fastän svagt) styrkt från Södermanland.20 I uppländska dialekter saknas ordet. Som Sahlgren med hjälp av ortnamnen har visat (NoB 1913, s. 65), har ordet förr brukats i Uppland i betydelsen 'klippa' o.d.21 Detta resultat nyttjade Hesselman sedermera för sin etymologi av ordet hallon (Från Marathon till Långheden, s. 59 ff.); hall har förr varit vanligt i östra Sverige, dit också av­ledningen hallon är koncentrerad.

Ordet knarr 'ett slags båt' har varit spritt över stora delar av det svenska språkområdet, inte bara vid kusterna. Sannolikt har det varit allmänt nordiskt. I ortnamn är det belagt - säkert eller sannolikt - i Bohuslän, Halland, Väster­götland, Värmland, Småland, Närke, Uppland och Hälsingland.22 Det före­kommer på sörmländska och uppländska runstenar. I senare dialekter är det känt bara från Västmanland, Närke,23 Värmland och Västergötland, överallt om båtar, ekor o.d.

18 Brevner 1942, s. 115. 19 Här bör man kanske reservera sig något, beroende på den bristfälliga utforskningen av Närkes-målen. 20 G. Ericsson 1877-84, s. 56. 21 Som identiskt med detta hall är jag snarast benägen att betrakta det västerbottniska hall, som Seth Larsson (1929, s. 63) anför efter P. Stenberg (annorlunda H. Lindberg i OUÅ 1951, s. 11). Ordet ingår i ortnamn, t.ex. Hallbacken, Stenhallarna i Lövånger. (Se Lövånger II, s. 109.) Sten­hallarna måste i så fall vara en tautologisk bildning. - Om ortnamnet Halleholm och det i Stranda h:d i huvudsak utdöda appellativet hall, m., se Modeer 1933, s. 93. 22 G. Linde, Studier över de svenska sta-namnen s. 33 ff., G. Widmark, Det nordiska u-omljudet, s.192f. 23 Bl.a. hos Hofberg.

18

I östra Sverige från Ångermanland-Jämtland i norr till Småland-Öland i söder24 finns ortnamn på -säter, -sätra, innehållande ett urspr. appellativ säter 'skogsäng' o.d. Appellativets utbredning enligt yngre källor är långt mindre vidsträckt. Den följande framställningen baserar sig på uppgifter i F. Hed­bloms gradualavhandling De svenska ortnamnen på säter (1945).

På 1700-talet fanns sätra, »Ny uprögd äng», enligt Ihre i Västmanland och Uppland, och samma utbredning anger Rietz hundra år senare för sätra f. 'skogsäng'. Västmanlänningen Dybeck använder 1842 sätra om »en sank, vattensjuk trakt». - Att ordet var känt av upplänningen C.J.L. Almqvist och sörmlänningen 0. Wingqvist torde framgå av deras bruk av sät(t)ra 1842 resp. 1837 - fastän betydelsen är 'fäbod', en användning, som är tydligt påverkad av norskans säter.

Den svaga formen sätra är ung (1700-talet). Hedblom har gjort sannolikt, att den i stort sett är sekundär till den likaledes unga ortnamnstypen -sätran, Sätran. Den senare uppträder i källorna först på 1600-talet.

Ett säter, plur. sätrar, förekommer i en uppländsk lantmäteriakt 1688, sät(t)er, äng(e)sät(t)er i dylika akter från Bobergs och Gullbergs härader i Östergötland från slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. I nutiden kan man i dialekterna endast se en svag avglans av de forna förhållandena. Enligt modernare uppteckningar är ordet säter bara känt på sina håll i Uppland och Södermanland (möjligen även Västmanland och Dalarna), och då endast i nära anslutning till orter med namn på säter, sålunda knappast i levande appellati­viskt bruk. Kontroll av Hedblom 1942 och 1943 gav rent negativt resultat.

Till gutniskan har säter, sätra spritt sig i relativt sen tid, åtminstone i den senare formen efter övergången ä > c'i i fastlandsdialekterna, sannolikt i mitten av 1500-talet eller senare (Hedblom a.a. s. 127 f.).

Ordet säters historia kan sålunda sammanfattas så: Det har en gång varit ut­brett från Ångermanland25 till Småland. Under den senare medeltiden fanns det åtminstone på vissa orter i området Uppland-Östergötland.26 Under 1700-talets lopp försvann ordet från Östergötland, under 1800-talet (och kan­ske 1900-talets början) från övriga delar av sitt då säkerligen starkt inskränkta område. I äldre nysvensk tid uppkom en svag form sätra, som är känd från Västmanland och Uppland och i någon mån har spritt sig till Gotland. Den är nu utdöd.

Ordet bor, urspr. 'ställe där man bär (båtar förbi en fors o.d.)' förekommer i dialekterna i ett område i Mellansverige med Dalarna och södra Norrland (Gusten Widmark i NoB 1956). Där finns också ortnamn innehållande bor. Men området för bor-namnen är större än området för appellativet, det omfat­tar nämligen bl.a. också Värmlands län, Närke och Södermanland.27

24 Utbredningen är här grovt angiven. Se för detaljer Hedbloms nedannämnda avhandling. - Om två namn på-säteri Norrbotten, se G. Holm 1997, s. 145. 25 Om säteri Norrbotten, se not 24. 26 Säkra appellativiska belägg från Skeda i Ögtl. 1385 och Husby i Södermanland 1417. 27 Vissa av bor-namnen i detta område är osäkra.

19

Av Widmarks karta (a.a. s. 51) kan läsaren få uppfattningen, att det är en mycket god överensstämmelse mellan appellativets och ortnamnens utbred­ning. Kartan avser nämligen bara förhållandena i Mellansverige. Flera sydli­gare ortnamn, som kan innehålla bor är inte inlagda, bl.a. ett Bor i Jönköpings län, som med största sannolikhet är ett äkta bor-namn.28 Orsaken till att dessa sydligare belägg inte fått komma med, är att de inte hör till ordet bors kärnom­råde. Tillvägagångssättets lämplighet kan diskuteras. Såvitt jag förstår finns det ingen anledning betvivla, att ordet bor har funnits i ett mycket större områ­de än det, där det nu är ett levande appellativ.

I danskan, särskilt i dialekterna, förekommer ett sv(Jm, n. 'sted til at svom­me i for heste'. Det uppträder också i ortnamn, t.ex. Hestesv(Jm på Bornholm. Detta ord har också funnits på svenskt område, som ortnamn - delvis av helt ung typ - visar29 (säkra ex. i Blekinge, Småland, Västergötland).

Av kartan s. 300 i Carl Lindbergs gradualavhandling » Terrängordet köl (käl, kielas)» framgår, att köl-namnen i Skandinavien har en långt större ut­bredning än appellativet köl 'myrkomplex, örtrik granskog', m.m. Särskilt är skillnaden märkbar i Norge.30 Men också i Sverige har ordets utbredning in­skränkts i hög grad. Enligt Lindbergs karta finns appellativet numera i Sverige dels i en enklav med övre Dalarna som centrum (i bet. 'myr- el. mosskom­plex'), dels - skilt från det förra området - i mellersta Norrland (i bet. 'gräs­och örtrik granskog'). Ortnamnen visar enl. Lindberg, att ordet förr har funnits ned till i höjd med södra Vänern och upp till norra Norrbotten. Som Sven Ekbo har påpekat31 är det möjligt, ja sannolikt, att köl en gång fanns ännu längre söderut, nämligen ned till Småland. - Å andra sidan är det bevisligen så, att appellativet i modern tid är känt i ett större område - och även i andra betydelser - än vad Lindberg uppger. I en liten artikel i NoB 1949 har jag vi­sat, att orden köl 'låg (skogbevuxen) höjd (särsk. i myrmark)' och granköl 'granbevuxen höjd' är levande i Lövånger i Västerbotten.32) Det är intet tvivel om, att orden förekommer också på andra håll i övre Norrland.

28 Widmark tolkar det alternativt med tvekan som ett bäcknamn. 29 Se härom Thorsten Andersson i NoB 1957, s. 147 ff. 30 Om Lindbergs uppgifter är riktiga. 31 OUÅ 1941, s. 37. Invändningar av Lindberg ib. 1942, s. 3 I ff. 32 I detta sammanhang vill jag utnyttja tillfället att bemöta Carl Lindbergs artikel i NoB 1950, vilken delvis är ett angrepp på mig. Lindberg godtar mina uppgifter om appellativen käl, grankäl i Lövånger. Det heter (s. 78): »I min avhandling ansåg jag mig inte kunna säkert belägga terräng­appellativet ... så långt norrut i Västerbotten. Eftersom jag emellertid i vissa andra socknar inom samma landskap fann ansatser till en liknande betydelse (se min avh. s. 156) har jag ingen anledning att betvivla Holms uppgifter.» Denna historieskrivning är vilseledande. I sin avhand­ling förnekar Lindberg blankt, att ett appellativ käl existerar i övre Norrland: »Det inhemska ap­pellativet käl är ... utdött inom det här berörda området» (s. 155; se också kartan s. 300). Från sjutton socknar i Västerbottten och Norrbotten kände Lindberg belägg på ett appellativ käl, 'höjd', 'skogshöjd' o.d., men han förnekar i sin avhandling värdet av dem alla, de skulle samtliga vara abstraherade ur ortnamn. Hans ovan citerade ord om»ansatser» gäller uteslutande ortnamnen och avser betydelsen 'granskog'. Lindberg har upprepat sitt förnekande i OUÅ 1942, s. 28 f. Lindberg utnyttjade för sin avhandling i detta fall bara SOA:s material. Hade han gått till ULMA,

20

Ordet käl, köl, fvn. kiQlr, har fått en rik betydelsedifferentiering. Denna bör i stor utsträckning ha skett i relativt sen tid; de ovan antydda dialektgränserna är alltså säkerligen sena. Häls in ge lagens flat kiol har en betydelse, som nume­ra inte är företrädd i Sverige. Lindberg (a.a. s.143) anför skäl för uppfattning­en, att betydelsen '(sumpig) granskog' (jfr ordet grankä[) har uppkommit un­der den senare medeltiden och början av nyare tiden. Första belägg i skrift är från 1751.

kunde han ha fått flera belägg. Bl.a. fanns från Lövånger en uppteckning av mig från 1936: grän­tjal 'skogsbacke bevuxen med gran'.

Nu till Lindbergs angrepp. Frågan om betydelseutvecklingen hos köl, käl är ett mycket svårt problem, därför att den knappast alls kan följas i några äldre källor. Därför är det på detta fält säll­synt olämpligt med tvärsäkra uttalanden.

I min uppsats sökte jag på allt sätt undvika att utmana till polemik. Jag framlade endast de fakta jag kände till från Lövånger och jämförde med Lindbergs resultat (så milt formulerat, att en del läsare av min uppsats trott, att jag anslöt mig till Lindberg). Jag sade, att mitt material »nästan en­stämmigt [vittnar] om att ordet käl i Lövånger sedan gammalt haft en betydelse 'höjd eller höglänt område eller sluttning beväxt med (gran)skog'». Min slutkläm var, att för Lövångers del intet syntes hindra oss att anta en betydelseutveckling 'välvning', 'höjd' > '(gran)skogbeväxt höjd, högland I. sluttning'.

Min av Lindberg missförstådda reservation »nästan» i citatet ovan var föranledd av ett ortnamn Kälen i byn Kräkånger, som betecknar ett ca 4 kvadratkilometer stort, men till sin utsträckning ganska obestämt skogsområde med föga enhetlig markkaraktär. Men jag tror att också här kan föreligga en gammal betydelse 'högland(sområde)'. Denna fattar jag för min del - i motsats till Lindberg - som utvecklad direkt ur (den i Lövånger såväl i ortnamnen f.ö. som i appellativmate­rialet förekommande) betydelsen 'höjd'. Denna torde här i övre Norrland vara en arkaism.

Lövångers-området är inte det enda, där en betydelse 'höjd' finns eller kan spåras. Ett par ex­empel: Det lapska lånordet kielas har i södra Lappland betydelsen 'ås' o.d. Käl-namnen i Hälsing­land betecknar nästan undantagslöst enstaka höjder.

Jag kan f.ö. inte se, att det är något märkvärdigt i, att ett ord samtidigt betecknar både små och stora höjder, både små kullar och stora komplex, bestående av växlande terränger. Så används ju ordet berg. Ordetfjäll kan i ortnamn och som appellativ beteckna både enstaka smärre toppar och väldiga massiv med sjöar, åar, myrar o.s.v. (t.ex. Ammarfjället, Norra Storfjället, Artfjället). I OUÅ 1958, s. 30 ff. har jag visat, att ordet man 'hästman' som terrängbeteckning i ortnamn vanli­gen avser åsar,»utmarks-kälar» i Carl Lindbergs mening.

I sin doktorsavhandling framlade Lindberg tesen, att käl, köl spritts i Norrland i betydelsen 'ödemark-utmark', varvid han som ett attribut inom parentes tillade 'höglänt'. Sedermera har han modifierat sin ståndpunkt och synes nu föredra att anta en ursprunglig betydelse 'högland'. Därmed har han i hög grad närmat sig sina kritikers ståndpunkt. Han menar nu, att betydelsen 'högland' - i Lövånger känd i ett enda ortnamn - är äldre i socknen än 'höjd', eftersom den nu­mera är okänd i appellativmaterialet. Detta tycks mig tänkvärt men inte ofrånkomligt. Det kan, vill jag tro, förhålla sig så, att betydelseskiftningen 'höjd (med granskog)' varit så dominant i be­greppskomplexet, att det har knutits till de allra flesta orterna, och att därför den betydelsen till slut helt förkvävt andra skiftningar. Som bekant kan en dialekt känna många betydelser hos ett och samma ord. Det kan möjligen också vara så, att Kräkångersnamnet - det sydligaste i Lövånger - har sammanhang med äldre sydvästerbottniska och ångermanländska språkförhål­landen.

Jag har sålunda på intet vis »mot min vilja tillrättalagt materialet» för Lindbergs hypotes (Lind­berg a.a. s. 79). Jag tillrättalägger över huvud taget aldrig material utan presenterar det precis som det är, vare sig det talar för min egen eller andras hypoteser.

I en not s. 79 behandlar Lindberg ett av mig gjort påpekande rörande en höjd Kälen i den under medeltiden grundlagda byn Kåsböle. Mellan byn och den närbelägna sjön Kåsböleträsket ligger en delvis bebyggd höjdsträckning kallad Kälen. Jag framhöll särskilt detta, därför att det ej alls stämmer med Lindbergs mening i doktorsavhandlingen, att käl i Norrland överallt skulle ha betytt 'ödemark-utmark'. Den tesen har ej mycket stöd i materialet från Lövånger. Lindberg menar nu, att namnet Kälen i Kåsböle tidigare »kan ha betecknat hela området mot grannbyn söderut» [och

21

Som Lindberg påpekar (NoB 1949, s.77) har appellativet köl i Hälsingland nu en annan betydelse (nämligen 'gräs- o. örtrik granskog') än den, som före­låg då de ca 80 upptecknade ortnamnen på -köl bildades.33 Ortnamnen stäm­mer bättre med Hälsingelagensflat kiol. Betydelsen 'gräsrik granskog' är tyd­ligen sen, kanske en inträngling från norr.

Ordet hester, kanske i bet. 'lövträdsbestånd, lövträdsnår' el.dyl. fanns en gång i ett stort område i mellersta Götaland från Kalmar län och södra Öster­götland till Halland och Västergötland (Ekenvall, 1942, särsk. karta s. 187). Ortnamn på hester finns i hela detta område. Ekenvall menar, att appellativet hester nu är utdött. Han polemiserar därvid mot Rob. Norrby. Denne tar till orda i NoB 1949, s. 32 ff. och visar upp att appellativet lever eller helt nyligen har levat i bet. 'snårskog av lövträd' i Pelame och Misterhults s:nar i Kalmar län. Också i Ydre var det känt och begripligt omkring 1900. »Ordet var ... ur bruk men begreps.» Att ordet på 1700-talet hade en vidare spridning torde, som Norrby påpekar, framgå dels av Ekenvalls citat, a.a. s. I 00, ur en beskriv­ning 1775, dels av Crrelius' arbete 1772, s. 283: »eken finnes i skogarna uti de så kallade hester».

Dialektordet snugga 'litet stycke av ngt' ingår enl. E. Liden (NoB 1916, s. 169) i ortnamn i Skåne, Småland, Halland, Västergötland, Närke och Upp­land. Appellativet är numera inte sydsvenskt.34

sålunda avsett helt enkelt en »utmark»]. Detta synes mig ohållbart. Kälen i Kåsböle är en väl av­gränsad höjd. Den skiljs från skogsmarkerna i söder av en å, och det finns inte den ringaste anty­dan om, att dessa skogsmarker eller någon del av dem skulle ha kallats käl. Käl-lokalerna i Lövånger ligger i stor utsträckning mitt inne i eller tätt intill bygden.

Lindberg vill, att jag från »min kustsocken» skall söka mig längre in i landet eller norrut för att i ortnamnen finna spår av den i övre Norrland gamla betydelsen hos käl. Jag undrar, om det är så klokt. Bebyggelsen i övre Norrland är äldst vid kusten, och där finner man också det äldsta ort­namnsbeståndet. Just här skall man vänta sig att finna ett äldre tillstånd, oberört av mellanorr­ländska novationer. Inte heller är inlandets appellativmaterial som regel ålderdomligare än kustens. Vad Norrbotten beträffar är dess bebyggelse säkerligen på det hela taget yngre än Lövångersområdets, varför inte heller Norrbottens »höglandskälar» - som ju finns sida vid sida med »höjdkälar» - kan tillmätas obetingat vitsord gentemot Lövångers - och andra västerbottnis­ka trakters - »höjdkälar». Förutsättningarna för uppkomsten av bet. 'höjd' i Lövånger genom delning av höglänta områden i »partialkälar» (= höjder) har inte varit stora, och Lindberg kan väl ändå inte gärna mena, att käl 'höjd' i kustlandet skulle vara uppkommet genom inflytande från partialkälar i inlandet. Lindberg anser, att den av mig - och före mig av många andra - antagna betydelseutvecklingen 'välvning', 'höjd'> 'högland', saknar paralleller. Det påståendet har Lind­berg själv försvagat på förhand, nämligen då han i sin doktorsavhandling just räknar med denna betydelseutveckling i Tr(iindelagen, om också blott där.

I ett tillägg till sin avhandling (s. 287) påpekar Lindberg, att ordet ås i Jämtland kan ha be­tydelsen »remsa, som sträcker sig utefter ena sidan av en starrrnyr, mln starrslåttern och fastlan­det», således ganska likt »slåtterkäl». Här finns sålunda en direkt parallell till att en utveckling 'ngt upphöjt> 'fuktig mark' utgör passerande av ett stadium 'ödemark; utmark'. Men Lindberg avvisar parallellens beviskraft med hänvisning till att »allt annat talar emot» den.

Jag upprepar, vad jag inledningsvis sade, nämligen att problemet är svårt. Det torde vara gans­ka små utsikter, att det någonsin skall lösas definitivt. Men diskussionen rörande käl i Lövånger föranleder mig inte på någon punkt att ta tillbaka de reflexioner jag knöt till materialet i min upp­sats 1949. 33 Möjl. med undantag för ett par namn i en ung bygd. 34 Jag stöder mig här enbart på tryckta källors vittnesbörd och måste alltså reservera mig något.

22

Växtnamnet tjuton ingår enl. Modeer (1933, s. 111) i namnen Tjutagrun­den och Tjutaskär, Stranda hd, Småland. Växtnamnet finns inte längre i dia­lekten. Liknande gäller växtnamnet hyll och ortnamnet Hylle halm (ib. s. 106).

Från Småland, Skåne och Halland är känt substantivet knyst(a) 'knota, knöl'. Samma ord har enligt Liden (NoB 1916, s. 112 f.) funnits i Västergöt­land, där det ingår i ortnamnet Knutse i Hudene s:n.

Ett till adj. varm bildat ursprungligt abstraktum värmd, f. 'isränna som håller sig öppen hela vintern', är i våra dagar känt från Överkalix (Pihl 1924, s. 137 not 14).35 Detta ord har motsvarigheter i mlty., mndl., eng., ä. dan. och dan. dial. Om dess förekomst i vårt lands centrala delar vittnar namnet Värmdö (Hj. Lindroth i NoB 1926, s. 73 f.).

Appellativet skepphus 'båthus' är i senare tid känt från Älvdalen i Dalarna och från Åland. 1440 är skiphus belagt i Stockholms stads skottebok. I Kungs­åra s:n i Västmanland ligger gården Skepphusa, för vars namn samma appella­tiv ligger till grund. (Liden i NoB 1926, s. 80 f., 1931, s. 96).)

Ordet stycka, f. 'ho' o.d. behandlas av G. Franzen i NoB 1951, s. 90. Det uppges 1736 för Vikbolandet i Östergötland. Nu är det inte känt i östgötamål. Rietz redovisar det från Delsbo. I modem dialekt är det belagt från Kall i Jämtland ('ett slags korg av bräder'). Det finns dessutom som ortnamn i Öster­götland (Stycke) i V. Eneby, Hycklinge och Horns s:nar. Franzen misstänker, att ordlistan från Vikbolandet 1736 kan innehålla ord från författarens födelse­socken V. Eneby. Men Franzen framhåller också, att det inte alls är orimligt, att stycka 1736 existerade på ett vidare område än vad ortnamnen utvisar. Or­det har varit känt också i landskapets centrum: Stycke i Rappestad.

Enligt J. Sahlgren i NoB 1915, s. 92 ff. är det uppländska ortnamnet Flott­sund ursprungligen ett *Flötesund. Något appellativ flöte,flöt med i samman­hanget relevant betydelse är inte känt från Uppland. Sahlgren anför till jämfö­relse material från Blekinge och från 1800-talets Västergötland med betydel­ser som 'sank mark', 'liten låg holme' o.d. Dessutom finns en del belägg i litteraturen från 1600-talet (t.ex. hos blekingen Spegel) och 1700-talet. I Ble­kinge och Västergötland finner man också hithörande ortnamn.

Bäckre 'gumse', förekommer i Norrbotten upp till Luleälven, i Västerbot­ten, norra hälften av Ångermanland samt i Jämtland och Härjedalen i geogra­fiskt sammanhang med Norge. Som ortnamn i norra Norrbotten och i södra Ångermanland visar, har ordet förr funnits också där (Zetterholm 1940, s. 61, 62).

Från övre Norrland, särskilt Lövångers s:n i Västerbotten, kan jag efter egna undersökningar anföra ett stort antal belägg på dylika fenomen. Några exempel:

Terrängordet siade, m., är i socknen bevarat bara i viknamnet Sladan. Ap­pellativet känner jag från Norrbotten ('ett slags sumpig slåtteräng eller myr')

35 Om kolonisation på 1300-talet från Centralsverige till Norrbotten, särskilt Överkalix, se Holm 1997.

23

och Härjedalen ('en vid, grund sänka mellan berg', 'brett flackt pass'), dess­utom från norska och danska dialekter. I ortnamn förekommer det vidare bl.a. i Uppland. Se vidare Holm 1949, s. 151 f.

I hälsingemål (Forsa, P. Bogren, ULMA) förekommer ett ord gätsel med betydelsen 'ställe där man vallar (gätar) kreatur' o.d. I Dalarna uppträder gäts­la, f. i liknande användning. Ordet gätsel har också funnits i övre Norrland, som framgår av ortnamnet Gäss/en i Lövånger, vilket avser en betesmark (jfr Holm 1949, s. 119).

Sjönamnet Sö(d)sjön i Lövånger uttalas söwsjön o.d. Det kan inte förklaras på annat sätt än som innehållande ordet säd, antingen i bet. 'får' eller - troli­gare - i betydelsen 'ko, fäkreatur, nötkreatur'. Appellativet existerar inte nu­mera i dialekten, däremot finns det enl. Rietz i betydelsen 'får' så långt norrut som i Medelpad-Jämtland, i betydelsen 'ko, kreatur' o.s.v. bl.a. i Hälsingland.

1804 förekom i umemålet enl. komminister P. Stenberg ett appellativ gran­de 'en landsträcka bredvid åar, bäckar eller insjöar, som är tillkommet medelst uppgrundningar af den sand eller gyttja, som wattnet fört med sig'. Ordet är levande i norskan, men är numer såvitt jag vet helt utdött i Norrland. Ortnam­nen visar, att det förr har varit vanligt. Se vidare Holm 1949, s. 148 f., 1946, s. 141 f.

I Risböle by i Lövånger finns ett strandområde, som kallas Trunten (tr6nt1;;). Det har tidigare varit utomordentligt besvärligt att beträda, sumpigt, tuvigt och risigt som det var. Namnet syftar säkert på denna egenskap. Något appellativ trunt är inte känt från västerbottensmålen. Däremot är ett dylikt ord välbekant i östsvenska dialekter i betydelser som 'luns, tölp', 'kort och tjockt föremål'. Där finns också ett verb trunta 'trampa, stampa, stulta, gå tungt', ävensom substantivet truntel 'tung och sur vedklabb' och adjektivet truntog 'lunsig, kort och tjock, butter, trumpen'. Namnet Trunten är antingen en »bild­lig» användning av trunt 'tölp' eller också betyder det 'stället där man går tungt'.

Att ordgränser förskjuts i samband med kulturförhållandenas förändringar är naturligt. Då saken försvinner, dör vanligen snart också ordet. Att hjäll 'ställning för björnjakt' numera saknas i Västergötland (se ovan) är inte förvå­nande. På liknande sätt förhåller det sig med grav 'fångstgrop'. Ortnamnen vi­sar, att ordet har varit utbrett över stora delar av Sverige.36 Appellativet är nu­mera synnerligen ovanligt.

Detsamma gäller ordet läm(m) 'djurgiller'. Som Sahlgren påpekat (NoB 1920, s. 159 ff.) förekommer det i ortnamn på skilda håll (Karl Gustav i Väs­tergötland, Nysund i Närke, Karlskoga, Ölme och Lungsund i Värmland). Ap­pellativet däremot är - i motsats till vad Sahlgren uppger - högst ovanligt i dialekterna. Sahlgren hänvisar till Hahrs Handbok för jägare, till N. Keyland i Fataburen 1906 samt till Rietz. De enda lokaliserade på något sätt hithörande uppgifter från senare tid, som finns där, är den sistnämndes belägg från Bjur-

36 Sahlgren i NoB 1920.

24

åker i Hälsingland på lämm i betydelsen 'råttfälla' (!) samt en värmländsk no­tis hos Keyland. Däremot finns - som Sahlgren påpekar - från äldre tid upp­gifter från Jämtland 1749 samt ett ur en olokaliserad text 1606 (lagförslag). Verelius har ordet 1681. Slutligen kan nämnas Västmannalagens lcemu gildri.

Brudman 'man som av brudgummen sänds att hämta bruden' är känt från småländska dialekter (Rietz)37 I ortnamn är det belagt åtminstone från Väster­götland, Halland, Bohuslän och Småland (Liden i NoB 1916, s. 87 f., Ekenvall 1942, s. 22 f.). I fornsvenskan förekommer det i lagarna från Hälsingland till Västergötland och Småland.

Ett fornspråkligt *celre, n., 'albestånd', motsvarande fvn. elri, n., har fun­nits i åtminstone stora delar av norra Sverige. I Mora sn i Dalarna visar ort­namnet Eldris, att *celre har funnits i området (B. Linden DNO 1:3, 1954, s. 97 f.). I Lövånger i Västerbotten lever ordet kvar, också i ett isolerat bildligt tale­sätt: han ham11,e bak ölre 'han hamnade bakom al buskarna', dvs. 'det gick illa för honom.'.

Bror Linden visar a.a., att en lång rad trädbetecknande ia-avledningar, som en gång har funnits i levande bruk i Dalarna, numera bara förekommer i ort­namn. Dit hör birke 'björkbestånd', som f.ö., också det, har en motsvarighet i Västerbotten (se Fries 1957, s. 18, där f.ö. författarens tveksamhet är alldeles omotiverad). Andra exempel på samma företeelse är *ene 'enbuskage', *fyri 'furuskog' m.m., *grceni 'granbestånd', jJcelle 'tallbestånd'38 och *cespe 'asp­bestånd.39

Förskjutningar av ljudgeografiska gränser

Som titeln antyder övergår jag nu från de ordgeografiska problemen till dryf­tandet av några fall med ljudgeografiska aspekter.

I västra Sverige finns såväl appellativ som ortnamnselement som tillhör stammen brink i assimilerade och oassimilerade former: bräcka o.d., resp. brink o.d. De olika formerna är inte av samma ålder. »Det egentliga beviset för att västsv. brink är av ungt datum, lämna ortnamnen. I Bohuslän, Dalsland, Värmland och Västergötland har bräcka varit ortnamnsbildande i mycket stor utsträckning. En stor del av bräcka-namnen i dessa trakter äro bevisligen av hög ålder; flera medeltida namnformer äro bevarade» (Moberg 1944, s. 103).40

Brink-namnen i Västsverige är däremot nyare. »Den äldsta namnformen [i SOÄ], Brinketorp ... härrör från 1654 ... Helt annorlunda ställer det sig med de centralsvenska brink-namnen: dels äro de oerhört mycket vanligare, dels äro de äldre» (ib. s. 104). Även namnens form talar i samma riktning. I den mån ortnamn på -brink finns i sydväst är de av typen Brinken, d.v.s. de har be-

37 Efterforskningar rör. ordet i större samlingar i ULMA har givit negativt resultat. 38 Också som förled i ortnamn i Lövånger. 39 Likaså belagt i levande bruk i Lövånger. 40 Delar av Mobergs framställning om nasalassimilationema refereras också s. 28.

25

stämd form, ett ungt drag. I det centrala Svealand är däremot typen Brink van­lig.

Det assimilerade brick(a), bricke, bräck(a) o.s.v., 'backe' m.m. finns i nor­ra Sverige som appellativ upp till och med Hälsingland-Jämtland (Moberg 1944, s. 94). I ortnamn påträffas det ända uppe i norra Västerbotten (Bräcken, en vägbacke i Lövånger, Holm 1949, s. 138).

På likartat sätt förhåller det sig med ordparet brant : bratt. Västra Sverige har övervägande eller uteslutande bratt. Men i Västergötland finns ett påfal­lande stort antal belägg av typen brant. I stora delar av landskapet är bratt okänt i folkmålen. »I Skaraborgs län äro t.o.m. de oassimilerade formerna i majoritet. Utan tvivel är det oassimilerade brant yngre språk i västgötskan. Ortnamnen i såväl Älvsborgs som Skaraborgs län ha med några få undantag den genuina formen bratt ... Hof uppger endast bratt» (Moberg 1944, s. 74). -Området nedre Dalarna med Dala-Bergslagen, Gästrikland, norra Uppland (ned till Uppsala-trakten) har tidigare haft formen bratt 'brant', adj., som framgår av ortnamnen (t.o.m. nere i Södermanland har bratt förekommit i viss utsträckning). Bratt är nu försvunnet här, bortträngt av brant eller av andra ord, t.ex. tvär (Moberg 1944, s. 81 ff.).41

Lennart Moberg räknar med en mycket kraftig förskjutning åt öster av gränsen för black 'gråblek' o.s.v. (1944, s. 84 ff.). I Uppland, Gästrikland och Dalarna finns ett blånk 'grumlig (om vatten)' o.d., vilket är den oassimilerade motsvarigheten och som Moberg anser bör ha haft större utbredning. Men det är tydligt, att black, som nu är känt över hela Norden, fanns mycket tidigt ock­så på centralt östnordiskt område. - Centralsvenskt blånk visar alla ett relikt­ords typiska egenheter, bl.a. den specialiserade betydelsen. Trots Sahlgren och Hesselman42 tror jag, att Moberg har rätt i att det ursprungligt svealändska är bevarad nasalförbindelse i urn. *blankaR. Assimilationen har haft sitt intensi­tets- och utbredningscentrum i väster. Formen black har spritt sig österut och utdrivit blank, i de flesta betydelser - inte bara om gråbleka hästar - men läm­nat blånk 'grumlig' kvar.

Ordet bod f. uttalas i Västerbotten och vanl. i Ångermanland43 bo. Förr har tydligen allmänt funnits ett med västnordiskan överensstämmande budh. Detta framgår av många ortnamn, både genom äldre skrivningar och nutida uttal. Jag nämner som exempel från Lövånger namnen Budfällan, Budmyran, Bud­viken, Tjillibuden (Holm 1949, s. 126). Också andra vittnesbörd ges om dylikt gammalt uttal. Unander (1857) uppger för södra Västerbotten bu i specialbety­delsen 'koja i skogen med 3 väggar och tak, samt med eldgrift framför öpp­ningen'. Rietz omtalar ett ångermanländskt bu 'skjul för regn och oväder', fö-

41 Mobergs mycket plausibla mening (jfr a.a. s. 180) tycks vara, att ett bratt- i mycket gammal tid från Dalälvsområdet spritt sig neråt Uppland, där det delvis utträngt ett ursprungligt brant- och blivit ortnamnsbildande. Sedermera har detta hratt i sin tur dukat under. 42 NoB 1944, resp. Huvudlinjers. 354 f. 43 För Ångermanlands del måste jag t.v. reservera mig något, då jag inte undersökt hela landska­pet.

26

rekommande i uttr. taga bua 'bege sig till ett sådant skjul'. Också det i Norr­land vanliga ordet buffra, d.v.s. 'budföra, flytta till fäbodarna' torde i sin mån vittna om det gamla u-uttalet.

I stora delar av Sverige från Mälaren och norrut liksom i Finland heter 'gran' grän. Längs kusten saknas ä-formen i norra Hälsingland och större de­len av Medelpad.44 Ortnamn visar, att ä-formen tidigare har funnits också här (Fries 1957, s. 226 f.).

Med ortnamnens hjälp har J. Palmer visat (NoB 1927, s. 20 ff.) att det un­der 1400-talet och 1500-talet i Skåne skedde en övergång u > ö i ord av typen BrusajJorp > Bröserop. I norra Skåne är ljudövergångens resultat ännu beva­rat. I södra delen av landskapet inträffade däremot en ny ljudövergång: ö > y. Ett namn som Brönnestad, vilket 1392 skrevs Brunstatha, uttalas nu brynnes­ta.

Utvecklingen a > ä före u i kortstaviga ord försiggick på ett större område än vad de nutida dialektförhållandena syns ge vid handen.45 Ortnamnen visar, att ljudövergången var mer eller mindre allmän i Närke; den hade skiftande styrka i Södermanland. Mycket talar för att den i viss utsträckning verkade också i Östergötland (ifr t.o.m. ortnamnet Snärsäter i V. Hargs s:n, skrivet sna:rosa:ter 1415; det kan innehålla oblik. form av snara46). Sahlgrens förkla­ring till återgången till u i de sydligare landskapen tycks mig enkel och tänk­värd: inflytande från nominativen. I norr har däremot oblika kasus generalise­rats. Å andra sidan är det ganska tydligt, att utvecklingen a > ä aldrig hade samma styrka i söder som i norr; adjektiven på -um påverkas ju inte av kasus­böjningens variationer.

Jag erinrar ytterligare om följande påpekanden om smärre förskjutningar av dialektgränser.47

Former som säld(e) 'sälg' har från Västergötland-Närke i relativt sen tid trängt upp i Värmland så långt som till Grums väster om Karlstad och till Gus­tav Adolf i Älvdals h:d vid Dalagränsen. Kronologin framgår bl.a. av ortnam­net Säldebråten i Frykeruds s:n, skrivet (j) selebruthe 1468, sellie- o.d. på 1500-talet och först enstaka gånger på 1600-talet med -d- (Fries 1957, s. 164).

Ändelseförsvagning till -e hade förr större utbredning i Västergötland (Sahlgren NoB 1923, s. 101; Janzen NoB 1954, s. 26).

Ortnamnsskrivningar kan alltså i många fall hjälpa oss att rekonstruera det ljud- och ordhistoriska skeendet. Men materialet är av flera skäl ofta synnerli­gen svårtytt. Ett exempel på de dilemman, som kan uppstå, är följande:

Sigurd Fries anför i sin gradualavhandl. s. 109 former som sälj, sal} från Blekinge, Halland och Småland. Han lägger inte in dem på sin karta, tydligen

44 Också delar av norra Ångermanland och södra Västerbotten saknar a-former. Så Nordmaling. En!. Artedis uppgift från 1729 hette 'gran' där i folkspråket grän. 45 Se senast Markström 1954, s. 66 ff., 78 ff. 46 Sahlgren NoB 1920, s. 172. 47 Sannolika men inte bevisade dialektgränsförskjutningar är i stort antal diskuterade i ortnamns­litteraturen. Dylika fall upptas inte här.

27

därför, att han betraktar dem som resultat av riksspråkspåverkan. Men för det småländska bynamnet Säljeryd förekommer skrivningar med i, j (1. g) redan från 1500-talet och 1600-talet. Fries föreslår, att dessa former skall jämföras med de nyssnämnda appellativformerna. Slutsatsen kan inte bli annan än den att han räknar med »riksspråkspåverkan» i småländska ortnamn från 1500-ta­let. Det påfallande här är, att det veterligen inte existerade några vedertagna »riksspråksformer» med g eller j på denna tid. Ordet sälg uppträder i äldre ny­svensk tid i flera former, t.ex. säld, sald, sielk osv., men bara någon enstaka gång som sälg(h). Det förefaller ganska uppenbart, att man måste söka en an­nan förklaring (i en nots. 127 antyder Fries, att man kan tänka sig en metates sajll(e) > sällje) och att det riktigaste hade varit att på kartan inlägga de syd­svenska beläggen av typen sälj).

B. Forntexter och dialektmaterial

Ett utomordentligt klart och belysande exempel på dialektgränsers gradvisa förskjutning erbjuder de två av Hesselman 1936 publicerade kartorna över dif­tongering i ord av typen hiär, 'här'. Man kan ganska väl följa hur typens ut­bredningsområde alltmer minskade från 1000-talets enl. runinskrifternas vitt­nesbörd stora omfattning fram till våra dagar; fsv. handskrifter och äldre bröl­lopsdikter ger här också ett mycket värdefullt besked. Dialektkällorna från 1600- och 1700-talet visar, »att hiär ochjär för endast något eller några hund­ratal år sedan förekomma i trakter, där de nu äro okända» (Hesselman s. 134).

Fälad är belagt i ÄVgL. liksom i andra svenska landskapslagar. Appellati­vet saknas nu i Västergötland - det lever på andra håll - men finns sannolikt som förled i ortnamnet Fälatjärn i Bollebygds s:n. Om detta namn liksom om appellativets utbredning i nutida dialekter se vidare Janzen NoB 1954, s. 13 f. Enligt J anzen har det västgötska fälad länge levt kvar i gräns trakterna mot Småland.

Spannmålsmåttet sald användes under medeltiden i Västergötland, Bohus­län och Värmland. Sporadiska sydvästsvenska belägg är kända ännu från 1500-talet. Sedermera har ordet helt trängts västerut, där gränsen nu går på norskt område (Forner 1945, s. 160 f.).

I sitt arbete Den nordiska ryssjans ursprung och ålder säger Ivar Modeer (s. 138):48 »Såväl ryssja som håmma hade ... under 1500-talet en väsentligt

48 En detalj i Modeers framställning vill jag här påtala. Modeer visar med hjälp av handlingar från 1500-talet, att håmma 'ålryssja', då förekom vid Upplands och Sörmlands kuster. Han säger vi­dare (s. 22), att håmma ger en utmärkt lokalisering av Peder Månssons språk. »Håmma kan under 1500-talet lika litet som i senare tider ha inom svenskt sötvattensfiske brukats norr om Småland och sydligaste Östergötland.» Men Peder Månsson yttrar på det avsedda stället ingenting om söt­vattensfiske. Han säger, att fisk tas på en mångfald sätt, med not, nät, revar, krokar, mjärdar, lana, kistor, sänkemjärdar, vader, utlöpor, kattisor, håmmor, strö etc. »och hwarth landh haffwer jw

28

mindre utbredning än i vår tid. Ordet ryssja har under de mellanliggande år­hundradena på en bred front trängt ner i större delen av södra Götaland, ordet håmma har erövrat stora områden av östra Småland. Ryssja har i Götaland vandrat söderut, håmma norrut.»

Det fornfranska låneordet säppel, säppal 'diadem, krona', som är känt från medeltidens Sverige (liksom från Danmark och Norge) bör en gång ha varit vida spritt i vårt land, som framgår bl.a. av dess sentida avläggare, växtnamnet sippa (Hesselman NoB 1952, s. 1 ff.) I sin egentliga betydelse är ordet från modem tid känt bara genom uppteckningar från estlandssvenskan. På 1700-ta­let fanns det på Gotland.

Den svaga formen vante har i Sverige sannolikt ingen lång historia. Den har trängt in från Danmark, där den fanns under medeltiden. I de svenska dia­lekterna når den upp till Bergslagen-Uppland. Den har trängt undan dels det starka vant (t.ex. Östgötalagen cod. B, F) resp. vatt (t.ex. Östgötalagen cod. A), dels vatte (Östbo h:d i Småland 1820; Älvsborgs län, Hof). Säkra belägg på vante saknas i Sverige före 1600-talet (Moberg 1944, s. 39 ff.).

Fjärdung (alltså med -u-), en variant till rymdmåttsordetjJärding, är i sena­re tid känt från Dalarna, Härjedalen, Norrbotten och Finland (Fomer 1945, s. 17 ff.). Under medeltidens sista del fanns formen i de centrala svenska land­skapen, som framgår av flera texter, t.ex. Söderköpingsrätten och Sturekröni­koma.

I Ä V gL förekommer ordet vinter i formen va:tter, vitter. I YV gL saknas be­lägg med assimilation. Inte heller i senare källor från Västergötland finns så­dana. Senast på 1300-talet var sålunda formen vinter expansiv i Sydväst­sverige49 Ufr Moberg 1944, s. 64). (Frågan när den definitivt besegrade va:tter, vitter är naturligtvis inte därmed besvarad.)

På liknande sätt förhåller det sig med rumpa > rappa. Ä V gL har rappa, västgötamålen av idag rumpa (med ett enda undantag). Flera ortnamn på Rap­pe- finns i Västergötland (Moberg a.a. s. 34).

I de äldre fsv. texterna uppträder det privativa prefixet o- ofta i formen u-; detta är framförallt fallet i sydliga och västliga götiska texter:50 Smålandslagen och Västgötalagen men också Östgötalagen. I våra dagar är u- i Småland och Västergötland inskränkt till de sydvästra delarna (ung. sydväst om en något slingrande linje Lidköping-Urshult; se N. Lindqvist Sydvästsverige, karta 280 b). Man kan alltså med visshet säga, att u- tidigare gick längre mot nordost.51

Det har trängts tillbaka av det »finare» o-. Denna reträtt fortsätter nu f.ö. för fullt i Västergötland (Götlind VF 1 s. 182).

Den normala ändelsen av best. dativ plur. i yngre fsv. tid fram till 1400-ta-

nokra enkannelika konsth til at taka fiska» (s. 364). Det är fullt tänkbart, att håmma inte alls är Peder Månssons eget ord. 49 Också östra Norge har vinter liksom danskan. 50 Det förekommer också någon gång it.ex. Upplandslagen (j ö ubygde Ml2:7, alla hskr). Se vi­dare V. Jansson 1934, s. 175. 51 Detta framhålles också av V. Jansson a.st.

29

lets mitt är ju -omen, -umin. På 1400-talet förekom i Stockholm formen -um­me (Hesselman Huvudlinjers. 186). Så sent som på 1800-talet var ett -ume i bruk på norra Gotland och alternativt i Älvdalen i Dalarna. Formen -urna fanns på 1700-talet i norra Östergötland och är än i dag känd i Orsa i Dalar­na_s2

C. Dialektgränsförskjutningar i nysvensk tid, särskilt enligt äldre dialektkällors vittnesbörd

I kommentaren till sin utgåva av Prytz' 1622 skrivna »Comredia om ... Ko­nung Gustaf Then Första» (s. 74) har Ad. Noreen korrekt bestämt dialekten i de inlagda folkmålspartierna som älvdalska. Hans väsentligaste argument är de sekundära diftongernas status. Ironiskt nog är kriteriet i själva verket värde­löst för en så snäv lokalisering.

Som Stig Björklund visade i sin gradualavhandling 1956 har »den diftong­ering, som Noreen ansåg karakteristisk såväl för 1600-talets Älvdalsmål hos Prytz som för den nutida dialekten, i själva verket förekommit i 1600-talets Mora- och Orsamål» (s. 55). Björklunds undersökning av dalmålsdialekten i de ovanligt rikligt flödande äldre källorna från landskapet under jämförelse med det moderna språket gav synnerligen intressanta resultat. De viktigaste kan sammanfattas på följande sätt: Ovansiljansmålen ( enkannerligen målen i Älvdalen, Mora och Orsa) har förändrats starkt sedan 1600-talets förra del. Många dialektgränser har uppstått under denna tid, andra har försvunnit. De viktigaste fallen är:

Diftongering av gammalt e och i5 fanns på 1600-talet i Mora och Orsa men har sedermera försvunnit (i åtm. Mora redan på 1700-talet). Älvdalen har fort­farande diftong.

På 1700-talet (före 1768) diftongerades å före ng till au i Älvdalen (t.ex. taung, 'pigg'), ännu senare före gn (t.ex. taungen 'tystna'). I Mora har å bibe­hållits, i Orsa övergick det till öppet ö.

Mot slutet av 1600-talet diftongerades e, ce före ng-ljudet i Älvdalen, där­emot inte i Mora och Orsa.

Gammalt 1 uppträder i början av 1600-talet som äi (ei) i Älvdalen. Omkring 1750 blir det där ai. Redan under senare hälften av 1600-talet har Orsa-målet ai ( < äi). Också i Mora har l diftongerats; i östra delen bibehålls äi ända in i nutiden under det att västra delen av socknen har ai (äi har dock i täml. sen tid trängt västerut i Mora och återerövrat mark i ai-området.)

I älvdalsmålet utvecklades redan före 1621 u till au och au vilket har bibe­hållits fram till nutiden. I slutet av 1600-talet hade moramålet åu och au för u;

52 Se vidare C.I. Stähle i Festskr. Thors s. 267 f. Jfr L. Moberg NoB 1988 s. 12.

30

detta tillstånd varade ytterligare 80-90 år. Då övergick diftongen till åj, öj, dvs. sammanföll med ur y utvecklad diftong.

I Orsamålet finns au för u 1678. Numera har målet aj, dvs. sammanfall har skett med den diftong, som utvecklats ur 1.

Gammalt y har i Älvdalen blivit åj, i Mora åj eller öj (geografisk fördel­ning), i Orsa aj.

Sammanfattningsvis anger Björklund som ett av de viktigaste resulaten av sin undersökning »att Älvdalen, Mora och Orsa i språkligt hänseende av allt att döma bildat ett väsentligt enhetligare område under 1600-talet än under följande tid» (s. 148).

Björklund påvisar (a.a. s. 91 ff.), att dativändelsen -urna (t.ex. i min findu­ma 'med fienderna') förr hade vid spridning i Ovansiljan. Den finns som ovan sagts i modern tid bara i Orsa.

Likheter och olikheter mellan 1600-talets älvdalsmål och våra dagars fram­går f.ö. synnerligen tydligt av Björklunds avhandling. Många ord har försvun­nit ur dialekten, andra har förändrats till ljudgestalt, form eller betydelse. En genomgång av Björklunds tabellers. 149 ff. ger följande resultat med avs. på likheter och olikheter mellan språket i Prytz' Comredia och nutida Älvdals­mål. Siffrorna är ungefärliga. Smärre betydelseskillnader redovisas inte.

Lika Olika Saknas nu Osäkra

Substantiv 17 20 20 3 Verb 50 30 10 26 Adjektiv 7 12 2 6 Pronomina 23 21 2 9 Adverb 28 13 6 8 Prepositioner 8 5 Konjunktioner 7 12 6 Interjektioner 3 3 Övriga 2

I kolumnen »Osäkra» upptar jag sådana fall, där det är ovisst om ljudbe­teckningen är ofullkomlig (t.ex. o för uå, initialt h, där sådant nu saknas). Där finns vidare redovisade former, som kan bero på tryckfel eller inverkan från riksspråket eller från andra daladialekter.

Sammanställlningen ovan visar klart, att olikheterna mellan 1900-talets och 1600-talets älvdalsmål är avsevärda. Det bör emellertid framhållas, att många av skiljaktigheterna beror på verkan av bara två viktiga språkföränd­ringar, nämligen diftongeringen och apokopen. I vart fall kan man påstå, att de större eller smärre avvikelserna tillsammantagna är flera än fallen av absolut likhet. Ett intressant faktum är, att så pass många av orden från 1621 nu är för­svunna ur språket (ett femtiotal enl. tabellen). Bortfallet är relativt sett större än vad tabellen ger vid handen. Den upptar nämligen en mängd varierande former av ett och samma ord, t.ex. tempusformer av verb, kasusformer av sub­stantiv.

31

I. Modeer behandlade i NoB 1946, s. 159 ff. åldern av öländska dialektför­ändringar. Han kom till det resultatet, att den öländska dialektgeografin vid mitten av 1700-talet var en helt annan än nutidens. Det centrala Öland är ett novationsområde. Detta hade på 1700-talet samma former som reliktområde­na i norr (och söder) nu har. Modeers resonemang i fråga om den öländska dialektdiktaren Kåre (i opposition mot Lindroth) är av stort intresse för fråge­ställningarna kring Agneta Horns språk.

Bengt Hesselman har på flera ställen i sina skrifter pekat på hur dia­lektgränser förskjutits i relativt sen tid. Ett typiskt exempel är hans konsta­terande (1936, s. 141 ), att på » 1700-talet talades på Öland, i Södertörn och Roslagen dialekter, varav vissa drag nu endast återfinnas på Gotland och i Fin­land». Jfr Hesselman Huvudlinjer, s. 278.

Ordet bässe 'gumse' är i modem tid belagt dels i östsvenskan och målen i norra Västerbotten och Norrbotten (vanl. bäs(s)), dels i området norra Väster­götland - Närke - Dalsland - Värmland - Västmanland - sydligaste Dalarna (Zetterholm 1940, s. 61). Förr hade det en vidare spridning, sannolikt har det täckt en stor del av det svenska språkområdet som smeksam eller noabetonad synonym till andra ord för gumse. På 1700-talet fanns ordet i Hälsingland, un­der 1800-talets förra del i Småland.

Presensparticip somflyande, gåande är nu kända från de östsvenska målen och från västgötskan. Som V. Jansson påpekar i SvLm 1942, s. 51, är typen företrädd i äldre nysvensk litteratur (åtm. hos Isak Börk, som var son till en kronoinspektör i Avesta och som studerade i Uppsala). »Det är väl sannolikt, att i Sverige liknande former funnits för ej alltför länge sedan i många dialek­ter» (Jansson a.st.).

I detta sammanhang vill jag också påpeka följande fall: Ord (ortnamn) av typen Sjöareberg, Lagmansered med ett sekundärt -e­

( eller -re- eller -are) i sammansättningsfogen finns huvudsakligen i ett sydligt och sydvästligt område i Sverige, från Kalmar län (delvis Östergötland) till norska gränsen (Värmland och söderöver; Alfvegren 1958, s. 93, 105, 134, ävensom 140, 152). Detta dialektala drag har utvecklats och spritt sig i sen tid, väsentligen som det tycks i nysvenskan. Äldst förefaller det vara i Västergöt­land, varifrån det finns enstaka 1500-talsbelägg. Till andra trakter tycks feno­menet ha nått ännu mycket senare. »I de blekingska namnen Pantareholmen, Skitarenabben och Trollareholmen uppträda -are-formema mycket sent; för de två sistnämnda finns överhuvud inga äldre skrivningar med -are-» (Alfve­gren a.a. s. 134).

Böle 'gård, nyodling', förekommer enl. C.-E. Thors (NoB 1952, s. 11 ff.) som ortnamnselement i tre enklaver på det svenska språkområdet; 1) Dalsland - Värmland, 2) Kalmar läns kust - Öland (dessutom spridda förekomster i Östergötland och Närke), 3) Uppland - Norrland - Finland.53 Appellativet fö-

53 Sammansatta ortnamn av typen Nyböle, Pykböle finns också annorstädes.

32

rekommer i fornsvenskan i ÖgL samt i finländska urkunder. (Vanligare är sammansättningar som ödesböle, landboaböle.) I Finland var böle levande som appellativ och produktivt som ortnamnselement ännu i slutet av 1500-ta­let (ifr också SAOB). Inga exempel är kända från rikssvenskt område i ny­svensk tid. Det redan på 1500-talet starkt inskränkta området för böle har så­lunda sedan ytterligare förminskats och tydligen ganska snart helt utplånats.

Ytterligare vill jag påpeka några fall, där inga redan existerande gränser förskjutits utan där det under nysvensk tid uppstått nya gränser genom dialek­tala utvecklingar. Och dylika fenomen är ju mycket väl kända i litteraturen.

Carl Lindberg visar i Festskrift till Jöran Sahlgren 1944, s. 360 ff., hur språkgränser har uppstått i sen tid (1500-talet och senare) i Medelpad - Jämt­land genom en dialektal utveckling mioa- 'smal' > mick-.

Ortnamnselementet -hult reduceras i Västergötland och södra Halland i vis­sa typer av trestaviga ortnamn (då vokalen står »i hornorgan omgivning efter en mera sonor vokal i penultima»), t.ex. Koarhult 1565 > Koalt; Ha/stenshult 1678 > Hastaint (Hesselman Huvudlinjers. 180; jfr s. 97).54

Slutligen vill jag framhålla, att det nutida bortvikandet av dialektala former för riksspråksformer i inte ringa utsträckning också innebär förskjutning av dialektgränser. Folkmål med former som överensstämmer med riksspråkets, får högre socialt anseende, blir ofta expansivare. I Västerbotten försvinner dif­tongerna gradvis och mest i söder, där de diftonglösa målen i Ångermanland tränger på.

D. Den kronologiska faktorn. Språkliga förändringars utbredningshastighet

Bortfall av (intervokaliskt) ö i efterleden av sammansatta ord har i Sverige skett under mycket lång tid.55 Ortnamnen, speciellt sta-namnen, ger en in­struktiv bild av utvecklingen.

Redan vid 1000-talets början föll -ö- (åtminsone i vissa fall) i delar av Upp­land, som framgår av det rika runstensmaterialet, t.ex. i barstam 'i Bårresta'. Från 1100-talets och 1200-talets Uppland är exemplen ytterst talrika. På 1300-talet existerade med största sannolikhet en dialektskillnad i Uppland. De östra och norra delarna bevarade -ö- i språkgeografiskt sammanhang med

54 Andra liknande företeelser behandlas av t.ex. Hesselman a.a. s. 114, 121, 122, 126 127 ff., 132, 133,221,236,238 f., 278, 356 ff., 360, 385 f., B. Ejder 1945, s. 252; J. Sahlgren 1925, s. 123 samt NoB 1930, s. 71 ff. och 1955, s. 6 ff., H. Ståhl i NoB 1956, s. 89, E. Liden i NoB 1931, s. 85, V. Ekenvall i NoB 1938, s. 136 f., A. Janzen i NoB 1940, s. 167 f., I. Modeer i NoB 1943, s. 15, B. Linden i NoB 1934, s. 149 f., 154, C. Lindberg i NoB 1936, s. 254 ff., E. Noreen i NoB 1939, s. 171. - Slutligen kan det kanske erinras om att en stor del av de språkförändringar, som behand­las av E. Wessen i Svensk språkhistoria I, kap. Nysvenska, är lika många exempel på uppkomsten av dialektskillnader i nysvensk tid. Dit hör inte minst böjningssystemens förändringar. 55 E. Wigforss i ANF 35, s. 209 ff. och G. Linde 1951, s. 95 ff.

33

Norrland. Från Västmanland, Södermanland och Närke finns belägg sedan 1200-talet. I hela Mellansverige reducerades efterhand de dialektalt kvarva­rande -stadhum, -stadh, så att på 1500-talet -sta kan sägas ha slagit igenom helt.

I källor från Götalandskapen däremot finner man före 1500-talet ytterst få -dh-lösa former. Från 1200-talet känner jag inga säkra exempel.56 Också de två följande århundradena erbjuder nästan intet. Från Tjust i Småland finns ett hwmblesta 1494. Annars kommer de dh-lösa formerna på 1500-talet. På 1600-talet är de vanliga.

Bortfallet av -ö- i Sveriges gamla kulturprovinser kan sålunda ha skett un­der en tidrymd av 500-600 år, kanske längre.

De gamla norrländska sta-namnen hade i äldsta tid genomgående d(h). Tecken på bortfall uppträder på 1500-talet. Några exempel:57 Alsta i Bjärtrå Ång. 1543, 1544; Hieresta ib. 1542, 1543; Sensta ib. 1542. -Rocksta Häggd­ånger 1543. -Basta 1570 Nordingrå (men i Bärastadhum 1418); Grista 1545 ib. (men in Grisastadhi 1345); Glaffsta 1542-1555 Ullånger (men de Glap­parstadom 1374, de Glapparstadhom 1374); Germesta 1542-1550 Vibyggerå (j Germestum 1482); Harresta 1542, 1543 ib. (men j Haristadum 1482); j Limsta 1513 Gudmundrå.

Enligt en allmänt omfattad - men kanske inte helt oemotsäglig - åsikt har Norden varit utsatt för en invasion av torp-namn från Tyskland.58 I Danmark och Skåne förekommer torp-namn åtminstone på 800-talet. I delar av Väster­götland existerade dylika namn under vikingatidens slutskede (Hellberg). Andra härader i Västergötland saknar torp-namn på 1300-talet; medan Kind i söder då har 17, har Väne i nordväst intet (Sahlgren).

I Värmland är torp-namnen unga; av Fryksdals h:ds 21 hithörande namn finns blott ett enda i den äldsta jordeboken 1540; under tiden 1564-1594 till­kommer 4, de övriga 16 är från skedet 1600-1914 (id.). »De dalsländska ort­namnen på -torp äro, i klump taget, äldre än de värmländska» (Sahlgren a.a. s. 90).

I Närke är torp-namnen äldst i landskapets södra delar; dit hade de hunnit på 1100-talet (Hellberg a.a. s. 169). Senast vid 1200-talets mitt hade de nått Sörmland och under 1200-talets senare del Uppland (ib. s. 171). »Till Norr­land [liksom till Dalarna] har ... [denna invasion] nått först på 1600-talet och senare» (id. s. 130). Men typen är enl. Hellberg här i stor utsträckning ytterst beroende på kameralt språk. »Samtliga måste betraktas som sena utlöpare av de sydligare landskapens torp-namn.» Till Norrbotten har typen aldrig förmått tränga fram.

Om sålunda själva namngruppens utbredning i Norden försiggick under en

56 Några hos Linde, s. 131 och 132 redovisade former härrör från uppsvenska källor. 57 Hämtade ur Sveriges ortnamn Västernorrlands län. 58 Den följande framställningen refererar företrädesvis Sahlgrens och Hellbergs uppsatser i NoB 1923, s. 68 ff. resp. 1954, s. 130 ff.

34

tidrymd av flera århundraden, så fortskred också ljud utvecklingen delvis långsamt i det geografiska planet (Sahlgren a.st.).

Övergången -torp > -arp, -orp är i Skåne betygad 1340. Talrikare blir be­läggen på 1400-talet. Från Halland finns ett enstaka -orp 1379; f.ö. tillhör det halländska materialet tidigast medeltidens sista århundrade. I Västergötland och Östergötland var övergången ännu senare; den inföll där på 1500-talet. I Älvsborgs län finns f.ö. många namn, som inte skrivs med -arp förrän på 1600-talet (t.ex. Tubbarp, Häljarp, Buckarp). Sahlgren sammanfattar (s. 108): »Den ovan framställda översikten över arp-, orp-namnen är rätt belysande för uppfattningen av 'ljudlagarnas' karaktär. Som synes har det kräfts [!] mer än 200 år för att novationen -athorp > -arp eller -orp skulle kunna efter de stora färdvägarna hinna från Skåne till Västergötland och Östergötland.»

Den östnordiska diftongförenklingen började i Danmark senast omkr. år 900.59 I Skåne kan den konstateras omkring år 1000. Dialektiskt finns den i Småland på 1000-talet, i enstaka exempel likaså på Öland, där dock diftonger­na i huvudsak bevarades hela seklet. I Uppland genomfördes monoftongering­en på sina håll sannolikt på 1100-talet (exempel redan på 1000-talet). Men i Mellansverige torde diftonger i vissa dialekter och i vissa ställningar ha fun­nits under 1200-talet, och troligen på 1300-talet. I Hälsingland hade förenk­lingen åtminstone i vissa trakter genomförts mellan 1100 och tiden för Häl­singelagens nedskrivning på 1300-talet. I Ångermanland fanns diftonger ännu på 1600-talet (i Anundsjö i norra delen av landskapet existerar sådana f.ö. del­vis än i dag). Senast på 1800-talet börjde diftongförenklingen i södra Väster­botten. I våra dagar pågår den i norra Västerbotten.60

Monoftongeringens utbredningshistoria i Norden är sålunda mycket lång. För att nå från Danmark till norra Västerbotten har den behövt ungefär 1000 år. Men den försiggick möjligen relativt snabbt över Götaland och (större delen av) Svealand.

Apokopen, också i trestaviga ord, genomfördes t.ex. i Västerbotten inte förrän tidigast på 1500-talet.61 I Jylland är den förlitterär (men reglerad efter andra grunder; Hesselman Huvudlinjers. 36 f., 152 och flerstädes). (Apokope, i synnerhet villkorlig sådan, var som bekant tidigare - på 1600-talet och 1700-talet - vanlig i det centrala Sverige. Här inträdde i sen tid i stor utsträck­ning en restitution, som förstärkte skillnaden i förhållande till nordliga mål; Hesselman a.a. s. 158 f., 172.)

Ändelsen -a i best. form av starka femininer existerade i vissa mål redan vid 1400-talets mitt (Beckman SvLm XIII s. 17 ff.; Wessen, Svensk språkhis-

59 Den följande framställningen refererar dels L. Mobergs uppsats i NysvSt 1954, dels min artikel 1980 (Festskr. Thors). 60 I vissa ställningar började den troligen tidigare. 61 Om efterledsapokopens ålder i Ångermanland, se Dahlstedt 1955, s. 33. Han antar att den bör­jade i Ångermanland på 1400-talet och genomfördes på 1500-talet. Om apokope under olika tider i vin-namnen, se V. Jansson 1951, s. 265 ff.

35

toria I, s. 135 not 20).62 Före 1500-talets slut hade övergången hunnit till Ångermanland. Men på andra håll trängde -a fram i sen, delvis t.o.m. mycket sen tid, så bl.a. i delar av Bohuslän, Södertörn, Öland (Modeer 1946, s. 52 f.). Liknande förhållanden gäller för bortfallet av slutljudande n överhuvud.

Förmjukningen av g > (d)j före främre vokal skedde under mycket olika ti­der i olika trakter. Enl. Noreen ASG § 278 började utvecklingen i vissa trakter redan omkring 1300. I andra områden försiggick den i relativt sen nysvensk tid (Wessen, Svensk språkhistoria I,§ 161). Vissa dialekter bevarar ju ännu g

oförmjukat. Övergången k > (t)j, sk > sj torde ha genomförts parallellt. I t.ex. delar av

Västerbotten ägde övergången sk> sj rum i sen tid. Så har uttalet av ortnamnet Skellefteå förändrats från stjället till sjället under (i runda tal!) ett 90-tal år, möjligen fortare.

I sin berömda uppsats i NoB 1918 om övergången e > l före a i ord av ty­pen Flholm (< Feaholm) lade Wigforss fram ett material, som tycks visa, att övergången var betydligt senare i Götaland än i Uppsverige. Retarderingen i förhållandet Östergötland-Sörmland tycks ha varit åtminstone 125 år. Intet hindrar, att den var betydligt större. Jfr:

Sörmland, Jäder,fyceholm 1275 Fiholm 1386. Sorunda:fitunum 1324. Västmanland: fiestum 1302. Östergötland, Tollstad: Feastadha 1399, Fiastadha 1404. Småland, Virserum: Treabothe 1352. Västergötland: Freal 1384, Friall 1409.

Ivar Modeer (i NoB 1944, s. 85 ff.) menar, att fiskeordetpata, som nu bara är känt från Norrbotten, Västerbotten och Finland, förr fanns i Småland och Sörmland (resp. ortnamnen Pata, Melpaten och Söderköpingsslättens Patto­men). På ett ställe (s. 100) har han givit exempel på både snabb och långsam förskjutning av dialektgränser: »Redan under medeltiden torde katsa ha nått

62 Lindgren (SvLm XII, s. 178) ser sig nödsakad förlägga övergången in > a för burträskmålets vidkommande till 1300-talet, något som säkerligen är oriktigt. Hans dateringsmetod är i huvudsak följande: blikna har blivit blinken utan förmjukning av k. Förmjukningen är sålunda tidigare än apokopen och utvecklingen av svarabhaktivokal före n. Å andra sidan heter det mjalka ( < mjolkin). Eftersom apokopen enligt Lindgren inträffade på 1400-talet eller 1500-talet måste förmjukningen ha inträffat på 1400-talet och den ännu tidigare övergången in> a inträffat ungefär samtidigt med apokopen och att förmjukningen följt därefter samt att slutligen svarabhaktivoka­len utvecklades ännu senare. Förmjukningen kan f.ö. ha skett framför i, inte framföre, alltså för­slagsvis:

blikna > blikn 1500- 1550 sängin > sänga 1500- 1550 bäckinn > bättjin 1550- 1600 blikn > bli(n)ken 1600-1650 bättjin > bättjen 1650-

Ett flertal andra kombinationer kan tänkas.

36

alla de svenska landskap och sannolikt även de östnorska, varifrån det under 1500-talet eller senare är belagt. I våra dagar är ordet såväl i Götaland, Svea­land och Norrland som på 0stlandet statt i utdöende, och på många håll är det redan glömt; orsaken är att det därmed betecknade redskapet försvinner eller försvunnit. För ordet katsa kan medeltida tillväxt, nyspråklig utbredning och sentida bortdöende studeras i stora drag eller i enskildheter. Ordet pata torde före katsa ha genomlupit samma för ett stort antal lånord karakteristiska histo­ria - en hastig spridning, en tids blomstring och därefter ett alltmer tynande liv. I trakter där ett appellativ dött bort, har man ofta möjlighet att i ortnamns­skicket finna sentida vittnesbörd om ordets spridning i gammal tid. Göta­ländska namn som Pata och Melpaten äro enstaka minnen av ett finsk­stammigt lånords storhetstid i Sverige.»

E. Dialektgränsers konstans

Helt ovedersägliga bevis för att en dialektgräns i hela sin utsträckning har le­gat helt stilla genom många århundraden torde knappast kunna presteras. Men i många fall är det tydligt, att gränser på vissa avsnitt inte har förskjutits i av­sevärdare mån under lång tid. Härnedan följer ett urval exempel.

Nordöstgränsen för spannmålsmåttordet skäppa förefaller att ha legat an­märkningsvärt fast ända sedan landskapslagarnas tid.63 Ordet är väl belagt i Västgötalagen, Smålandslagen och Skånelagen. I övriga lagar motsvaras det av spann. I de moderna dialekterna finns skäppa i hela södra Sverige: Öland -Småland - Västergötland - Värmland och landskapen söder därom. Västligas­te Västmanland, sydvästligaste Dalarna och Ydre och Kinda h:d i Östergöt­land har också skäppa; däremot saknas belägg från allra nordöstligaste Små­land. Om ordets förekomst exempelvis på Öland och i Värmland har vi upp­gifter först från 1500-talet, men intet hindrar, att ordet förekom i dessa land­skap vid medeltidens mitt.

I gränstrakterna mellan Småland och Östergötland64 måste gränslinjen ha förskjutit sig relativt obetydligt under 600 år; kanske har den varit lika statio­när i hela sin längd.

(Annorlunda förhåller det sig med synonymen spann. Denna träffas i Öst­götalagen ( det bör observeras, att denna ju gällde också i norra och östra Små­land och på Öland) och i Svealagarna, där skäppa saknas. Den förekommer i medeltida diplom från motsvarande område, inklusive Närke och Finland. Se­dan 1400-talet finns belägg också från Öland och Småland. Men det små­ländska materialet blir rikligt först på 1500-talet. I dialekterna träffas spann nu

63 Uppgifterna i det närmast följande har hämtats ur L. Fomers gradualavhandling De svenska spannmålsmåtten (1945). 64 Från 1500-talet finns belägg på skäppa från Kinda och Ydre h:d i Östergötland; jfr nutida dia­lekter.

37

så långt söderut som i sydvästra Småland och Halland. - Det är sålunda sanno­likt, att spann har avancerat ganska avsevärt i dessa trakter sedan 1300-talet (Forner menar, a.a. s. 141, att expansionen skedde fr.o.m. 1700-talet). I varje fall är det otroligt, att hela Småland och Halland har haft de båda synonymer­na skäppa och spann sida vid sida sedan begynnelsen. I ett centralt område har språkförhållandena med visshet ändrats. Spann och skäppa saknas nu i större delen av Västmanland och Närke, men så har inte alltid varit förhållandet. Spann förekommer som ovan sagts i VmL. 1500-talsbelägg finns i stort antal från båda landskapen. - Ordet spanntröskning är spritt från Hälsingland-Da­larna till Småland-Halland-Bohuslän (tydligen en relativt sen expansion.)

Lennart Moberg har hävdat (1944, s. 77) »att gränsen bratt : brant redan under medeltiden [liksom nu] gick i västra och mellersta Småland». Att bratt har trängts tillbaka bara obetydligt i Småland är sannolikt eller nästan säkert; men det finns - som framgår av Mobergs material - ortnamn innehållande bratt i Ökna och Vetlanda i Östra h:d, där nu bara brant är levande. I västli­gaste Småland, på bratt-området, förekommer brant insprängt på inte få plat­ser. Det är svårt att yttra sig om åldern av denna infiltration av brant-formen. Men att gränsen länge har haft en anmärkningsvärd stabilitet är tydligt.

Ett exempel på seg livskraft hos ett ord på ett begränsat område erbjuder troligen spannmålsmåttet trö.65 Det förekommer på 1300-talet i Dalalagen. Åren 1435 och 1459 är det belagt från Torsång och Hedemora i nedre Dalarna. C:a 1550-1574 förekommer det i handlingar från Väster- och Österdalarnas prosterier. 1691 uppges det såsom förekommande 'apud Dalekarlos'. 1757 slutligen nämns trö som måttsord i Leksand. Därefter tycks det ha dött ut. Men närmare besked om gränsernas läge genom tiderna saknar vi. - Andra liknande fall behandlas av Forner a.a. s. 39, 85, 90 m.fl.

Ovansiljansmålen och övre Västerdalmålen har nasalassimilation i stor ut­sträckning (Moberg 1944, s. 42). »Att döma av DaL [som antas vara tillkom­men i Dala-Bergslagen] var icke assimilation i den utsträckning, som utmär­ker de nutida målen i Ovansiljan och Västerdalarna, karakteristisk för forn­dalskan i dess helhet, åtminstone icke sådan den talades i Dala-Bergslagen.66

Snarast synas assimilationsgränserna i Dalarna ha varit i stort sett desamma på 1300-t. (och tidigare) som i våra dagar» (Moberg a.a. s. 42 f.) Men här är att observera, att det finns ett brett bälte mellan sydöstra Dalarna och »Ovansil­jan» med t.ex. Rättvik, Leksand, Gagnef, om vars assimilationsförhållanden i gammal tid vi inte vet mycket. I varje fall kan man på grundval av ortnamnen med bestämdhet säga, att ordet brant, adj., var assimilerat i hela Dalarna (se ovan s. 25). Moberg belägger novationen brant från flera orter i landskapet.

65 Fomer 1945, s. 163 f., Sam Henning i NoB 1927, s. 117. 66 Se också ovan s. 25.

38

F. Sammanfattning av kap. 1. Allmänna synpunkter

Talspråket i Norden har ständigt förändrats. Så sker i våra dagar och så har skett i förhistorisk tid. Förändringarna har genomförts med växlande hastighet i det geografiska och i det kronologiska planet.

Exemplifieringen i det föregående skulle kunna mångfaldigas.67 De slutsat­ser, som den pekar fram emot, innebär inte något principiellt nytt för forsk­ningen. Men de ger anledning till ett understrykande av att man inte vid text­lokalisering bör utgå ifrån att de svenska isoglosserna som regel skulle ha hål­lit sig oförändrade genom tiderna.

Söker man geografiskt bestämma en äldre anonym text med hjälp av de moderna dialektkartornas gränslinjer, bör man - vilket ju också brukar ske -konfrontera dem med allt tillgängligt material från gammal tid. Dialektgräns­förskjutningar måste man sålunda alltid räkna med vid textlokaliseringar, så­vida det inte direkt kan bevisas, att de gränser, det rör sig om, har varit stabila sedan textens tillkomst. Moderna förhållanden har intet aprioriskt vitsord mot gamla källor. Saknas äldre jämförelsematerial, kan nutida isoglosser inte nytt­jas som enda hjälpmedel för en snäv lokalisering.

Eftersom säkert, strängt lokalt fixerat språkmaterial från medeltiden är rela­tivt sett mycket sällsynt - om man frånser ortnamnen - är förutsättningarna för lokalisering av texter till små områden (delar av landskap o.s.v.) i allmän­het inte goda. Särskilt dåliga är de naturligtvis i sådana områden, där gränslin­jer i speciellt hög grad har förskjutit sig genom århundradena (t.ex. i gränsbäl­tet mellan det sydvästsvenska och det centralsvenska området (Lindqvists »diagonal»)).

Hur vanskligt det kan vara att av en lokaliserad fornspråklig text dra slut­satser om språkförhållanden under medeltiden i det landskap texten tillhör, vill jag belysa med några exempel hämtade ur lagspråk.

Som Lennart Moberg68 har visat (1944, s. 32 ff.), företer äldre och yngre Västgötalagen skiljaktigheter ifråga om assimilation av de gamla nasalförbin­delserna mp, nk, nt > pp, kk, tt. I den förra finns formerna roppa och vitter, i den senare rumpa och vinter. Hade vi haft bara den yngre Västgötalagen beva­rad - liksom vi bara har en Upplandslag, Hälsingelag o.s.v. - skulle det otvi­velaktigt ha legat nära till hands att tänka sig, att fornvästgötskan inte kände assimilation i dessa ord. Moberg (s. 36) lämnar därhän, huruvida skiljaktighe­terna mellan Västgötalagens båda redaktioner »beror på gamla dialektmotsätt­ningar inom Västergötland eller är att tillskriva inflytelser utifrån den yngre handskriftens språk». Sådana svårigheter hade han - ytligt sett - sluppit, om det fornvästgötska materialet varit mindre.

En märklig diskrepans kan konstateras mellan Östgötalagen och nutida öst­götska folkmål som helhet. Moberg har visat, att Östgötalagen69 har långt gå-

67 Om ords vandringar, se också t.ex. M. Eriksson 1943, s. 142,144,252 f., 276 m.fl. 68 Delar av Mobergs framställning om nasalassimilationema behandlas s. 25. 69 Cod. A.

39

ende assimilation av mp, nk, nt; lagen är »ensam i den fsv. litteraturen om assi­milation i orden mattul 'mantel' och vatter 'vante'» (s. 37). Men större delen av Östergötland hör numera »till vårt lands av assimilation minst berörda om­råden» (s. 36). Moberg anser, att Östgötalagens språk speglar en västgötskt in­fluerad dialekt i sydvästra delen av landskapet.

I Upplandslagens Wiprerbobalker 14 § 11 heter det: wa:ri allt en bot um eki, hwat jJa:t ha:lda:r hux, a:llr barka:s a:llr bra:nnis. Citatet innehåller eki, ia-avledning till ek. Ordet är inte känt från nutida uppländska dialekter.70 Skul­le man lokalisera Upplandslagen med hjälp av detta ords förekomst i folkmå­len, skulle man snarast få förlägga lagen till Götaland. Bara enstaka belägg på eke finns från Svealand (Södermanland och Närke).70

Kollektiv- och virkesbetecknande trädnamnsavledningar på -ia har en gång funnits över så gott som hela det svenska språkområdet. Som förleder i ort­namn uppträder vissa dylika bildningar ända uppe i Norrbotten och Österbot­ten.71 I Lövånger i Västerbotten lever ännu några hithörande appellativ: öllre (motsv. elri, till al), bjärke (motsv. birki) och aspe (motsv. espi).72 I Mälar­landskapen finns stänkbelägg på - förutom eke - äspe, björke, tälle, hässle; hithörande ortnamn är ganska vanliga i Svealands centrala delar.

Från jämförande germansk synpunkt är trädnamnsavledningarna nordiska novationer. V ar i Norden de uppkom, är det givetvis inte möjligt att säkert av­göra. Får man döma efter deras nuvarande intensitetsförhållanden, borde det ha varit i Sydskandinavien och Danmark. De har i så fall spritt sig över hela, eller så gott som hela, Norden. Självklart är att flera av de hithörande orden inte har funnits över hela området, eftersom motsvarande träd inte växer över­allt (ek, alm, bok o.s.v.). Man skall inte förvåna sig över att i nyisländskan egentligen bara birki är vanligt.

I betraktande av trädnamnsavledningarnas förekomst i nutida dialekter är det ytterst påfallande, att det av landskapslagama bara är de båda svealagarna Upplandslagen och Södermannalagen, som uppvisar belägg för dem.73

Olav Ahlbäck har (SNF 40-41, 1, s. 86) kortfattat diskuterat textlokali­seringens problem. Det heter: »Vad dialektgränserna under medeltiden beträf­far har det ofta framhållits, att de ha kunnat ha en annan sträckning än motsva­rande nutida, att m.a.o. förskjutningar ha inträffat sedan medeltiden. I den mån detta är riktigt - och i stor utsträckning är det väl så, ehuru överdrivna uttalan­den i den riktningen nog ha gjorts - torde det framför allt gälla de centrala de­lar av Sverige, där riksspråksinflytandet har varit störst och gamla språkdrag eller rester av dem utplånats ännu i sen tid. I avlägsnare landsändar är dialek­ternas geografi i allmänhet trognare bevarad.»

I betraktande av den stora vikt, som dessa frågor har för Ahlbäcks problem-

7° Fries 1957, s. 17. 71 Fries a.a. s. 93. 72 Jfr Fries a.a. s. 18. 73 Frånsett ordet vide.

40

ställning (bestämning av Jöns Buddes landsmanskap ), synes mig detta uttalan­de för vagt, för allmänt och för mycket fotat på antaganden.

Först och främst tycks det mig inte lämpligt att tala om dialektgeografin under medeltiden som något enhetligt. Under hela medeltidens lopp har för­visso dialektgränser förskjutits. Den begynnande medeltidens språkkarta hade säkerligen inte mycket gemensamt med 1500-talets.

Som jag nyss har visat, har avlägsnare landsändars dialektgeografi också förändrats (det gäller t.o.m övre dalmålet). I själva verket har också Ahlbäck stundom alternativt räknat med andra finländska (enkannerligen österbottnis­ka) dialektförhållanden förr, nämligen i vissa av de fall, då Jöns Buddes språk inte stämmer med målen i mellersta och södra Österbotten, Jöns Buddes hem­trakt enligt Ahlbäcks resultat. (Ahlbäck antar, att Jöns Budde hade dubbel hembygd, nämligen dels Vörå i mellersta delen av Österbotten, dels Laihela i södra delen av landskapet.)

Rent teoretiskt finns det, såvitt jag förstår, ingenting att invända mot anta­gandet att Buddes språk i uppväxten bestämdes av dialekten på två skilda håll. Inte heller kan man principiellt ta avstånd från tanken, att hans språk sedan förändrades under uppehåll i Åbo.

Men från metodisk synpunkt synes det mig kanske en smula problematiskt att, som Ahlbäck, först göra Budde till österbottning74 och därefter behandla de sydligare inslagen i hans språk (överensstämmande med målen i Åbo-trak­ten) och ge dem en specialförklaring. Anledningen till Ahlbäcks tillväga­gångssätt är givetvis förekomsten av ort- och personnamnen Budde och Räck resp. Rex m.m. i Österbotten.

Nu är det så, att båda namnen har förekommit såväl i södra som i mellersta Österbotten, nämligen i Mustasaari-Laihela75 resp. Vörå (och Maxmo, fordom en by under Vörå). Se Ahlbäck s. 141 ff. Såvitt jag kan se kan Jöns Budde Räk - om man så vill - ur namngeografisk synpunkt föras till enbart södra Österbotten. Han kan - om man ser enbart på namnen - ha vuxit upp i den medeltida socknen Mustasaari och fått sitt språk bestämt av ortens munart. I den mån man nu kan konstatera nordligare - och sydligare - inslag i hans dia­lekt, kan detta bero på andra dialektförhållanden i gammal tid, alltså språk­gränsförskjutningar. I synnerhet är kriterierna ur ordförrådet åtminstone delvis högst osäkra.

Med det nu sagda vill jag inte förneka, att Ahlbäcks resultat kan vara rik­tigt. Jag vill bara understryka, att det inte är den enda möjliga lösningen - nå­got som Ahlbäck f.ö. kanske inte heller själv menade.

S. Fries (1957) har behandlat former av ordet sälg i äldre svensk litteratur under beaktande av författarnas proveniens. Han har i flera fall funnit god

74 Man kan också anmärka på materialet. Det är mycket rikligt för Finlands del. Från Sverige an­för Ahlbäck bara belägg ur de vanliga tryckta källorna. 75 Något ortnamn Räck(s) finns veterligen inte i södra Österbotten. Men det är ju ett person­binamn, som är det primära. Ett dylikt namn har tydligen funnits på mer än ett håll i Österbotten.

41

överensstämmelse mellan språk och uppväxtmiljö (t.ex. Lincopensen, Arvid Månsson Rydaholmensis, östgöten I. Erici m.fl.). Men det är också gott om exempel på det motsatta; östgöten Risingh använder formerna siälck och säld jämsides, vilket snarast skulle peka mot Västmanlands södra gränstrakter, upplänningen Rålamb skriver seld, vilket inte har motsvarigheter i nutida upp­ländska o.s.v. Liknande är förhållandena vid ordetjolster (Fries a.a. s. 198 ff.).

Naturligtvis kan också ordförrådsundersökningar i ett material hämtat från medeltida handskrifter stundom ge ett pålitligt utslag. Bengt Hesselman (1927) stödde sig framförallt på ordförrådet i Pentateukparafrasen, då han lokaliserade texten till Västergötland. Styrkan i hans bevisföring var den stora samstämmigheten mellan de undersökta orden; de pekade alla sydvästut. Men Hesselman nöjde sig med att anta att författaren var västgöte.

Däremot ställer jag mig ganska tvivlande till det försök, som sedermera har gjorts, att ringa in MB I inom en mycket snäv gräns.

0. Thorell (1951, s. 180) lokaliserar MB I:s författare till södra Västergöt­land, Marks h:d eller möjligen häraderna vid Göta älvs nedre lopp. Han gör denna mycket trånga gränsdragning uteslutande på ordgeografiska grunder.

Av särskilt intresse är de fyra landskapen Småland, Västergötland, Värm­land och Närke, som vi i det närmast följande begränsar oss till.

Av de av Thorell undersökta orden finns, i nutida dialekter, enl. Thorells materialsamling 37 i Västergötland, 35 i Småland, 25 i Värmland och 18 i Närke. I alla dessa landskap saknas - fortfarande en!. Thorells materialsam­ling - 5 ord: bradhin 'smält', bradna76 'smälta', hagher 'skicklig', matg(l)ra 'laga mat', skirelvis 'förnuftig'. Enbart i Värmland finns två: godhvredher 'god väderlek' och skunda 'skynda', bara i Småland två:firela 'gömma' ochfpla 'känna', bara i Västergötland två: r(l)sewisla 'lekatt' och natniskia 'fladder­mus'.

Det föreligger sålunda en liten statistisk övervikt för Västergötland.77 Om man vill göra det inte osannolika antagandet - ty ett antagande är det - att MB I:s författare var västgöte, måste man som synes i ett inte ringa antal fall räkna med avsevärda förskjutningar av dialektgränser.

I några fall räknar Thorell däremot utan speciella skäl med att dia­lektgränserna har legat mer eller mindre stilla sedan 1300-talets början. Det gäller särskilt de västliga natniskia 'fladdermus', muldvarper 'mullvad', tima 'nännas', ugge 'fena', retla 'tänka', enthrar 'envis', men också de sydliga lyghna 'blixtra' och thrava 'treva'. Fpla 'känna', som inte är belagt i Väster­götland men t.ex. i Halland och Småland, antar han har gått något längre mot norr ett stycke in i Västergötland.

Det är med sådana överväganden Thorell kommer till slutsatsen, att MB I:s författare var från Marks härad.

76 Om detta ord, se nedan not 78. 77 Denna övervikt ökar något, om man medräknar ett par belägg ur äldre västgötska (Hof). Men också småländskans ställning förstärks genom motsvarande operation (ortnamn, medeltida belägg).

42

Det behöver inte särskilt påpekas, hur utomordentligt osäkert ett dylikt re­sultat är, då det ju bygger på ett flertal mer eller mindre godtyckliga antagan­den. Räknar man med att vissa ordgränser förskjutits - delvis mycket kraftigt (det gäller bradhna, hagher m.fl.) - måste man också lämna samma möjlighet öppen i andra fall. Säkerligen har, som ovan sagts, MB I:s författare talat en sydvästsvensk dialekt. Det tycks mig inte osannolikt, att han, som redan Hes­selman menade, var västgöte. Han kan också - från ordgeografisk synpunkt i varje fall - ha varit från t.ex. västra Småland eller t.o.m. från Värmland78 - låt oss säga verksam i ett västgötskt kloster. Men det finns enligt min mening ingen möjlighet att lokalisera hans dialekt till ett enda eller ett litet antal hära­der i Västergötland.

Einar Smedberg låter den programmatiska undertiteln »En dialekt­geografisk undersökning» följa efter huvudtiteln »Peder Månssons lands­mansskap»; boken är hans gradualavhandling (1926).

Inledningsvis påpekar förf., att föremålet för hans undersökning, alltså Pe­der Månssons fornsvenska texter, föreligger i originalhandlingar, vilket i hög grad har underlättat lokaliseringen. Ytterligare fördelar för forskaren är Peder Månssons ämnesval. Han skriver om jordbruk, trädgårdsskötsel, jakt, fiske osv., alltså om profana företeelser vid en tid, då det allra mesta som för­fattades hörde till den religiösa sfären (vid sidan av diplom, tänkeböcker o.d.). Peder Månssons särställning syns naturligtvis framförallt i ordförrådet (hans »lexikon», som det ska heta nuförtiden). Men, säger Einar Smedberg, »[det] är ju bekant i huru hög grad dialektala drag göra sig gällande i äldre svensk litteratur, hur skriftspråklig än denna strävar att vara. Huru lätt skall då inte detta särskilt vara fallet i arbeten, som röra sig utanför den gängse litterära miljön och där författaren sysslar med begrepp, som han förut ej sett behand­lade i skrift» (s. 1).

Peder Månssons text har alltså erbjudit så sällsynt gynnsamma möjligheter, att Einar Smedberg på mycket goda grunder har kunnat lokalisera hans språk till västra Småland (häraderna Tveta, Mo, Östbo och Västbo). Men Smedberg avstår från att söka inringa PM:s dialekt ännu trängre. Dels var dialektmateria­let [då ännu] ofullständigt, dels - påpekar Smedberg (a.a. s. 43) - »att vi intet veta om språkformernas bestämda gränser omkring år 1500-vad som nu till­hör ett litet begränsat område kan då ha varit mera spritt och tvärtom. En allt­för specialiserad lokalisering av en msv. text anser jag därför ej försvarlig».

Einar Smedbergs framgångsrika lokaliseringsförsök har säkert varit en in­spirationskälla för hans många efterföljare.

Klosterbrodern Nils Ragvaldi, som levde under senare delen av 1400-talet, översatte Domarboken och ett antal legender från latin och lågtyska. Vissa uppgifter om honom tyder på att han var östgöte.

78 Här kan påpekas, att Värmland är en smula underrepresenterat i statistiken ovan. Där finns i själva verket en motsvarighet till fsv. bradhna, nämligen bråna (bråån). Se Fries SvLm 1952, s. 131.

43

Ingenting av Nils Ragvaldis skriftliga produktion på fornsvenska finns kvar i original. Detta, liksom det faktum att skrifterna tillhör den religiösa vadste­nalitteraturen med dess fast utvecklade skrifttradition, gör att en dialektgeo­grafisk lokalisering av texterna stöter på stora svårigheter.

Arne Bengtson publicerade 1947 en gradualavhandling om Nils Ragvaldis skrifter. Bl.a. sökte han genomföra just en dialektgeografisk lokalisering. Bengtson är i stort sett mycket försiktig. Han utgår från sådana språkliga de­taljer, som kan kontrolleras genom studium av hur avskriverskan har ändrat i ett parti av en viss handskrift,79 som också är bevarat i original (men det är alltså inte ett arbete av Nils Ragvaldi).

Arne Bengtson kommer till resultatet, att Nils Ragvaldis språk var götiskt, vilket är en välgrundad teori.

Därefter ägnar sig Arne Bengtson åt Nils Ragvaldis ordförråd. Också detta finner han peka mot götiskt område, också detta med goda skäl.

Författaren vill så gå ett steg längre och geografiskt inringa Nils Ragvaldis språk betydligt snävare, nämligen till sydvästra Östergötland eller delar av Småland.80 Nu är Arne Bengtson mindre övertygande. Säkert har det spelat en roll för hans förslag, att det har framställts en förmodan, att Nils Ragvaldi var född i Svanshals i sydvästra Östergötland. De språkliga indicier, som Arne Bengtson nu andrar, är synnerligen sköra. Bl.a. åberopas språkdrag, som bara är kända från Småland eller Västergötland.

Bertel Fortelius undersökte i sin doktorsavhandling Historia Trojana I (HT), 1965, bl.a. om textens språk kunde lokaliseras dialektgeografiskt. Han kom till resultatet, att HT var författad av en person från sydvästra Småland (Finnveden eller västra Värend). Ungefär från dessa trakter härstammade, som ovan sagts, sannolikt Peder Månsson. Fortelius har ett starkt indiciematerial, och jag tror att han har rätt i att HT:s författare var götalänning, kanske närma­re bestämt smålänning. Däremot är jag mycket skeptisk till den snäva lokalise­ringen till sydvästra Småland. Fortelius presenterar flera kartor ägnade att un­derstryka hans tes. Däremot saknas kartor över företeelser, som inte stämmer med tesen, t.ex. verbet sövla (belagt i HT i pres. part. söfflande), som f.ö. är belagt bara i Finlands svenska dialekter, i målen i Malung i Dalarna och i Åker och Öster-Rekarne i Södermanland. Avståndet till sydvästra Småland är stort, lika stort som från Småland till Uppland. Detta senare språng finner Fortelius det orimligt, att uttrycket longdan åt, längdan åt 'långt borta' kan ha tagit. Det är nu belagt i Småland (men längdan är enbart belagt från sydvästra Östergöt­land (också hos Nils Ragvaldi, som kanske var sydvästöstgöte)). Man kan ju t.ex. tänka sig, att en upplänning som munk i Vadstena kloster81 kommit i kon­takt med någon eller några smålänningar bland klosterbröderna.

79 Cod. B 70 a i Linköpings stiftsbibliotek 80 Johan Götlind menade, att mannen bakom den medeltida Äldre Västgötalagen hörde hemma i ett område, som omfattade några socknar väster om Vara (1921, s. 81 ). Men han medger, att be­stämma dialekten i en handskrift som är mer än 600 år gammal är en i hög grad vansklig uppgift. 81 Jfr Jansson 1934, s. 110: » Tänkbart vore väl ... , att handskriften [Cod. Bildstenianus, som visar uppsvenska språkdrag] skrivits i Vadstena, där säkerligen munkar även från övre Sverige fun­nits.»

44

F.ö. redovisas i materialsamlingen en lång rad motindicier mot lokalise­ringstesen, indicier som sedan inte tas upp till behandling.

Fortelius säger (s. 363) sig ha visat, at vissa isoglosser har varit oförändra­de sedan y. fsv. tid (1500-talets första del) till våra dagar. Detta är ett ogrundat påstående.

Gudrun Utterström (1968) ägnade i sin doktorsavhandling ett avsnitt åt »Dialektala drag i Kettil skrivares brev». - Kettil Pålsson skrivare var anställd på Örebro slott 1504. (Han avrättades vid Stockholms blodbad 1518.)

Gudrun Utterström menar (s. 41, 169), att Kettil sannolikt var ölänning till börden. Den slutsatsen drar hon av det faktum, att hans och rådmannen Knut Pålsson önings arvingar säljer del i ett hus i Stockholm på 1530-talet. Ordet öning betydde ju 'ölänning' (åtminstone som regel).

Emellertid konstaterar Gudrun Utterström (s. 167): »Om man vill få så många drag som möjligt att stämma överens med nutida dialekt, torde man få välja dalmål, framförallt målen i Transtrand, Malung och Lima .... Är man böjd att tolka ljudsystemet som övre västerdalmål, så får man gå ned mot Jär­na för att få böjningssystemet att passa.» Hon fortsätter (s. 169): »Det är få skrivningar, som direkt talar emot att Kettil ... skulle kunna vara från Dalarna. De former som är speciellt svåra att placera in i dalmålet är til handha ... , brondh iarnäth ... Dalmål har hand, brand. För att få ett uttal motsvarande Kettils skrivningar får man vända sig till Särna och norska dialekter eller ganska långt söderut till Västmanland-Närke.»

Författarinnan nämner några drag i Kettils språk, som stämmer med vad man vet om öländska i äldre och nyare tid men hon konstaterar (s. 175): »[Vis­sa av] Kettils skrivningar ... låter sig dåligt förena med förefintliga uppgifter om öländsk dialekt ... Samtliga här med äldre och yngre dialektuppgifter jäm­förda skrivningar - med undantag för pyngilz ['pingst'] - kunde med lika stor sannolikhet placeras inom något annat dialektområde ... Man kan således var­ken bevisa eller förneka, att Kettil var ölänning .... Om man endast haft till­gång till breven och inte till den källa som tyder på öländsk anknytning, hade det varit naturligt att lokalisera honom till Dalarna.»

Denna sin - alltså misslyckade - dialektgeografiska inringning av Kettil skrivares språk hämtade Gudrun Utterström från sin licentiatavhandling 1959. Hon tog med den till belysning av hur vansklig metoden är. Nu - 1968 - utdö­mer hon metoden (a.a. s. 55 ff.). Och mot ett par av dess tidigare utövare är hon inte nådig: »Moberg [1944] utgår tex. från att 'landskapslagarna i stort sett representera den tidens dialekt inom vederbörande landskap' med ett par undantag ... Han beaktar därvid inte, att skriftspråk är någonting annat än en talad dialekt. Han accepterar utan reservationer äldre forskares osäkra dialekt­bestämningar av medeltida texter med mer eller mindre okänd proveniens ... och drar slutsatser om assimilationer under medeltiden» (s. 55 f. not 1). Några felslut påvisar hon emellertid inte. (Lennart Moberg är också känd som en mycket försiktig och omdömesgill forskare.)

Gudrun Utterström utdömer också Hans Ronges metod, då han söker loka-

45

lisera den medeltida texten Konung Alexander. Hon kallar (i anf. not) Konung Alexander för »en numera försvunnen text». Därmed avser hon tydligen, att originalet är borta. Vad som finns är en avskrift (kanske av en avskrift) sanno­likt från 1440-talet. Originalet torde ha tillkommit omkr. 1380. Gudrun Utter­ström avslutar på förekommen anledning sin kritik av Hans Ronges avhand­ling med orden: »Kan verkligen ett fall av rimnöd användas för dialektbestäm­ning?»

Jag har själv underkastat Ronges avhandling en granskning (i ANF 73, 1959). (Jag var fakultetsopponent.) Mitt omdöme om lokaliseringsmetodiken formulerade jag så: »Det allvarligaste felet med Ronges lokaliseringsmetod är överbetonandet av de moderna dialekternas beviskraft. Han har i många fall bortsett från att de äldre källorna tydligt och klart visar på ett annat språktill­stånd under medeltiden ... Därtill kommer att han på flera mycket väsentliga punkter har förbisett äldre och yngre material.» Men jag vill uttryckligt under­stryka, att Ronge gör sin lokalisering »med den största reservation».

Lokaliseringsmetodikens vanskligheter blev tydligt synliga under striden mellan Natan Lindqvist och Erik Neuman om översättningen av Nya Testa­mentet 1526. Lindqvist tog ställning i sin doktorsavhandling 1918. Författaren av det s.k. normalspråkspartiet är enligt Lindqvist Laurentius Andreae, väst­manlänning, enligt Erik Neuman däremot Olaus Petri, närking.

Emil Olson (1911, s. CLII ff.) jämförde språket i Östgötalagens 1300-talsfragment och en del andra texter, som brukar räknas som östgötska, med nutida östgötamål. Han fann, att av de 28 företeelser (ljudövergångar) han be­handlade har 3 efterlämnat rester, 19 är helt okända. (För en smärre rättelse, se Beckman 1917, s. 32 ff.) Olikheten mellan östgötskan på 1300-talet, så som källorna framställer den, och den moderna östgötadialekten är alltså mycket stor. 82

Avslutningsvis vill jag hänvisa till ett påpekande av Bengt Hesselman, den dialektgeografiska lokaliseringsmetodens store företrädare i vårt land. Jag syf­tar på följande viktiga uttalande i »Uppländskan som skriftspråk» (1908, s. 507): »Af de drag, som i nyare tid karakterisera uppländsk dialekt och som gö­ra, att vi lätt skilja en uppländsk skrift af senare datum från t.ex. en östgötsk, voro många med all sannolikhet ej färdigbildade under medeltiden. De ha uppkommit i och med de relativt stora förändringar, som det svenska talsprå­ket undergått fram emot nyare tid.» Hesselman gör så ett försök att ställa äldre uppländska källor i belysning av modem dialekt. Han undersöker sju företeel­ser, som utmärker Upplandslagen, uppländska diplom och Ericus Nicolai och som tydligen fanns i (den senare medeltidens) Uppland. Av dessa är 4 numera okända i landskapet. Hesselman påpekar också, att de medeltida uppländska texterna innehåller många språkdrag, som säkert inte tillhörde uppländskt tal­språk, utan som hade kommit in från inte-uppländsk litteratur.

82 Mycket sunda synpunkter på den dialektgeografiska lokaliseringens metodik utvecklar Emil Olson i a.a. s. CLII.

Kapitel 2. Agneta Horns uppväxtmiljö

Agneta Horn föddes den 18 augusti 1629 i Riga som dotter till fältmarskalken, sedermera riksmarsken Gustaf Horn och hans maka Kristina Oxenstierna, dot­ter till Axel Oxenstierna.83 Efter uppehåll i Kurland, Finland och på släktgods i Sörmland fördes hon i april 1631 av sin mor till fadern i Nordtyskland. Efter en tids vistelse i Stettin i samband med moderns död blev hon i mitten av ok­tober i Wolgast omhändertagen av sin fränka Ebba Leijonhufvud, som fram­gent kom att spela en stor roll i hennes liv. Tillsammans med fru Ebba vistades hon i Tyskland, delvis på resor, i två år. Därvid sammanträffade hon bl.a. med farbrodern Klas Horn och fastern Kerstin Horn. I juli-augusti 1633 reste Ag­neta i sin släkting fru Ebbas sällskap hem till Sverige, via Kalmar till Uppsala, där hon möttes av mormodern, Anna Bååt. Hon följde denna till släktgodset Tidö i Västmanland, där hon bl.a. träffade mostern Karin Oxenstierna och andra släktingar. Efter en kort vistelse i Stockholm tillsammans med mormo­dern fördes hon av fru Ebba till dennas gods Kägleholm i Närke och stannade där till våren 1634, då hon återvände till mormodern i Stockholm. Under de följande tre åren var hon tidvis på Tidö hos mormodern, tidvis i Stockholm hos fru Ebba eller mormodern (1635 på hösten var hon på Tidö, där också mostern Karin och morbrodern Johan Oxenstierna vistades). I mars 1637 reste hon till sin »morsfaster» Ebba Oxenstierna på Vallstanäs i Uppland och åtfölj­de i juni samma år denna till Göksholm i Närke, varifrån de båda i augusti via Rinkesta i Sörmland for till Åkeshov i Uppland.

Vintern 1637-38 tillbringade hon i Ebba Leijonhufvuds sällskap på Vall­stanäs i Uppland hos Ebba Oxenstierna och hennes styvdöttrar. Juli 1638-mars 1640 var hon hos sin mormor, dels i Stockholm, dels - och mest - på Tidö. Men tiden september-december 1639 tillbringade hon i Västerås hos Ebba Leijonhufvuds dotter Anna Sture.

Fram till januari 1642 vistades Agneta Horn sedan mest i Stockholm i mor­moderns hus, frånsett en resa till Nyköping mars-juni 1640 med återresa via Tidö. Under januari-början av maj 1642 var hon på Kägleholm i Närke hos fru Ebba. Efter ett uppehåll på Tidö kom hon i juni samma år till mormoderns hus i Stockholm, där hon i augusti träffade sin far, som hon inte hade sett se­dan sin späda barndom. Från månadsskiftet augusti-september till november 1642 vistades Agneta i fru Ebbas sällskap på de uppländska egendomarna Bro (hos Anna Tott) och Ekebyhov (fru Ebbas gods). Från slutet av 1642 till bör-

83 De följande uppgifterna återgår väsentligen på Agneta Horns självbiografi. De kan vara felakti­ga i detaljer, men i stort sett ger de säkerligen en korrekt bild av hennes uppväxt.

47

jan av 1644 var Agneta mest i Stockholm, dels hos fru Ebba, dels - och hu­vudsakligen - hos sin far, som nu gift om sig (med Sigrid Bielke).

Den 23 januari 1644 kom Agneta Horn i sällskap med styvmodern, mos­tern Karin och sin far, vilken skulle tillträda befäl i kriget mot Danmark, till Jönköping. Uppehållet där varade till 13 maj. Efter ett år i Halland och Skåne blev Agneta den 12 november hemsänd till mormodern och morfadern för ett halvt års vistelse i Uppland, dit hon anlände 9 december. Till i oktober 1645 vistades hon hos morföräldrarna, dels i Stockholm, dels (maj-början av augus­ti) på Tidö. Sin morbroder Erik Oxenstierna sammanträffade hon med i sep­tember. Från oktober bodde Agneta tillsammans med sin far och styvmor i Stockholm, först hos Ebba Leijonhufvud. I augusti 1646 reste fadern till Lif­land, och Agneta kom i samband därmed till mormodern och morbrodern Erik på Tidö. Den senare stannade till i september. I början av november var Agne­ta tillbaka i Stockholm. Strax därefter kom Lars Cruus med friaranbud, och den 20 februari 1647 förlovade de sig hemligt. Året tillbragte Agneta i Stock­holm och på Tidö med undantag av korta besök på Ekebyhov hos Ebba Lei­jonhufvud och i Alsike hos mostern. På Tidö vistades också mostern Karin och en tid Lars Cruus, med vilken hon eklaterade förlovning på sommaren 1647. Den 3 september var Agneta tillbaka i Stockholm. Den 20 juni 1648 stod bröllopet, och efter vistelse i Stockholm och på Lars Cruus' gods Sätuna i Uppland avreste paret 14 augusti till Tyskland och Böhmen. Återkomsten till Sverige skedde 15 november 1649. De närmast följande åren vistades Agneta mest på Sätuna eller i Stockholm, en kortare tid på Gudhem i Västergötland. Juli 1655-hösten 1656 var Agneta Horn åter utomlands i samband med att mannen kommenderats till polska fälttåget. När självbiografin skrevs är om­stritt. Den slutar med året 1652.

Jag sammanfattar: Under sin barndom och uppväxt, från ankomsten till Sverige fyra­

årsåldern 1633 till giftermålet 1648, vistades Agneta Horn

i Stockholm i Västmanland

Tidö

ca 7 år och 8 mån ca 3 år ca 2 år och 7 mån

Västerås ca 4 mån i Närke ca 1 år och 7 mån

Kägleholm ca 1 år och 4 mån Göksholm ca 2 mån Örebro ca 1 mån

i Uppland ca 1 år och 1 1/2 mån Vallstanäs ca 11 mån Åkeshov ca 1 mån Alsike, Bro, Ekebyhov ca 1 1/2 mån

i Sörmland ca 3 1/2 mån Nyköping ca 3 mån Rinkesta ca 1/2 mån

i Sydsverige (dvs. dels danska ca 10 - 11 mån provinser, dels Jönköpings-trakten 12-13 veckor)

48

I vad mån Agneta Horn kom i kontakt med ortsdialekten på de platser på landsbygden, där hon vistades, är det naturligtvis svårt att yttra sig om. I varje fall vet man av självbiografin, att hon hade nära beröring med sina föräldrars och släktingars tjänstefolk. Jfr följande uttalande (39:7 ff.): »Ty iag låg i min stymors förmak och der låg henes pigeme mädh, så at [iag] ingen ting i <lena wärden fik tala heler göra, thet the ike sade hene.» Jfr också s. 38:3 ff. och 54: 13 ff. Se också s. 37 om pigan Gertrud: »hon war al min tröst och den enersta, den iag torde klaga min ... sårgh före.»

De i självbiografin namngivna personer av Agnetas eget stånd, som hon hade nämnvärd beröring med under sin barndom och uppväxt, var följande: 84

Anna Bååt,

Agnetas mormor, var dotter till Åke Bååt till Tidö (i Rytteme s:n, Väst­manland). Fadern var häradshövding i Västmanland (Snevringe h:d, »Ströms­holms län»). Anna Bååt hade i ungdomen hovtjänst, först hos hertiginnan Ma­ria av Södermanland [Karl IX:s gemål, furstinna av Pfalz], sedan hos drottning Katarina Stenbock på Strömsholm (Kolbäcks s:n, Västmanland). F.ö. synes hon i huvudsak ha vuxit upp på Tidö, som hon efter modems död ärvde och som genom henne kom i släkten Oxenstiemas ägo. Genom sin mor, Kristina Trolle, hade Anna Bååt vissa anknytningar till Sydsverige, också till det då danska Skåne.

Anna Bååts morföräldrar var av småländsk ätt: Trolle till Bergkvara och Gyllenstiema till Lundholmen. Var Kristina Trolles barndom förflöt är inte känt; hon vistades i ungdomen som hovjungfru hos Gustav V asas dotter Anna.

Axel Oxenstierna,

Agnetas morfar, var född 1583 på godset Fånö i Uppland (Löts s:n). Han till­hörde på fädernet och mödernet adelssläkter med djupa rötter i Uppland och Sörmland. Till släkten hörde i det förra landskapet utom Fånö bl.a. Mörby (Fastema s:n), och Steninge (Husby-Ärlinghundra s:n), i det senare bl.a. Fi­holm i Jäders s:n, Åkerö i Bettna s:n.

Frånsett ett uppehåll i Reval 1584-88 och en resa i Tyskland85 1599 -1603 vistades Axel Oxenstiema under sin barndom och uppväxt mest i Uppland och Sörmland (med Stockholm), särsk. på Fånö och Fiholm.

Erik Oxenstierna,

morbror till Agneta Horn, var född på Fiholm. Frånsett en vistelse i Tyskland vid 4-7 års ålder förflöt hans barndom och uppväxt i Uppsverige. Han stude-

84 Modem, som dog, då Agneta var 2 år, förbigås här. - Likaså förbigås drottning Maria Eleonora, född och uppfödd i Tyskland. Om A.H.:s möjlighet till samvaro med henne ses. 46. 85 Han hade där till handledare en smålänning J. Rothovius, som talade »okonstlad småländska» (Nils Ahnlund).

49

rade i Uppsala86 från 9 till 19 års ålder och vistades f.ö. - t.ex. på ferier - mest på släktgodsen Fiholm och Tidö och i Stockholm. Fr.o.m. 20-årsåldem uppe­höll sig Erik Oxenstiema till stor del utomlands.

Johan Oxenstierna,

morbror till Agneta, var född i Stockholm. Han växte upp på olika platser i Mälardalen: på fädernegodset Fiholm i Sörmland, hos farmodern Barbro Biel­ke på Rinkesta i Ärla s:n i Sörmland, på Tidö i Västmanland samt i Stockholm och Uppsala. Vid universitetet skrevs han in som nioåring.87 Då han var 18 an­sågs hans utbildning avslutad, och han kallades till fadern i Preussen. Paret Cruus sammanträffade med honom i Wismar i augusti 1648.

Karin Oxenstierna,

moster till Agneta, bodde under uppväxttiden mest i Sörmland på släktgodsen Fiholm och Rinkesta (se ovan).

Ebba Oxenstierna,

syster till Agnetas morfar Axel Oxenstiema, växte säkerligen upp på släkt­godsen Fiholm och Rinkesta i Sörmland. 1623 gifte hon sig med Johan Sparre, med vilken hon fick godset Vallstanäs i Uppland. På detta gods bodde hon se­dan med sina styvbarn.

Gustaf Horn,

Agnetas far, tillhörde den finländska adelssläkten Horn av Kanckas. Hans barndom förflöt sannolikt till stor del i Finland och Estland. (Han var född på Örbyhus i Uppland, där fadern satt fängslad.) Men också i ungdomen vistades han tidvis i Finland. Som officer var han under mannaåldem långa tider i krigstjänst utom Sveriges gränser. Under Agnetas uppväxt fram till 13-årsål­dem satt han som krigsfånge i Tyskland.

Kerstin Horn,

»Faster Kirstin», var kusin till Agnetas far och dotter till finländaren Arvid Henriksson Horn till Haapaniemi i Savolax. Fadern dog, då Kerstin Horn var 2 eller 3 år gammal. Modem var också av finländsk släkt, dotter till fält­översten Ivar Månsson Stiemkors och Elin Kurck. Kerstin Horn kom, möjli-

86 Hans umgänge i Uppsala är ganska väl känt. Han bodde hos olika professorer och hos ärke­biskopen. Till hans lärare hörde bl.a. ett par borgarsöner från Gävle och Norrköping. Annars ut­gjordes hans umgänge mest av adelsstudenter (t.ex. medlemmar av släkterna Fleming, Horn, Kurck och Bonde). 87 Hans umgänge vid universitetet är tämligen väl känt. Han var inackorderad i maten större delen av tiden hos teologen prof. Lenreus; främst bland hans »preceptorer» var västmanlänningen An­ders Prytz och Daniel Sidenius.

50

gen strax efter modems död, till Ebba Leijonhufvud (se nedan), hos vilken hon bodde till sitt giftermål.

Henrik Horn,

Agnetas kusin, var född i Savolax. Hans barndom förflöt till stor del i tyskta­lande kretsar i Estland, till en del sannolikt på det homska stamgodset Kan­ekas i Nyland. Efter utländska universitetsstudier blev Henrik Horn kammar­junkare hos hertig Karl och hade sedermera en mängd militära och civila upp­drag, ofta i utlandet.

Sigrid Bielke,

Agnetas styvmor, var född på Åkerö i Bettna s:n, Sörmland. Hon växte upp -företrädesvis i Stockholm - hos sin morbror Gabriel Bengtsson Oxenstiema. Dennes släktgods var Mörby i Fastema s:n, Uppland.

Kerstin Posse,

Agnetas barndoms- och ungdomsvän, var född på Bergshammar i Fogdö s:n, Sörmland. Både hennes far och mor var uppsvenskar. Kerstin Posse växte upp i Axel Oxenstiemas hem. Hon och Agneta Horn var sålunda dagligen tillsam­mans under en stor del av uppväxttiden.

Ebba Leijonhufvud

var gift (andra gången) med Agneta Horns farbror Klas Horn.88 Hennes för­äldrar89 hade båda sörmländsk anknytning. De hade varit i tjänst vid hertigpa­rets av Södermanland hov. De vigdes på Nyköpings slott 1592. Fadern blev lagman först i Sörmland, sedan i Närke. I det senare landskapet ägde han god­set Kägleholm, där han avled. Kägleholm ärvdes av dottern Ebba. Det är över­vägande sannolikt, att Ebba Leijonhufvuds uppväxt till största delen förflöt i Mälarlandskapen (med Närke). Var familjen vistades under faderns många ut­rikesuppdrag (t.ex. i Estland), synes det inte finnas tillgängliga uppgifter om.

Anna Sture

var dotter till Ebba Leijonhufvud och Svante Sture. Hon var född på Hör­ningsholm i Mörkö s:n, Sörmland. Fadern dog, då hon var årsgammal. Hennes uppväxt förflöt till största delen på Hömingsholm (och Tullgarn) i Sörmland samt på Kägleholm i Närke och Ekebyhov i södra Uppland. Hon gifte sig 21-årig med Johan Oxenstiema (se ovan).

88 Denne var född i Narva och vistades under en stor del av sitt liv utomlands. 89 Modem var tyska.

51

Anna Tott

var på mödernet befryndad med Agneta Horn. Hon var dotter till Kerstin Horn av Kanckas.9° Familjen hade genom modem stora jordagods i Finland. Fadern var bl.a. lagman i Närke, där han innehade Riseberga. Han var tidvis i rikets tjänst i Finland. Genom sin make, Bror Rålamb, fick Anna Tott Brogård i söd­ra Uppland.

Lars Cruus,

Agnetas man, var född 1621. Fadern, som var finländare, dog då sonen var nå­got år gammal. Fadern arrenderade Drottningholm 1619, och kontraktet förny­ades 1623 för hans änka. Lars Cruus blev student i Uppsala 1634. Sannolikt växte han upp i Uppsverige, särskilt i Stockholms-trakten.

Erik Sparre,

»så halft» en tid förlovad med Agneta, var själv uppsvensk och född av upp­svenska föräldrar. Fadern var från 1634 landshövding i Uppsala, där sonen också en tid studerade.

Av dessa notiser framgår, att de flesta av Agneta själv namngivna personerna i hennes uppväxtmiljö och de hon mest umgicks med hade en kompakt upp­svensk anknytning. Södermanland och Uppland med Stockholm var dessa kretsars främsta inhemska verksamhetssfär. Nämner man också Närke och Västmanland är de svenska domänerna i stort sett uppräknade. Därjämte hade i synnerhet farssläkten stark förankring i Finland. Men de finlandsättade med­lemmarna av farssläkten hade hon mycket mindre umgänge med än med släk­tingarna på morssidan. Trådarna söderut är få och svaga: Agneta Horns mor­morsmor och morfarsmor var av småländsk ätt!

Naturligtvis kan man inte hoppas att genom en inventering som denna kart­lägga alla de inflytelser, som utformade Agneta Horns språk. Det är bara en del av hennes omgivning, som man på detta sätt kommer åt, om också kanske en rätt viktig. Men då hon själv växte upp i de trakter, som hennes närmaste sedan generationer hade som hembygd - frånsett de finländska Romarna -kan slutsatsen inte bli mer än en: hon bör på det hela taget ha talat ett typiskt uppsvenskt högreståndsspråk.

Men det finns en hake. Som omnämns s. 48 låg hon en tid i barndomen till­sammans med styvmoderns pigor om nätterna. Av dem och särskilt kanske av pigan Gertrud kan hon ha rönt språklig påverkan (se vidare s. 161).

90 Inte att förväxla med den ovan nämnda Kerstin Horn.

Kapitel 3. Agneta Horns ordförråd mot bakgrunden av de svenska folkmålen och äldre litterära källor

Gången av undersökningen är den, att material ur de moderna(re) folkmålen utnyttjas först. Uppgifter ur äldre dialektala och litterära källor upptas i två följande avsnitt. I det andra av dessa beaktas särskilt eventuella skillnader mellan äldre och yngre dialektgränser.

Åtskillnad görs mellan Agneta Horns egen framställning och hennes återgi­vande i oratio recta av andra personers yttranden. Det vore ju tänkbart, att hon hade lagt på minnet andras ordval i bestämda situationer och medvetet sökt karakterisera dem genom realistisk citering.

Följande 69 ord och uttryck hos Agneta Horn har jämförts med dialekter­nas ordförråd:91

All 'slut, förbrukad, förtärd', alltförett 'alltid', annars 'annorlunda', be(da)s för 'be om', binda 'sticka (strumpor)', bita in 'svälja (förtreten)' o.d., (allt) bortåt '(allt) framgent', bruka mun 'vara ovettig', brygga ihop 'koka ihop, ställa till', bränn(e)sjuka 'rötfeber', dura 'slumra till' ,fimmelstång 'ett slags skakel', fresma 'böld', galen 'lustig, skojig', grant 'väl, bra, tydligt', grant om 'mån om', grina 'göra miner', gå an 'hända', gå åt 'behandla (särsk. illa)', se i händerna 'vara beroende av', hetta 'feber', hinna (till) 'förmå, kun­na', stå i håkan 'vara i förlägenhet', hålla fram 'fortsätta (med ngt)', isspänd 'isbelagd och hal', kläpp 'unge', kuva 'kuscha', gå i kyrka' bli kyrktagen', hålla ett lag 'vara 1. fortsätta på samma sätt', taga lag 'lyckas' o.d., lell 'lik­väl', lika tocken 'likadan', lipa 'grimasera', luska ngns päls 'gå illa åt ngn', långsläde 'lång arbetssläde', låpaaktig 'enfaldig' o.d., lägga till 'beskylla', mag(e)hov 'måtta i mat och dryck', mårmässa 'Mariemässa (8 september)', narras 'retas, gäckas', slå på näsan 'bli skamsen' o.d., odygdig 'elak, tarvlig', omkull 'i barnsäng', omycket 'övermåttan', os 'huvudvärk', slås i en pannkaka 'gå i stöpet, göras om intet', passa på 'bry sig om', pjältot 'trasig', ränn(e)maska 'löpmaska', se åt 'se efter', sedan 'än mindre', sik 'otrevlig in­divid', skorsten 'eldstad, öppen spis', skottkolv 'gliring', skälva 'feber, fros­sa', sköta om 'bry sig om, fästa sig vid', slita 'få tåla', sluntra, släntra 'driva omkring', slöke 'slyna', sneda ögon 'illvilliga blickar', säga av 'tala om, säga på, säga efter 'till vita', utan all fanders tack 'prompt', undertiden 'ibland', ut-

91 Av dessa är det fem, som hos Sven Hof upptas såsom västgötska i motsats till svenska eller »uppländska» synonymer: alltförett, binna,fresma, lell, lipa.

53

kommen 'illa ute', vispa 'vimsa', vråk 'råk, vak', vända/öre 'anföra som skäl, föregiva', vända igen 'sluta.

Orden och uttrycken har givetvis valts med tanke på att de borde ha en geo­grafiskt begränsad förekomst; f.ö. är urvalet helt förutsättningslöst. En hel del av orden har under undersökningens gång utmönstrats, då de inte har givit nå­got av värde, företrädesvis antingen på grund av för allmän förekomst i folk­målen eller därför att de helt saknas i dialekterna. Hit hör å ena sidan all, allt­förett, bränn(e)sjuka, dura, kläpp, maghov, omycket, å andra sidan bita in, brygga ihop, se ngn i händerna, sedan, lägga till, slå på näsan, säga på el. ef­ter, utan all fanders tack.

Jag har excerperat min utgåva av Agneta Horns självbiografi (»Beskriv­ning över min vandringstid», NTU 19). Hänvisningar i det följande till sida och rad gäller denna utgåva.

a) Nutida folkmål92

Jämförelsematerial har hämtats ur alla för mig tillgängliga tryckta dialektkäl­lor (ordböcker, avhandlingar med register o.s.v.), vidare ULMA:s samlingar93

(fullständighet har eftersträvats) samt samlingarna till Ordbok över Finlands svenska folkmål (OFSF).

Ordförrådet uppdelas efter spridningsgeografiska synpunkter. De olika ordens värde som lokaliseringsindicier bedöms först i den sammanfattande diskussionen. Här upptas alltså t.ex. också några lånord bland det inhemska ordmaterialet. (Lånordens användbarhet vid lokalisering beröres nedan s. 102.)

Ord med klart begränsad enhetlig utbredning i folkmålen

Binda 'sticka (strumpor) o.d.' (24: 12).

Utbredningen av ordet binda i angiven betydelse framgår i huvudsak av N. Lindqvist Sydväst-Sverige karta 14 (här karta 1). Den är sydvästsvensk, men det sydliga området har via Norge förbindelse med ett mellan-norrländskt i Härjedalen, Jämtland och Hälsingland (det sista framgår inte av kartan).94

Gränsen i södra Sverige går från Öland (inte på L:s karta) genom Småland

92 Källor fr.o.m. ca 1850 (ung. från Rietz' och bröderna Säves tid). 93 Notisen hänför sig till 1950-talet. Numera utnyttjar man samlingarna till Ordbok över Sveriges dialekter (OSD). 94 Att ordet finns i Jämtland meddelar L. s. 58. Jag känner ordet från Häggenås, Hammerdal, Nordhallen, Ström, Revsund, Oviken, Lit, Laxsjö, Mörsil och Frostviken i Jämtland, Tännäs, Rede, Storsjö i Härjedalen samt Arbrå i Hälsingland (ULMA).

54

. - ,. ... ..

-<-0 --•-,.-···':.-~,

.· '

tJ' (! d

Karta 1. Binda 'sticka (strumpor)'. Efter Natan Lindqvist, Sydväst-Sverige i språkgeo­grafisk belysning (1947).

(mycket oregelbundet), vidare genom västra Östergötland (jfr a.a. s. 46 not 17), västligaste Närke och västligaste Västmanland95 (det sista okänt för Lind­qvist; han drar gränsen mellan Värmland och Västmanland).96

95 Grythyttan, Viker, Hjulsjö, Nora, Jämboäs (ULMA). 96 Binda nät (not, ryssja o.d.) är allmänt utbrett och finns också i Uppland och Sörmland.

55

Fresma 'finne, böld, varblemma, kvissla' (6:18).

Halland: Värö (Rietz: -i-); Veinge, Breared, Vessige (E. Wigforss: -e-), nedre Ätradalen, Faurås h:d (med Ljungby) (P. Möl­ler: -i-), Viske h:d (J. Kalen: -e-).

Småland: Östbo (Rietz: -i-), Sunnerbo (P.E. Lind: -e-), Ås, Byerum (G. Hedström: -i- resp. -e-).

Västergötland: (Rietz: -e-, -i-), OSD: Ätrans dalgång norr om Ulricehamn (: -e-), Mark o. Bollebygd(: -e-).

Åland: Kumlinge97 (: -te-), Föglö97 (: -te-), Brändö97 (: -te-).

Eg. Finland: Kimito97 (:-i-, -ä-), Pargas97 (: -ä-), Hitis97 (: -te-), Finnby97

(: -ä-), Nagu98 (: -i-).

Nyland: Helsinge97 (: -a-), Sibbo97 (: -a-, -ä-), V. Nyland97 (: -a-, -ä-, -i-).

Österbotten:97 Replot99 (: -ä-), Vörå97 (: -ä-), Petalax98 (: -e-).

Grant 'väl, tydligt' (8:28; 20: 17; 34:28; 44:26; 46:23; 48:25; 94:26).

Ordet har stor utbredning i dialekterna upp till Västergötland och västra Öster­götland. Se B. Eaker 1993, s. 113 ff. Grant 'väl' osv. saknas nästan helt i norr fr.o.m. Södermanland, Uppland och Västmanland liksom i Finland100 och Est­land. Men det är belagt i Jämtland och nordligaste Värmland (enstaka), där det kan ha samband med norskan. Enstaka belägg från tiden före 1880 härrör från Södermanland (1877-84) (det saknas hos G. Ericsson samt i Närke och Upp­land). Se karta 7 och tabell 3 hos Eaker.

Taga lag 'lyckas, ta skruv, löna sig' m.m. (26:21; 28:30; 52:22; 99:25).

Dalarna: 101 Leksand ('lämpa sig eller gå bra för ngn att göra').

Härjedalen: Lillhärdal.

Hälsingland: Fr. Wennberg 1877.

Medelpad: Selånger.

Jämtland: Ström.

Västerbotten: J. A. Linder 1867 (särsk. n. Vb.).

Eg. Finland: Houtskär.

97 Vendell. 98 Wessman. 99 I adj.fräsmot. 100 Dock i bet. 'noggrant, omsorgsfullt' ganska allmänt. 101 I Malung också 'avlöpa' (bra eller dåligt osv.).

56

Från Börstil och Vaksala i Uppland meddelas, att ta lag används opersonligt i bet. 'lyckas med befruktning'. - Från Färila och Ängersjö i Hälsingland har meddelats ta lag i bet. 'gå an' (»brukas blott negativt»).

Lipa 'pluta med läpparna, räcka ut tungan, grimasera' (26:22).

Småland: 102 Rietz. G. Areskog s. 159. N. Tjust: Tryserum, V. Ed; Lof­tahammar, S. Tjust: Locknevi, Gladhammar, Hjorted, Se­vede: S. Vi, Tunalän: Misterhult, Kristdala, Stranda; Dö­derhult, Aspeland; Lönneberga, Målilla, Handbörd: Högs­by, Fliseryd.

Västergötland: Tunhem.

Östergötland: Rietz. Tjärstad.

Värmland: Lekvattnet, Fämebo, Köla, Väse, Råda, Eda, Hammarö, Gustav Adolf.

Södermanland: Rietz. Kila (OSD).

Uppland: 103 Uppsala (egna uppt.), Östervåla, Tensta, Nora, Möja.

Västmanland: Norberg, Kolbäck, Fläckebo, Nora.

Dalarna: Ore, Sollerön, Boda, Malung, Hedemora, Bjursås (A. Mag-nevill).

Gästrikland: Torsåker.

Hälsingland: Bollnäs, Alfta, Bergsjö, Delsbo, Jättendal, Forsa, Järvsö.

Medelpad: Haverö.

Ångermanland: Edsele.

Vispa 'vara ostadig 1. opålitlig' (58: 12; 59:8). Här upptas också nära besläktade ord som visper, m., vispaktig o.d.

Småland: vispa, sbst. 'ostadig person, orolig människa' m.m. Bons­torp; Jät ('näsvist fruntimmer'); Hovmantorp ('hetsigt fruntimmer'); Sjösås ('argt näsvist fruntimmer'); Långaryd (om ostyrig man el. oregerlig kvinna); S. Hestra ('ostadigt sto, ostadig kvinna'); Fryele ('argsint sto'). (Rietz: 'ostadig flicka': vispa, vespa). -visper 'ostadig person, orolig män­niska' Göteryd; Järstorp; Fryele (Gadd 1871: 'inställsam o. opålitlig karl'). - visp Gränna ('obeständig, opålitlig per-

102 Jfr skon liper 'skon gapar'. Lofta, Småland (G. Areskog). Ydre, Kristdala, Svenshult; Vårds­berg (Ögtl.). Liknande uppteckn. i Uppland och från Lekvattnet i Värmland. 103 Enl. framlidne förste arkivarien, docent Manne Eriksson vanligt i olika delar av Uppland. Or­det är i denna bet. inte säkert belagt i ULMA (dock möjl. från Teda), inte heller i Hesselmans upplandsordbok. Möjl. är förekomsten ung.

57

son'); Anderstorp (' orolig mäniska'). - vispig, vispat Hov­mantorp (wespi(ä) 'hetsig, arg' o.d.), V. Tjust (vispuger 'som är hit och dit'), Berga (wespiä, wespetä 'häftig och sticken'), Markaryd (wespete 'arg'), Ryssby ('snarstuck­en'), Torpa (wespie 'ostyrig'), Vrå (wespet 'hetsig, snar­stucken'), Vittaryd (wispi 'lättretad'), Bredaryd (wespie 'argsint'), Femsjö (wespet 'som inte vet vad han vill'), Långaryd (vespi 'oregerlig', vespet 'som är hit o. dit'; ock­så we-), Rydaholm (wespete 'snarstucken, häftig').

Öland: Ås m.fl. (Hj. Lindroth: vispi 'lättsinnig').

Gotland: Lau (C. Säve i GO [visper 'ostadig människa'], vispsint 'ostadig').

Östergötland: Vist (visper 'orolig, yr person'), Väderstad (vispiger 'yster, bångstyrig'), Godegård (vispuger); (A.T. Ålander: vispet); Aska h:d (visp, visper 'flyktig, obeständig o. opålitlig per­son', vispig, vispet 'obeständig, opålitlig').

Värmland: Nor (visper '[pojk]vasker').

Närke: Asker (vispa sbst. 'besvärligt sto, oskötsam flicka'). Ler­bäck (vispuger 'opålitlig, ostadig, skygg' (om häst)).

Södermanland: vispa, vb. (Rietz: 'ingenting uträtta'), Omö ('vara osta­dig'). - vispa, sbst. Över-Jäma 'argt fruntimmer'. - visper Omö 'person som ingenting uträttar', Björkvik 'ostadig, lättsinnig människa'. Åker ( vis per 'häst som gärna vill ske­na', vispugr; G. Ericsson).

Dalarna: Hedemora (wisspu 'ostadig, opålitlig; ofta om häst som slår med svansen').

Västerbotten: Degerfors (vispaktig 'flyktig, opålitlig' Löfgren-Unander).

Rietz uppger, att subst. visp, visper och adj. vispug 1. vispeter och vispaktig på hans tid var allmänna i folkmålen. Detta är avgjort inte fallet i våra dagar, och jag tror inte, att hans uttalande hade täckning vid mitten av 1800-talet heller. I Rietz' primärmaterial från Svealand och Norrland har jag bara funnit uppgifter från Södermanland.

Verbet vispa 'vara ostadig' uppger Rietz från Götaland och ger exemplet Ränna överallt och vispa.

Till en något annan sfär hör följande belägg: Halland: Fagered (J. Kalen: vesspa 'visa opåkallad beställsamhet; vara till­

gjord; söka ställa sig in'. Också subst. vispa, f. och vespet, adj.). Verbet vispa 'vara ostadig' osv. är ju från senare tid bara upptecknat från

Sörmland (åtm. enl. mig tillgängligt material). Rietz uppger det från Götaland. Men de många besläktade orden, som finns belagda från Småland till Sörm-

58

land och därtill från Dalarna och Västerbotten, gör det vanskligt att använda ordet vispa för dialektgeografisk lokalisering.

Vispa i angiven betydelse är inte belagt hos Vendell och inte hos Wessman.

Vråk 'räk 1. vak i is' (29:14).

Västergötland: Bjurbäck.

Värmland: Fryksdalen (Noreen), Jösse h:d (Lmf.).

Småland: Söraby, Loftahammar, Torsås, Gullabo.

Östergötland: Skällvik, Vårdsberg (vråker; uppt. 1870).

Sörmland: Ösmo, Ytter- o. Överselö, Vansö, Toresund, Rönö h:d, Åker (G. Ericsson); Årdala, Mellösa; Turinge, Över-Jäma; Mariefred, Hölö, Mörkö, Västerljung, Lunda, Svärta, Tyst­berga, Bälinge. Också varianten bråk är belagd; se nedan.

Västmanland: Ängsö, Ramnäs, Fellingsbro, Fläckebo, Västervåla.

Dalarna: Mora (rwåk, vråk).

Hälsingland: Enånger, Bollnäs.

Härjedalen: Linsäll.

I övriga delar av det sv. språkområdet finns varierande former och ord: råk, råksn(a), bråk (också som variant i vissa av ovannämnda landskap), bråksn, råka, vråksn, våk. - Det vanliga i Uppland är råksn, mindre vanligt råk och vråksn. Om hithörande uppländska ortnamn se s. 84.

Ord med vitt spridd, men delvis koncentrerad utbredning

Annars 'annorlunda' (9:7, 12; 35:18; 37:3; 38:20; 42:8).

Uppland: Lövsta, Viksta. Enl. framlidne förste arkivarien, docent M.

Härjedalen:

Jämtland:

Eriksson är ordet ovanligt i Uppland (bl.a. inte förekom­mande i Östervåla).

'på annat sätt'.

Myssjö.

Ångermanland: Grundsunda, Nordmaling, Bjurholm, Trehömingsjö.

Västerbotten: Skellefteå, Norsjö, Burträsk, Lövånger, Jöm, Byske, Byg­deå, Sävar, Umeå, Holmön. Sannolikt förekommande i hela landskapet.

Norrbotten:

Lappland:

Norrfjärden, Piteå, Älvsbyn, Nederluleå, Neder- o. Överka­lix.

Fredrika, Åsele, Vilhelmina, Lycksele, Sorsele, Malå, Ar­vidsjaur, Arjeplog. Med betydelseuppgiften 'på annat sätt'.

Österbotten:

Nyland:

Malax.

Borgå.

Galen 'lustig, skojig, stollig' (49:26).

Skåne:

Blekinge:

Halland:

Småland:

Gotland:

Åtm. sex socknar.

Förkärla, Ramdala.

Vallda.

Kläckeberga-Dörby.

(C. Säve i GO).

Väs ter götl and: Vartofta-Åsaka.

Jämtland: Frostviken.

Västerbotten: Lövånger.

Norrbotten: Nederluleå.

Jfr också följande material:

Galnekitta, f. 'glad, uppsluppen person', Tryserum Småland. På galna 'tokigt, befängt', Mörlunda Småland. Galnas 'skämta', Lövånger Västerbotten; Norrbotten. Galengöra 'skämta', Vörå Österbotten. Gal (gäl) 'glad, munter, livlig', s. Västerbotten (F. Unander).

59

Galagök, galaspar, galatrast 'en som skämtar och gycklar', Multrå Ånger­manland.

Gå i kyrka 'kyrktagas' (104:11).

Halland: Vallda (P.N. Peterson), Fagered (J. Kalen).

Småland: Adelöv.

Östergötland: Vist, Rök.

Västergötland: Korsberga, Revesjö, Rommele, Synnerby.

Värmland: Fryksdalen (J. Magnusson)

Närke: Knista.

Västmanland: Järnboås.

Dalarna: 104 Bjursås (A. Magnevill), Djura, Sollerön, Älvdalen, Orsa, Våmhus, Venjan, Leksand.

Jämtland: Hammerdal (H. Westin).

Västerbotten: Lövånger; Burträsk (J.V. Lindgren).

104 I Mora i bet. 'bli varnad av prästen för att ha fått utomäktenskapligt barn'.

60

Uttrycket gå i kyrka har varit en kyrklig term (bl.a. i Kyrkohandboken 1548). Därför har det sannolikt varit åtminstone hört - om också inte i mera allmänt bruk bland allmogen - i de flesta trakter.

Gå åt 'behandla (illa), ansätta' (11:21; 15:8; jfr 57:21).105

Halland: Vallda (P.N. Peterson): gå åd 'behandla (ngn 1. ngt så 1. så)'; i synnerhet i uttr. gå illa åd (jfr not 105).

Öland: N. Möckleby.

Småland: Alseda.

Östergötland: Jonsberg ('fara illa med'); [Vist (åtgången 'övervunnen, besegrad')]; Godegård.

Värmland: V. Ny.

Närke: Västra delen av landskapet (H. Hofberg: gå åt 'hantera, be-handla', Hur har du gått åt häst' n på resa?); Lerbäck.

Dalarna: Älvdalen.

Hälsingland: Enånger; (Fr. Wennberg: gå åt nå'n 'ansätta någon').

Participet åtgången 'medtagen', (illa) medfaren, är belagt från Värmland, Östergötland, Småland, Blekinge, Halland, Skåne.

Se åt 'se efter' o.d. (47:12; 63:3; 108:4).

Halland:

Småland:

Gotland:

Uppland:

Hälsingland:

Härjedalen:

Jämtland:

Medelpad:

Fagered (J. Kalen).

Solberga, Kulltorp.

Fårö, Rone ('undersöka') (C. och P.A. Säve i GO).

Skuttunge, Ärentuna, Järlåsa.

Ljusdal.

Lillhärdal, Vemdalen.

Frostviken, Lit, Mörsil, Offerdal, Laxsjö, Hammerdal, Häggenås.

Selånger, Attmar.

Ångermanland: Multrå, Resele, Skorped, Själevad, Bjurholm.

Västerbotten: Degerfors, Vännäs, Lövånger, Jöm.

Norrbotten: Hortlax.

Lapp 1 and: Lycksele, Vilhelmina, Stensele.

105 Stående uttryck som gå illa åt upptas inte.

61

Sköta om 'bry sig om' (70:25).

Skåne:

Halland:

Småland:

Gotland:

(Rietz); Kvidinge (P. Möller).

(P. Möller).

Åseda (G. Hedström); Ås m.fl. Västbo h:d (L.G.F. Norlan­der 1910; också i bet. 'fråga efter').

Fårö, Bunge, Vamblingbo (P.A. och C. Säve i GO).

Västergötland: inte uppgiven s:n (i bet. 'tycka om, vilja ha, behaga').

Närke (västra): H. Hofberg i Rietz saml.

Jämtland: Hammerdal.

Finland: Nyland (OFSF), Pyttis 1877-78, 1880.

Estland: Nucköhalvön, Dagö, Bakvelde, Vippal (Tibergs ordbok).

Utkommen 'illa ute' (68:20).

Skåne:

Småland:

Bara hd (Han är rent utkommen).

Värend ('som har haft ett ont möte').

Västergötland: Korsberga.

Hälsingland: Bergsjö, Enånger, Forsa (bl.a.: 'förtvivlad, bestört').

Ångermanland: Multrå ('rådlöst blyg'), Själevad ('rådlös om var man skall

Lapp land:

få tag på pengar; förlägen, villrådig, besvärad'), Arnäs ('rådlös' o. ängslig'); Grundsunda, Gideå, Vibyggerå (alla: 'rådlös, ansatt, i trångmål'), Anundsjö.

Sorsele ('svårt utsatt för något besvärligt').

Från Fagered i Halland (J. Kalen) och Rälla på Öland (Hj. Lindroth) föreligger uppgifter om part. utkommen. Tyvärr saknas betydelseangivelser.

Från Boda i Dalarna finns belägg på utikommen 'som råkat illa ut, är illa däran').

I SAOB:s samlingar förekommer inget belägg på utkommen med en bety­delse som motsvarar den hos Agneta Horn. - Inte heller är ordet belagt i fin­landssvenska dialekter.

Vända igen 'upphöra, sluta' (44:22; 76:19).

Halland:

Bohuslän:

Uppland:

Gästrikland:

Valida (P.N. Peterson).

Sörbygden (N. Nilen: 'upphöra att ge mjölk (om kor)'), Skee (K.H. Lindberg: 'dets.'), Naverstad ('sina'), Tanum.

Tierp, Skuttunge, Rasbo, Rasbokil, Björklinge, Hållnäs, Östervåla, Börstil, Vaksala, Råby, Vendel, Lövsta, Tegels­mora, Harg, Älvkarleby.

Hille, Valbo.

62

Ord med vitt skilda förekomstorter (spridd utbredning)

Luska 'gå illa åt, skaka, prygla' (46:16).

Ordet luska ingår hos Agneta Horn i det bildliga uttrycket luska wår päls, vil­ket ordagrant antingen kan betyda 'löskat vår päls' eller 'piskat 1. skakat vår päls'. Den avsedda innebörden är i varje fall, att vederbörande riskerade att bli illa åtgången. Luska i betydelser, som står nära denna användning, har jag an­träffat i följande fall: 106

Småland: (Rietz: 'piska, slå'), Östbo (J.E.Lagergren 1861: 'taga nå­gon i kaluven').

Dalsland: Nordal (A. Bondeson).

Hälsingland:

Jämtland:

(Fr. Wennberg: loska opp 'piska på, giva stryk').

Häggenås (lusk om'n 'skaka, tukta'), Frostviken ('hand­gripligt tufsa till eller ruska om ngn, prygla').

Ångermanland: Nordmaling ('ruska, skaka').

Västerbotten: Lövånger ('skaka').

Materialet i OSD107 bestyrker utbredningen av luska 'gå illa åt' osv. i norr: Västerbotten, Ångermanland, Jämtland, (Härjedalen), Hälsingland (där tidigt, hos C.J. Lenström 1841). Från andra delar av Sverige har OSD inga belägg på luska i den aktuella betydelsen, alltså inte heller från Småland eller Dalsland. Ordet luska i »ordagrann» betydelse, 'plocka lus', är känt också i bl.a. Dalar­na, Västmanland, Uppland, Småland.

Rännemaska 'löpmaska, felaktig maska' (24:13, 15, 19).

Blekinge: 108

Småland:

[Gotland:

Lister.

Kalmar, Sjösås, Visingsö, Gränna.

Fårö, Bunge, Tofta, Lau, Vamblingbo (ifråga om nät)].

[Västergötland: Kållandsö, Otterstad, Torsö].

Värmland:

Uppland:

Dalarna:

Härjedalen:

[Jämtland:

Vamum.

B jörkö-Arholma.

Venjan, [Äppelbo o. Sollerön (i fråga om nät)].

Storsjö (företrädesvis 1. uteslutande om nät?).

Ström (ifråga om nät).]

106 Rietz anför dessutom lyska 'riva, slå' från Södermanland. Jfr lyske lyssen ta 'klå (ngn) med be­sked', Multrå Ångermanland. 107 Jag tackar ordbokschefen Gunnar Nyström för materialet från OSD. 108 Att ordet har funnits i Skåne antyds kanske av rännemaska 'sladderkäring' hos Rietz.

Åland:

Eg. Finland:

Nyland:

Österbotten:

Föglö, Kumlinge, Brändö (Vendell).

Hitis, Kimito (Vendell); Finnby.

63

Pyttis (Vendell), Ekenäs, Snappertuna (Wessman), Sibbo (FMS XV-XVI, 1954, s. 130).

Kvevlax, Malax, Solv, Replot, Petalax (Wessman).

Sik 'otrevlig karl' o.d. (52:26).109

Blekinge:

Halland:

Småland:

Gotland:

Östergötland:

Närke:

Södermanland:

Jämtland:

Västerbotten:

'listig lurifax' m.m. Sillhövda, Ramdala.

Fagered (J. Kalen).

Östbo (J.E. Lagergren 1861), Bonstorp ('opålitlig person'). [Fryele: 'Liten kvick pojke'.]

bl.a. Martebo (P.A. Säve i GO); jfr P.A. Säve Gotländska sagor 1:94 (c:a 1850): prästen var snål.

Mogata, Jonsberg, Godegård ('smidig figur', också: 'bak­slug o. listig person': siker).

Lerbäck(: siker).

Åker (G. Ericsson 1877-84).

Näskott, Mörsil, Kall, Hammerdal.

Degerfors(: 'person som är skicklig i ont eller gott', också: 'klippare, klipsk person'). 'Slug, illistig person' J.A. Lin­der (sannol. Umeå).

Skottkolv 'speord, gliring' (63:16).

Södermanland: Åker (G. Ericsson 1877-84).

Gästrikland: Årsunda ('fult rykte, förtal, speord'). Ovansjö ('skvaller').

Hälsingland: (Fr. Wennberg, Rietz).

Västerbotten: (Rietz; säkert från J.A. Linder senast 1861).

Rietz uppger 'pik, speord' från Norrland och Svealand, en lokaluppgift, som inte bekräftas fullt ut av senare uppteckningar.

Av ledningen skottkolva i en utvidgad användning 'baktala' uppges från Gästrikland (Järbo och E. Lindkvist).

Jfr att från Åker i Sörmland uppges för skottkolv utom 'stickord, speord' även 'bittert förtal'.

Sned 'avog' o.d. (42:8) Rietz uppger ordet från området Västerbotten-Sörmland.

109 Rietz uppger ordet från »Svealand, Götaland», en i ljuset av senare uppteckningar alltför vid lokalangivelse.

64

Värmland: Ransäter, Högsby (vara lite sned på någon 'se snett på ngn, vara ond på ngn').

[Östergötland: Tjärstad (: Det är snett och elakt 'vägen är dålig').]

Södermanland: Åker (G. Ericsson: 'missbelåten, ond'); (Rietz: 'vred, ond').

Uppland:

Gästrikland:

Hälsingland:

Jämtland:

Medelpad:

Estuna, Funbo, Jumkil ('vred, ond').

Torsåker, Årsunda.

(Fr. Wennberg 1873: sne i syna 'förargad', snö 'ond, vre­sig, häftig, tvär'); Delsbo, adj. o. adv., sne i sina 'ond, för­argad'). Alfta, Enånger.

Häggenås, Sunne.

Tuna, Selånger.

Ångermanland: Anundsjö, Grundsunda, Trehörningsjö, Nordmaling, Gran­inge, Nora, Arnäs, Multrå, Helgum, Säbrå (adv.), Edsele, Vibyggerå.

Västerbotten:

Eg. Finland:

Nyland:

Estland:

Varest

(Rietz väl efter J.A. Linder Vocabularium 1859 eller A.A. Grafström 1859). Skellefteå, Norsjö. Från senare tid: sned­ord 'elakhet, pik' o.d. Lycksele, Örträsk.

Nagu (Vendell).

Sibbo, Bromarv, Tenala, Pojo, Ekenäs (Wessman).

Runö Hane lite sne oppa me 'han är lite förargad på mig'.

Detta ord framstår som ett specialfall. Varest är ju nu för flertalet svenskar ar­kaiskt. Då Agneta Horn använder ordet (95:2; 113:1) (huaress) är stilarten lite oviss. Skrivningarna med ordslutet -es(s) tyder på att ordet inte helt var skrift­språkligt för A.H. 110 (Jfr formen i Västerbotten, se nedan.)

I senare svenska dialekter är varest känt från följande områden:

Halland:

Småland:

Härjedalen:

Jämtland:

Vallda (P.N. Peterson). Veinge (: hörrest).

Ydre (L.F. Rääf 1859). [Söraby i bet. 'vart'.]

Storsjö, Tännäs: vörs, dvs. VÖ$$.

Berg, Bodsjö, hörst = hö$${, vårst = vå$${, t.ex. Föllinge, Lit m.fl. vå$${, Brunflo, Föllinge, Hackås, Klövsjö m.fl. vå$${, Åre våräst.

110 En!. SAOB:s material förefaller det som om hvarest, hwarest var normens stavning under 1600-talet. Skrivningen utan finalt -tär emellertid den äldre. Jfr fsv. hwaris (< *hwar-es; jfr t.ex. V. Jansson 1945, s. 211).

65

Ångermanland: Nordmaling. Jfr J. Bureus Sumlen SvLm Bih. I, s. 198 (= I.2. s. 42).

Västerbotten: Allmänt: vass, wåss. Se också J.V. Lindgren Ordb. Bur­träsk och P. Åström SvLm VI.6, s. 86. Också belagt hos J.A. Linder 1859 och Pehr Stenberg 1804.

Lappland: Arvidsjaur, Sorsele, Åsele.

Norrbotten: Edefors, Nederkalix, Nederluleå, Piteå, Råneå: wåss. I Ne­derluleå också boss.

I Södermanland (Dunker, Tystberga) och i Skåne (t.ex. Torsjö, Kvidinge, S. Åsbo) ärvarestkonditionalt: 'om', 'därest', 'såvida'.

Agneta Horns vares(t) saknar alltså helt motsvarighet i dialekterna i centra­la Sverige.

Ord med mycket begränsad förekomst

A. En eller ett par beläggorter i ett ( eller två närliggande) landskap.

Be(da)s för 'be eller tigga om' (55:29).

Bedas (el. bes) förekommer i stora delar av det svenska språkområdet, men i allmänhet är betydelsen bara '(gå omkring och). tigga', och verbet står utan följande preposition.

Ett uttryck bedas för (eller före) finns i vissa områden. I söder (t.ex. S. Möre i Småland, Järnshög i Blekinge, Fagered i Halland) är betydelsen 'be om ursäkt, be om förlåtelse' .111

Bedas för i en betydelse, som närmar sig Agneta Horns, känner jag bara från Kall i Jämtland (OSD).

Grann 'omtänksam (mot), rädd (om)'; grant 'omsorgsfullt'? eller 'fint'?

Agneta Horn skriver: [Min mor] har warit myket gran och rädh om mig, så at hon inte tålte, at wäre skule blåsa på migh. 10:27.

Grann om 'rädd om, omtänksam mot' o.d. är i svenska dialekter bara känt från Bjursås och Säter i Dalarna (B. Eaker 1993, s. 75; se också karta).112 Det bör nämnas, att uttrycket grant om med personsubjekt i motsvarande betydel­se förekommer i ett område i mellersta Norrland (Eaker a.a. s. 104; se f.ö. kar­ta 5).

Grant i adverbiell funktion kan föreligga i följande passus: [Ingenting fat-

111 Så också i äldre nysv. litteratur o. i fsv. - I Järnshög o. Kyrkhult i Blekinge har upptecknats: Sin skulle daj ... beas föa se hos den döe ... 'Sen skulle de bearbeta den döde med böner m.m. [för att den sjuke skulle bli fri från den påtrollade värken]'. 112 Birgit Eaker redovisar motsvarande konstruktion från fsv. samt ger sporadiska mer eller mind­re likartade exempel från norska, danska och isländska.

66

tadesför mig] Och hölt ... [min far] mig myket grant och wäl. 31: 11. Betydel­sen hos grant är inte självklar. Den kan vara 'omsorgsfullt' eller 'omtänk­samt'. Men det är nog fullt tänkbart att grant istället syftar på Agneta Horns klädsel eller dylikt. Jfr följande yttrande av henne: iagh war inte wan til at gå mädh så groft och elakt, wtan min ... m[or] hölt migh myket gran, så länge thet warade. 20:28 f. Här betyder gran tydligen 'fin, fint klädd' e.d.

Enligt B. Eakers material (a.a. s. 250 och 131) används grann i svenska dialekter över hela landet både om fin klädsel och om fint klädd kvinna eller flicka. Men inom denna betydelsesfär känner jag inte något dialektalt belägg av typen hölt migh myket grant.

Om däremot grant här betyder 'omsorgsfullt, noggrant' o.d. kan man pres­tera motsvarigheter i svenska dialekter. Men materialet är inte stort. B. Eaker ger fåtaliga belägg från Skåne, Småland, Västergötland, Östergötland, Ånger­manland, Västerbotten och Norrbotten. Det enda tecknet på förekomst i lan­dets centralare delar är ett belägg från Dala-Bergslagen från år 1697.

Adverbiellt grant i betydelsen 'omtänksamt (mot en person)' tycks inte vara belagt alls i svenska dialekter.

Slutresultatet av denna ordstudie tycks bli, att Agneta Horns användning av grann och grant inte - om man frånser betydelsen 'tydlig(t)' - har många lik­heter med status i Centralsveriges dialekter i senare tid - om ens någon.

Gå an 'hända, ske' o.d. 113 (47:8; 64:18; jfr 84:9).

Småland: Kalmar län (Rietz: 'träffa, slå in, hända, infalla', troligen efter G.V. Sylvander Provincialord c:a 1850).

I Helgum i Ångermanland har gå an upptecknats i bet. 'låta sig göra'. I samma landskap förekommer uttrycket i bet. 'fortfara, fortsätta' (: Dä gå ann a snöge 'det fortsätter att snöa'). Från Norberg i Västmanland härrör följande uppgift: Hur ska hä ga an? 'Hur ska detta låta sig göra?' (R. Blumenberg 1864).

Från Nederkalix-Töre stammar följande betydelsemässigt dunkla fras: Mitt mellan benen gick det an.

Stå sig i håkan 'råka illa ut' (48:28).

Hälsingland: Delsbo (Rietz): stå i håka 'vara i förlägenhet'.

(I) kull, omkull 'i barnsäng' (16:2; 89:24). 114

Småland: Kläckeberga-Dörby (: trella kull 'falla i barnsäng'). Göte­ryd: (hon trillar snart ikull 'hon får snart barn').

113 För uttr. gå an 'hända' har i OSD bara huvudsamlingen undersökts, inte övriga samlingar (som ju är ganska många). 114 Jfr sådana uttryck som slå (i)kull ugnen (el. ungjen) 'falla i barnsäng, få barn' Hasslöv Halland 1700-talet (SvLm B 12), Öland 1700-talet (ib. B 24).

67

Mårmässa 'Mariemässa, 8 sept.' (28:27).

Å-vokal i ordet känner jag bara från Eg. Finland: Pargas och Kimito115 (Ven­dell).

O-vokal finns i ett större område;

Västergötland: Eggvena (: morsmässa).

Östergötland: Rappestad, Vreta Kloster.

Södermanland: Kloster.

Västmanland: Västervåla, Järnboås, Kumla.

Estland: Runö (moar-miss).

A-vokal i ordet är känd från skilda håll: Dalarna (Rietz; i ssg); Estland: Nuckö.

Os 'huvudvärk' (29:23).116

Västmanland: Järnboås (tjälos 'sjukdom som man får av att ligga på tjälad mark').

För betydelsen av os hos A.H. se SAOB os2 mom. 2. - Det är möjligen inte alldeles uteslutet, att A.H.:s os kan ha syftat på rökos från en eldstad. Jfr föl­jande belägg från Uppland: Sjuka av os vart vi allihop. Lyhundra. - Storknä av osä. Valö-Forsmark.

I betydelsen 'förgiftning' är ordet känt från Kumo i Finland.

Passa på 'bry sig om' (58:1; 65:7; 71:5).

Eg. Finland:

Nyland:

Pargas (Wessman).

Snappertuna, Karis, Ekenäs, Pojo, Tenala, Bromarv (Wess­man).

Från Dalarna meddelar Noreen i Ordlista öfver dalmålet passa å (: pass-å) 'passa på, beakta'. Betydelsen är inte fullt klar. I bet. 'iaktta, beakta' är ordet känt från Ärtemark, Dalsl. Jfr: Vi ska inte passa på piger. Knivsta, Uppland. Betydelse?

Skorsten 'eldstad, öppen spis' (93:27).

Ordet skorsten uttalas i nästan alla svenska dialekter utan det initiala s-. Bety­delsen är med ytterst få undantag inte rubrikens utan riksspråkets vanliga.

Ordet är mycket väl belagt. Uttal meds- känner jag mest från södra Sverige och de östsvenska dialekterna.

u5 Från Kimito diftong (åo, hos Vendell skrivet ou). 116 I bröllopsdikter från äldre tid har ordet ibland betydelsen 'bakrus' o.d.

68

Skåne:

Blekinge:

Småland:

Öland:

Halland:

Eg. Finland:

Estland:

Luggude h:d.

Lister.

Bolmsö, Agunnaryd, Nydala.

Stenåsa, Vickleby.

Vallda m.fl. socknar.

Korpo.

Runö.

Betydelsen 'eldstad' o.d. känner jag från olika delar av Finland: Nyland, Eg. Finland och Åland.

Från Ransäter i Värmland uppges för korsten betydelsen ' ( eldstads )mur'. I Ljusdal i Hälsingland har upptecknats ssgen korstensstolpe 'stolpe i öp­

pen spis'. Den enda dialekt, från vilken skorsten (alltså inte korsten) 'eldstad' mig ve­

terligen är belagt, är alltså Korpo-målet i Eg. Finland. Som kulturord och lånord är skorsten naturligtvis ur lokaliseringssynpunkt

av mindre värde (se vidare s. 102 f.).

Släntra 'flacka omkring' (14:15; 17:12).

Om detta ord se vidare nedan s. 76 f., 95 f. Ordet släntra känner jag i den an­givna bet. ur dialekterna bara från Västerbotten (Rietz). En annan bet. är 'halka'.

B. Ord med mycket spridd förekomst i ett fåtal vitt skilda land­skap

Hetta 'feber(sjukdom)' (109:7).

Småland:

Jämtland:

Berg; Misterhult (hete i kroppen). Jfr Torsås och S. Möre (heet i såret, om inflammation).

Frostviken, Revsund; Offerdal (bet. oviss).

Finland (hette): Åland: Kumlinge. Österbotten: Petalax.

Estland: Runö (Vendell); Nuckö (Danell); Nucköhalvön, Dagö, Gammalsvenskby (Tibergs ordbok).

Hinna (till) 'förmå, kunna' (11:18; 12:18; 29:17; 46:15; 74:10; 91:26).117

Småland:

Värmland:

Kläckeberga-Dörby.

Gustaf Adolf.

117 Hinna till i bet. 'räcka till, förslå' är belagt frän skilda delar av Sverige, t.ex. Västergötland, Värmland, Småland, Öland, Sörmland, samt frän Finland.

69

Från Holsljunga i Västergötland är ordet belagt i en likartad betydelse: 'orka följa med'. - Också ett par andra uppteckningar från Västergötland väcker tvekan om betydelsen: hon sliter så fort jag hinner till binda (Säter i Vads bo), Att han hinner till det (näml. att vara bankvaktmästare; Stenstorp?), Ja det hinner de la till barnen (nämligen att »becka» ner första plagget; Stenstorp?).

Hålla fram 'fortsätta (med)' (60: 11).

Östergötland: Jonsberg 'hålla ut (och vänta)'.

Dalarna: Älvdalen(: Jag ger mig inte, utan jag skall hålla fram (åld fram) 'envist hålla på min mening')

Ångermanland: Tåsjö ('vara idog, inte ge tappt').

Lappland: (Vb. län): Fatmomakk o. Malgomaj i Vilhelmina.

Likatocken 'likadan' (35:27).

Småland: Hossmo, Kläckeberga, Dörby, Algutsboda, Ljuder S. Möre (N. Linder 1867).

Värmland: Fryksände, adv.

Uppland: Hållnäs, Lövsta, Östervåla, Harbo, Nora, Västland, Harg, Teda, Torstuna adv., Huddunge adv., Börstil, Vaksala. Li­katocke, neutr. 'likadant', Nora, Norrby, Östervåla.

Västmanland: Norberg, Hällefors, Fläckebo.

Dalarna: 118

Finland:

Bjursås, Boda.

Nyland: Sibbo, Bromarv, Tenala, Pojo, Ekenäs (Wess­man); Eg. Finland: Nagu (Vendell).

Narras 'retas, gäckas; skoja skämtsamt (med ngn)' (47:16; 88:16).

Skåne: Ö. Vemmenhög 'retas, t.ex. med en hund'.

Småland: S.Vi (: nass mä-n 'skoja med honom'; da äfult tä nass mä gammle).

Östergötland: Ulrika o. V. Harg (: dä vaju skam/it så di narredes mä na. Betydelsen hos narras här är inte helt säker. Kanske är den 'bete sig oärligt och svikligt'?).

Uppland: Gräsö, Vätö, Frötuna, Estuna, enl. Bengt Hesselman i bety­delsen 'skämta, tala osanning', alltså inte alldeles i Agneta Horns användning.

Härjedalen: Lillhärdal: narras med 'lekfullt gyckla med'.

Västerbotten: J.A. Linder 1867, 'gyckla'.

118 I Leksand neutr. liktocket 'i alla fall'.

70

Norrbotten:

Finland:

Nederluleå 'driva gäck med någon'.

Nyland: Kyrkslätt. Så spöken i smedjor är inte till att nar­ras med.

Narras är allmänt i sv. dialekter, men betydelsen är vanl. 'lura'.

Undertiden 'ibland, emellanåt' (15:4; 24:4; 38:9; 41:21; 48:26; 78:15; 84:8).

Gotland: Bro.

Östergötland: Tidersrum.

Ordet kan kanske på Gotland vara lånat direkt från danska eller lågtyska. Det förefaller mycket ovisst om ordet undertiden 'ibland' över huvud taget är i egentlig mening dialektalt.

Vända före 'förebära, föregiva, ha som förevändning eller skäl' (51:13).

Småland: Kalmar län (Rietz: tydligen efter G.V. Sylvander Provin­cialord omkr. 1850).

Ord med utbredning över större delen av det undersökta språkområdet

Bruka mun 'vara ovettig, gräla, träta' (44:28, 71 :28, 94:21).

Skåne: Ö. Vemmenhög, Lilla Isie. Jfr Reslöv i bet. 'tala bra o. mest för en sak'.

Småland: Näshult i Östra härad (G. Hedström).

Värmland: Gunnarskog (där också bruka käften); Dalby. [Värmlands bergslag i bet. 'tugga, äta'.]

Närke: St. Mellösa (också bruka käft).

Västmanland: Nora-Ramsberg.

Södermanland: (Lmf.).

Dalarna:

[Hälsingland:

Medelpad:

Jämtland:

Norrbotten:

Transtrand, Lima.

Bjuråker i bet. 'kunna uttrycka sig'.]

Selånger.

Hammerdal i uttr. bruka munnen för sig 'vara uppkäftig'. Jfr munbrukas 'gnabbas' Ström, 'gråta' Rödön, 'käfta, gor­ma' Lit, Frostviken. Denna användning torde stå i samband med norskt språkbruk; jfr nor. munnbruk = kjeftbruk 'snak­ketpi', 'bruk av munden is. til snak og kjegl' (Schjptt).

Nederluleå i bet. 'käfta emot'; också: 'säga kvickheter', 'vara grov i munnen'.

71

Eg. Finland: Pargas. - Enligt OFSF (0. Ahlbäck) är ordet allmänt i de finlandssvenska dialekterna.

lell 'likväl' (11:12, 19, 12:7 m.fl.)

Småland, Västergötland, Östergötland, Värmland, Närke, Väst­manland, Dalarna, Hälsingland, Härjedalen, Jämtland.

I Södermanland saknas lell, och det uppges vara ovanligt i Uppland. Det normala är likväl o.d.

I de sydligaste svenska landskapen förekommer iläll o.d.

Låpaaktig 119 'fånig, fjollig' (77:13).

Ordet låpaaktig är inte känt från någon dialekt. Besläktade ord finns i ett bety­dande antal, och dessa har en starkt markerad koncentration till landets södra delar samt till Finland.

Låp och låpa 'fjollig kvinna', 'fjant' o.d. är kända från följande landskap (ingen skillnad mellan de två orden görs i det följande):

Blekinge: 10 socknar. Chr. Cimmerdahl 1859.

Bohuslän: Lyse; Rietz.

Halland: Harplinge.

Småland: Synnerligen välbelagt. Känt i över 100 socknar. - (Rietz, N. Linder, J.E. Lagergren 1861).

Öland: Köping-Egby, Persnäs. Låp uppges ha varit allmänt på 1870-talet.

Östergötland: Väl känt, belagt i åtminstone 17 socknar. -(Rietz).

Västergötland: Väl känt i landskapet, t.ex. Ödenäs, Ullasjö. -(Rietz).

Närke:

Västmanland:

Medelpad: 120

Eg. Finland: 121

Nyland:

Lannås, Viby, Lerbäck, Bo, Sköllersta.

Kolbäck.

Selånger (grinlåpa 'jänta som gärna lipar och gråter').

Nagu.

Sibbo, mellersta Nyland (Wessman: 'oföretagsam person, lätting'), Snappertuna, Ekenäs, Bromarv (Wessman: 'stor o. lat flicka eller kvinna').

I landets södra delar finns också den rikaste floran av besläktade ord.

Låpe, m.fl. 'enfaldig karl; sjåp' m.m. Blekinge: Eringsboda, Tving- Småland:

119 I originalet lapaachtig. 120 Hur grinlåpa i Selånger skall bedömas är vanskligt att avgöra. 121 Beläggen i Finland kan ha samband med kontakter med Götalands-kusten.

72

Högsby, Mörlunda, Ryssby. - Öland. - Västergötland: Habo. - Östergötland: Kimstad, Grebo, Kinda h:d (= Kisa).

Låperi, 'fjantighet'. Småland: Dalhem.

låper, m., 'dum karl'. Blekinge: Kristianopel. - Småland: Ytterst välbelagt, känt i åtminstone 50 socknar, t.ex. Dalhem, N. Tjust, Lofta, V. Ed. - Väster­götland: Vartofta (Habo) - Östergötland: välbelagt, åtm. 15 socknar, t.ex. Hä­gerstad, Oppeby. - Närke: Viby, Lerbäck, Bo, Sköllersta.

Låpagås 'okvädinsord till kvinna'. Småland: Hossmo. Andra liknande sam­mansättningar belagda från Småland är bl.a. låpafår, låpalisa, låpalura. Låpot (låpeter, låpit m.m.), 'enfaldig', 'tafatt' o.d. Skåne: Stoby. - Småland: Ytterst välbelagt, känt i mer än 100 socknar, t.ex. Adelöv, Stoby, Regna, St. Åby, S. Möre (N. Linder), Mörlunda (Areskog). - Öland: Köping-Ekby. - Östergöt­land, minst 13 socknar, t.ex. Floda, Regna, Tjärstad, Kisa, Rappestad. Ydre (Rietz). St. Åby. Kinda h:d. - Västergötland: Bjurbäck, Gust. Adolf, Habo, Härja, Od, Mossebo, Örsås, Algutstorp, Härna, Toarp. - Närke: Viby.

Låpog, låpig, 'enfaldig' o.d. Blekinge. - Småland: Skede, Lommaryd, Ryss­by, Östbo hd (Lagergren 1861). - Öland (-i): Gärdslösa. - Östergötland: Reg­na, Tjärstad, St. Åby, Kinda hd. - Eg. Finland: Nagu (Vendell: 'saktlig, lättje­full').

Låpa (sig) 'bära sig tokigt åt' o.d. Småland. Väl belagt, t.ex. S. Möre (Linder), Östbo hd (Lagergren 1861). Rietz. - Öland: Köping-Ekby. - Östergötland: Låpa åstad i bet. 'ge sig på något onyttigt och enfaldigt' Ulrika, V. Harg, Val­kebo, Vifolka. - Eg. Finland: Nagu (Vendell).

Låpas 'vara barnslig'. Småland.

Långsläde 'ett slags arbetssläde' (50:8).

Halland: Fagered (Kalen).

Västergötland: (SvLm 1906 s. 36).

Värmland: Järnskog, Karlanda, Köla, Älgå, S. Finnskoga, Silbodal, Lungsund.

Uppland: Möja (»bara handlaren hade långsläde i Möja»).

Västmanland: Ljusnarsberg, Skultuna, Gunnilbo, Möklinta.

Dalarna: Bjursås.

Gästrikland: Järbo.

Medelpad: Timrå, Selånger.

Jämtland: V. Jämtland, bl.a. Åre, [Mörsil].

Ångermanland: Multrå, Gudmundrå, Edsele, Fjällsjö, Högsjö, Ådalsliden.

Västerbotten: Vännäs, Skellefteå, Norsjö, Lövånger.

73

Lappland: Åsele.

Nyland: Ekenäs, Pojo, mellersta och östra Nyland.

Sannolikt skulle genomgång av äldre bouppteckningar kunna ge material till en väsentlig utfyllnad av kartbilden.

Pjältot 'trasig' (20:27).

Här upptas också ord som pjälta, f. o. pjält, n. 'trasa', pjältog, adj., 'trasig' o. pjälta, v. 'klä sig i trasor'.

Skåne:

Blekinge:

Halland:

Bohuslän:

Gotland:

Småland:

Dalarna:

Jämtland:

Eg. Finland:

Nyland:

Österbotten:

(Rietz: pjälter, pl.); V. Vram (: pjälta(r), pl. 'kläder'. Osby o. Örkened (pjältana, pl. best.).

Lister (pjälta(r), pl., 'kläder').

Breared, Voxtorp (pjälta(r), pl.).

(Rietz: pjälter, pl.).

Fårö (pjältug), Bunge (pjältur, pl.) (P.A. och C. Säve i GO).

Aringsås (: pjältor), Blädinge (: pjälta, pl.), (: pjältå, 'pal­tor'); Tävelsång, Urshult, Väckelsång, Markaryd (allapjäl­ta(r), pl.); Traryd(: pjält, n.); Traryd o. Slätthög (: pjälter, pl.).

Bjursås, Sollerön o. Venjan (pjälta, f.), Älvdalen (pjält, n. o. m., pjälta, f.).

Hammerdal (pjälter, pl.).

Pargas o. Nagu (Vendell: pjälta f.), Nagu (Wessman: pjäl­ta, v. pjältog).

Kimito o. Pyttis (Vendell: pjälta, f.).

Närpes o. Kronoby (Vendell: pjältot I. -og), Malax (Ven­dell: pjälta, f.); (Rietz: pjälto, f.).

Dialektsamlingarna redovisar många sammansättningar. Hit hör:

pjältabyge 'klädtvätt' Skåne: Farstorp.

pjältabylte Skåne: Glimåkra.

pjältakista

pjältaklänning

pjältalus

Blekinge: Järnshög.

Småland: Hallaryd.

Blekinge: Mörrum.

Skåne: lgnaberga, Vittsjö.

Blekinge: Järnshög, Mjällby.

Småland: Markaryd.

74

pjältastake

pjältastång

pjältaörk

Skåne: Osby.

Skåne: Näsum, V. Torup

Blekinge: Kyrkhult.

Skåne: Nävlinge, Hjärsås.

Skälva, f. 'feber, frossa' (28:19, 109:6, 108:1)

Halland:

Bohuslän:

Dalsland:

Värmland:

Västergötland:

Småland:

Östergötland:

Gotland:

Närke:

Västmanland:

Dalarna:

Gästrikland:

Hälsingland:

[Lappland:

Norrbotten:

Österbotten:

Estland:

Harplinge, Slättåkra, Veinge, Bredaryd, Trönninge, Ens­löv, Asige; Vallda (P.N. Peterson).

Sörbygden (N. Nilen), Skee (K.H. Lindberg).

Högsäter, Råggärd, Ärtemark.

Fryksdalen (A. Noreen); Ekshärad, Långserud.

Bollebygd; Källunga.

(Rietz); Mönsterås, Angelstad, Berga, S. Möre h:d, Mister­hult, Tryserum, Berg ('darrning'), Ukna ('dallring').

Ödeshög (S. Rothman); Kisa, V. Tollstad, Ö. Harg.

Rone (C. Säve enl. GO).

V. Närke (H. Hofberg); Gällersta (t.ex. vid jakt), Snavlun­da.

Fellingsbro, Nora ('sjukdom förenad med skakningar, spasmer, konvulsioner'), Ljusnarsberg.

Jäma, Sollerön; Rättvik och Älvdalen (C. Säve).

Hille, Årsunda.

(Fr. Wennberg); Enånger, Alfta, Hanebo, Delsbo.

Lycksele (Knaften) ('domning, skälvning).]

Nederkalix.

(Rietz); Petalax, Nykarleby (Wessman), Vörå (Freu­denthal).

Gammalsvenskby.

Säga av 'tala om, skryta av' o.d. (23:16).

Skåne: Färs o. Torna h:d ('tala om').

Gotland: Garde ('berätta'; P.A. Säve i GO).

Småland: Markaryd ('invända mot'), Angelstad ('ha att anmärka på ngn').

Östergötland: Regna o. Hällestad ('skryta').

Närke: Gällersta ('skryta, tala skrytsamt el. mycket'), Knista o.

75

Gräve ('skryta'), Asker ('skarva'). H. Hofberg (: säger å 'skryter').

Södermanland: V. Vingåker ('berätta om').

Uppland:

Dalarna:

Frötuna, Estuna, Malsta, Söderby, Faringe, Stavby, Harg ('med ord förstora ngt').

Älvdalen ('skvallra'), Boda ('tala om'), Sollerö ('tala om, säga ifrån'), Mora, Orsa ('berätta'), Våmhus o. Lima ('tala om').

Medelpad: Selånger (ti säga tå) '[ngn skada] att tala om'); Holm, Tyn­derö (säng-tå 'månne, jag undrar', eg.: 'sägen [pl.] (ut)av'), Tuna (säg-tå-om 'jag undrar').

Jämtland: Borgvattnet (säg-å, om ... 'jag undrar om'); Häggenås (säj ta 'framhålla, tala om berömmande'). Likn. Hammerdal.

Ångermanland: Multrå (säg å du ... 'säg din tanke'; säg tå', va honjekk att 'säg mig vart hon gick').

Västerbotten: Lövånger (säj a 'skarva, överdriva'; intrans.). Nysätra ('överdriva; F. Widmark 1860). Jöm (säga a 'ljuga, stor­skryta, överdriva'; intrans.). Burträsk (sääj a 'berätta otro­liga historier').

Nyland: Karis (han sa å den sakin riktit gronnlit 'han utredde den saken riktigt grundligt').

Uttrycket säga av förekommer som synes i flera olika användningar i svenska dialekter.

En mera neutral betydelse 'tala om, berätta', också 'utreda, förklara', är be­lagd från Dalarna, Skåne, Gotland, Nyland, i vissa fasta uttryck dessutom från Medelpad, Jämtland och Ångermanland.

Betydelsen 'skryta av, överdriva' är känd från Uppland och Jämtland, in­transitiv användning dessutom från Västerbotten, Östergötland, Närke.

Ord vilkas form hos Agneta Horn är mer eller mindre osäker eller som av henne citeras efter en annan eller som tycks sakna motsvarighet i nutida folkmål.

Isspänd 'isbelagd o. hal' (99:16).

Det ord, som jag har tolkat som isspänd, skrivs hos Agneta Horn espant. Ordet isspänd122 är belagt från:

122 I OSD finns ett enda belägg på isspänd, nämligen från Hälsingland. Därtill finns två belägg på substantivet isspänna, nämligen från Hälsingland och från Sorsele i Lappland, om det sista se ovan.

76

Uppland:

Hälsingland:

Jfr Lappland:

Enåker. Från denna socken hos Hesselman: isbändt 'fruset, kallt'.

Bollnäs; (Rietz [Ljusdal]); (Fr.Wennberg). Bergsjö (E.O. Norinder).

Sorsele(: hä hafrussi ispännden, men hä ha intfrussifärdit om den första isen som bildar ett nätverk av tunna spångli­ka förgreningar).

Slöke 'slyna, »stycke»' ( 42: I 5).

Ordet är hos A.H. citerat efter Karin Oxenstierna och tillhörde alltså inte med absolut säkerhet A.H.:s aktiva ordförråd. Ordet är i sv. dialekter känt från

Uppland 123

Gästrikland:

Dalarna:

Medelpad:

Ljusterö, Almunge, Björklinge, Skuttunge, Estuna, Tierp, Lohärad.

(E. Lindkvist s. 99), Hille (: 'ovålig person'), Årsunda, Ockelbo, Torsåker.

Bjursås (: 'vårdslös, drummelaktig person'); By, St. Sked­vi, Norrbärke, St. Tuna.

Också stöka, 'slinka, sköka', Torp.

Ångermanland: Gudmundrå.

Sluntra, slåntra,124 släntra 'flacka, driva omkring' (14:15, 17:12).

Ordet är osäkert till vokalismen. Det kan i handskriften läsas på alla de angiv­na sätten.

Sluntra är belagt från

Uppland: (Rietz).

Västmanland: (Rietz).

Sörmland: (Rietz); Åker o. Rekarne (G. Ericsson). Tystberga (osä­kert).

Östergötland: 'gå o. driva' m.m. Stjärnorp, Skällvik, Simonstorp, Kvil­linge.

Släntra 'gå och driva' o.d. är däremot ur folkmål bara känt från Västerbotten (därifrån anförs det av Rietz efter J.A. Linder).

I betydelsen 'halka' är släntra belagt från Knäred i Halland (J. Wangö). Jfr släntra av 'gå sakta el. stegvis' Angelstad i Småland, och släntrig 'lat' i sam­ma socken.

Ordet släntra är ju lånord, från danskan eller direkt från lågtyskan, och det

123 Jfr också slök, m. 'sjåpig karl' Almunge i Uppland; slök, m. 'lättsinnig kvinna', Almunge. 124 Ordet slånter, verb (av ä. *slåntra) är belagt frän Marieby i Jämtland.

77

kan som sådant mycket väl ha funnits i Agneta Horns språk.125 (Det har tydli­gen varit ganska vanligt i 1600-talets »bildade» talspråk; se nedan s. 96).

Sluntra torde vara en avledning till slunta 'slå dank', 'vara lat', 'slinka un­dan' m.m., som av Rietz betecknas som allmänt i dialekterna. Det finns också i uppteckningar från skilda håll.

Skåne : N. Rörum, Lyngby, Djurröd, Vall by Järrestad, Resröd, (också slönta) Spjutstorp, Höja, Önnarp m.fl.

Halland: P. Möller 1858. Vallda (P.N. Peterson), Fagered (J. Kalen).

Småland: Hallaryd, Anderstorp, Gryterud, S. Hestra m.fl. Jfr G.O. Hylten-Cavallius 1840.

Östergötland: Godegård, Korsberga. Ydre (L.F. Rääf 1859), Risinge, Gryt, Örberga, Ö. Ryd, Mjölby, Ö. Eneby m.fl.

Västergötland: Göteve (J. Götlind), Bollebygd, Ugglum, Ödenäs, Ålekul-la, Korsberga m.fl.

Närke: Lerbäck, Kumla.

Uppland: Skuttunge (E. Grip). Östervåla.

Dalarna: St. Tuna.

Jämtland: Åre.

Västerbotten: Burträsk (J.V. Lindgren, s. 64), Nysätra. Jfr J.A. Linder se-nast 1860.

Finland: Nyland: Lappträsk. Eg. Finland: Kimito. N. Österbotten.

Estland: Nuckö, Ormsö (: schlunta 'sich herumtreiben').

Till verbet slunta är avledda några substantiv och ett par adjektiv samt bildade ett par sammansättningar. Sammanlagt täcker dessa bildningar en mycket stor del av det svenska dialektområdet.

Substantiven är slunter 'dagdrivare, pojkvask' m.m. belagt från Västergöt­land till Dalarna, slunt 'odugling, värdelös person' m.m. belagt från Småland till Dalarna, slunta (slånta) bl.a. 'klumpig och slarvig kvinna' åtm. i Uppland, slunting 'slyngel' m.m. Skåne. De båda adjektiven är sluntall 'hoppig i arbete' Västerbotten och sluntug 'klumpig och ovig' Uppland. - Sammansättningarna sluntedag 'fridag', Västergötland, och sluntstund, Jämtland, avrundar uppräk­ningen.

Tydligen har det funnits vissa förutsättningar för att sluntra har varit all­mänt utbrett i svenska dialekter. Men betydelserna passar inte helt bra med Agneta Horns användning av sitt ord. Därvidlag framstår släntra som ett troli­gare alternativ. 126 Slutresultatet blir, att fallet inte är användbart för vårt syfte.

125 Båda beläggen rör f.ö. färder i Tyskland (under A.H.:s barndom). 126 I SAOB (S 6805) hävdas däremot, att min [av mig som mycket osäker betecknade] läsning släntra sannolikt är felaktig för sluntra. Jfr nedan s. 96.

78

hålla ett lag 'vara eller fortsätta på samma sätt' (38:22-23).

Jag har inte lyckats finna någon ordagrann motsvarighet till rubrikens uttryck i svenska dialekter. 127 Det närmaste jag har kommit är stå vid lag 'vara oföränd­rad'. Detta uttryck känner jag från följande dialekter:

Värmland: Alster, Ölme, Köla, Färnebo, Filipstad, Varnum, Ö. Ulle­rud.

Ångermanland: Skorped, Boteå, Multrå, Nordmaling.

Västerbotten: J.A. Linder 1867.

Agneta Horns ordförråd mot bakgrund av nyare dialekter. Sam­manfattning. Resultat.

Det material som nu har granskats kan ses från olika synpunkter. Om man an­lägger ett rent kvantitativt betraktelsesätt på överensstämmelserna med de oli­ka landskapens ordförråd, får man följande serie:

Småland Dalarna Västergötland Östergötland Värmland Västerbottens län128

Uppland Halland Västmanland Närke Ångermanland Södermanland Medelpad

osv.

28 fall 17 16 15 14 13-15 13-14 13 12 10 10

8129

8

De flesta överensstämmelserna råder alltså med Smålands-målen under det att dialekterna i Mälardalen kommer ett stycke ner på listan. I detta sammanhang kan det förtjäna påpekas, att vår främste kännare av Upplands-målen, förste arkivarien, docent Manne Eriksson, född och uppfödd i Östervåla, som tagit del av en lista på 55 av de s. 52 anförda orden och uttrycken, bara kände 4 av dem som uppländska, alltså 7 %. Men som framgår av redogörelsen ovan är det ett större antal ord, som faktiskt finns belagda från Uppland (om också inte från Östervåla och trakterna däromkring).

Men det är ju tydligt att ett rent kvantitativt betraktelsesätt inte är det lämp-

127 I svenska Finland förekommer lag i bet. 'lynne, sätt att vara' o.d. bl.a. i fall som [Vår dotter] hon har alltid sitt lag hon, Korpo. 128 Västerbotten och Västerbottens-delen av Lappland. 129 9 om lyska medräknas.

79

ligaste. Ordens utbredning är i många fall mycket spridd, med enstaka belägg över stora delar av det svenska språkområdet. Om man bortser från dylika fall och håller sig till dem, där det föreligger en något så när klar fördelning med koncentration av beläggen till vissa landsdelar, blir bilden följande:

Väsentligen sydlig (särskilt götisk) utbredning enbart eller i olika kombina­tioner med finländsk eller estlandssvensk har följande ord:130

binda fresma grant låpa sköta om

'sticka strumpor' 131

'böld' 'tydligt' 132

'våp' 'bry sig om'

Beträffande låpa bör framhållas det enstaka belägget från Kolbäck, Västman­land (inte långt från Tidö). Märk också det enstaka belägget på grinlåpa från Medelpad. 133

Götisk, centralsvensk och (syd- och) mellannorrländsk utbredning har lipa 'grimasera', se åt 'se efter', vända igen 'upphöra, sluta'. Se också sik 'otrevlig karl' (som dock inte är belagt från Uppland, Västmanland och Gästrikland).

Nordlig och i någon mån finländsk utbredning har taga lag 'lyckas'. Finländsk utbredning har lånordet passa på 'bry sig om'. Några ord har en allmän svensk (inberäknat finländsk) utbredning men

lämnar Upplands (i flera fall också Sörmlands) karta vit:

bruka mun galen gå åt luska pjältot skälva utkommen vispa134

vråk

'vara ovettig' 'lustig, skojig' 'behandla illa' 'gå illa åt' 'i trasor' 'feber, frossa' 'illa ute' 'vara opålitlig' 'vak, råk'

Diskontinuerlig utbredning i södra Götaland och Norrland har varest 'där'. Diskontinuerlig utbredning i Centralsverige och Norrland har

annars skottkolv

'annorlunda' (Uppland) 'gliring' (Sörmland, Gästrikland)

I detta sammanhang bör nog också nämnas sned 'avog' (utom Norrland och Finland också Uppland, Sörmland och Gästrikland).

13° Från uttr. gå i kyrka 'kyrktagas' bortser jag av ovan (s. 60) angivna skäl. 131 Dessutom i Norrland (i förbindelse med Norge). 132 I norr upp till Södermanland. Också belagt i Jämtland. 133 Om dessa belägg, se vidare s. 91 med not 148. 134 Belagt från Sörmland. Se f.ö. utbredningen av ordet vispa s. 56 f., 84.

80

Av särskilt intresse är naturligtvis också en granskning av de fall, där ut­bredningen är mycket begränsad, med en eller flera beläggorter i ett enda landskap (eller undantagsvis ett par tre). Det visar sig att dessa ord inte ger nå­got entydigt utslag. Ett flertal landskap är representerade, följande med var sitt ord, Skåne, Gotland, Dalarna, Värmland, Hälsingland, Härjedalen, Jämtland, Ångermanland, Västerbotten, Norrbotten, Lappland, Egentl. Finland, Estland. Östergötland uppträder med två ord, Småland med fyra.

Uttrycket bedasför i A.H.:s betydelse känner jag bara från Kall i Jämtland, men i betydelsen 'be om ursäkt' o.d. är det upptecknat i Småland, Blekinge och Halland.

Ett ord, som man kunde tycka borde tillmätas stort värde från lokaliserings­synpunkt, är det egenartade håka(n) 135 i uttr. stå (sig) i håka(n) 'vara i förlä­genhet', som inte är känt genom några andra källor - äldre136 eller yngre - än Agneta Horn och Rietz, som meddelar det från en enda socken, nämligen Delsbo i Hälsingland, där Agneta Horn aldrig befann sig. Detta ord talar väl på sitt sätt starkt mot den götiska lokalisering som ett antal ord annars väl an­tyder.

Det nu behandlade ordmaterialet är inte stort.137 Ensamt skulle det väl inte betraktas som tillräckligt för lokalisering av en anonym skrift. Men man skulle väl - föreställer jag mig - vara benägen att söka författarens hemtrakter nå­gonstans i gränsområdet mellan Götaland och Svealand, och snarast på Göta­landssidan. Om man beaktar att Agneta Horn genom sin släkt hade stark för­ankring i norra Södermanland och norra Närke är inte denna geografiska be­stämning så dålig. Som komplement till företeelser inom ljud- och formlära för en lokalisering skulle materialet nog tillerkännas värde. Men exakt besked skulle det ju inte ge.

De från en synpunkt sett korrektaste fingervisningarna rörande Agneta Horns hemtrakter visar det sig, att man finner i tre ord, som ovan har ställts för sig som på olika sätt osäkra. Jag avser sluntra 'driva omkring', isspänd 'isbe­lagd och hal' och slöke 'slyna'. De två första är osäkra till formen; sluntra kan - och bör snarast - läsas släntra, isspänd stavas i handskriften espant. Slöke slutligen är citatord hos Agneta Horn.

Sluntra är upptecknat i Uppland, Södermanland och Västmanland, isspänd i Uppland, Hälsingland och Lappland, slöke i Uppland, Gästrikland, Dalarna, Medelpad och Ångermanland.

Här må också påpekas ordet os 'huvudvärk', som kan jämföras med det en­staka västmanländska tjälos.

135 Ordet torde vara en eufemism (ytterst) för hin håle. Jfr håken 'fan'. I Fin!. är belagt håkan, bl.a. 'fan, jäkel' (om person), och håke, bl.a. 'hin onde'. 136 Till Rietz' källor hörde C.J. Lenström Helsing-dialecten s. 29 (som hänvisar till Ihre!). Ut­trycket finns också hos C. Säve i Helsingemålet (manus 1851) och i L. Landgren Uppränning 1862, s. 46. 137 Men det är större än det som 0. Thorell använde vid lokaliseringen av MB I.

b) Uppgifter i äldre dialektkällor138

Annars 'annorlunda'.

Uppland:

Gästrikland:

Br. 139 1691 (: hä kan int annars wara).

Br. 1676.

Bortåt 'framöver, framgent' (23:18; 32:63; 36:8; 38:22; 64:10).

Södermanland: Sorunda Br. 1723 (: någå bortåt 'en tid framöver').

Fresma 'böld'.

81

Västergötland: (Hof 1772 s. 121: Fressma, Sv. blemma ... pustula ... im­petigo).

Småland:

Grant 'väl'.

Skåne:

Bohuslän:

Uppland:

Dalarna:

J.J. Lagergren omkr. 1820, i sht Östbo h:d.

Br. Kristianstads län 1777 (: ja känne grant H errskabed).

Tjörn Br. 1700-talets mitt (: wed ja grant).

Br. 1699 (: Dä sir ia Ju/ler grant). 1697 (: Hä såg ja inte grant).

Dala-Bergslagen Br. 1697 (: sopa Ställä grant).

Gå åt 'behandla, ansätta'.

Småland: Östbo h:d (J.J. Lagergren 1820 ff.: gå åt nå' en 'hantera, förhålla sig mot någon').

Hinna till 'förmå, kunna, mäkta'.

Småland:

Uppland:

Östbo h:d (J.J. Lagergren 1820 ff.).

Br. 1695 (: Å sen såm iag ha Kiöpt åt mäg jän Tobakz rulla, Sän hint ia nappestfå åt barna någån bulla); Br 1751 (: skvätten som ho ha hint ynkli truga ura ... ).

Hålla ett lag 'vara på samma sätt' (38:22).

Detta uttryck har jag ingenstädes påträffat något fullständigt motstycke till i dialektkällorna. Men i en bröllopsdikt från Uppland 1695 finns hålla samma lage 'fortsätta på samma sätt'.

138 Utom tryckta källor har här framförallt utnyttjats OSD:s excerpter. Materialet kan sannolikt ut­ökas, särsk. genom inventering av bröllopsdikter o.d. 139 Br. = Bröllopsdikter på dialekt, ed. Hesselman.

82

(l)kull, omkull 'i barnsäng'.

I ä. tid var uttr. som dessa kända i Västerbotten: Umeå enl. Pehr Stenberg 1804: gå ikull.fall ikull 'komma i barnsäng, föda barn'.

Taga lag 'avlöpa, lyckas'.

Dalarna: Dala-Bergslagen Br. 1717.

Hälsingland: (C.J. Lenström 1841).

Lell 'likväl'.

Sörmland:

Uppland:

Hälsingland:

Bröllopsdikt 1767 (Nyköping).

Bröllopsdikt 1727 av Mauritz Bånge. Formen lell användes av upplänningen Ericus Schroderus (1600-talet). Se E. Grip i SvLm XVIIl.4, s. 23. Bengt Hesselman (1908, s. 513) meddelar, att läll, lell var uppländska på 1600-talet. Br. 1695, 1721, 1724, 1742.

(C.J. Lenström 1841).

Lipa 'grimasera' m.m.

Småland: Burseryd i Västbo h:d (J. Gaslander 1766); Östbo h:d (J.J. Lagergren 1820 ff.: 'göra narr af någon').

Västergötland: (S. Hof 1772).

Västmanland: (D. Herweghromkr. 1770, s. 92).

Låpaaktig 'fjollig'.

Östergötland: (C. Nyren c:a 1750: låpa, f. 'enfaldig kvinna' o.d.); (Ihre: låpe 'En oduglig och dum qvinsperson').

Uppland: Ordet låpa har funnits i uppländsk dialekt. Enligt en ano­nym uppländsk källa från 1760-talet hade låpa synonymer­na spöke och tåp. - J. Björk uppgav så sent som 1878, att Alsike-målets låpa hade betydelsen 'dum qvinna'.

Enligt en anonym uppgift från 1760-talet i Ihres papper fanns låpa, v. 'gå ostadigt' i Piteå i Norrbotten.

Luska 'gå illa åt'.

Hälsingland: (C.J. Lenström 1841: luska 'gå illa åt', t.ex. han luskar kött-fatet, om han får hålls en stund).

Passa på 'bry sig om'.

Södermanland: Br. 1762 (: Men passa inte på, så myckje jer beswära).

Gästrikland: Br. 1684 (: ja pass int stoort där på).

83

Pjältot 'trasig'.

Skåne: Göinge Br. 1778, 1782 (: pjälta 'kläder').

Halland: Bredared Br. 1729 (:pielta, plur.).

[Småland: pjältakista (G.O. Hylten-Cavallius omkr. 1840).]

Rännemaska 'löpmaska'

Östergötland: Ydre (L.Fr. Rääf).

Sik 'otrevlig karl'.

Östergötland: Ydre (L.Fr. Rääf 1859). (M.W. Kalen (1846). C. Nyren (mitten 1700-t.).

Småland: Östbo (m.fl.?) (J.E. Lagergren 1840-61; också 'kvick man').

Södermanland: (Ihre manus, före 1766).

Uppland: Bröllopsdikt 1759.

Dalarna: Bröllopsdikt 1723 (: Men wa ki dä en sjk, som had' e tåcka lycka, ... ).

Skorsten 'eldstad, öppen spis'.

Uttal meds- är belagt från Gotland i äldre tid (1700-talet, GO). Men betydel­sen är riksspråkets.

Skottkolv 'gliring'.

Västmanland: D. Herweghr omkr. 1770, s. 80: 'verbum aculeatum, bett­ord'.

Hälsingland: C.J. Lenström Helsing-dialecten 1841. L. Landgren Upp­ränning, s. 50 Dels bo ( också om person som ger stickord). Ihre Dial.-lex. 1766.

Västerbotten: Pehr Stenberg 1804: speord ... pekord ... eller sådana ut­tryck, hwarmed man will likasom oförmärkt och med för­täckta ord förebrå en något.

Här kan jämföras med följande notis från Småland: Östbo h:d (J.J. Lagergren 1820 ff.: skottkolv 'en menniska, som låter upphetsa sig, låcka sig, medel till något').

Skälva 'feber, frossa'.

Gotland (södra): (Ihre).

Småland:

Dalarna:

»väl i sht Östbo hd» (J.J. Lagergren omkr. 1820).

Älvdalen 1768 (Ihre).

84

Sköta om 'bry sig om'.

Värmland:

Småland:

Sned 'avog'.

Lagmansdombok 1654 (: att han inthett Skiötter ther om).

Östra h:d (P.V. Tholander 1814).

Södermanland: lhre före 1766 med latinsk översättning: iratus.

Säga av 'tala om'.

Uppland: Br. 1695 (: Ja hör hij säger åf, hä Bruda ä så snällär).

Taga lag 'lyckas' se s. 82.

Utkommen 'illa ute.

Småland: Östbo h:d (J.J. Lagergren 1820: utkummen 'som är illa kommen', 'illa ställd i sina affärer'; illa utkommen/är en).

Västmanland: D. Herweghromkr. 1770, s. 81.

Vispa 'vimsa'.

Småland:

Gotland:

Östergötland:

Vråk 'råk, vak'.

Uppland:

Hälsingland:

Västerbotten:

Burserud i Västbo h:d (J. Gaslander c:a 1766 wesp 'osta­dig', wespaktig 'dets.'). Östbo h:d vispa 'vara ostadig', vispa, sbst. 'ostadig person, orolig människa' (J.J. Lager­gren omkr. 1820). Västbo h:d c:a 1818 vispig 'snarsticken' (: vespig). Östbo h:d (J.J. Lagergren omkr. 1820 visp 'osta­dig person'), visper [nedsättande om man], vispaktig 'osta­dig'. Värend vispa sbst. (C. Tilander omkr. 1840).

(Lars Neogard: vispa 'vimsa').

Ydre visp o. vispig (L.Fr. Rääf). Vispig o. vispaktig (M.W. Kalen 1845-61). Vispet 'ostadig' o. visper 'ostadig person' (C. Nyren omkr. 1750).

Roslagen (lhre omkr. 1767).

Delsbo (K. Lenaeus 1764, s. 18); C.J. Lenström 1841, s. 23)

Skellefteå-Norsjö (J.A. Linder Vocabularium omkr. 1860 i bet. 'flytande isstycken, islossning').

Ett par uppländska ortnamn hör möjligen hit: Vråkarhålet och Vråkarsundet Lagnö [Munsö, Adelsö] enl. Bengt Hesselman UOB.

* * *

85

Det viktigaste resultatet av denna mönstring av de äldre dialektkällorna är, att ett antal belägg från centrala Sverige har kommit i ljuset. Orienteringen mot andra områden har minskat.

Jag erinrar om140

grant 'tydligt' från Uppland och Dalarna. taga lag 'lyckas' o.d. från Uppland och Dalarna (också Hälsingland). passa på 'bry sig om' från Södermanland och Gästrikland. bortåt 'framöver' från Södermanland. hålla ett lag 'vara på samma sätt' från Uppland(: hålla samma lage). hinna till 'förmå' från Uppland. sik 'otrevlig person' från Uppland, Södermanland och Dalarna.

Men också några nya belägg från Sydsverige har kommit:

gå åt 'behandla' från Småland. utkommen 'illa ute' från Småland.

Jfr också Sven Hofs uppgift om lipa från Västergötland. Jämförs nu de uppsvenska landskapen med det förut ledande Småland (se

s. 78 ovan) får man siffrorna:

Småland Dalarna Uppland Södermanland

19 16 högst 18 16 eller 17 11 eller 12

Skillnaden mellan Småland och Dalarna-Uppland är sålunda rätt obetydlig. Men det bör påpekas, att de äldre dialektkällorna, speciellt bröllopsdikter­

na, flödar särskilt rikligt för de uppsvenska landskapens del, i varje fall Upp­land och Dalarna. Det vore därför teoretiskt möjligt, att det centrala Svealand har fått en viss överrepresentation i det strax ovan återgivna materialet. Hur det förhåller sig med detta belyses i viss mån i nästa moment.

c) Belägg från fsv. och (ä.) nysv. litteratur141

Annars 'annorlunda'.

Ordet är i denna betydelse väl belagt i ä. nysv., t.ex. 0. Petri, Bibeln 1541, P. Swart (H. Vendell 1905, s. 15; se nedan s. 89), Psalmboken 1695, Stiernhielm, Rudbeck (SAOB).

Också i fsv. förekommer ordet, nämligen i texter som Skråordningar, Did-

140 Jfr också annars 'annorlunda' från Gästrikland. 141 Min vän dåvarande ordbokschefen Sven Ekbo sände mig under 1950-talet material ur SAOB:s samlingar rörande S-Ö. Jag tackar honom hjärtligt.

86

rikssagan, Rimkrönikan 2 o. 3, Bonaventura, Suso samt i ett brev från biskop Mattias Gregerson i Strängnäs.142

Det är också belagt två gånger i den klart sydvästsvenska MB I, men i en speciell användning (annars hughum).

Bonaventura representerar Vadstena-språk. Suso är översatt av finländaren Jöns Budde.

Från fornnorskan anför Fritzner ett enstaka exempel.

Binda 'sticka'.

Ordet är belagt i Variarum rerum vocabula 1538, som ju torde vara ett verk av någon av bröderna Petri, vilka härstammade från Närke. Sedermera finns be­lägg från Sv. Mercurius 1762, Z. Livin 1781 och Sofia von Knorring 1845 (SAOB). - Uttr. binda på ngt redovisas av SAOB från två klart götiska källor näml. Växjö rådsturätts protokoll 1695 och C. v. Linne c:a 1747.

Livin var smålänning, von Knorring från Västergötland. Utgivaren av Sv. Mercurius 1762, Erik Ekholm, var västmanlänning. Intressant nog ingår emel­lertid ordet binda i en från Grums i Värmland kommande notis om en änka, som kunde »binda vantar intil en månad för sin död»!

Något säkert fsv. exempel på binda 'sticka' synes inte föreligga utom i en definition i GU C 20: retiolum ... bundin hwffua. Lokaliseringen av texten är ju omstridd, men mycket tyder på att den är svealändsk.

Ingenting har här framkommit, som skulle kunna bevisa, att binda 'sticka' varit gängse i mälarlandskapen i äldre tid.

Bortåt 'framgent, framöver' o.d.

I Agneta Horns användning redovisas ordet ur flera äldre och yngre nysvenska källor: L. Petri, Per Brahes Krönika, Jakob de la Gardie 1613, 0. Ekman 1680, A. Fryxell 1826, J.E. Rydqvist 1838 och G. Ljunggren 1886. Enl. SAOB är or­det i den angivna betydelsen ännu brukligt i vissa uttryck. Ordet har tydligen i varje fall haft en stark ställning i skriftspråket.

Från fsv. känner jag intet belägg. Per Brahes släkt var sörmländsk. Själv levde han större delen av sin upp­

växttid i utlandet. Från och med 17-årsåldern var han företrädesvis i Upp­sverige. Jakob de la Gardie var barndomsvän till Axel Oxenstierna, som han lärde känna, då han på 1590-talet vistades på släktgodset Ekholmen i Upp­land, en halv mil från Oxenstiernornas Fånö. Under sin tidiga barndom (1584-90) bodde de la Gardie i Åbo. Säkert växte han upp i en flerspråkig miljö. Hans brev vittnar om en viss svårighet med svenska språkets behandling.

Ekman var västmanlänning (f. i Fellingsbro ), studerade i Uppsala och blev präst i Sörmland och Dalarna. Rydqvist var göteborgare, studerade i Uppsala

142 Fadern skrev sig till Tyresö i Södermanland. Mattias blev domprost i Strängnäs 1495 och biskop där 1501.

87

och blev bibliotekarie i Stockholm. Ljunggren var lundensare. I synnerhet be­läggen från de två sistnämnda måste väl betraktas som av föga värde ur syn­punkten av geografisk bestämning.

Bruka mun 'vara ovettig'.

SAOB har belägg från Gustav Vasas registratur 1530, upplänningen E. Schro­derus 1635, S.P. Brasck 1645, Växjö domkapitels akter 1711 m.fl. Uttrycket har tydl. haft en stark ställning i skriftspråk och sannolikt också bildat tal­språk.

Brasck var född i Östergötland, studerade i Uppsala, blev 1644 lektor i Lin­köping; jfr s. 144.

Fresma 'böld'.

Enligt SAOB användes ordet numera bara i Finland. Belägg anförs från V. Lemnius 1572, P.J. Gothus 1601 (östgöte), M.G. Block 1711, H. Spegel 1712 (bleking) samt från den finländska tidningen Nya Pressen 1893.

Lemnius var en av Erik XIV inkallad holländare. Vem som utformade svenskan i hans skrift om pesten är okänt.

Block var född 1669 i Stockholm och studerade i Uppsala. 0rdetfresma (frisma) är belagt också i fsv., nämligen i Rimkrönikan 2 och

i en Legendariehandskrift från början av 1500-talet (skriven i Vadstena). Det ovanstående tycks mig göra det ganska sannolikt, att ordetfresma förr

kan ha förekommit i vissa kretsar i Uppsverige, t.ex. i Stockholm. Men bevi­sande är materialet inte. Belägget hos Block kan vara litteraturpåverkat.

Galen 'lustig'.

SAOB belägger galen i bet. 'löjlig, lustig, komisk, befängd' utom från Agneta Horn också från E.U. Nordforss 1805, C.W. Liljecrona 1841, Wenström-Har­lock 1904 och 0. Östergren 1924, sålunda en i hög grad ordboksbetonad ord­boksartikel.

Nordforss var dalkarl och studerade i Uppsala. Liljecrona var skåning.

Grant 'väl'.

Ur äldre litteratur anför SAOB belägg från bl.a. Olaus Petri 1530, G.F. Creutz och 0. Bergklint.

Creutz var född i Finland och studerade i Åbo. Bergklint var född i Väster­ås och studerade i Uppsala.

Dessa uppgifter överensstämmer med vad som är känt ur äldre och yngre dialektkällor.

Gå an 'hända'.

Gå an 'ske, hända' osv. är ganska vanligt i äldre skriftspråk. Det beläggs av

88

SAOB från M.O. Asteropherus 1609, J. Ekeblad 1649, S. Columbus 1678, M. Eneman 1712, C.G. afLeopold 1793.

Asteropherus var västmanlänning, född i Arboga, där han blev rektor 1608; sedermera blev han kyrkoherde i Västerfärnebo (1614). Ekeblad var västgöte, Columbus som bekant dalkarl och verksam i Uppsala-Stockholm. Eneman var född i Enköping och studerade i Uppsala. Leopold slutligen var infödd stockholmare.

Materialet tyder på, att gå an 'hända' har varit ganska vanligt i det centrala Sverige, sannolikt inte bara i skriftspråk utan också i bildat talspråk. Uttrycket är ju en variant till angå (lågty. angan), som var vanligt i äldre nysv. litteratur i betydelsen 'ske' o.d. (se vidare nedan s. 102).

Gå åt 'behandla, ansätta'.

Som SAOB upplyser, används gå åt 'behandla (ngn 1. ngt så 1. så)' o.d. nume­ra bara med adverbial i sådana uttryck som gå hårt I. illa åt någon. Det enda av de av SAOB anförda exemplen, som är riktigt jämförbart med Agneta Horns, är Den karlen ... vet, att gå åtfolcket, som de äro siuka tillR.G. Modee 1741. Modee var född i Malmö, studerade i Lund och blev sedan anställd i Göta hovrätt. 1719-1748 bodde han i Stockholm.

Av intresse är också ett exempel från Jakob de la Gardie (se ovan s. 86) 1616: Endoch dhe behendigt gå åth saken.

Uttrycket gå hårt åt finns i Bibeln 1541. Med hänsyn till att gå hårt åt och i synnerhet gå illa åt är mycket vanligt i svenskan, också i folkmålen, har man kanske anledning misstänka, att också gå åt 'behandla 1. ansätta' varit vida spritt. Men detta är ovisst. Gå illa åt kan givetvis ha spritts i denna form.

Fsv. ganga at 'ansätta' är belagt från Alexander. Att gå åt kan ha funnits i Uppsverige indiceras möjligen av den nutida ut­

bredningen: dialekterna i Småland, Östergötland och Närke samt Dalarna och Hälsingland.

Hetta 'feber'.

SAOB anför hetta 'feber, inflammation' från Bibeln 1541, I. Erici c:a 1645, J. von Hoorn 1723 och 0. Linderholm 1803.

Isaacus Erici var östgöte och vistades i Östergötland nästan hela sitt liv. Sin översättning av Correrus verkställde han som präst i V. Stenby. J. von Hoorn var stockholmare. 0. Linderholm var född i Fryksände i Värmland och blev efter skolgång i Karlstad och studier i Uppsala präst i Värmland och därefter i Västergötland.

Söderwall belägger hiti 'feber' från Läkeböcker och Peder Månsson (som sannolikt var smålänning).

Materialet tyder kanske på att ordet en gång har haft en ganska vid sprid­ning. Men tyngdpunkten ligger avgjort på det götiska området. Belägget hos läkaren von Hoorn kan vara litterärt.

89

Hinna (till) 'kunna'.

Hinna 'förmå, kunna, rå med, mäkta' o.d. belägger SAOB143 från Peder Swart 1560, Adelns riksdagsprotokoll 1655, Grubbs Penu proverbiale 1665 och C. Stridsberg 1798.

Hinna till i samma betydelse anför ordboken från Adelns riksdagsprotokoll 1638, 1651 och från J. Frese 1726.

Om Peder Swarts tidigare personalia vet man mycket litet. Han var kaplan hos Gustav Vasa och utnämndes 1556 till biskop i Västerås. Sannolikt har han varit från Svealand, närmare bestämt Västmanland. Grubbs ordspråk kan inte lokaliseras. Stridsberg var ångermanlänning, född i Boteå. Han var länge verksam i Stockholm. Frese var finländare, född i Viborg, student i Åbo.

Ur fsv. belägger Söderwall hinna 'förmå, orka' från Didrikssagan. Materialet tyder väl på att hinna (till) har haft en ganska vidsträckt sprid­

ning och bl.a. förekommit i de centralare bygdernas bildade tal- och skrift­språk.

Hålla fram 'fortsätta'.

Betydelsen 'fortsätta' anför SAOB från Gustav Vasas registratur 1527, Bibeln 1541, Laurentius Petri 1571, Växjö domkapitels akter 1735, N. Nordenström c:a 1770.

Belägget från Nordenström är hämtat ur hans beskrivning över Stöde s:n i Medelpad. Nordenström var själv jämte, född i Sundsjö, men vid skriftens för­fattande komminister i Stöde.144

Söderwall anför halda fram 'framhärda' ur Bonaventura, 'fortsätta' ur Mechtilds uppenbarelser. Om Bonaventura se ovan s. 86.

Ordet har tydligen varit ganska vida spritt och inte ovanligt.

Isspänd 'isbelagd'.

Ordet förekommer med betydelseuppgiften 'Congelatione lubricus, de viis' i Sahlstedts ordbok 1773.

Abr. Sahlstedt var född stockholmare. Han studerade i Uppsala, varefter han blev ämbetsman i hemstaden.

Hålla ett lag 'förbli'.

Något helt motsvarigt exempel synes inte vara redovisat i SAOB. Närmast kommer: Alt sådant [dvs. konjunkturerna] är ombyteliget, så att thet icke al­tidh står widh ett lagh (Adelns riksdagsprotokoll 1651).

143 Typen allt l. det mesta man hinner är ju ännu bruklig. Till denna användning tas här ingen hänsyn. 144 Stället kan naturligtvis inte anföras som ett belägg på hålla fram i Stöde-dialekten, vilket L. Moberg synes vilja antyda i SvLm 1951, s. 109.

90

Taga lag 'avlöpa, lyckas'.

SAOB anför exempel (lag sbst.3 6b") från Gustav Vasas registratur 1534, Stiernhielm 1650, Jacob Faggot 1739, Es. Tegner 1803 och A.F. Dalins ord­bok.

Faggot var född i Vendel i Uppland och blev efter studier i Uppsala äm­betsman i Stockholm.

Uttrycket taga lag har sannolikt varit ganska allmänt gängse i central­svenskt språkbruk.

Från fsv. redovisar Söderwall exempletÄ.ffwentyrana som fresta hwat lagh thz tagher från Peder Månsson (som sannolikt var smålänning).

I liknande användning (: taga bättre lag,få ett sämre lag, hava något gott lag o.d.) anförs lag (sbst3 6a") från 0. Petri, Laur. Petri, Gustaf Il Adolf och C.J. Lindegren 1805).

Exemplet från Lindegren lyder: Får se om det tar bättre lag. Lindegren var västmanlänning (f. i Lindesberg). Han studerade i Uppsala och bodde sedan i Stockholm.

Lipa 'grimasera' o.d.

Betydelsen 'förvrida anletsdragen (ss. uttr. för förakt 1. missbelåtenhet o.d.), grimasera' 145 anges av SAOB förekomma »i vissa trakter». Belägg anförs -förutom från Agneta Horn - från E. Schroderus c:a 1635, från Aug. Strindberg och från Östergrens ordbok.

Beläggen är samtliga centralt uppsvenska. Från fsv. anför Söderwall Suppl. ett belägg ur GU C 20.

Luska 'gå illa åt',

Under uppslagsordet löska, v.1 upptar SAOB bl.a. ett par belägg med betydel­seuppgiften »för att beteckna att ngn behandlar ngn 1. ngt illa, misshandlar ngn o.d.». Exemplen är:

[Mickel] hadh betalt medh huld och hår, I Och bleff haltande på sin Lår, I --- See huru min Pälsz lyskat är, /Sadhe han. S.A. Forsius 1621. 'Jo, si dä wa du, å si, jä ska luske däg'. Därpå har det buret til at slås. E. Fernow 1773.

Forsius var finländare, och hans språk visar talrika finlandismer. Men han var under många år bosatt i Sverige, i Uppsala och Stockholm. - Fernow var värmlänning och vistades i hemprovinsen större delen av sitt liv. Citatet avser att återge värmländska.

Långsläde 'lång arbetssläde'.

SAOB anför belägg från en inventarieförteckning på Gripsholm i Sörmland 1529, där långsläde nämns bland arbetsåkdon, och från E. Wallquist. Den se­nare behandlar förhållandena i Arjeplogs s:n i Lappland.

145 Denna betydelseuppgift är ofullständig. Den vanligaste betydelsen är 'räcka ut tungan I. skjuta ut underläppen som tecken på förakt' (se ovan s. 56).

91

Låpaaktig 'fjollig'.

Fyra besläktade ord anförs i SAOB, nämligen låp, n., låpa, f., låpa, v. och lå­pig, adj. Beläggen är:

Låp från Lars Roberg omkr. 1700146 och V.F. Palmblad 1844. Låpa147 f. från P. Tömewall 1694 och C. Eldh 1725, bondlåpa, dessutom från J. Serenius ordbok 1734. Låpa, v. från Fredrika Bremer. Låpig från P.D.A. Atterbom och Elin Wägner.

Listan innehåller flera östgötar: Palmblad var född i Söderköping. Han studerade i Uppsala och blev pro­

fessor där. - Tömewall var född i Törnevalla. Han studerade i Uppsala och blev präst i hemstiftet. - Atterbom var född i Åsbo. Han studerade i Uppsala och blev professor där.

Elin Wägner var som bekant småländska till uppväxten, Fredrika Bremer finländska.

Författaren C. Eldh, ur vars diktsamling Myrthen och cypresser ett belägg på låpa, f., är hämtat, var stockholmare.

Lars Roberg var född i Stockholm och studerade i Uppsala, där han blev professor. Ordet låp citeras från hans biografiska anteckningar i manuskript. Det användes om en professorsdotter i Uppsala.

Serenius var född på Svartsjölandet i Mälaren intill Stockholm.148

Lell 'likväl'.

Ordet upptas som exempel på Upplandsdialekt hos Ericus Schroderus av Elias Grip (SvLm XVIII.4, s. 23) med hänvisning till förekomst i Torstuna och Sim­tuna.

Mårmässa 'Mariemässa'.

Å-forrnen mårmässa är i äldre skriftspråk synnerligen allmän, och den har tyd­ligen tillhört talspråket i stora delar av Svealand i gammal tid. SAOB redovi­sar å-belägg från bl.a. Gustav Vasas registratur, Västerås domkapitels proto­koll, från ordboksförfattama J. Serenius (jfr strax ovan) och 0. Lind. Ännu lexikografen A.F. Dalin, som var sörmlänning och efter studier i Uppsala bo­satte sig i Stockholm, anger (1853) uttal med å. 149

Fsv. har mariu m~ssa.

146 SAOB:s belägg från 1796 är hämtat från Lars Roberg. 147 Ett belägg från Sedelärande Mercurius 1731 synes bero på en felläsning av kåpor, plur. 148 »Låpa-ord» fanns tyd!. i uppländsk dialekt i gammal tid, men det är väl mest sannolikt, att låpaaktig hos A.H. är stockholmsspråk. 149 Dalins uppslagsform har -o-. Sannolikt har också många andra av de äldre författare, som an­vänder skriftformen med -o-, uttalat ordet med å-ljud.

92

Narras 'gäckas'.

Betydelsen 'gyckla, skämta, skoja' är ganska väl belagd i SAOB. Vanl. finner man emellertid i exemplen en bibetydelse av osant tal o.s.v., som inte före­kommer i Agneta Horns användning av ordet.

Belägg med betydelser, som står nära Agneta Horns, har SAOB150 från Pe­der Swart,151 0. Rudbeck 1698, A. Säfström 1753 och G. Cederschiöld 1897 (angivet ss. talspråkligt).

Om Peder Swart se ovan s. 89. Rudbeck var som bekant uppsvensk (uppfödd i Västerås). Detsamma var

romanförfattaren Säfström (född i Uppsala). Hellquist (Etym. ordbok) behandlar betydelseskiftningarna hos narras: »i

ä. nsv. 'bete sig narraktigt', t.ex. P. Svart Kr., jfr ty. narren ds.; sedan: gyckla o.d., ännu Dalin 1853 o. i gamla personers språk samt dial.; numera annars blott som eufemism 'ljuga'». Av Dalins exempel torde följande komma Agne­ta Horns närmast i betydelse: Han låter icke narras med sig, är icke god att narras med, 'är icke att leka med'. Men Agneta Horn har inte konstruktionen narras med.

Det är tydligt, att narras 'skoja' o.d. var ganska vanligt i uppsvenskt högre­ståndsspråk eller »bildat» talspråk i äldre tid. Däremot är det ovisst, om det någonsin har varit vanligt i genuina folkmål.

Omkull, i kull 'i barnsäng'.

Ikull eller omkull i fråga om barnsbörd anförs av SAOB förutom från Agneta Horn också från Elis Schröderheim 1782.

Schröderheim var född i Stockholm och blev efter studier i Uppsala äm­betsman i hemstaden. Möjligen använde han i sitt brev 1782 en i huvudstaden gängse eufemism, då han skrev faller i kull i bet. 'kommer i barnsäng'.

Os 'huvudvärk'.

Os i betydelsen 'huvudvärk' o.d. i neutral anv. - utan bibetydelse av koppar­slagare eller bakrus - beläggs av SAOB, såvitt källorna varit mig tillgängliga, bara från 0. Linderholm 1802. Linderholm var som ovan (s. 88) sagts värm­länning och dog som präst i Västergötland.

Passa på 'bry sig om'.

Passa på 'bry sig om' o.d. beläggs av SAOB från flera håll. Av intresse är främst exempel från 0. Petri och Bibeln 1541, vidare från P. Petreius 1615, Johan Ekeblad 1655, Växjö domkapitels akter, Henr. Hammarberg 1741 och A.T. Lysander 1875.

150 Dessutom en hänvisning till Bräbo h:ds dombok 1602; jag har inte haft tillgång till källan. 151 Hos Peder Swart används ordet i följande sammanhang: Konungen [Gustav Vasa] sade [om »fören Thurson»], han matte wehll narras och gantas, /åte see hwardt han wille vth ther medh.

93

Ekeblad var som bekant västgöte. Hammarberg var smålänning, Lysander göteborgare (student i Lund). Om Petreius' tidigare levnad känner jag intet (han var från 1595 anställd vid Karl IX:s kansli).

Inga säkra upplysningar om centralt uppsvensk användning av uttrycket står att vinna ur detta material. Men sannolikt har det varit väl känt i Stock­holm. Uttrycket är lånat från tyskan (se vidare nedan s. 99).

Ur fsv. anför Söderwall Suppl. två belägg på passa upa 'akta på, bry sig om' från Hist. trojana (sannolikt en småländsk text): [Agamemnon sade till Menelaus:] lääs som tw passar här juthe oppa thetta som giort är [näml. bort­rövandet av Helena]. -Panthasilea hörde grant neptolimj pirrj wndseyelse oc passade ey stort oppa them.

Pjältot 'trasig', 'i trasor'.

SAOB anför inte något adj. pjältot men däremot substantivet pjälta m.fl.:

pjältor, plur. L. Paulinus Gothus 1623. pjälter, plur. Dan. Hund 1605 (: Bondhe-Pielter). pjältar, plur. ur en anonym visa om danska kriget c:a 1710. pjälta, sing. L. Lucidor 1674.

Av dessa författare var L.P. Gothus som namnet säger östgöte. Lucidor var som bekant stockholmare (men se Fr. Sandwall 1913, s. 49 f.). Om Hunds barndom och uppväxt synes intet vara bekant. Den omständigheten, att han var kammarjunkare hos hertig Karl av Södermanland och ägde gods i Över­selö och Kung Karls s:nar i Södermanland, ger möjligen en antydan om hans härstamning.

Från fsv. tid belägger Söderwall Suppl. med pjälta besläktade ord från två källor:

piälter, m. 'trasa' från Stockholms tänkebok 1490. piältogher och piältotter, adj. 'trasig', från GU C 20.

Det samlade materialet från fsv. och äldre nysv. tyder bestämt på att pjälta osv. fanns i det centrala Svealand (åtm. i Stockholm) - liksom i Götaland - i gammal tid.

Se åt 'se efter'.

SAOB:s samlingar innehåller bl.a. belägg från Riksrådets protokoll (fört i Stockholm) 1644, »Alle Bedlegrannas spegel» 1647,152 Akademiprotokoll Åbo 1663, L. Lucidor 1672, Modee (se ovan s. 88) 1738, C.J.L. Almqvist 1834, H. Flygare-Carlen, C.A. Hagberg m.fl.

152 Okänd författare.

94

Sea at 'se till, se efter' beläggs av Söderwall från Bonaventura (se ovan s. 86), Rimkrönikan 3 och Birgitta.

Uttrycket torde ha haft en vidsträckt spridning.

Skorsten 'eldstad, öppen spis'.

SAOB:s samlingar innehåller en mängd belägg, t.ex. från Variarum rerum vo­cabula 1538, Bibeln 1541, Gustav Vasas registratur 1544, Ekenäs dombok 1628, Ångermanlands landstingsprotokoll 1628, Adelns riksdagsprotokoll 1672, Noraskogs arkiv 1674.153

I angiven betydelse anförs skorsten ur fsv. av Söderwall från GU C 20 och Stockholms jordebok 1439 (o. ev. 1471). - Skorstens elder 'spiseleld' före­kommer ett par gånger i Läkeböcker. - Bryggio skorsten i Stockholms jorde­bok 1444 kan betyda 'brygghusspis', liksom koka skorsten i samma källa 1446 betyder 'kokspis, köksspis'. Ytterligare material redovisas i Söderwall Suppl.

Betydelsen 'spis, eldstad (med rökgång och skorsten)' är ju den äldsta och den som ordet först inlånades i från lågtyskan i svenskan. Det står fullt klart, att denna betydelse redan under medeltidens senare del var vanlig i Stock­holm.154 Huruvida den har varit allmänt utbredd på den svenska landsbyg­den, är däremot osäkrare. Dialektmaterialet (ovan s. 67 f.) tyder snarast på motsatsen. Enligt Sigurd Erixon (Svensk byggnadskultur s. 750) hade bön­derna åtm. i Sveriges centralare delar i allmänhet eldstäder med spjäll och skorsten i modem mening på 1500-talet (i varje fall mot seklets slut). Det skulle sålunda tidigt också på landsbygden ha funnits förutsättningar för både den äldre betydelsen och för betydelseövergången 'eldstad (med rökgång o. skorsten)' > 'skorsten på tak'. Å andra sidan är det tydligt, att det gamla bru­ket med öppna härdar eller rökugnar levde kvar länge i vissa bygder. Bekant är ju Linnes skildring från Skåne, där skorstenslösa hus var vanliga ännu på 1700-talet.155

Skottkolv 'gliring'.

Ordet beläggs i SAOB:s saml. från Riksrådets protokoll 1634 (fört i Stock­holm), Spegels Glossarium 1712, Daniel Tilas 1769, H. Schtitzercrantz 1775, Rhodin Ordspråk 1807 och A. Fryxell 1838.

Spegel var bleking, men hans ordbok upptar material från många håll. Tilas var västmanlänning; han studerade i Uppsala. Schtitzercrantz var född i Stock­holm och studerade i Uppsala. Han var sedermera läkare i huvudstaden. - Be­lägget från värmlänningen Fryxell avser förhållanden 1636 (förhandlingar i

153 I de båda sistnämnda källorna i formen korsten; jfr sv. dialekter. 154 Av den bekanta s.k. Vädersolstavlan 1535 framgår, att husen i Stockholm då allmänt var försedda med skorsten (i modem betydelse). Se S:t Eriks årsbok 1933. t55 Sannolikt skulle en detaljerad genomgång av arkivaliskt material från skilda trakter under äldre och yngre nysvensk tid kunna ge intressanta upplysningar om ordets betydelseutveckling mot den sakliga bakgrunden.

95

riksdagsutskott i Stockholm) och kan mycket väl vara citatord ur någon samti­da källa.

Materialet understryker i stort sett ordet skottkolv:s centralsvenska före­komst.

Skälva 'feber, frossa'.

SAOB:s samlingar innehåller belägg från Nya testamentet 1526, Benedictus Olavi 1578, Stiernhielm, M. Gyldenstolpe 1657, Gunno Dahlstierna och E. Flygare-Carlen.

B. Olavi var närking, Gyldenstolpe smålänning, Gunno Dahlstierna som bekant dalbo. Alla tre vistades tidvis som män i Uppsverige eller Finland.

Söderwall har belägg på skiälva 'frossa, feber' från en Legendariehskr. ( om Erik den helige) och från Läkeböcker (Skiälva sot är mycket väl belagt, bl.a. även från Birgitta, Peder Månsson).

Legendarietexten om Erik den helige skall enl. en uppgift ha utnyttjats av biskopen i Västerås, Israel Erlandi, vid författandet av Vita Sancti Erici.156

Dess ämne tyder kanske på centralsvensk proveniens. Ordet skälva har säkert haft en vidsträckt utbredning, som ju också framgår

av dialektmaterialet (ovan s. 74). Beläggen från NT 1526 och Stiernhielm överensstämmer med de sentida

uppgifterna om ordets spridning i dialekterna i Västmanland, Närke och Da­larna. Men några säkra vittnesbörd om äldre förekomst i t.ex. Uppland och Sö­dermanland har inte kommit fram. Att ordet alltid skulle ha saknats i dessa landskap är ändå givetvis mindre sannolikt.

Sköta om 'bry sig om'.

SAOB:s samlingar innehåller bl.a. belägg från Bibeln 1541, Laurentius Petri, Vadstena tänkebok 1579, Uppsala domkapitels protokoll 1596 (i återgivande av talspråk: Suaradhe han sigh inth(et) skiöta om prest eller Capitel, wthan gaff dem den och denn ... ), Konsistorieprotokoll Åbo 1658, Växjö domkapi­tels akter 1689, Broman Glysiswallur c:a 1730.

Omsköta 'bry sig om (ngt), sätta värde på (ngt)' anföres av SAOB ur en dikt av S.P. Brasck 1648. Denne var östgöte.

Sköta om 'bry sig om' tycks ha haft vidsträckt spridning.

Sluntra 'driva' o.d.

SAOB:s samlingar innehåller intet belägg på sluntra i intransitiv användning (utöver från A.H.). Däremot förekommer ett sluntra bort 'öda' (med avs. på tid) från J.J. Berzelius. Denne var östgöte och gick i Linköpings gymnasium. Efter studier i Uppsala kom han till Stockholm, där han sedermera blev pro­fessor.

156 HSH 6, företalet.

96

Släntra 'driva' o.d.

Ordet förekommer rätt väl belagt i SAOB:s samlingar: O.Verelius 1681, Mag­nus Stenbock 1702,157 Samuel Barck 1705, M. Eneman 1712, Kolmodin 1732 och K.A. Tavaststjerna 1887.

Verelius var smålänning (i mannaåren verksam huvudsakligen i Uppsala och Stockholm), Stenbock stockholmare (student fem år i Uppsala), Barck dalkarl (anställd vid kansliet i Stockholm efter studier i Uppsala), Eneman upplänning (student och professor i Uppsala), Kolmodin likaså upplänning (student i Uppsala, präst i Stockholm och Västergötland).

Lånordet släntra har varit väl känt i uppsvenskt skriftspråk, säkerligen ock­så i bildat »talspråk», t.ex. i Stockholm. (Jfr ovan s. 77, not 126 om SAOB:s mening.)

Slöke 'slyna, »stycke»'.

Ordet beläggs i SAOB:s samlingar från A. Arvidi 1651, 0. Verelius 1681 (se ovan) och Lustspelet Amman 1756 (tryckt i Västerås).

Arvidi var född i Strängnäs, han blev lektor i hemstaden och sedan kyrko­herde i Österhaninge på Södertörn.

Säga av 'tala om, skryta med'.

SAOB:s samlingar har belägg från Olaus Petri 1528, N. Balck 1603, E.B. Schroderus 1635, E.G. Emporagrius 1669 samt ur Bröms Gyllenmärs' visbok c:a 1620.

Balck var sörmlänning (rektor och präst i hemstiftet), likaså E.B. Schrode­rus. Emporagrius var född i Gästrikland, studerade i Uppsala och dog som biskop i Strängnäs; Bröms Gyllenmärs var västgöte.

Sighia af 'berätta om, tala om' finns i fsv. Söderwall har belägg från Bu­reanus, Bildstenianus, legendarietext i Holm. D 4 (skriven i Vadstena),158 Ivan m.fl.

Ordet har sannolikt varit ganska allmänt utbrett, som ju också dialektmate­rialet (ovan s. 74 f.) indicerar.

Undertiden 'ibland'.

SAOB:s samlingar innehåller belägg från Bibeln 1541, Per Brahes Oeconomia omkr. 1580,159 1. Erici c:a 1645, Akademiprotokoll Åbo 1702, Visitationspro­tokoll i S. Ving i Västergötland 1704, Linne 1734 och 0. von Dalin 1747.

Som man kunde vänta påträffas detta lånord i källor från rätt skilda trakter. Per Brahe levde som barn och yngling utomlands och hemkallades av Gustav

157 I formen sländre. 158 Se senast D. Komhall Karl Magnus s. 13 ff. 159 S. 21, r. 3.

97

Vasa. Erici var östgöte (se ovan s. 88). Men några bevis för centralt uppsvensk utbredning ger knappast detta material.

Utkommen 'illa ute'.

SAOB:s samlingar innehåller belägg från ett gåvobrev utfärdat i Tövsala s:n i Egentl. Finland 1554, Laur. Petri 1555, S. Columbus 1678 (se ovan s. 88), Växjö Domkapitels akter 1679, 0. von Dalin 1733, J. Kling 1735 och J. Wal­lenberg 1770.

Laur. Petri var som bekant från Närke. Jacob Wallenberg var östgöte. Han studerade i Uppsala och hade sedan anställning på olika platser i Götaland samt som skeppspräst. Om Klings levnad tycks intet vara känt utom att han ut­gav sin översättning av Spectator i Stockholm 1735 samt en dikt till Ulrika Eleonora 1732.

Materialet tyder på vidsträckt spridning av ordet utkommen, men några be­vis för användning i Mälarbygderna finns inte.

Vispa 'vimsa'.

SAOB:s samlingar belägger ordet från Bröms Gyllenmärs' visbok c:a 1620 (se ovan), L. Paulinus Gothus 1631 (ses. 93), Växjö domkapitels akter 1652, J. Sylvius 1671, Lucidor 1674 (se s. 93), 0. von Dalin 1754 och Linne c:a 1750.

J. Sylvius var värmlänning, född av värmländska föräldrar i Karlstad; han studerade i Uppsala och blev slutligen translator regius i Stockholm. - Mate­rialet ovan tyder på rätt vidsträckt spridning Ufr dialektmaterialet ovan s. 56 f.), men tyngdpunkten ligger ovedersägligt på götiskt område.

Vråk 'räk, vak'.

SAOB:s samlingar har belägg från P. Gyllenius 1663 (värmlänning), Gustaf Rosenhane 1682 (sörmlänning), U. Hiärne 1702 (född i Estland, kom 14-årig till Stockholm, studerade i Uppsala), H. Spegel 1712 (bleking), D. Tiselius 1723 (närking), Chr. Polhem 1728 (född på Gotland, från åttaårsåldern upp­vuxen i Uppland och Sörmland (med Stockholm)), N.G. Schulten 1806 (plur. vråkar; uppgivet såsom förekommande bland »Skärboarne»; Schulten var fin­ländare, född i Nagu; hans uppgifter avser Östersjön), Aug. Strindberg (stock­holmare och skärgårdsbo).

I OSD:s samlingar finns två belägg, näml. från V AH 1784, s. 20, och i bet. 'svaghet i isen' (från Mälaren) omkr. 1806 s. 80.

Vända före 'skylla på'.

SAOB:s samlingar belägger ordet från J. Teitt 1556, E.B. Schroderus 1610 (sörmlänning, se ovan), P.S. Brask 1680, Lagen 1734 och D. Nehrman-Ehren­stråle 1751.

98

Teitt var finländare, Brask östgöte, Nehrman-Ehrenstråle skåning. Ordet har uppenbarligen haft vidsträckt spridning, åtminstone i skriftspråk, sannolikt också i »bildat» talspråk.

SAOB upptar ett flertal belägg på det ursprungligare/örevända 'skylla på' osv.: Laur. Petri 1555, Erik XIV:s nämnds dombok (förd i Stockholm) 1562, Privilegier för Apotekar-Societeten 1683, G. Euren160 1794, Dalin (1852) och Östergren.

Någon anledning att lägga dialektgeografiska synpunkter på förevända, som nog i stort sett har varit ett skriftspråksord, finns väl knappast. I varje fall har det varit känt och använt i Uppsverige.

Vända igen 'sluta, upphöra'.

SAOB:s samlingar: 0. Petri 1528, Gustav Vasas registratur 1553, Vadstena tänkebok 1580, Gullbergs h:ds dombok (Östergötland) 1611 (: Pelle wänt igen 'låt bli!'), E.B. Schroderus (sörmlänning; se ovan), Lincopensen, Växjö dom­kapitels akter 1689, Gunno Dahlstierna 1607, Akademiprotokoll Åbo 1702, 0. von Dalin 1754.

Fsv. belägg redovisas av Söderwall från Didrikssagan, Medeltidsdikter, Legendariehskr., Prosadikter och Skråordningar.

Vända igen 'sluta' var tydligen en gång utbrett över hela eller större delen av det svenska språkområdet. Därpå tyder också i sin mån utbredningen inuti­da dialekter(: Gästrikland-Uppland och Bohuslän-Halland).

* * * Denna genomgång av (tidigare) nysvenska och medeltida litterära källor med ordböckernas hjälp har som viktigaste resultat givit ytterligare en mängd bi­drag - mer eller mindre säkra visserligen - till kunskapen om ordförrådet i (det centrala) Svealand i äldre tid. Jag erinrar om

galen 'lustig' osv. gåan 'hända' hålla fram 'fortsätta' låpa 'våp' osv. mårmässa 'Mariemässa' narras 'gäckas' omkull, ikull 'i barnsäng' pjältot 'trasig' skorsten 'eldstad, spis' sköta om 'bry sig om' släntra 'driva' utkommen 'illa ute' vända före 'skylla på'.

160 Euren var värmlänning, studerade i Uppsala och blev ämbetsman i Stockholm.

Jfr också

långsläde vända igen

'lång arbetssläde' 'sluta'

Mera osäkra är kanske

fresma hetta

'böld' 'feber, frossa'.

99

Förekomsten i en del av Svealands centralbygder av ord som hinna 'förmå', isspänd 'isbelagd och hal', taga lag 'lyckas' o.d., hålla ett lag 'förbli' o.d., lipa 'grimasera' o.d., skottkolv 'gliring', slöke 'slyna, »stycke»', vråk 'räk, vak' har - så långt materialet är vittnesgillt - bestyrkts.

Vissa mer eller mindre säkra antydningar om tidigare (större) utbredning av ord i Götaland kan också utläsas ur materialet.161

Det gäller annars 'annorlunda' (osäkert), bruka mun 'vara ovettig', hetta 'feber' (täml. säkra indicier), hålla fram 'fortsätta', taga lag 'avlöpa', luska162

'gå illa åt', os 'huvudvärk',162 passa på 'bry sig om', undertiden 'ibland', ut­kommen 'illa ute', vispa 'vimsa', vända igen 'sluta'.

I några fall saknas fortfarande övertygande uppsvenska paralleller till Ag­neta Horns ord. Det gäller främst binda 'sticka strumpor' och stå sig i håkan 'vara illa ute', i mindre mån gå åt 'behandla, ansätta'. Här kunde också näm­nas lånordet undertiden 'ibland', men detta finns i Bibeln 1541. Om fresma 'böld' och hetta 'feber' se ovan s. 81 resp. 88.

Generellt måste man naturligtvis vara försiktig med att dra slutsatser av lit­terärt material som det ovan diskuterade. Författare använder ju i stor utsträck­ning ord, som de har lärt genom läsning och som inte tillhör deras hemtrakts talspråk. Men i de flesta av de ovan berörda fallen har det visat sig, att de litte­rära beläggen antingen stämmer bättre än de nutida folkmålen med Agneta Horns ordförråd eller att de utfyller luckor i ordens nutida geografiska utbred­ning. Som regel kan man nog utgå från att Agneta Horns här behandlade ord­förråd var talspråksbetonat. Ofta framstår detta som helt säkert. I några fall kan det vara möjligt, att hon använder ord, som hon hade hämtat ur böcker. Också här finns alltså ett visst osäkerhetsmoment.

Sammanfattning av kapitel 3. Diskussion

Mot bakgrunden av de fakta, som anfördes ovan i kap. 2 om Agneta Horns uppväxtmiljö, skulle man väl snarast vänta, att hennes språk, jämfört med nu-

161 Någon slutsats i denna riktning kan däremot knappast dras ifråga om ett ord som bortåt 'fram­gent'. 162 I Värmland, i språkligt avseende ju en del av Götaland.

100

tida svenska dialekter, skulle visa de bästa överensstämmelserna med målen i Uppland-Sörmland, i andra hand med målen i Västmanland-Närke.

Men vi har konstaterat, att de nutida folkmålens ordförråd inte ger någon god grund för en riktig bestämning av Agneta Horns landsmanskap.163 Går man också till äldre dialektkällor och i synnerhet till äldre litteratur blir över­ensstämmelserna mycket större. Något entydigt utslag för Mälardalens cent­rum får man visserligen inte heller då. Några ord pekar fortfarande mot andra områden. Men det bör framhållas, att dessa andra trakter delvis formar en halvcirkel eller ring kring Agneta Horns centralsvenska hembygd.

De obestridliga inslagen av för genuin uppsvenska främmande ord - vare sig de kan beläggas i uppsvenska litterära källor eller inte - torde kunna för­klaras på olika sätt. (Jfr den inledande diskussionen ovan s. 12 f.). För det första har den samhällsklass, Agneta Horn tillhörde, inte talat uppsvensk all­mogedialekt - allra minst någon geografiskt begränsad sådan. Dess språk kan antas ha varit dels »internationellare» - särsk. på grund av adelns rörlighet (se strax nedan) - dels mera påverkat av skrifttraditionen. För det andra - och det torde vara det viktigaste - är det känt, att Stockholm har varit något av en gö­tisk språkö, inte genomgående, men i vissa fall. Typen Ja ska tänka på't, Fan tro' t t.ex. fanns i Stockholm redan före Bellmans tid (Hesselman Huvudlinjer s. 316; betr. andra liknande fall set.ex. a.a. s. 317, 318). Om sydvästlig språk­influens in mot Stockholm längs leden Hjälmaren-Mälaren, se vidare nedan s. 160 f. För det tredje har man rätt att anta förskjutning av dialektala gränser, dvs. att ord har försvunnit från de uppsvenska målen utan att lämna spår vare sig i äldre dialektkällor eller äldre litteratur.

Det är väl inte omöjligt, att ett eller annat ord hos Agneta Horn, som saknas i uppsvenska folkmål, kunde härröra från Finland. Därifrån härstammade ju hennes farssläkt, och den hade fortfarande nära kontakter med Finland. Den uppsvenska adeln hade överhuvud taget i stor utsträckning förbindelser öster­ut, inte minst genom militära och civila statsuppdrag.

Närke har ju inte obetydliga inslag av götiskt språk.164 Det vore väl inte på förhand otänkbart att vissa skenbara eller verkliga götiska drag hos Agneta Horn kunde bero på hennes kontakter med Närke, särsk. hennes återkomman­de vistelser på Kägleholm. Men detta gods ligger i Ödeby s:n i allra nordligas­te Närke, vid gränsen till Västmanland, där de götiska inslagen inte är så star­ka.

Det - i vårt sammanhang - uppseendeväckande uttrycket stå (sig) i hå­ka(n), som ju är känt bara från Hälsingland, har antingen förr tillhört också Mälardalens dialekter eller/och högre talspråk eller också, och det är kanske förklaringen, har Agneta Horn lärt sig det av någon person längre norrifrån,

163 Som ovan nämndes är ordundersökningen baserad på materialet i ULMA och tryckta källor. Målen i Västmanland och Dalarna, delvis också i Uppland, är väl utforskade i ordförrådsav­seende. Sämre ställt är det med Södermanland och i synnerhet Närke. 164 Se vidare nedan s. 160 f.

101

kanske av en piga från södra Norrland! Något som möjligen kunde tala för det förra alternativet är parallellen med isspänd. Detta förekommer enl. uppteck­ningarna på ett ställe i Uppland. Det är annars bäst belagt från Hälsingland (Rietz; Wennberg; uppgifter från modem tid).

Ett slutgiltigt omdöme om den geografiska och sociala statusen hos Agneta Horns språk kan inte avges, förrän också övriga sidor av språket har under­sökts. Se vidare kapitel 4.

Inte heller är man berättigad att ge erfarenheterna från denna undersökning generell giltighet för textlokaliseringens problematik. Flera omständigheter samverkar till att ge fallet Agneta Horn många specifika aspekter: hennes hemtrakter är den svenska stadskulturens hjärtpunkt, hon tillhör det översta socialskiktet och hennes tid ligger inte mer än 350 år tillbaka (jfr diskussionen i inledningens. 12 f.). Men otvivelaktigt kan man här vinna också en del i vi­dare sammanhang viktiga synpunkter.

Liksom det tydligen i inte ringa grad har talats - och skrivits - ett blandat språk i Stockholm i äldre nysvensk tid (och f.ö. redan under yngre medeltid), så har man anledning anta, att det också i t.ex. medeltidens Vadstena kan ha varit en oenhetlig språklig miljö. I varje fall kan man nog knappast räkna med, att talspråket i Vadstena kloster var en ensartad sydvästöstgötska. Jfr härom t.ex. Thoren 1942, s. 185.

Undersökningen bidrar till att belysa i hur pass hög grad ordförrådet i Mä­lardalens talspråk - folkmål och högreståndsspråk - har förändrats sedan 1600-talet.

En annan erfarenhet, som undersökningen har givit, är hur vanskligt det är att dra slutsatser av enstaka dialektord med mycket begränsad spridning, de må vara aldrig så specifika och aldrig så genuint dialektala. Jag tänker spe­ciellt på det hälsingska stå i håkan, men också på de småländska beläggen av typen hinna 'förmå', ikull 'i barnsäng'.

Värt beaktande tycks det mig vara, att genomgången av de litterära källor­na enligt SAOB:s och Söderwalls redovisning har givit så många notiser av intresse för belysning av Agneta Horns ordförråd och ordförrådet överhuvud i Uppsverige (främst det bildade talspråket och stadsspråket i Stockholm) i äld­re tid. Det moderna dialektmaterialet står i jämförelse därmed inte i någon sär­skilt gynnsam ställning. 165

Lånord har stundom använts som kriterier vid textlokalisering. För att få en belysning av dylika ords värde har jag låtit några (låg)tyska lån ingå i under­sökningsmaterialet: 166 bruka (munnen) (medellågty. bruken), gå an (jfr angå,

165 Jfr att Ronge 1957 upptar ordet hwil (i Konung Alexander) som ett ord med sydlig och västlig utbredning, trots att det är påträffat i Gustav Vasas registratur, hos Helsingius, hos E.B. Schro­derus, västmanlänningen Gezelius osv. Ordet är f.ö. levande på olika håll i Norrland och ända borta i Österbotten. 166 Av omstritt ursprung är lipa. Såvitt jag förstår, finns inte något tvingande skäl att anta, att detta ord är lånat. Det saknas i danskan. Om pjälta är en sidoform till palta, är det möjligen ytterst av osvenskt ursprung.

102

medellågty. angan, ty. angehen), passa på (medellågty. passen up), skorsten (medellågty. schorsten m.m.), undertiden (medellågty. och ä. dan. under ti­den), vända före (ombildning av förevända, ty. vorwenden).

Bildat till ett lånord är narras (ifr ty. narren). Här kan också nämnas mår­mässa (Mariemässa).

Vissa ovan s. 52 f. nämnda lånord, t.ex. fimmelstång, har utmönstrats av där nämnda anledningar.

Lånordens värde för en rent dialektgeografisk textlokalisering är - så långt denna undersökning är vittnesgill - inte särskilt stort. Något annat var väl hel­ler inte att vänta. I flera fall har de medtagna lånorden bara anträffats i enstaka dialekter på olika håll: gå an 'hända' och vända före 'skylla på' i Småland, undertiden 'ibland' på Gotland, skorsten 'spis' i Eg. Finland.

Denna fördelning är kanske inte uteslutande en tillfällighet. Östra Småland och Gotland är kända som infallsportar för lågtysk påverkan. Skorsten 'spis' i Eg. Finland är däremot säkert en relikt av en allmännare förekomst.

Passa på 'bry sig om' är i senare tid känt från Eg. Finland och Nyland men enl. äldre dialektkällor också från Gästrikland och Södermanland, ev. också från Dalarna.

Denna utbredning Finland-Uppsverige har också bruka mun 'vara ovettig'. Det till lånordet narra bildade deponens narras tycks i bet. 'gäckas' ha en

svag ställning i folkmålen. Men antydningar om en sådan betydelse finns i samlingar från Uppland.

Användning av lånord som kriterier vid lokalisering bör naturligtvis undvi­kas. Men i viss mån kan man kanske säga, att det i fallet Agneta Horn inte är någon gapande klyfta mellan lånordens och det nutida inhemska ordförrådets korrekthet som indikatorer på landsmanskap.

Slutligen vill jag erinra om ett väl egentligen föga överraskande förhållan­de, vars orsaker - som torde framgå av den föregående utredningen - är mångahanda. En snäv lokalisering, t.ex. till en del av ett landskap, med gängse dialektgeografisk metod, av Agneta Horns ordförråd är inte gärna möjlig.

Kapitel 4. Agneta Horns fonologi, morfolo­gi, fraseologi, ordbildning och accentue­ring mot bakgrunden av de svenska folk­målen och äldre litterära källor

A. Vokalismen Rotvokalen i preteritum av gråta och låta. Samnordiskt gret, fet.

A.H. skriver gret 'grät', let 'lät'. Detta återspeglar tydligen hennes uttal. De­taljen har ett inte alldeles oväsentligt värde för språkgeografisk lokalisering.

Gret, let förekommer i följande områden.167

Uppland: S. Fjärdhundraland: A. Isaacsson 1923, s. 95, 148 f. (: gret, let); i södra delen dock gmt, ib. s. 96. Sandhamn (gret).

Förhållandena i Uppland är speciella. I större delen av landskapet har -e- i gret, let diftongerats till -ie-, alltså griet, liet. Så i Skuttunge och Vätö (A. Schagerström 1889, s. 27, 1882, s. 72), Alunda (Gustaf Bergman 1893, s. 21). På Gräsö däremot gmt (A. Schagerström 1945-49, s. 141).

Sörmland: På Södertörn förekommer gret, let (så Upmark 1869, s. 34, 36). I OSD är samma uttal belagt från Mörkö. - I övriga de­lar av Sörmland är uttalet gret, let eller grät, lät. (Se också B. Hesselman i SoS 1905, s. 102).

Västmanland: Ramsberg, Västerås: gret, Norberg, Romfartuna: gret, let, Ljusnarsberg: let.

Gästrikland: Gret, let.

Dalarna: Nås, Söderbärke, Vika let (: Grangärde gret; Gagnef gret, let; Mora gret, let (liksom bles 'blåste'); Särna, Idre let ( och bles). I regel gäller för Dalarna i övrigt, att rotvokalen är -i-: grit, lit. 168

Hälsingland: (Landgren: gret men låt). Bjuråker (Säve) gret, let. Hudiks­vall (Lind) gret växlande med grät. (I Delsbo diftonge­ring.)

167 V. Jansson skriver 1934, s. 116: »[Det är] tänkbart, att former som gret förr haft sydligare spridning.» Detta är inte bara tänkbart, det är självklart. Typen gret var ju samnordisk. Den är allt­så nu en allmännordisk arkaism. 168 Jfr B. Hesselman SoS 1905 om växlingen gret, let: grit, lit.

104

Medelpad: 169

Värmland:

Dalsland:

Bohuslän:

Gotland:

Selånger let, Torp (Bogren) gret, let.

G. Kallstenius 1927, s. 171, gret, let. T.ex. Ransäter, Fryks­dalen, Dalby (enl. OSD). Annars vanl. grät, lät, t.ex. Nyed, Kil, Kristinehamn, Gullberg (OSD).

T.ex. Torsbo, Vedbo, del av Valbo. I söder gret, let, annars grät, lät.

Sörbygden (Nilens. 46 o. 81) gred, led (annorlunda Skee (Lindbergs. 25) och f.ö. i landskapet: gråd, låd o.d.).

Vanligen gret, let GO; Klintberg Ordbok över Laumålet (: gret, gräit m.m.).

I följande områden dominerar - vid sidan av gråt o.d. - uttal som grät, lät (el­ler gret, let) resp. gräd, läd o.d.: Närke (jfr Olaus Petri: (grä(ä)t, läät), Öster­götland (så också L.Fr. Rääf 1859), Ö. Småland (G. Areskog 1936, s. 194, dock vanl. gråt), Öland (J.V. Bodorff 1875, s. 37 f., Hj. Lindroth 1926,170 s. 199), samt Skåne.

Bengt Hesselman sammanfattar (SoS 1905, s.102): » ... uttal med e-ljud används i norra Sverige ned till Mälaren, ä-ljud däremot i Gö­taland och Sydsverige, med undantag af de landskap, som gränsa till Norge ... Till Götaland [ansluter sig] åtminstone större delen af Södermanland samt Närke.»171

I Nya Testamentet 1526 används typen gr<et, som emellertid i Bibeln 1541 utbyts mot greet. En rad uppsvenska (inklusive stockholmska) och norr­ländska författare i äldre tid har samma skrivsätt som Bibeln.172 Det gäller t.ex. U. Hiärne, E. Aurivillius, A. Sahlstedt, C.M. Bellman.

Typen gret, let hos Agneta Horn bestyrker alltså, att hennes uttal i stort sett är väl förenligt med vad vi vet om hennes uppväxtmiljö och det spr~k, som bör ha varit vanligt i denna.

Gammalt -ald(-)

Exemplen med ursprungligt ald är inte många hos A.H. Intressant är emeller­tid wåll 'våld' (12:5), som väl får antas visa hennes uttal.

Substantivet våld är inte längre vanligt i svenska dialekter i betydelsen 'våld, handgripligheter' o.d. Veterligen förekommer det i Sverige bara i ett

169 Om förhållandena i Norrland f.ö. jfr Hesselman SoS 1905, s. 102. 170 Jfr V. Jansson 1934, s. 89: »I nusvensk tid kvarstår e i pret. av typen gret i dialekter norr om Mälaren ( ... Bergman Utveckl. av samn. e sid. 26 ff.). [Codex Bureanus språk som har grcet osv.] bör alltså lokaliseras söder om Mälaren.» Denna slutsats är inte invändningsfri. Typen grcet, som ju är en novation, fanns tydligen i delar av Uppsverige redan under (åtm. senare delen av ) äldre medeltiden. 171 I finlandssv. är let vanligt, särsk. i Österbotten. Också uttal med diftong, liet o.d. (också leit) är väl företrätt. Därtill kommer m.l.m. öppet ä-ljud samt låt, lot. 172 Se Hesselman SoS 1905, s. 103, och G. Bergman 1921, s. 31.

105

område i mellersta och norra Norrland, Ångermanland och Västerbotten. Be­lägg finns åtminstone från Arnäs, Hössjö och Burträsk. - Från finl.-sv. är sub­stantivet våld (med -ld) bättre belagt, bl.a. från Gamlakarleby (K.J. Hagfors SvLm XII, s. 37).

F.ö. har våld i dialekter andra användningar, ofta i enstaka uttryck. Voka-lismen växlar. Några exempel:

Våld, n. 'något utmärkt' Ydre Ögtl. (Rietz). Våll 'gott löfte' Sörmland (Rietz). I landets sydliga dialekter (inklusive de i Västergötland se SvLm 1906, s.

29, o. 1918, s. 49) har våld å-vokal. Se t.ex. för Knäred Wangö Ordb., för Fagered Kalen Ordb. och för Vallda P.N. Petersson Ordb. Jfr för Skrea J. Ja­kobsson Ordb., Östergötland A.T. Ålander, L.Fr. Rääf Ydre. Från Öland (Hul­terstad) har meddelats uttr. skam i våll. - I delar av det svenska språkområdet (t.ex. Medelpad, Värmland) har urspr. -a- i vald, väl över -å, utvecklats till ett »grumligt ö-ljud». - I söder (Småland, Skåne) förekommer diftongering.

Upplysningar om centralsvenska, speciellt uppländska förhållanden ärna­turligtvis särskilt intressanta.

Det normala i Uppland är tydligen (ä-haltig) a-vokal hos våld (i överförd betydelse, långt från den nu vanliga i svenskan), liksom hos vålla. 173

Åtminstone antyder följande (normaliserade) uppgifter att det förhåller sig så:

Dra för fan i vall Gräsö (A. Schagerström SvLm B 51, s. 18, 42). (För fan i) vall Vätö (A. Schagerström Ordlista SvLm X); jfr valla 'vålla'. För unn i vall 'för hunden i våld', Fasterna (Tiselius SvLm XVIIl.5, s. 49,

95; jfr valler 'vållar'). Från Sörmland meddelar som sagt Rietz våll 'gott löfte'. Uppgiften harmo­

nierar med T. Ericssons utsaga (SvLm B 8, s. 105): allon 'ållon', »nästan det enda exemplet inom sin typ (annars hålla, vålla o.s.v.)». - Sannolikt är allon en arkaism, som möjligen kan antyda, att också våld på 1600-talet uttalades med a-vokal. Men därom svävar vi i ovisshet.

Hos verbet vålla (som behandlas av Anna Westerberg 1991, s. 103 ff. och karta 6) förekommer å-vokal i östra Götaland och östra Svealand upp till Mä­laren samt i Gästrikland. I västra Götaland (t.o.m. norra Halland) och västra Svealand är däremot a-vokal mycket vanlig. I Uppland och östra Västmanland förekommer så gott som enbart a-uttal. 174 Liknande gäller den nedersta delen av Bergslagen (»på frammarsch i yngre språk» enl. P. Envall; påpekat av Anna Westerberg, s. 105). I övriga delar av Dalarna är bilden oenhetlig.

Indicium för å-uttal i (åtminstone någon del av) Närke lämnar väl ett par belägg hos Olaus Petri:fåll, clädefåll (Variarum rer. voc. enl. J. Palmer Fest­skr. Pipping 1924).

Enligt Elias W essen är former som fålla och ållon mellansvenska ( alltså

173 Men våll i Skuttunge en!. E. Grip i SvLm XVIII.6, s. 71. 174 Bengt Hesselman påpekar (1908, s. 516), att gammalt -ald kvarstod i Uppland på 1600-talet.

106

inte uppsvenska). Karakteristiken gäller som sagt för Uppland och östra Väst­manland, 175 däremot inte för Sörmland och Gästrikland.

Agneta Horns wåll representerade kanske ett stockholmsuttal, som i sin tur möjligen får skrivas på sörmländskans konto. I varje fall hade ju hennes språk i detta fall hemul i en del av det område, där hennes språkliga miljö fanns, men inte i Uppland!

Ordethand

Ordet hand aktualiserar två ljudutvecklingar, dels and> ån(d) dels nd > nn. Om den senare, se under Konsonantismen nedan s. 124 f.

A.H. skriver två gånger han, sex gånger handh. Därtill handan en gång. Å-vokal i hand förekommer i följande områden.176• 178

Norra och östra Södermanland (T. Ericsson 1914, s. 116); därtill V. Vingåker. - Närke, t.ex. Vinön, Täby, se J. Palmer Undersökningar ... III s. 23, Västmanland, Hjulsjö. Som en äldre form betecknas hånn i en uppteck­ning från Nora. - Östergötland, växlande hånn och hann (A.T. Ålander Il, 1935, s. 35, 128). - Västergötland, hånn det normala177 (bl.a. belägg 1754, 1756), utom i Götaälvsområdet.

Med a-ljud är hand väl belagt i större delen av det svenska språkområdet:178

Uppland, Södermanland, Västmanland 179 (t.ex. handan 1700-talet), i alla (mycket) dominant, Dalarna, Särna. Östergötland (jämte typen hånn), Öland (jämte hånn). Gotland. Värmland: alt. jämte hånn. Norr­land, t.ex. Västerbotten, Jämtland (bl.a. Frostviken). Finland. Sam­manfattningsvis kan det alltså sägas, att hand, hann med a-vokal väl låter sig förenas med vad vi vet om vokalismen i ordet hand i uppsvenska dialekter. Enligt E. Wessen 1954, s. 291 ära-uttal i typen hand karakteristiskt för svea­mål. (Men det är också det enda förekommande i norrländska mål!)

Väsentligt i sammanhanget är naturligtvis, att skriftspråkets vanliga form på Agneta Horns tid liksom nu var hand.

Växling ang"' t'Jng

A.H. skriver vanligen -å- i ord med fornsvenskt ang, t.ex. lång, många. I åtminstone ett par fall står ett -a- ensamt, nämligen ifimerstanga 'fimmel­

stången' (29: 11) och wranga 'vrånga'. Ordet och situationen är i det första fallet sådana, att det vore mycket rimligt om ett folkligt uttal180 här sloge igenom. Ut-

175 Peder Swart (1500-t., sannolikt västmanlänning) skriver befollandes, beholla osv. (Se H. Ven­dell 1905, s. 92, 96.) 176 En!. J. Palmer 1924, s. 423 är former som bånd »allmänna söder om Mätaren». - P. Swart (sannolikt västmanlänning, se H. Vendell 1905, s. 3) skriver bonden. 177 Se J. Götlind VF 1, s. 99 och karta 7. 178 Se framförallt Anna Westerberg 1991, s. 122 f. med karta 14. 179 I hela Västmanland utom den västligaste delen, se Westerberg 1991, s. 122. - Om and i äldre uppländska, se B. Hesselman 1908, s. 516. 180 Om A.H.:s ofta förekommande utelämning av diakritiska tecken, se nedan s. 108 f.

107

tal av typen stang är känt i Uppland (dock bara i Roslagen upp t.o.m. Väddö), t.ex. vrang, jälltang (E. Wessen 1954, s. 30, B. Hesselman Sveamålen s. 31) samt i Sörmland (Södertörn; Wessen a.st., Hesselman a.st., T. Ericsson 1914, s. 115). F.ö. gäller, att ang har övergått till ång i de flesta svenska dialekter. Un­dantag utgör vissa norrlandsmål, en del sockenmål på Öland (jfr Hj. Lindroth, Ölands folkmål I, 1926, s. 195 ff.) samt mål i Bohuslän, Värmland, Västergöt­land och Dalarna. Vanlig är typen stang på Gotland och i Halland.

Om A.H.:s skrivningfimerstanga speglar ett uttal, som förekom i hennes miljö, så bestyrker detta den iakttagelsen, att hennes språk i det stora hela var väl förankrat i uppsvenska. Men som lokaliseringskriterium är ju denna detalj inte av så stort värde.

Växling ank"' ånk

A.H. skriver Frånkerike och ånkar 'ankare', båda en gång var, dessutom an­kar o.d. 89:20, 90:3,4,7,8.

A.H.:s ånkar (89:19) är mer dialektalt än vad nutida upplandsmål kan er­bjuda. I arkivet till OSD finns inget material rörande detta ord med å-ljud (däremot slutet a). Övergången ank > ånk är annars typisk för dialekterna när­mast norr om Mälaren (nämligen i Uppland (utom Roslagen), i delar av östra Västmanland, i Gästrikland och Dalarna.181 Se B. Hesselman Sveamålen s. 47; jfr E. Wessen 1954, s. 30.182 Dessutom förekommer ånk i nordvästra Sörmland (T. Ericsson 1914, s. 84). (På Södertörn saknas typen hånk.)

I Östergötland och Västergötland183 är övergången ank > ånk okänd. Se A.T. Ålander Il, 1935, s. 43, J. Götlind 1940---41, s. 102.

Tydligen stod också på denna punkt Agneta Horns talspråk i överensstäm­melse med dialekterna i den miljö där hon hörde hemma.184

Växling i"' e i gammal kort rotstavelse

A.H. skriver som regel -i- i ord av typen biten, t.ex. bidit (6: 1), gifwi (11 :3). Denna vokalism är enl. B. Hesselman (1909-10) typisk för de »svenska»

dialekterna (se nedan s. 111 f.). Till dessa räknas också målen i norra och östra Östergötland.

Däremot är uttal av typen beten, betet, dreven, skreket osv. genomfört i Värmland, Västergötland, sydvästra Östergötland, Småland, Öland och land­skapen söder därom. 185 Se karta 2 nedan s. 112.

181 Övergången är också känd i delar av Medelpad (A. Vestlund 1923--47(48), s. 120 f.; i Torp saknas den), Jämtland, Västerbotten, Lappland samt Värmland (SvLm XXI.1, s. 177, XXI.2, s. 106; jfr XXI.I, s. 148). 182 Se också t.ex. E. Grip i SvLm XVIII.6, s. 72, G.A. Tiselius ib. 5, s. 63, A. Isaacsson 1923, s. 25, 26, 30, 87 (: sankt), 103 f. - Däremot skank i Asker i Närke en!. M. Borgström 1913, s. 30. 183 Från Jonstorp och Farhult i Skåne finns belägg på skånk. 184 Om -ånk(-) i äldre uppländska, se B. Hesselman 1908, s. 516 (vånka 'vanka'), o. s. 524 (sånk 'sjönk'). 185 Liknande i Medelpad och västra Jämtland en!. A. Vestlund 1923--47(48), s. 27 f. Detsamma gäller Finland (OFSF).

108

Agneta Horns skrivsätt överensstämmer alltså på denna punkt väl med utta­let i de centralsvenska målen.

Annorlunda förhåller det sig med ordet vecka, fsv. vika. Här har A.H. stav­ningen weka (13:6), weker (4:3) osv. Hennes uttal har säkert varit vecka, vecker.

Enl. B. Hesselman (1909-10, s. 109) härskar uttal som vicku i Uppland, Gästrikland, Dalarna, Västmanland, Närke,186 Södermanland och delar av Ös­tergötland. I Västergötland och Småland är uttalet vanligen veka. 187

A.H.:'s stavning med e, som väl svarade mot hennes uttal, avviker ju i fallet vecka skarpt mot de uppsvenska målens normala uttal. 188

Att A.H. skriver weka, weker kan möjligen bero på, att bibeln hade e-stav­ning: weke. Men enligt B. Hesselman (1909-10, s. 109) hade skriftspråket »från 1500-talet till långt in på 1800-talet» skrivningar som wicka. 189 Hessel­man hänvisar till Sven Hof, som (i Dialectus Vestrogotica s. 312) skriver, att »svenskarna» säger wikka och wekka190 i motsats till västgötarnas weka. (Den östgötska Lincopensen redovisar skrivningen weeka.)

Möjligen står A.H.:s skrivning weka osv. ifråga om vokalen i överensstäm­melse med ett uttal, som var vanligt i Stockholm i hennes kretsar. Jämför Sven Hofs uttalande (se ovan). Men det är också kanske möjligt, att hennes idoga läsning av uppbyggelse- och böneböcker med rötter i bibeln är förklaringen.

Vokalismen i preteritum pluralis av andra starka verbklassen (verben bjuda och bryta)

A.H. skriver böde 'bjödo' (33:29), bröto (113:2). Justus Lundberg har i sin avhandling Studier över andra starka verbalklas­

sen i nysvenskan, 1921, visat, att det under 1600-talet fanns en tydlig skillnad mellan centralsvenska och götiska författare i användning av bödo, bröte, löpa respektive budo, bruto, lupo osv. Den förra, nyare, typen användes i norr, den senare, äldre, i söder.

I detta fall kan alltså Agneta Horns språkbruk lokaliseras med hjälp av språket hos hennes samtida författarkolleger.

Rotvokalen i preteritum av sätta

A.H. skriver en gång säte 'satte', 16 gånger sate. Den senare formen är inte helt säker; den kan - åtminstone ibland - misstänkas stå för säte. A.H. uteläm-

186 Jfr J. Palmer Undersökningar ... III, s. 14. Men något avvikande ib. s. 15. - I Närke finns dock också veckä o.d. 187 Delvis veek (<veka). 188 Set.ex. Aug. Schagerström (Gräsö, s. 8, 112, 113, 165), G.A. Tiselius (Fastema, s. 43, 46, 62, 100), E. Grip (Skuttunge, s. 43, 90), Aug. Isaacsson (S. Fjärdhundra, s. 17). 189 Stavningar som vicka, vicku förekommer ofta i betydande författares skrifter under 1600-talet. Så hos Johannes Bureus och Axel Oxenstiema. - Ännu hos Esaias Tegner (d.ä.) finner man detta stavningssätt. 190 Skrivningar som wecku redovisas av E. Grip för upplänningen Ericus Schroderus (SvLm XVIIl.4, s. 11).

109

nar ofta diakritiska tecken (se om detta viktiga faktum t.ex. »Beskrivning ... » s. XXXIV).

Det isolerade säte kan möjligen tillmätas ett visst värde som lokaliserings­indicium. Formen sätte har i flera språkvetenskapliga arbeten karakteriserats som typiskt uppsvensk. Set.ex. V. Jansson 1934, s. 93,191 Erik Neuman 1918, s. 36, Samlaren 1927, s. 125 ff., ANF 44, s. 49 f., Johan Palmer Undersök­ningar ... III, s. 5. Se också Uppländska 1993, s. 91, T. Ericsson Grundlinjer s. 170, A. Schagerström Vätö s. 74,192 G.A. Tiselius Fasterna s. 138, G. Bergman Alunda s. 17, A. Isaacsson S. Fjärdhundra, s. 149.

Formens huvudutbredningsområde omfattar Uppland, Sörmland, Västman­land, Gästrikland, Dalarna och flera norrländska landskap. Också Värmland och Dalsland har mestadels formen sätte.

I Närke, Östergötland, Småland och Västergötland dominerar däremot sat­te eller är helt ensamt. Detsamma gäller för Skåne, Halland, Blekinge, Öland och stora delar av svenska Finland.

Denna fördelning är tydligen i det stora hela mycket gammal. Sa:tte domi­nerar över satte i UL, VstmL, SödmL, medan däremot ÖgL, SmåL och VgL uppvisar mesta-former: sat(t)e. Motsvarande gäller medeltida diplom. Sådana från Uppland, Södermanland, Västmanland och Dalarna har vanligen ä-form, de från Närke, Västergötland, Östergötland och Småland däremot mestadels a-form. Formen sätt (med apokope) förekommer i delar av svenska Finland, särskilt i Österbotten (OFSF), men också i Åboland (Eg. Fiol.), t.ex. Kimito, Korpo, Nagu, Pargas. Vendell belägger det också från »Ålands härad», men detta bekräftas inte av materialet i OFSF (dock ett belägg sett från Brändö ca 1880).

Hur fördelningen av säte och sate hos Agneta Horn skall bedömas är ett vanskligt för att inte säga olösligt problem. Men rent statistiskt pekar materia­let avgjort söderut, bort från Uppsverige. De många a-formerna kan emellertid bero på skriftspråkstradition. Bibeln hade sedan Olaus Petri tid satte som nor­malform. Därtill kommer som sagt A.H.:s vana att ofta försumma att nyttja diakritiska tecken. Det är också fullt möjligt att stockholmsspråket (åtm. i ad­liga kretsar) föredrog formen satte, som kan ha haft stöd av språket på Söder­törn, som enligt Upmark 1869, s. 28, genom formen satte193 avvek från det i Uppsverige dominerande sätte.

Växling -or"' -er i pluralis av svaga femininer

A.H. skriver blåser 'blåsor' (30:22), olyker 'olyckor' (3:2), roser 'rosor' (31: 1), weker 'veckor' (4:34, 21:28, 23:5 osv.). Det är alldeles klart, att stavningen har motsvarat A.H.:s uttal.

191 Denna detalj ger Jansson anledning till följande reflexion: »Bu[reanu]s former sate, sat talar alltså starkt för att handskriften ej har uppsvensk proveniens.» Jfr H. Ronge 1957, s. 213. 192 Både satte och sätte. 193 Vid sidan av det väl mindre vanliga sätte.

110

Enligt E. Wessen (Sv. språk.historia I, 1955, § 159) försvagas -or till -er i »götiska och mellansvenska mål». Liknande uppgifter ger Wessen i Våra folk­mål (1954, s. 31): »västuppländska: stickår, gatur, trasur, vickur 'veckor' (mellansv. sticker, gater, raser, veker)».

Uppgifterna är vilseledande. Försvagning o, u > e har också skett i delar av Uppland (t.ex. Tierp, Närtuna, Sparrsätra, St. Näs, Våla, Ragunda, Lagunda). (Alunda. G. Bergmans. 7:flicker). I »Uppländska» 1993 s. 87 påpekas, att ut­talet med -er förekommer »i stora delar av Uppland».194 Ett liknande uttalande gör E. Grip i SvLm XVIII.4, s. 9 (:»så i Bälinge härad»).

Också i Sörmland har utvecklingen -or > er skett i stor utsträckning. Uttal som pig er är alltså vanliga. Men också typen pig ur förekommer. 195

På Tylöskogen i Närke förekommer uttal som gummer enl. J.W. Grill, och från Asker i samma landskap rapporterar M. Borgström (1913, s. 9) uttalet fl1:1g~r.

Från Västmanland uppger L.Fr. Leffler (1873, s. 49) uttalet piger. I mate­rial i OSD:s arkiv från Romfartuna däremot pigor.

Till grund för Wessens uttalanden ligger säkerligen B. Hesselmans uppgift (1905, s. 8): »I hela Uppland (och n. Södermanland) 'ljudlagsenligt' ... stu­gur, kakur o.d., men kjörkår o.d.» (dvs. vokalbalans). - Med Hesselmans utta­lande överensstämmer A. Isaacssons material från SFjh (s. 25, 27, 119, 120): flugur, gatur, skulur gentemotfasknår 'stora gnistor', gummår. Liknande hos Upmark 1869 (s. 20) från Södertörn. - I svenska Finlands dialekter synes ingen försvagning ha skett (OFSF).

Utom i vissa områden i Uppsverige förekommer -er för -or it.ex. Hälsing­land (A. Vestlund 1923, s. 61), Medelpad (M. Bogren 1921, s. 135, A.Vest­lund 1923, s. 61) och på Öland (Bodorff, s. 17); nyare uppteckningar från Öland anger pige o.d. Vidare är -er resp. -e normaluttal i större delen av södra Sverige: 196 Östergötland (A.T. Ålander I, 1932, s. 103), Västergötland [Göt­lind-] Landtmansson 4, s. 19), Småland, Halland, Blekinge. Detsamma gäller Värmland.

Om man finge tro uppteckningar, kunde Agneta Horns pluraler av typen blåser ha överensstämt med det dialektala uttalet i delar av det uppsvenska området, där hon hörde hemma. 197 Å andra sidan är det ju långt ifrån säkert, att de nuvarande förhållandena överensstämmer med dem som rådde under 1600-talet. Bl.a. är det ju värt uppmärksamhet, att man i äldre uppländska

194 Ib. sägs också: »På Gräsö finns exempel på att ... [-ur] bevarats ... och från Harbo i Våla härad r6ttuna ... I västra Uppland (Fjädrundaland) ... -år.» 195 P.A. Pettersson (1979, s. 133): »Sörmländskan befinner sig i skärningen mellan de områden som har bevarat en äldre ändelsevokal och de som försvagat den till iJ.» Författaren hänvisar till E. Wessen 1960 (8 uppi. av Våra folkmål) och T. Ericsson 1914 som sina hemulsmän. 196 Jfr E. Smedberg SoS XVI, s. 226. 197 Enligt E. Wessen 1955, s. 118 var »[skrivningar] med -er ... mycket vanliga i skrifter från 1500- och 1600-talen». Hos Ericus Schroderus finner man former som eifwer, krydder, häckter, muster (E. Grip SvLm XVIII.4, s. 9).

111

bröllopsdikter finner skrivningar som Pigår 1695, Brupigår 1740. Och det är väl tämligen tydligt, att man vid en förutsättningslös dialektgeografisk lo­kalisering av A.H.:s text skulle ha funnit att detta moment snarast pekar bort från Centralsverige.

Di 'de' pronomen

A.H. skriver ofta di. 198 I senare tid har ju di uppfattats som en sydsvensk spe­cialitet i motsats till mellan- och nordsvenskarnas dom (döm och dem). 199 Att dom har blivit så dominerande i de centrala och norra delarna av landet ( och nu är på stark frammarsch också i söder) hänger troligen samman med att sub­jektsformen dom ganska tidigt - åtminstone på 1700-talet - blev vanlig i Stockholm.200

Formen di är emellertid ingalunda okänd i senare tiders uppsvenska dialek­ter. Di uppges som enda form eller växlande med dom (döm) i Fasterna, Hud­dunge, Östervåla, Riala, alltså i Uppland. Ensamt döm redovisas däremot från Skuttunge, Gräsö, Väddö, Tierp m.fl. socknar i samma landskap.201

Di uppges också som förekommande i delar av Sörmland (Södertörn enl. Upmark 1869, s. 17) och i delar av Närke (Tylöskogen enl. J.W. Grill, s. 8, 13). Stockholmaren M. Stenbock skrev di (NysvSt 31, s. 16).

Att Agneta Horn använder formen di är alltså på inget sätt förvånande.

Växling i~ e i svagtoniga ändelser. (Particip och supinum av starka verb, adjektiv på -in, bestämd form av substantiv på -in och -it)

A.H. skriver bitit (58:8), hulpit (16 ggr, t.ex. 89:1), skrifwit (49:5, 98:4), spru­kit (10:16; 18:22), begrafwin (17:16; 21:5), bundin (-it) (52:29; 56:28; 59:31; 61: 17; 77:3), dvs. vokalen i den svagtoniga ändelsen av starka verbs particip och supinum är -i-. Vokalbalans kan inte spåras.202 Detsamma gäller för adjek­tiv av typen galen, A.H. skriver galin (5 ggr, t.ex. 37:14), galit (38:13).

Denna vokalism är typisk för de mål, som Bengt Hesselman (1909-1910) kallar »de svenska». Se också Hesselman 1905, s. 8, 19, 23 ff., 28.203 Mycket allmän är den i Uppland och i Södertörn i Sörmland. Målen i sydvästra Väst-

198 Långt över hundra gånger. Men the, dhe, de sammanlagt över 200 gånger. Ett dom är en oblik form. 199 I de finlandssvenska dialekterna förekommer som subjektsform både ti, di, tei o.d. och tem, döm, dom o.d. (OFSF). 200 Se E. Wessen Sv. spräkhist. I,§ 194, 6. 201 Ett äldre uppländskt belägg ger J.E. Wahlström, 1848, i Uplandsdialekten s. 5. - I »Uppländs­ka» 1993 s. 90 förekommer di från Riala, di~ dom frän Täby, och frän Lagga di (en gång). 202 Vokalbalans i ~ e råder i västra delen av Sörmland och ett stycke in i Närke en!. J. Palmer 1924, s. 424. 203 Se också T. Ericsson Grundlinjer s. 92, 171, Gustaf Bergman 1893 för Alunda i Uppland, »Uppländska» s. 72 och för Södertörn Upmark 1869, s. 10. - I Asker i Närke förekommer både kummi 'kommit', glömmi 'glömt' och bjuen 'bjuden' (Borgström 1913, s. 47, 11, 14). - I Värm­land är -e- regel, t.ex. trogen, söpen, bedrövle, naken, om/agen. Se G. Kallstenius 1902, s. 165.

112

□ stamvok. 204 i: biten, biti(t) ■ stamvok. e: beten, betet etc. • stamvok. e utom framför äldre p och t

Karta 2. Bitin resp. beten. Efter Natan Lindqvist, Sydväst-Sverige i språkgeografisk belysning (1947).

204 Stamvokal betyder här 'rotvokal'.

113

manland avviker från mönstret i Uppsverige f.ö., och där dominerar -en, -et (se särsk. Hesselman 1905, s. 53 noten).

Vokalen -i- i svagtoniga ändelser av det slag vi nu behandlar finns emeller­tid också i andra dialekter i det svenska språkområdet. Den förekommer i de­lar av Medelpad (åtminstone Haverö enl. A.Vestlund 1927, s. 40, i Lillhärdal och Överhogdal i Härjedalen (Vestlund ib.) samt i Över- och Nederkalix (enl. Sven Söderström 1972, s. 25), vidare i delar av det finlandssvenska dialektom­rådet, nämligen i Nyland (A.O. Freudenthal 1870, s. 27, 45) och i Österbotten (t.ex. dovin 'trött, olustig', OFSF); både biti och bite (-ä) förekommer i Fin­land.

Före fallet -n förekommer -i-, typen bunni 'bunden', gali 'galen' i ett öst­götskt område enligt A.T. Ålander II, 1935, s. 98. - Typen bruti, vridi före­kommer i mindre delar av östra Småland (G. Areskog 1936, s. 27).

Frånsett dessa undantag har i de götiska dialekterna gammalt svagtonigt -i­övergått, »försvagats», till e-ljud (beten 'biten', skuten 'skjuten', osv.)

Agneta Horns språk på denna punkt överensstämmer alltså väl med dialek­tala förhållanden i Centralsverige.

Typen skadelig, adj.

A.H. skriver regelbundet gräselig, kristelig, nådelig, omöjelig, skadelig, ynke­lig osv., alltså med ett -e- före ändelsen -lig. Denna stavning var sannolikt m.l.m. uttalsenlig.

I de svenska dialekterna förekommer enligt det material, som har stått mig till buds, följande uttal av adjektiven skadlig, skadelig och ynk(e)lig.

1. Med ordslutet -elig, -eleg o.d.

Blekinge:

Bohuslän:

Halland:

Dalsland:

Skåne:

Småland:

Östergötland:

Västergötland:

Bräkne hd: skadele, n.; ynkele.

Sörbygden: skadele; ynkele.

Himle, Viske: skadeleg, skade/i. S. Halland E. Wigforss s. 183,399,478, ynkeli o.d ..

skade le (-a-) i tre hder; ynkele, änkelit, n.

(åtm. tre socknar): skade/i o.d.

Kinnevalds o. Västbo hder: skade/i o.d. ynkele, önkeli o.d. I Småland är både typen ynkeli o.d. och ynkli o.d. väl före­trädd.

(tre h:der): skadeli,205 önkeli, n. Kisa.

Gudhem: skade/in, Vartofta: skadelir, Holsljunga, Fritzla: ynkelier2°6 o.d.; vanligt men inte dominerande. Korsberga.

205 I Östergötland torde adjektiv på -elig numera vara tämligen sällsynta. Jfr Arne Bengtsson 1947, s. 225 med not 9: »Detta [dvs. -elig] anses som tecken på götisk dialekt.» Han hänvisar till B. Hesselman 1905, s. 44, o. E. Wessen 1954, s. 25. 206 Sven Hof, 1772, redovisar ynkelier som västgötska, men »vulgo ynkli» (!).

114

Värmland:

Dalarna:

Gästrikland:

Medelpad:

Härjedalen:

Jämtland:

Boda, Köla: önkele. Anonym uppg.: änkele.

Dala-Bergslagen: yntjelen, Hedemora yntjeli. Äldre be­lägg: yntjelin By 1877. »Dalarna» före 1766: enkeleij. Htilphers 1700-talets mitt: ynkeli väl 'mycket väl'.

yntjelen Ovansjö.

yntjelit o.d. Haverö, Tuna.

skadelejen Lillhärdal, entjeli Sveg, Linsäll.

Mörsil-Mattmar, Kyrkås, Lit, Marieby: öntjelen, yntjelen o.d.

Ångermanland: Arnäs, Sidensjö, Anundsjö, Bjurholm, Edsele, Gudmund­rå, Högsjö, Trehörningsjö, Vibyggerå, Boteå, Multrå, Nordmaling: öntjelin o.d.

Västerbotten: 5 socknar: skadale, skade/i, entjeli o.d.

Norrbotten: 5 socknar: skådeli, skara/i m.m.

Lappland: Malå: skada/i. Vilhelmina, Dorotea, Lycksele, Sorsele, Ar­vidsjaur: öyntjele, äintjele o.d.

Typen skadelig (-alig) finns alltså i de flesta svenska dialekter från Norrbotten och Lappland i norr till Skåne, Blekinge, Halland i söder.

2. Men i ett mellansvenskt område, som omfattar Gästrikland, Dalarna, Upp­land, Västmanland, Närke och Sörmland, saknas skadelig o.d.207 Här förekom­mer istället skadlin, skalin o.d.

Varianterna ynkelig och ynklig fördelar sig på liknande men inte helt identiskt sätt.208 Den väsentligaste skillnaden är att typen ynkelig, äntjele, öntjeli o.d. är belagd från Gästrikland (Ovansjö), Dalarna (särsk. Dala-Bergslagen, t.ex. He­demora och By) och Västmanland (Norrbo; annars bara former utan -e-).

Från Uppland, Sörmland och Närke är bara belägg utan -e-, alltså ynklig o.d., kända.209

Vi kan alltså konstatera, att Agneta Horns språk på denna punkt avviker markant från bruket i senare tiders dialekter i det område, där hon växte upp. Men tydligen var typen bruklig bland uppsvenskar2 10 i äldre tid. Den användes t.ex. av stockholmaren Magnus Stenbock (se NysvSt 21, s. 154) och av upp­länningen Joh. Bureus (t.ex. läspeligha, merkeliga, se Hj. Lindroth 1911-12, s. 99, 122).

207 Detsamma gäller Värmland, Öland, Ångermanland. - Från svenska Finland känner jag bara anskrämelig o.d. från Nyland och från Vörå i Österbotten. 208 Johan Ihre, 1766, belägger omöjelig från Finspånga läns härad i Östergötland och Abraham Hillphers, 1762, detsamma från Lima i Dalarna. 209 Detsamma gäller Gotland och Öland. 210 Västmanlänningen (?) Peder Swart skriver (på 1500-talet) fulleliga, granneliga, gruffweligh, grundeliga osv.

115

Villkorlig apokope

I Agneta Horns »Beskrivning ... » finner man många ordsammanställningar som de följande: at gråt och beklaga (67:15); half armen (13:12); at thenfatig har någet (40:12); om ick gud ... har (68:26); mig tykt thet war (52:27).

I A.H.:s språk har alltså villkorlig apokope förekommit, dvs. svagtonig slutljudande vokal har fallit före annan vokal, före h i nästa ord samt mellan samma eller homorgana konsonanter. Det rör sig alltså om elision i inskränkt mening samt haplologisk och hornorgan apokope.211

Den villkorliga apokopen är utbredd över ett ganska stort område. Enligt Bengt Hesselman (Huvudlinjers. 38 ff.) hör dit: Uppland, nö. Sörmland, Väst­manland, Dala-Bergslagen, Övre Dalarna (Älvdalen), Gästrikland och Häl­singland. En utlöpare täcker enligt Hesselman också Gotland, Öland, Småland och danska öar, en rest »av ett stort en gång sammanhängande centralsvenskt område» (s. 42). Götamålen saknar i princip villkorlig apokope.

Hesselman framhåller, att i det uppsvenska område som han redogör för »avtar apokopen ju länge söderut man kommer. Äldre svenska texter, både på riksspråk och dialekt, icke minst 1600-talets poesi (Stiernhielm, Columbus m.fl.) visa emellertid ... att förekomsten av apokope inom området förr varit större än nu ... » (s. 42).

Detta må vara riktigt, men vad uppländskan beträffar är den villkorliga apokopen fortfarande i fullt bruk. Se härom t.ex. »Uppländska» 1993, s. 74.

Uppsvenskan Agneta Horns språk på denna punkt avviker alltså inte från det uppsvenska mönstret.

Bindevokal i sammansättningar

A.H. skriver regelbundet bonekirma (50:8), bränesiukan (27:24), juledagar (30:6),panekaka (35:4), ränemaska (24:13, 15), åskedunder (25:5) osv.

Detta skrivsätt överensstämmer med uttalet i nutida dialekter i huvuddelen av Närke,212 i västligaste Sörmland213 och i nordvästra Östergötland,214 delar av Västergötland215 samt del av Värmland och nordöstligaste Småland.216 I dessa dialekter är bindevokalen -e- eller -ä-.

Det går i nutiden en skarp skiljelinje i Sverige mellan dialekter, som beva­rar gammal bindevokal i sammansättningar och där den är synkoperad, an­tingen överlag eller bara efter lång stavelse.217

211 Ovillkorlig apokope innebär, att oskyddade, svagtoniga vokaler faller i alla ställningar efter vissa regler. I norra Norrland faller dylika vokaler efter lång stavelse (vars vokal kan cirkum­flekteras, t.ex. västerbottn. söök 'söka'). 212 Set.ex. B. Hesselman 1905 s. 43 f., I.W. Grill Tylöskogen, s. 7, M. Borgström Asker, s. 33, 35. 213 Set.ex. J. Palmer Undersökningar ... III, s. 66, T. Ericsson Grundlinjer, s. 43 f. 214 Samt i V. Ryd i Ydre. 215 Åtm. Kåkind, Laske, Skåning, Kind och Redväg. 216 Typen rännemaska är massivt företrädd i Småland (men inte undantagslöst). 217 Se särsk. karta 3, hämtad hos Natan Lindqvist. - I de finlandssvenska dialekterna faller med stor konsekvens vokalen i kompositionsfog (t.ex. i bondgubbe), men det finns några exempel av typen bondasläkt, bondistånd (OFSF).

116

r'"\ ~ .

-;·.\-~-J") . I \~--1\ { \

~-- <"'}'..!, ~,; ~. ,_,. ·',,, <>_\:., ....

-·i; : .. -~

·o•

-~

'Klal i lom?o.dionsfo,!l c /w//a// av v-dal • vofal -a-.. vdal-e- -a- -a-• tf-orlfal! av- ~oial ila0n_f­

.slavi,ja ord (men r./ i iorl­

.rlav-lJ a)

Karta 3. Efter Natan Lindqvist, Sydväst-Sverige i språkgeografisk belysning (1947).

Agneta Horns språk på denna punkt avviker markant från språkbruket i hu­vuddelen av Uppsverige, dit ju A.H.:s uppväxtmiljö hörde.

Men det finns viss anledning att anta, att förhållandena på 1600-talet tedde sig annnorlunda. Möjligen var bindevokalen i typen rännemaska i fullt bruk i (åtminstone delar av) Uppsverige på Agneta Horns tid. Den förekommer hos upplänningen Johannes Bureus, f. 1568 (: t.ex. kyrkeedör) och hos stockhol-

117

maren Magnus Stenbock, t.ex. bonne gålen (se NysvSt 21, s. 150). Mera un­dantagsvis förekommer typen med bindevokal också hos Samuel Columbus, t.ex. ryggeraden, wågespel. Men i de uppländska bröllopsdikterna från 1600-talet skall man söka länge innan man finner exempel.

Namen 'namn'

A.H. skriver onda namen 42:11. Men också i Jesu namn 88:25, tit he[liga] nam 89:11.

Motsvarigheter till A.H.:s namen är kända från följande svenska dialekter.

Östergötland: Järrestad, Skedevi, Åtvidaberg, i jösse nammen. V. Toll­stad och Lysing företrädesvis i kraftuttryck (A.T. Ålander II, 1935, s. 40).

Uppland:218 Rådmansö, Östervåla, Norrby, Simtuna.

Västmanland: nammen L.Fr. Läffler 1873 s. 46. J.A. Lundell i SvLm I.2 s. 148.219 Norberg enl. SvLm III.2 s. 218.

Gästrikland: E. Lindkvist 1942, s. 33, 37 (»ofta nammen»).

Dalarna: Älvdalen, Våmhus, Mora enl. C. Säve, Ore, Orsa (bl.a. J. Boethius 1918, s. 20), Leksand, Bjursås, Floda, Nås. Dal­målsordboken. Bergslagen, P. Envall 1930-47, s. 141: namm(ä)n.

N. Västerbotten: Täml. allmänt. Se J.V. Lindgren Ordb. Burträsk och Seth Larsson 1927, s. 92.

Lappland: Arjeplog.

Norrbotten: Piteå i guss nammen.

Från Södermanland härrör belägg av typen namn (T. Ericsson 1914, s. 131), liksom från Pörtom i svenska Finland (OFSF).

Agneta Horns form namen har alltså paralleller framförallt i Centralsverige och Övre Norrland.

Baren 'barn'

A.H.:s normalform är barn (över 50 belägg). Det från vår synpunkt intressanta baren använde hon en gång (103:26) eller möjligen två (64:25).220 Tydligen hade A.H. klart för sig, att skriftspråksnormen fordrade stavningen barn ( ett centralt ord, inte minst för mödrar). Men hennes ohämmade uttal var sannolikt baren eller ban;; med stavelsebildande n.

218 I Fastema är uttalet namn, men enligt G.A. Tiselius finns där också uttalenfammen 'famn' och sömmen 'sömn'. 219 Möjligen »n med vokalfunktion». 220 Härtill barsäng (3 belägg).

118

Uttalet baren, barrJ är belagt från Gästrikland (N. Beckman 1917, s.12 f.; jfr kvaren i Hedesunda221 och nordöstra Uppland (Österlövsta222 och Hållnäs; B. Hesselman 1905 s. 23: bar'n) samt »nordliga Sörmland» (E. Smedberg i SoS 16, 1916 s. 16). Likaså finns det i svenska Finland (barrJ: ett dussintal socknar i Nyland. - Enligt Hesselman a.st. och SoS 7, s. 234 f. är dylika for­mer en förutsättning för den nu långt mer utbredda typen bar 'barn', gar 'gam' och björ 'björn'. Sådana uttalsformer förekommer i södra Dalarna, Gästrikland och Hälsingland.

Belägg av typen baren i skrifter från äldre tid223 bekräftar intrycket, att ut­vecklingen barn > baren har varit i hög grad centralsvensk och finländsk, ka­rakteristisk för Uppsverige. Uttalstypen var som antytts inte inskränkt till or­det barn. Jämför följande äldre belägg: vären 'värn' 1507, aremborst224 1488. Se E. Liden i ANF 41, 1925, s. 318 f., och i NoB 1926. Om biören se not 223.

Att det förhöll sig så också i äldre tid, därpå är stockholmaren Israel Holm­ströms språkbruk ett indicium. Som Bengt Hesselman har påvisat (SoS 7, 1907, s. 234), behandlade Holmström »i regel ... ord av typen barn som två­staviga i versen och även ofta skriver dem med ett inskjutet e : baren».

Hesselman exemplifierar med ord som Kunga-baren, sina baren kiäre, wärenlöös. 225

Vaggen'vagn'

Agneta Horn hade - åtminstone alternativt - uttalet vaggen (12:4; men wagn 12:2).

Dylikt uttal är mycket sällsynt i nutida (eller sentida) svenska dialekter. Enl. Bengt Hesselman (1905, s. 23) har i Sorunda i Sörmland antecknats

uttalet vaggen 'vagn'. - I Sörmland är annars uttal som vagn förhärskande (T. Ericsson 1914, s. 131).

221 Jfr barena Hamrånge, barunu Hille, barönö Alfta, Ockelbo; allt med bet. 'barnen'. 222 Östervåla bard' n, »Min morfar ... uttalade ordet så, att n blev stavelsebildande, därför apostro­fen» (omkr. mitten av 1960-talet). 223 Set.ex. om biören 'björn' E. Smedberg i SoS 16, 1916, s. 242 f. också med uppgifter hos B. Hesselman om belägg från Eric Aurivillius, Israel Holmström, Karl XI och Lars Lucidor (alla centraluppsvenskar; om Lucidors språk se dock Fr. Sandwall 1913, s. 49 f.). Smedberg anför ock­så belägget grymbiören-daler från J. Rudhelius. Se också Axel Kock Svensk ljudhistoria 4, 2, s. 422 f. (§ 1986), vidare A. Noreen Vårt Språk 4, s. 12 f. samt B. Hesselman 1902, s. 64, 70 och SoS 4, 1904, s. 112 med not 2, 1911, s. 108. - SAOB anför belägg på baren från Stockholm 1668, från L. Lucidor och från finländaren A.E. Ramse (Ramsay). - Enligt N. Beckman 1917, s. 62 f., förekommer baren i »Arboga lagbok, tro!. skriven i 'Dalälvskroken'». Förloppet vid sonantise­ringen diskuteras av E. Törnqvist Il, 1953, s. 134, 135 med not 4 (men typen baren saknas i Östergötland! Betr. frånvaron av typen baren i götamål jfr A.T. Ålander I, 1932, s. 260, 266, Il, 1935, s. 67 not 4, J. Götlind VF 1, s. 103). 224 Som Lena Moberg 1989, s. 93, har understrukit, fanns (och finns f.ö. ännu) varianten arem­borst på lågtyskt område. 225 I samband med behandling av åldern av supradentaler (SoS 4, 1904, s. 112) konstaterar Hes­selman, att »uttalet ... barJJ ... ännu förekommer i nordöstra Uppland».

119

Hårt -g- i vagn meddelas från skilda delar av svenska Finland, t.ex. från Nyland av A.O. Freudenthal (1870, s. 61): vaggn, o. från Gamla Karleby av K.J. Hagfors 1891 (: vag,;;226). Detta är givetvis en arkaism från tidig medeltid, då landet koloniserades från (centrala) Sverige. - På liknande sätt bör man väl bedöma det vaggn, som utmärker Överkalixmålet och målet i Nederluleå (enl. Carin Pihl 1924, s. 28, 68, 139). Men den olikheten i förhållande till ny­ländskan föreligger ju däri, att norrbottensmålens grannmål i söder, västerbott­niskan, naturligtvis ursprungligen också utmärktes av uttalet vagn med hårt -g-. Så förhöll det sig säkert på 1300-talet, då Norrbotten fick sin svenska be­folkning.227

I sentida dialekter i hela det svenska språkområdet i övrigt finner man uttal som vann, van o.d.

Vi kan konstatera, att det enda fullt säkra belägget på ett uttal liknande det som Agneta Horn tydligen hade - åtminstone alternativt - finns i en del av det uppsvenska området.

Kirstin 'Kerstin'

Kvinnonamnet Kerstin skriver A.H. regelbundet Kirstin. Detta står - enligt det material som har stått tillbuds - i överensstämmelse med förhållandena i Små­land, Dalsland, delar av Dalarna, Jämtland och Västerbotten. I Uppland, Sörmland och delar av Dalarna samt i Östergötland uttalas namnet enbart eller vanligen med ä-, e-vokal. Detta harmonierar med Bengt Hesselmans regel (1909-10, s. 199), att i (och y) före r och kakuminalt l som följs av konsonant annan än i (j) övergår till e (resp. ö) i »svenska» mål.

Dialektmaterialet är begränsat och tillåter inte långtgående slutsatser. Men det förefaller ändå kunna vara motiverat att mena, att namnet Kerstin i Agneta Horns språkmiljö uttalades på ett sätt som avvek från det dialektala uttalet i (viktiga delar av) Uppsverige.

B. Konsonantismen

Bortfall av -t i best. form neutrum singularis, typen huse 'huset'

Agneta Horn skriver ofta men inte som regel barne (15: 15), lande (25:23), lifve (11:19), rike 'riket' (8:16, 13:27), skepe 'skeppet' (17:6), säte 'sätet' (96: 17), wäre 'vädret' (10:27). A.H. var förvisso inte okunnig om skriftspråkets fordringar på denna punkt, men hennes talspråk slog, som vi sett strax ovan, ofta igenom.

Bortfallet av -t i typen huset> huse visar otvetydigt, att Agneta Horns tal-

226 Möjl. återger detta ett uttal identiskt med Agneta Horns. 227 Om dessa förhållanden, se senast G. Holm 1997, särskilts. 144, 158.

120

'O

/( V~ ... .. huse

□ BOR"JFAU. AV -t l

BEST, SINO. HUSET

BOR"JFAU. AV -t

I SUP. SKURIT

Karta 4. Bortfall av -t efter trycksvag vokal. Typord: huset, skurit. (Efter Boström & Söderström karta 13. ULMA 34339.)

språk hörde hemma norr om en linje i stort sett mellan Sörmland och Öster­götland längst i öster, genom sydligaste Värmland och vidare genom Dals­land. Se senast »Uppländska» 1993, s. 73 och framförallt karta 4 (här ovan).228

Norr om linjen ifråga ligger alltså de trakter, som innefattade Agneta Horns uppväxtmiljö.229

228 Se också E. Wessen Våra folkmål 1954, s. 31 (mom. i) med karta 3, s. 25, G. Bergman i Fest­skrift till H. Pipping 1924, s. 12 ff., Erik Neuman i Samlaren 1927, s. 155, A.O. Freudenthal 1889, s. 56, G. Areskog 1936, s. 46 ff., N. Tiberg Estl.-sv. språkdrag, s. 59, J. Götlind 3, 1947, s. 51. 229 Om det konsekventa bortfallet i Finland, se 0. Ahlbäck 1946, s. 20.

121

Bortfall av -d

Äldre slutljudande postvokaliskt -d var tydligen regelbundet bortfallet i A.H.:s talspråk, Därom vittnar en mängd skrivningar:

förhungra 'förhungrad' (11: 16); försäkra 'försäkrad' (9:8); gertru 'Gert­rud' (38:3); ingri,jngri, ingre 'Ingrid' (9:2, 9:11, 16:15); måna 'månad' (4:21, 23: 12). Se f.ö. Beskrivning ... s. XII. Detsamma gäller för -d efter starktonig vokal: beske 'besked' (98:3); bio 'blod' (78: 19); brö 'bröd' (70:6, 100:25).

Också intervokaliskt -d- var bortfallet i ord som brör 'bröder', vär 'väder', dvs. före -er; jfr månar 'månader' 27:27.

Sannolikt är skrivningar som de följande också vittnesbörd om d-bortfall, liksom om t-bortfall: hugnat 'hugnad' (14:6); omvårdnat 'omvårdnad' (11: 13). - »Eftersom jag säger kalla men det heter kallat, så ska jag väl skriva om­vårdnat, då jag säger omvårdna.» Dylika omvända skrivningar är vanliga i A.H. :s text, t.ex. läyonhufut 'Lejonhuvud' ( 11 :28); vtmatat 'utmattad' ( 11: 16).

Bortfall av (svagtonigt) slutljudande -d efter vokal är allmänt i svenska dia­lekter. De i detta sammanhang intressantaste undantagen är följande: Slutlju­dande -d är bevarat efter starktonig vokal i:

Uppland: »I största utsträckningen finnes det [dvs. -d] i östra Upp­land (Roslagen). Här kvarstår det kanske alltid i de angifna ställningarne, både i slutljud och mellan vokaler, har dock möjligen fallit i slutljud efter lång vokal ... I västra Upp­land är förlust af d vanligare, men också här kvarstår det of­ta» (B. Hesselman 1905, s. 39).230

Dalarna:

Västmanland:

Sörmland:

Östergötland:

Skåne:

Blekinge:

Småland:

Norrbotten:

Delar av landskapet (åtm. i öster).

Samma förhållanden som i v. Uppland (Hesselman a.st.).

I de östra delarna samma förhållanden som i västra Upp­land (B. Hesselman a.st.). Om bevarat-di Södertörn se G. Upmark 1869, s. 12. Jfr också T. Ericsson 1914, s. 114.

Allmänt bortfall utom på ön Harstena längst i öster. Så enl. A.T. Ålander II, 1935, s. 62 f. -d kvar i »östra delen» enl. J. Palmer Undersökningar ... III, s. 67.

månad o.d. S. och N. Åsbo (G. Billing 1890, s. 162). Broby (SvLm 2,9, s. 57). Genarp (SvLm II.9, s. 85). I Skytts hd: måned (I. Ingers 1939, s. 297).

månad (J. Swenning Listers. 485).

månad Härlanda, Mistelås, Stenbrohult, Virestad, V. Tors­ås, Kalvsvik, Tingsås.

Piteå. Slutljudande -d (efter starktonig vokal) är regelbun-

230 Jfr Lindroth Bureus, s. 218 f. och s. 239.

122

det bevarat, t.ex. lad, stad, vad. (I Överkalix har slutlju­dande äldre -ö övergått till -r, t.ex. blor 'blod.)

Svenska Finland: Nyland. Slutljudande -där bevarat åtm. i vissa ord, t.ex. bad, sbst., ved o. bod 'bud'. Se Freudenthal 1870, s. 49; OFSF. Ett ord som besked har bortfall i Korsholm (alt.), Malax och Vittisbofjärd (Öb; OFSF).

Svenska Estland: Slutljudande -d hade inte fallit i målen i Rågö, Wichter­pal och Nargö. N. Tiberg Estlands-svenska språkdrag, s. 60.

I Agneta Horns talspråk behandlades tydligen -d på samma sätt som i flertalet nutida svenska dialekter. Alltså avvek hennes språkbruk mer eller mindre från vad som i senare tid har gällt i centrala Uppsverige. Detta är ett av de mest an­märkningsvärda fallen av olikhet mellan Agneta Horns fonologi och senare uppsvenska dialektala ljudförhållanden. Att typen bo 'bod', hugna tillhörde stockholmsspråket på 1600-talet bekräftas av att stockholmaren Magnus Sten­bock skriver omvårdna,förlora 'förlorad' (se NysvSt. 21, s. 159).

Bortfall i preteritumändelsen (-ade > -a)231

I strid med den under hennes tid i skriftspråket rådande fordran på utsättande av preteritumändelsen -ade, förekommer hos A.H. ofta former som achta 'ak­tade', beklaga 'beklagade', snöga 'snöade'. Dylika former är ungefär lika frekventa som den skriftkorrekta typen lemnade, swarade.

Första svaga verbkonjugationens -ade började i vissa trakter redan i fsv. tid232 förvandlas till -a. I senare tiders svenska dialekter är situationen följan­de:

Ändelsen är - med obetydliga undantag233 - -a i hela mellersta och norra Sverige234 ned till en linje, som avskiljer sydvästra Östergötland, det mesta av Småland, nordöstra Skåne, Blekinge, södra Halland. Där har alltså arkaismen typen kastade sin huvudsakliga utbredning.235 Stark position i Östergötland har formen kallä, kalle. Övrig variation i de svenska dialekterna kan förbigås här.

Denna detalj har ju inte stort lokaliseringsvärde. Att A.H.:s språk inte hör­de hemma i sydligaste Sverige har ju redan blivit klarlagt.

broren 'brodern'

A.H. skriver broren 'brodern' (75:12). Formen tillhör ovanligheterna i de svenska dialekterna.

231 Fallet upptas under rubriken »Konsonantismen», trots att ju också ändelsevokalen är berörd. D-bortfallet torde vara det primära. 232 Set.ex. O. Östergren i SoS 1900, s. 96 f. 233 I delar av Dalarna förekommer former som kasteöe (Älvdalen), kasteö och kastät. 234 Liksom i finlandssvenska dialekter, se L. Hulden 1957, s. 21. 235 Se också E. Wessen Våra folkmål 1954, s. 31 not 1.

123

Broren är belagt som alternativform i Östergötland (E. Törnqvist I, 1953, karta 45), Västergötland (t.ex. S. Hof 1772 s. 53), Småland (mycket vanligt), Gotland, Halland, Blekinge, Bohuslän, Skåne (mycket vanligt) samt i Lapp­land (Arjeplog: brorlJ). Formen förekommer också (bland många andra) i Sv. Finland.

F.ö. företer dialekternas motsvarigheter till riksskriftsvenskans brodern en rik formflora: broern, brorn, broderen, brodren m.fl.

I uppsvenska mål förekommer enligt samlingarna till OSD följande former:

Uppland: broorn (Tierp, Ö.-Våla), bro(d)ern (Häverö, Kårsta, När­tuna, Vårfrukyrka, Vätö, Gräsö, Börstil, Alunda), brorn Norrby, brodren Teda.

Södermanland: bro(d)ern Björkvik, Enhörna, Runtuna, Selö, Aspö, Arkö, Bjurhult, Toresund, Vansö, Västermo, Floda, Näshulta, brorn T. Ericsson 1914, s. 48, 116.

Närke: brodern och brorn Hammar.

Motsvarighet till Agneta Horns broren är av detta material att döma inte an­träffad i uppsvenska dialekter. Vi kan bara konstatera, att A.H.:s språkbruk på denna punkt förefaller att ha anknytning till Götaland. Men kanske är det ett (skriv)fel?

Assimilation ld > ll

A.H. skriver elen 'elden' (47:11; 37:18 m.fl.), herewäle 'herravälde' (80:3), wål 'våld' (12:5) osv. Tydligen återspeglar skrivningarna hennes uttal. Långt l < ld är regel i de flesta svenska dialekter. Undantag utgör övre dalmål, härje­dalsmål (ofta alternativt), gotländska (Gustavson I § 50, Il § 35; Klintberg t.ex. Is. 143) och finlandssvenska (OFSF Is. 569).

Sporadiskt har ld bevarats på sina håll. Så åtminstone i Uppland (B. Hessel­man 1902, s. 47, och 1905 s. 54236) och Södermanland (Svärta: elder 'eld'). Från Frösve i Vadsbo hd i Västergötland föreligger en uppgift om uttalet eld. Från Hamrånge o. Torsåker i Gästrikland har uppgivits formen våld.

Upplänningen Johannes Bureus (f. 1568) hade uttalet med ll < ld, t.ex. åller 'ålder' (Hj. Lindroth 1911-12, s. 178).

Tydligen hade assimilationen ld > ll nått stora områden i Centralsverige på 1600-talet. Sannolikt dominerade då uttal som el! 'eld', våll 'våld' i Stock­holm.

Att Agneta Horn skriver elen, wål osv. är alltså inte förvånande.

236 Enligt vad Hesselman uppger här, skulle bevarat ld i uppsvenska mål vara »mera spritt». Härmed avser han tro!. att det inte var så vanligt.

124

Assimilation nd > nn

Agneta Horn skriver bina 'binda', 'sticka' (24:1) men också binda mig wedh den (51:25). Därtill använder hon genomgående stavningen bundin (55:25; 56:28; 59:31; 61:17 m.fl.). Om hand se ovan s. 106. Det förefaller troligt, att hennes uttal har inrymt både typen handan, bundin och typen hann(an), binna.

Enl. A. Isaacsson 1923, s. 74 kvarstår i Södra Fjärdhundraland nd i neutrala och feminina substantiv (dit ju hand hör). B. Hesselman uppger (1905 s. 9), att nd kvarstår i hela Uppland och i de sörmländska Mälarområdena, i Södertörn och delvis i den inre sörmländskan. A.a. s. 54 resumerar Hesselman, att nd är bevarat på det uppsvenska området. (Om nd i Uppland på Johannes Burei tid se Hj. Lindroth 1911-12, s. 179).237 Hesselmans sammanfattning stämmer inte längre med förhållandena i Uppland. Typen hann är i senare tid belagd från flera uppländska socknar, bl.a. Björklinge, Haverö, Knivsta, Singö, Skuttunge, Tierp. - Sven Hof meddelade (1772, s. 52), att uttalet handann var karakteris­tiskt för Stockholms-språket.

Södermanland: Särsk. norra o. östra (Södertörn handi, sg. best.; Björnlun­da, Dunker, Torö, Toresund, Frustuna, Enhörna, Selö). Se också T. Ericsson 1914, s. 116, o. B. Hesselman strax ovan.

Västmanland: Belägg på handfinns från landskapet, men hann är det van-liga.

Närke: Åtminstone Askersund(: handa).

Dalarna: Älvdalen, Orsa, Rättvik m.fl. (and). Bergslagen.

Härjedalen: Bevarat nd är vanligt. Så i Vemdalen, Tännäs, Sveg, Stor­sjö, Ljungdalen, Linsäll, Lillhärdal; Hede (delvis växlande med nn).

Norrbotten: Allmänt. Överkalix (hamd o. heend (öppet e), Nederkalix­Töre, Luleå, Nederluleå, Norrfjärden, Piteå.

Öland: Hand förekommer, men vanligare är hånn (o.d.) enl. Hj. Lindroth 1926, s. 293. Också enl. J.V. Bodorff, s. 9: hånn.

Gotland: Handi 'handen' vanligt.

S v. Finland Nyland: Freudenthal 1870, s. 67 (: hand). Substantivet bin­da uttalas i många finlandssvenska dialekter binda, men binna i Ingå, Kronoby och Nedervetil.Verbet binda uttalas däremot alltid bind(a) (OFSF).

I övrigt kännetecknar assimilerat nn de svenska dialekterna, från Jämtland till Blekinge.238 (Liksom f.ö. hånn kan förekomma växlande med hann också i de ovan anförda områdena.) I södra Sverige har nd mångenstädes givit ng, dvs. g.

237 B. Hesselman uppger (1908, s. 513 ff.), att uttalet hånna var uppländska på 1600-talet. lb. s. 515 ger B.H. belägg på band frän E. Schroderus 1637 (upplänning). 238 J.A. Lundell redovisar ett östgötskt hand (SvLm I: 1, 1879, s. 112). Frän V. Tollstad i Östergöt-

125

Om bedömningen ovan av A.H.:s handan är riktig, finner vi här ett nytt vittnesbörd om överensstämmelse mellan A.H.:s språkbruk och uppsvenska dialekter. Men samtidigt tyder ju typen binna på att det ingalunda var så helt med observansen.

Detta moment är så mångtydigt, att det knappast har värde vid en dialekt­geografisk lokalisering.

Typen bryggja

A.H. skriver brygia 'brygga', verb (33: 17), ligia 'ligga' (113:2), sitia 'sitta' (bl.a. 12:1), sätja 'sätta' (5 ggr). I hennes språk var alltså de fornsvenska ja-verbens konsonantism på denna punkt åtminstone till en del bevarad.239

På 1600-talet rådde f.ö. i huvudsak samma förhållanden i det allmänna skriftspråket240 (dock med ganska många undantag hos författare av icke upp­svensk proveniens).

En skillnad kan emellertid ha varit, att stavningen i Agneta Horns fall mot­svarade hennes uttal, medan det sannolikt i många andra författares skrifter berodde på tradition. Under 1700-talet utmönstrades typen bryggja i skrift­språket. Säkert berodde detta på inflytande från författare från »medel­svenskt» och götiskt område. 0. v. Dalin avlägsnade -j- (eller -i-) i andra upp­lagan av Argus.

I de svenska dialekterna råder följande förhållanden. Typen bryggja är uppsvensk241 (Hesselman 1905, s. 6, 20): I Uppland finns

den i »ett bredt bälte från Grisslehamn-Runmarö i öster åtminstone till Enkö­pingstrakten i väster» (s. 6). Enl. OSD har ordet brygga växlande former i se­nare tiders Uppland: bryggja finns på Vätö och i Fasterna, bryddja alternativt i Häverö och Rasbokil, bryjja i Skuttunge; f.ö. redovisas brygga.

I de finlandssvenska dialekterna är typen bryddjo, bryddzo nästan ensamrå­dande. I götamålen är typen brygga förhärskande. Enl. A.T. Ålander I, 1932, s. 115 (efter Nyren), fanns dock typen bryddje i Östergötlands skärgård vid 1800-talets början. För Smålands del kan hänvisas till G. Areskog 1936, s. 125, och för Västergötlands del till J. Götlind 2, 1944, s. 21.

Allmänt uppsvensk är emellertid typen bryggja ingalunda - åtminstone inte i senare tid. Enl. OSD används brygga i Sörmland. I Dalarna förekommer bryddja särskilt is. delen med Bergslagen. Bryggja är däremot formen i Älv-

land är belagt uttrycket ha nöet om handa. Om assimilation nd > nn i Östergötland, se f.ö. A.T. Ålander Il, 1935, s. 33, E. Törnqvist I, 1953, karta 27. - Om gammalt nd i slutljud i Västergötland se J. Götlind VF 2, s. 71 f., i inljud ib. s.70 f. (I inljud bevaras -nd- i betydande utsträckning i VF.) - Johannes Bureus konstaterar omkr. år 1600, att ångermännen uttalar -nd- med »dubbelt nn»: sänner för sänder (Hj. Lindroth 1911-12, s. 92 f.). Notisen talar väl snarast för, att -nd- inte var assimilerat i Burei språk. 239 Stavning med -i- eller -j- är långtifrån ensamrådande hos A.H. Liga är det vanliga. Och 3 li­gandes mot 1 ligiandes (110:15). Sita förekommer 2 ggr (dock ett klart mindretal). Sätia finns be­lagt 5 ggr mot 1 säta. 240 Jfr Hj. Lindroth 1911-12, s. 239. 241 Peder Swart, sannolikt västmanlänning, skrev t.ex. byggia (H. Vendell 1905, s. 200).

126

dalen. - Bryddja finns också i delar av Gästrikland och Hälsingland. I det se­nare landskapet är briggja belagt i Bjuråker. - Bryjja o.d. finns både i Dalarna och Hälsingland.

Vi kan sålunda konstatera, att A.H.:s språk också på denna punkt väl över­ensstämmer med senare tiders dialekter i (delar av) Uppsverige.

Kakuminalt l av -rd(-)

A.H. skriver bol 'bord',fjäl 'fjärd',fälas 'färdas', gålen 'gården', al 'ord'. A.H. tillhörde alltså ett språkområde, där gammalt rö, rd utvecklats till /.

(Hur hon själv uttalade l i de nämnda orden, kan väl vara något ovisst.242 Möj­ligen hade l i hennes språk övergått till dentalt l, så som det enligt Samuel Co­lumbus - samtida till Agneta Horn - var hos »hoffolcke» [genom tyskt infly­tande]).

Språkdraget har inte så stort lokaliseringsvärde, eftersom bevarat rd (eller -r) bara finns i sydligaste Sverige.

skar 'skall'

A.H. ändrade i sitt manuskript flera gånger skar, 'skall', verbal presensform till skal (se »Beskrivning ... » s. XVIII). Det finns vissa skäl att tro, att hon har kunnat uttala verbformen med slutljudande -r.

Dylikt uttal är belagt från Uppland (Långhundra, Väddö, Häverö, Oland, Våla, »norra Uppland»)243 samt Gästrikland och flera norrländska landskap upp till Jämtland-Medelpad.

Det är framförallt vid omvänd ordföljd, då verbformen följs av ord med ini­tial vokal (ä 'det', an 'han'), som skar uppträder i det dialektala materialet. Detsamma gäller f.ö. skal.

Till grund för skar ligger givetvis skal;244 sådant uttal - alltså med kakumi­nalt l - är känt bl.a. från ett antal socknar i Hälsingland (Delsbo, Gnarp, Hane­bo och Järvsö) och från Njurunda i Medelpad (därtill från Ångermanland­Norrbotten).

Från övriga delar av landet245 saknas belägg på skar och skal 'skall'. Som vanligt - är man frestad att säga - är det god överensstämmelse mel­

lan Agneta Horns språkbruk och material från centrala Uppsverige.

Inskott av -b- mellan m och l (typen gambla)

Hos A.H. förekommer syntagmerna den gambla frun (11 :20) och gampla ... plågadagar (21: 18). Sannolikt motsvarade skrivningarna A.H.:s uttal, åtmins-

242 Betr. kakuminalt/ i »den fina världens samtalsspråk» i 1600-talets Sverige set.ex. Hj. Lind­roth 1911-12, s. 207. 243 Typen sar o.d. är vanlig i uppteckningar från Uppland. 244 I Västerbotten förekommer också formen plur. ska/a. 245 I Västergötland och Värmland förekommer - sällsynt - typen saru 'ska du' resp. skaru. Men -r- har knappast något samband med A.H.:s skar.

127

tone ett alternativt uttal. Då A.H. skriver elaka gamla kläder (20: 11) kan detta antingen motsvara det andra av hennes alternativa uttal eller vara mera skrift­språkskorrekt. Att beläggen med b resp. p från A.H. kan bottna i hennes uttal, torde bestyrkas av skrivningarna gamble och humblen hos upplänningen Joh. Bureus. Denne säger f.ö. uttryckligen, att -b- hörs i humbla. Se Hj. Lindroth 1911-12 s. 165 f.

Om gammalt -mb- (alltså inte det med yngre inskott av -b- före -l-)246

skriver Bengt Hesselman (1905, s. 20)247 : »Förbindelsen mb kvarstår oassimi­lerad ... i Uppland samt ö. Västmanland, och äfven i delar av Södermanland ••• 248 Däremot i regel ej is. Sverige (dock i Persnäs sn på Öland) och ej heller i Dalarnes bergslag, Gästrikland och större delen af Norrland.»

För Västergötlands del bestyrks dessa uppgifter av J. Götlind VF 2, s. 1. Hela Västergötland har assimilation mb > mm. Detsamma gäller för Närke i nutiden, men J. Palmer (1939, s. 84) menar, att assimilation sannolikt inte var genomförd i närkiskan på Olaus Petri tid.

Tydligen hör typen gambla - vare sig den speglade ett uttal eller inte - till de språkdrag hos A.H., som överensstämde med de uppsvenska dialekternas på hennes tid.

Växling b,.., p, p,.., b.

Uddljudande A.H. skriver: para 'bara' (ändrat till bara) (51:9); bart 'part' (möjl. ändrat från part) jfr (78:20); barti 'parti' (ändrat till parti) (94:19, 110:107); bening­ar 'penningar' (11 :3); benemynde (ändrat till penemynde) (112:23); blåga 'plåga' (ändrat till plåga) (26:25, 37:19); porta 'borta' (26:25, 29:9, 37:19); borten 'porten' (ändrat till porten) (94:20); ?pä[der] 'bättre' (överstruket) (86: 13).

Inljudande kort konsonant A.H. skriver: f(r)epruarie 'februari' (77:22, 103:9, 112:9), garläpeska (möjl. ändrat till garläbeska) (95:22).

Geminata A.H. skriver: sliber 'slipper' (ändrat till ?slilper) (68:14); traban 'trappan' (ändrat till trapan) (108:1); älsnapen 'Älvsnabben' (ändrat till älsnaben) (4: 22).

Växling p ~ b, b ~ p förekommer i svenska dialekter. Välkänd är ju formen abetek 'apotek' (set.ex. J. Götlind VF 2, 1944, s. 93 f. (där också betäter 'po­tatis') och A.T. Ålander I, 1932, s. 223 f., G. Areskog 1936, s. 30. Formen hy-

246 Se E. Kruuse i Uppland 2, s. 541. 247 Jfrib. s. 9. 248 I de finlandssvenska dialekterna är bevarat -mb- vanligt (om också inte ensamrådande). Se OFSF, art. gamla, sbst. gamlas, vb, gamle och gammal.

128

betek 'hypotek' beläggs av Areskog a.st. och av T. Ericsson 1914, s. 183 från Sörmland.

T. Ericsson anför f.ö. ett flertal hithörande ord: bet,Jt 'potatis', bladdra 'pladdra', blira 'plira', blita 'plita', bulsa 'pulsa'. - Flertalet av dessa senare ord hör dock nog till en specialkategori, där ljudsymbolik kan spela en roll. (Jfr G. Hedström 1948, s. 194: »i dylika 'ljudsymboliska' bildningar»).

Man kan ställa sig frågan om huruvida bakgrunden till A.H.:s ovannämnda växling åtminstone till någon del kan vara dialektal.

B. Hesselman skriver (1905, s. 10) att bb dd gg i delar av Uppland låter som bp, dt, gk (»eller b, d, g?») i slutljud men också i inljud gubpun 'gub­ben'». Om målet i Hållnäs i Uppland heter det hos Rune Västerlund (SvLm 1982, s. 80:) »Konsonanterna dd (d) och bb har en tendens att realiseras mer eller mindre tonlösa i in- eller utljud». - I Våla i S. Fjärdhundraland finns »Spår av norduppländsk stämtonsförlust: i drakka 'draga'» (A. Isaacsson 1923, s. 28).

Anknytningen för A.H.:s del till uppländskt dialektalt uttal är tydligen inte höjd över allt tvivel. För typen sliber 'slipper' och traban 'trappan finns klara anknytningar men för majoriteten av materialet ovan gäller inte detta. Där överväger starkt fall med initial växling, och till detta finns veterligen inga dialektala motsvarigheter i materialet från Uppland.

E. Hellquist framhåller i Sv. etym. ordb. artikeln profoss, att växling p ~ b är särskilt vanlig i lånord. Detta torde hänga samman med motsvarande väx­ling i tyskan. Det kan väl vara möjligt, att de adliga kretsar, som formade A.H.:s språkliga miljö, i viss mån hade tillägnat sig tyskt uttal. (Nästan alla exempelorden ovan s. 127 f. är ju lånord). I så fall hör den initiala växlingen b­~ p- , p- ~ b- inte till vårt ämne.

tu 'du', tin 'din', tå 'då'

Agneta Horn har flera sätt att teckna ljud, som motsvarade gammalt initialt th­i pronomina, adverb och konjunktioner.

Mycket vanligt är th-, t.ex. at thet måte vara en litenfanen hon gigh mädh (16:3), Thet är en stor yncka mädh theta barne (15:15).

Vanligt är också d-, t.ex. (i en pigas replik (16:9 f.): din, den der, den. I en speciell stilart finner man t-, nämligen i religiösa sammanhang, t.ex.

Jagh takar tig, here, ... ochförtälger al tin vnder. Jagh ... är gladh i tigh och lofwar tit namn, tu aldra högsta (18:29 ff.).

Det finns ett och annat tecken på att A.H.:s skrivning med th- kunde - åt­minstone alternativt - spegla ett uttal med t-. Om så är, kan detaljen ha ett visst lokaliseringsvärde.

Uttal med initialt t- i de angivna orden är ytterst sällsynt i sentida svenska dialekter.

För mellersta Roslagen (Häverö socken) redovisade Bengt Hesselman (1905, s. 21) uttal som tinn 'din', tär 'där'. Att uppländskan har något av en

129

särställning på området understryker Hesselman, som framhåller, att »Äldre uppländska skrifter, t.ex. Burreus249 Sumlen, ger ett bestämdt intryck, att t-for­merna fortlefvat längre i uppländskan än i andra [rikssvenska] dialekter.>>1

I 1900-talets början förekom tydligen också t-former på Åland, men de var »mycket sällsynta» (B. Hesselman 1905, s. 21 not 1).

I estlandssvenskan förekom t-former. Så N. Tiberg 1962, s. 55, § 29. Vanli­ga är dylika i finlandsvenska dialekter (OFSF 1, s. 504 ); se om åländska strax ovan.

De enda ytterligare uppgifter om dialektalt t-uttal, som jag känner till, här­rör från Västergötland och Gotland. Enligt J. Götlind (VF 2, 1944, s. 2 och 13) har »på enstaka håll» i västgötska dialekter antecknats äldre former med t (tin, tu, tät). Men hans efterträdare som utgivare av Västergötlands folkmål, Sa­muel Landtmanson, är skeptisk (VF 4, 1950, s. 92): » Vissa uppgifter att äldre personer brukat säga tu ... torde om de ha någon grund, innebära, att den gam­la bibelöversättningen kunnat påverka talet.» - Från När på Gotland har med­delats trortu? 'tror du?'.

Slutomdömet måste väl bli, att också th-skrivningarna kanske kan låta in­ordna sig i omdömet, att Agneta Horns talspråk (i huvudsak) var uppsvenskt.

stog 'stod'

Agneta Horn skriver stag 'stod' flera gånger (t.ex. 12:14), stod(h) 7 gånger (t.ex. 12:76).250

I en senare tids dialekter är formen stag belagd från ett område, som omfat­tar åtminstone:

Uppland: Mycket välbelagt, t.ex. Fasterna (G.A. Tiselius 1902-03, SvLm XVIII.5, s. 42), Vätö (A. Schagerström 1882, SvLm 11.4, s. 173).

Södermanland: Mycket välbelagt.

Västmanland: Kumla, Vagnsbro, Munktorp, Haraker m.fl.

Dalarna (nedre): Bingsjö, Ål, Bjursås, Nås, Järna, Äppelbo, Malung. I Berg­slagen bl.a. Enviken, Svärdsjö, Grytnäs, Malingsbo, St. Tu­na, Ludvika, Hedemora, Säter.

Närke: Asker (bl.a. M. Borgström 1913, s. 29), Tylöskogen (J.W. Grill), Lerbäck (J. Wingqvist SvLm B 63 1840-talet (tryckt 1964)). I OSD från ett tiotal socknar.

Östergötland: Förekomst i minst 13 socknar, A.T. Ålander I, 1932 s. 124. Men C. Nyren (mitten av 1700-talet): sto, M.W. Kalen (1845-60): sto.

249 Om tu hos J. Bureus, se Hj. Lindroth 1911-12, s. 180. 250 Därtill stode, pi., en gång och stoge, pi., tre gånger.

130

Småland: Kalmar enl. Rietz.

Västergötland: Götlind-Landtmanson 1, s. 179 (: sto m.m.), 4, s. 112 (: sto, stog o.d.).

Dalsland: Högsäter, Brålanda.

Bohuslän: Kville.

Värmland: Välbelagt. Ofta stogg, stundom sto.

Gästrikland: Hedesunda, Valbo.

Hälsingland: Bergsjö, Bollnäs, Enånger, Järvsö.

Ångermanland: Ullånger, Tåsjö (alt.), Nätra, Nordingrå, Gudmundrå, Ar-näs, Boteå, Ed, Edsele, Helgum, Hoting.

Från Norrbotten till Skåne lyder preteritum av stå f.ö. mestadels sto o.d.251 I de finlandssvenska dialekterna är stag sällsynt (enl. H. Vendell 1904-07: Västra Nyland, Finnby, Hitis). Jfr L. Hulden I, 1957, s. 178.

Detaljen har ju inte stort lokaliseringsvärde, men det har sitt intresse, att A.H.:s form har motsvarighet i centrala Uppsverige.

tillbakars 'tillbaka'

A.H. skriver på flera ställen til bakars (t.ex. 17:1, 103:1; men också til baka, t.ex. 41:8, 83:14) och til bakas (110:20). Tydligen speglar til bakars ett uttal med finalt »fors-ljud». Dylikt uttal252 är i senare tid känt från dialekter i Upp­land (Skuttunge, E. Grip 1901, s. 145),253 Södermanland (Åker o. Ö. Rek­arne, Julita), Närke (G. Djurklou, s. 4, 171, H. Hofberg 1861, s. 4, J.W. Grill), Östergötland, Gästrikland, Ångermanland, Västerbotten, Lappland.254 Formen har alltså - åtminstone i nutiden255 - en ganska marke­rat nordlig utbredning.

Formen tillbakas är något mera utbredd i dialekterna (bl.a. förekomst i Småland och på Gotland samt i svenska Finland). Vanligast tycks ordet vara med ändelsen -ers, -ärs. En variant är tilbakes (vanlig i svenska Finland).

Det lokaliseringsvärde, som kan tillmätas A.H.:s til bakars, är ju inte stort. Men det är ändå av ett visst intresse, att den enda form, som (i varje fall i det material som har stått tillbuds) är belagd från Uppland, är just tillbakars.

utu 'utur'

Agneta Horn har tydligen, åtminstone alternativt, haft uttalet utu, alltså med r-bortfall. På 5 utu kommer hos henne 19 utur (jämte två uturviset 'väldigt' o.d.).

251 Piteå stoud o.d. 252 I hela detta avsnitt betecknar -rs ett supradentalt ljud. 253 Ett mycket öppet a-ljud med dragning åt ä. 254 Därtill ett exempel från Småland (Marbäck) och ett från Kronoby i Österbotten. 255 Sven Hof uppger 1772, s. 40, uttal med -ars från Västergötland. I övrigt föreligger bara ma­terial med -ers o.d. från landskapet.

131

Enligt Johan Palmer (1939, s. 89) förekommer formen utu i dialekterna i Dalarna, Uppland, östra Östergötland och nordöstra Småland. Formen fanns enligt Palmer på 1500-talet i Närke; han sluter sig till detta av den om­ständigheten, att Olaus Petri uppvisar formen. Palmers uppgifter bekräftas inte av materialet i OSD. Där är utu belagt bara från ett par tre socknar i Jämtland, från Vårdsberg i Östergötland och från Långaryd i Småland. Därtill meddelas tu från Övre Fryksdalen i Värmland, från Lima i Dalarna och från några sock­nar i Härjedalen och Jämtland. F.ö. redovisar OSD bara tur och utur. I en bröl­lopsdikt från Älvdalen 1683 förekommer utu.

De motsägande uppgifterna gör att man tvekar att dra några slutsatser rö­rande lokaliseringsvärdet hos A.H.:s utu. Emellertid är det alldeles tydligt att utu i äldre tid (1500- och 1600-talet) hade större utbredning än nu; kanske fanns det från Jämtland, Dalarna till Småland.256

C. Morfologin (i vid mening)

Svaga maskuliner, typen backa, släda

A.H. skriver: åpfor hakan (98:2); wedh en holma (25:24); silenaka 'sillnacke' (31:6); släda(n) (29:6, 8, 10, 12).

Formen backa osv., som är en äldre oblik form, är i huvudsak nordlig i svenska dialekter. Enligt t.ex. E. Wessen, Våra folkmål 1954, s. 32, hör den hemma i uppsvenska mål, under det att mellansvenska och götiska mål ut­märks av att den gamla nominativen har segrat.257

Förhållandena i dialekterna är emellertid inte fullt så enkla som de fram­ställs hos Wessen. Typen backe växlar med backa258 i Västmanland, Söder­manland och Uppland (ibland -a; såt.ex. i Alunda; G. Bergman 1893, s. 1 f.) samt Dalarna. I Närke tycks enbart -e förekomma. I Gästrikland däremot do­minerar -a klart.

I sydligare mål är bilden i allmänhet enklare. I Östergötland möter vanligen t.ex. släde (ibland släe; E. Törnqvist 1953, I, karta 81-86), och Il, s. 37-50. I Västergötland möter släe;259 t.ex. J. Götlind VF 1, s. 250. - Se också B. Hes­selman, 1905 s. 16 f. I finlandssvenska folkmål dominerar typen bakka.

Slutsatsen blir, att A.H. på det nu diskuterade området var mer uppsvensk än flertalet nutida uppsvenska dialekter. Det förefaller som om typen backen, hackan i Uppsverige har förändrats260 i riktning mot skriftspråket och sydliga­re dialekter.

256 Skrivningen utu förekommer i (vissa) andra texter från 1600-talet (än A.H.:s). 257 Om de skilda reglerna för behandling av skilda kategorier av svaga maskulina substantiv, se E. Tegner 1891, B. Hesselman i NysvSt 1931, 0. Ahlbäck 1946, s. 31 ff. 258 Ofta med »ä-haltigt» -a. 259 Ofta med kakuminalt si-. 260 Västmanlänningen(?) Peder Swart, 1500-talet, använde formen hackan.

132

Bestämd form av starka femininer, typen bokan, handan

Att många svenskar på 1600-talet och 1700-talet (åtm. i skrift) brukade singu­laris på -an av starka femininer är ju välkänt och ofta omskrivet. Så t.ex. av ElofHellquist 1902, s. 89, av Hj. Lindroth 1911-12 s. 162 samt av Bengt Hes­selman i SoS 1911, s. 153 ff. och 1912, s. 106 ff. Enligt den sistnämnde (1911, s. 154) används -an av »skribenter, som kunna antas ha talat stockholmska», t.ex. Karl XII, Israel Holmström och C.G. Tessin. Detta låter väl förlika sig med Sven Hofs uttalande, att »Stockholmienses» nyttjar handann, stekann och wälann (Dialectus vestrogothica s. 52). I skriften »Swenska språkets rätta skrifsätt», § 338, uppger Hof, att »i gement tal [dvs. bokligt utbildade perso­ners umgängesspråk] efter den Upländska talarten» heter det wälen eller wä­lan. Detta tolkas av Hesselman (1911, s. 154), så, att det förra [alltså wälen] vore Uppsalaspråk, det senare stockholmska. Hesselman anför i sammanhang­et också ett uttalande av Nils Tiällman (i grammatiken av 1696, s. 41) om sub­stantivens tre genera med ändelserna -en, -an och -et. Enligt Hesselman skulle Tiällman möjligen ha kunnat syfta på stockholmsspråket.261

Den veterligen senaste som mera utförligt har yttrat sig om ändelsen -an i starka femininer i det äldre Stockholms-språket är Carl Ivar Ståhle 1979, s. 209 f.

Typerna natta och nattan 'natten' växlar i A.H.:s text med stark övervikt för det senare alternativet. Några exempel:

1. bokan (69:22); bönan (16:18); däran (47:19 m.fl.); handan (16:10); naf­tan (63:24 m.fl.); solan (100:27 m.fl.); sårgan 'sorgen' (14:22 m.fl.); våran (20:20 m.fl.); wägan 'väggen' (16:9 m.fl.); älvan 'älven' (10:26 m.fl.). Se f.ö. »Beskrivning ... » s. XXI.

2. fimerstanga 'fimmelstången' (29:11); klåka 'klockan' (62:22, 88:24, 104:4, 104:6); nata 'natten' (53:26; 93: 14, 104:4). Denna lista syftar till full­ständighet.

Utförligt har Bengt Hesselman behandlat - och enligt min mening klarlagt - bakgrunden till 1600-talsskrivningar av typen handan, solan (SoS 1911, s. 153 ff., 1912, s. 106 ff.). Hans uppfattning kan kortfattat redovisas så här: Ty­pen handan är väsentligen att uppfatta som en anslutning (av handa (hanna)) till typen flickan, som var det korrekta språkets motsvarighet till det mycket vanliga, talspråkligaflicka. Handan, solan osv. förekom - vid sidan av handa (hanna), sola - i talat språk i Stockholm. Huvudstaden »ligger i en knutpunkt och det är väl sannolikt, att här alltid i någon mån funnits blandning av olika uttal» (1911, s. 153). Stockholm var omgivet av bygder med -a, -(ä)n, -i och -ä.

Ett säkerligen ganska vanligt uttal i 1600-talets Stockholm representerar ty­pen hanna, natta, sola, vä{a. Agneta Horn har känt och i sitt tal använt både

261 Att -an skulle kunna ha hämtats ur Tiällmans norrländska språk, som Hesselman tycks räkna med, är uteslutet.

i'--.,\ . i,';'-.. --! l,\ ( \ t'"\.

~® \ \ r

l \ J '-, I \ J ,,~ .. \

// ~~ .... __ ("-,

f✓ \

,,- I "'"I

.... -,

).-; .G ____ 1\

u I ,' ' ' d 1.) ,:-,;- \ ,.,

i .,,,-,, " "--""

:: // :..-.,'', ,: .::..._.- -

-·-:'...-.::::::: -~ <7'

133

I)

_, .------,

~ -(e)n BEVARAT

□ -a

~ -i /-el -ä

Karta 5. Bestämd form singularis av bok, starkt femininum. (Efter Boström & Söder­ström karta 14. ULMA 34339.) De brutna linjerna i söder inramar typen hakan.

typen natta och typen nattan. 262 Ett ännu levande vittnesbörd om typen natta i huvudstaden är uttrycket i syna 'i synen, i ansiktet', vanligt i senare tiders stockholmsspråk, väl känt av stockholmaren Hesselman. Typerna natta och nattan har sannolikt haft olika stilprägel. Ordetfimerstanga 'skakeln' tillhörde en språkmiljö, som var gemensam för både skjutskarlar och deras passagerare. Uttrycker om natta, som Agneta Horn använder tre gånger, hörde säkert till den stående vardagsvokabulären.263

262 Jfr Hesselman 1912, s. 110 om ett stockholmskt handan i äldre tid, om vars uttal Hesselman ger ett förslag. 263 Här är det frestande att citera Hesselman (1912, s. 115 f.): »För en person, som övergår från en

134

Som framgår av karta 5, förekommer typen boka bara på ett mindre centraluppsvenskt område (men är f.ö. nästan allmänt svenskt). Typen bokan är däremot ytterligt sällsynt i de svenska dialekterna; den finns bara i ett smalt, brutet band i gränsen mellan boka och boken i Småland-Halland (se karta 5). 264

Denna detalj torde vara det mest påtagliga indiciet på huvudstadsmiljöns betydelse för Agneta Horns språkbruk.

Bestämd form sing. av maskulina substantiv, typen tygelen, vinteren Agneta Horn skriver handelen (33:21, 57:21); himelen (18:24); tygelen (11: 21); tytelen 'titeln' (109:11); rixkansleren (24:12); winteren (4:5, 105:29, 106: 19). 265

Det förefaller sannolikt att dylika skrivningar motsvarade hennes uttal. Motsvarigheter till detta bevarande av -e- efter l och r finns i senare tider

åtminstone i följande dialekter:

Västergötland: T.ex. nökelen Mark, Kind (sporadiskt f.ö.) (Götlind-Landt­manson 4, s. 25). Vinteren är inte belagt från Vgtl.

Blekinge:

Småland:

Tygelen Bräkne-Hoby.

T.ex. ty(g)elen, töjelen, tögelen. Fagerhult Slätthög (alt.), Källeryd, Torsås och Skirö (alt.). Vinteren t.ex. S. Hestra, Angelstad, S. Vedbo, Ingatorp, N. Solberga, Barnarp, Rog­berga, Hjärtlanda m.fl.

Skåne: Vinteren växlande med vintern (vintårn).

Halland: Vinteren (Wigforss 1913-18, s. 545,547). Tygelen, tyelen m.m. minst 17 socknar t.ex. Skrea, Vallda.

Östergötland: Vinteren V. Ryd (E. Törnqvist II, 1953, s. 35, 102). Taffe­len Ödeshög, stövelen Torpa, ib. s. 94. Jfr Törnqvist I, 1953, karta 62. - Enligt Törnqvist I, karta 61, förekommer typen spegelen, tygelen inte i Östergötland.

dia!. medflikka, vika till en medflikkan, kan en sådan utveckling [näml. från vika till vikan] ligga nära till hands. Det är klart, att den också har förutsättningar att tränga sig fram i stadsspråken, bland ämbetsmannaklassen. Särskilt ha väl förhållandena varit gynnsamma i Stockholm, dels på grund av den dialektgeografiska situationen, dels på grund av sociala förhållanden. Här ha vi Hofs intyg om att -an varit talspråk omkring 1750. Men naturligtvis har det inte varit enarådande. I 'Slutartikeln' [dvs. 1911] s. 151 ff. har jag sökt göra sannolikt, att genuin stockholmska haft bortfall av slut-n, och att den troligen haft fem.-art. på -a: sola. Jag har också belagt sådana former ur stockholmares skrifter. Sådant -a har levat kvar vid sidan av -an (och av -en) såsom mera vulgärt. Samma person kan ha sagt sanningan (finns skrivet hos Lucidor) eller sanningen, men bus på döra,ful i syna.» 264 Parallell till typen bokan är typen bo/an 'borden'; se nedan s. 135. - Jfr B. Hesselman SoS 1911, s. 154, SoS 1912, s. 109. 265 Jfr bölen (71:14), saln 'sadeln' (52:15, 100:17, 21).

135

Enligt OSD förhärskar i Uppland typen tygeln med bortfall av ändelsevokalen. Jfr: »Kännetecknande för målen i Svealand och Norrland är att den trycksvaga vokalen fören faller bort efter vissa konsonanter [däribland l och r]» (»Upp­ländska» 1993 s. 71).

Så långt det framlagda materialet räcker torde det tillåta slutsatsen, att A.H.:s språkvanor på denna punkt står i klar motsättning till det sentida dia­lektmaterialet från Uppsverige.

Hur förhållandena var i 1600-talets uppsvenska dialekter är tillsvidare osä­kert. (Jämför nedan s. 159). Upplänningen Johannes Bureus, f. 1568, skrev ny­kilen, -stapulen. Bestämd sing. spegelen o.d. redovisar SAOB (S 9288 ff.) och dess arkiv från flera uppsvenska texter skrivna på 1600-talet. Om detta bottnar i skriftspråkstradition (t.ex. fortplantad genom bibeln) eller speglar ett uttal kan inte avgöras. Samuel Columbus med rötter i Bergslagen skrev t.ex. him­mel' n, böfweln. Stockholmaren Magnus Stenbock skrev t.ex. vexelen.

Bestämd form pluralis av starka neutrer, typen barnan A.H. använder regelbundet ändelsen -an i rubrikens substantivkategori: barnan (11 gånger), budan (bodan) 99:28, 107:13), passan (101:16), skäran (105:15), svinan (65:11, åhran 'åren' (8 gånger). Jfr ocksåfönstran (12:15), lägran 'lägren' (48:18, 25). Enda undantagen tycks vara orden (42:29)266 och pasen (110:12).

Om detta språkdrag hos A.H. kan sägas detsamma som om typen nattan (se ovan s. 132 f.), nämligen att det är främmande för så gott som alla svenska dialekter267 och att det sannolikt var typiskt för ett (högre) skikt i Stockholm. Utgångspunkten var (det dialektala) barna osv., som kontaminerades med skriftens barnen (eller kanske med typenflickan, sg. best.?).

Nättran 'nätterna'

A.H. skriverregelbundetnätran (t.ex. 10:21; 28:7; 37:24; 38:31). Typen nättran är känd från följande svenska dialektområden:

Uppland: Haverö, Väddö (alt.); från Väddö uppgivet också av Bengt Hesselman.

Södermanland: Bjömlunda, Bälinge, St. Mellösa, Näshulta, Runtuna, Väs-terljung, Västermo, Ytterjäma, Årdala, Vingåker.

Jämtland: Hackås, Ragunda.

Medelpad: Attmar, Borgsjö, Indal, Njurunda, Selånger, Torp.

Värmland: Fryksände (alt.)

266 Agneta Horns genuina uttal av ordet ord var säkerligen o/ (och möjligen ibland o/). Hon skri­ver ol (55:6) och all (44:26). 267 Typen bo/an, barnan finns dels i en liten del av Dalarna (L. Levander 1925, s. 194, 196), dels i ett litet område i norra Värmland (R. Broberg 1973, karta 6 gräns 11).

136

I övrigt förekommer i sv. dialekter omkring 25 olika former av best. pl. av substantivet natt. (Typen nättren är f.ö. väl företrädd i Uppland. Se E. Kruuse i Uppland 2, s. 548.)

A.H.:s form har alltså motsvarigheter bl.a. i centrala folkmål i Mellansveri­ge.

Bestämd form pluralis maskulinum av typen hästana

Agneta Horn använder som regel rubrikens typ hästana. Hit hör knektana (56: 4), nyklana (113:13), näfwana (96:23),polakana (4:4), tårana (16:11), vagn­ana (8 gånger).

Pluralformer av denna typ är kända från följande dialektområden:

Skåne: Mycket välbelagt. T.ex. Broby (I. Ingers 1939, s. 214), N. o. S. Åsbo (G. Billing 1890, s. 114).

Blekinge: Många socknar, t.ex. Hällaryd. Listers hd.

Halland: Ljungby, Morup, Källsjö, Vinberg, Fagered (J. Kalen), Svartrö, Slättåkra, Rävinge, Harplinge, Söndrum. Jfr E. Wigforss 1913-18, s. 505, 599.

Öland: Algutsrum (öppet -a-).

Småland:268 Kalmar (Hj. Alving SvLm 1917, s. 17). Mellersta Kristda­la, Förlösa (G. Areskog 1936, s. 23). Slätthög, Virestad, Jät, Vederslöv, Ljuder, Kalvsvik, Blädinge, Hjortsberga.

Västergötland: Askim (Götlind-Landtmanson 4, s. 28).

Södermanland: N. o. Ö. Södertörn.

Uppland: Trögd (A. Isaacsson 1923, s. 26, 79, 114); Härkeberga, Jumkil, Täby (»Uppländska» 1993, s. 76, 84 f., 86). Dess­utom »åtm. alternativt på sina håll i Ärlinghundra, Sollen­tuna, Vallentuna, Åker, Frötuna och Lyhundra» (E. Kruuse i Uppland 2, s. 545). B. Hesselman beskriver utbrednings­området så: »i Stockholm och i häradena närmast därom­kring, i Uppland (Färentuna och Sollentuna hd, Danderyds och Värmdö skeppslager)» (1905, s. 11). - I OSD finns be­lägg (öppet, »ä-haltigt», -a-) från Tierp, Östervåla, Löt, Värmdö och Trögd (alt. jämte -ane).

Västerbotten: Degerfors, Nordmaling (Sven Söderström 1972, s. 126).

Lappland: Lycksele (alt.).

(Norrbotten: Överkalix. Svaga maskuliner: lavana o.d. (P. Kettunen 1990, s. 65 ff.).)

268 En uppgift hos J.A. Lundell om förekomst av typen hästana i Kläckeberga, Madesjö och Not­tebäck styrks inte med belägg.

137

Svenska Finland: Nyland (A.O. Freudenthal 1870, s. 95). Åland, Åboland (0. Ahlbäck 1946, s. 13).

F.ö. finns i svenska dialekter en stor mängd variantformer: hästaner, hästane, hästan, hästa, hästän, hästera osv.

Spridningsbilden för typen hästana är som vi har funnit mycket splittrad. Överensstämmelsen mellan Agneta Horns språkvanor på denna punkt och dia­lektalt språkbruk i senare tid i Uppland269 understryks av vad man finner hos Johannes Bureus. Denne 1600-talskollega (t1652) till A.H. var upplänning, och hos honom förekommer skrivningar somfiädrana, ugnana, wagnana (Hj. Lindroth 1911-12, s. 269). Magnus Stenbock, född i Stockholm o. student i Uppsala, skriver hästana osv. (NysvSt. 21, s. 161).

Obestämd pluralis av de neutrala substantiven äpple och sto

l. Äpple, pi.

A.H. använder den numera bara sydsvenska formen äpple en gång (25:26) och äpplen en gång (93:26). Jfr kompeni 'kompanier', parti 'partier.

I de nutida svenska dialekterna fördelar sig de obestämda pluralerna av äpple i huvudsak på följande sätt.

Äpplen är normalformen i Uppland, Södermanland (bl.a. Oppunda, Rönö, Selebo, Åker),270 Västmanland, Gästrikland (belägg från 11-12 socknar), Närke (bl.a. Edsberg, Grimsten, Kumla, Sundbo).

Mera enstaka belägg på äpplen är kända från Dalarna (Grytnäs), Ånger­manland (Nordingrå), Lappland (Lycksele, Sorsele), Norrbotten (Norr­fjärden) samt, i södra Sverige: Östergötland (åtm. Aska hd, Finspånga läns hd, Östkinds hd), Västergötland (»ovanligt»), Halland (Tönnersjö, Hök (äblen) o.d., Himle (äppeln), Blekinge (Bräkne, Lister (aiblen)).

Pluralformen äpple är normalform i Västergötland (»förhärskande i hela Vgl.»; Götlind-Landtmanson 4, s. 21),271 Östergötland (välbelagt), Små­land (mycket välbelagt), Halland (äble o.d.), Skåne (äble o.d.). Dessutom föreligger belägg på äpple o. motsv. från Gotland (Grötlingbo, Hablingbo, Vamblingbo; äpli o.d.), Öland (Runsten), Blekinge (Bräkne, Lister, Medel­stad).

Också längre norrut påträffas formen äpple på sina håll. Så Närke (Asker äppli), Kumla, Sundbo; Tylöskogen (A.W. Grill s. 13)), Värmland (t.ex. Grums, Ö. Fryksdalen, Jösse), Dalsland (antecknat från fyra h:d), Väst-

269 Bengt Hesselman hävdar (1908, s. 526), att »former på -ane ... äro nu vanliga i nästan hela Uppsala län i synnerhet i söder, i Fjärdhundra och i en stor del af södra Dalame». - Hesselman meddelar vidare (ib.), att Samuel Columbus skrev hästarne, vilket »vid uppläsning» uttalades hästane. 270 Också äppe!J (Villåttinge, Öknebo). 271 I Sunnerbo äble.

138

manland (Norrbo), Dalarna (Orsa eppli), Hälsingland (Färila, Bjur­åker).272

F.ö. finns i svenska dialekter ytterligare några varianter av obest. plur. av typen äpple, t.ex. äppla (spridda förekomster från Västergötland till Norrbot­ten), äpplar, äppler och äppel(< äpple).

Enligt E. Wessen Svensk språkhistoria I, 1955, s. 157 är den »nya böjning­en [äpplen osv.] ... utmärkande för uppsvenskt och mellansvenskt talspråk ... Sven Hofmeddelar, att det heter 'Uplandice' äpplenn, sätenn, 'Vestrogothice äpple, säte'.273 Wessens uttalande bestyrks av materialet ovan.

På Agneta Horns tid hade förändringen tydligen ännu inte genomförts full­ständigt i Uppsverige.

2. Sto

A.H. använder på ett ställe sto, pl., 'märrar' (75:17). Sammanhanget är emel­lertid speciellt. Satsen gör intryck av att vara ett ordspråk eller annat stående talesätt: Di wärsta sto bärar di skönastafålarna.

Ordet sto verkar att i nutiden vara på väg ut ur svenska dialekter. Det seg­rande ordet är, åtminstone på många håll, märr.

Obestämd pluralis sto är belagt från: Skåne (N. Åsbo), Blekinge (Me­delstad), Halland (Faurås, Hök), Småland (Handbörd, S. Tjust m.fl.), Västergötland (»Skaraborgs län, Vartofta»), Östergötland (Hammar­kind). Från övriga delar av landet finns veterligen inga belägg på sto, pl.

Formen ston, däremot, redovisas från Uppland (Våla, Frösåker), Södermanland (Oppunda), Västmanland (»möjl. brukbart» i Nora och

Övertjurbo; i varje fall är ordet mycket ovanligt), Värmland (Fämebo; men best. form stoa).

Själva ordet sto är enligt OSD okänt i Dalarna, Norrland, Gotland, Dals­land, Bohuslän.

I den mån de båda pluralerna äpple och sto hos A.H. tillåter någon slutsats, så skulle det väl vara den, att A.H.:s språk här stod på ett ålderdomligare sta­dium än dagens uppsvenska dialekter. Det liknade mer vad man nu finner längre söderut.

Pluralformen ston är belagd från Uppland redan 1622 (SAOB; där beteck­nas f.ö. sto som en numera obruklig pl.-form. Det sista belägget på sto pl. an­förs från Linne, 1747).

272 Märk dikan, plur. best., i Alunda en!. Gustaf Bergman 1893, s. 9. Med detta kan jämföras A.H.:s di bästa äplen 'äpplena' 93:23. 273 Jfr N. Beckman i ANF 11, 1895, s. 248 f.

139

Numerusböjning hos verb

I Agneta Horns talspråk förekom säkerligen en viss växling mellan singulara och plurala verbformer till pluralt subjekt. Men av allt att döma iakttog hon vanligen274 numeruskongruens också i sitt talspråk. Några exempel: böde di (33:29), bröto wi (113:2), wi låge (5:21); the (di) lupe (10:13; 47:12) i äre (16: 16).

I senare tiders svenska dialekter har pluralböjning hos verb varit undan­trängd till utkantsmål: Dalarna, Härjedalen, Västerbotten, N orrbot­ten, Gotland: Fårö (H. Gustavson I, s. 52), delar av Skåne, delar av Ble­kinge (åtm. västra), södra Halland, delar av (särsk. sydvästra) Småland och delar av Västergötland.275

1600-talets bröllopsdikter på dialekt visar, att på deras tid förekom tämli­gen allmänt pluralböjning av verb i Sveriges centrala provinser.276 Denna de­talj är alltså en av dem, där senare utvecklingar har bragt de centralsvenska dialekterna bort från den status, som rådde på Agneta Horns tid.

Starka verbs preteritum

Preteritum av binda har hos A.H. den arkaiska formen bant 24:12 (som ju i väster, t.ex. i isländskan, motsvaras av det assimilerade hatt). Preteritum bant förekommer i åtminstone följande dialektområden:277

Uppland: t.ex. Alunda (Gustaf Bergman 1893, s. 20), S. Fjärdhund­raland (A. Isaacsson 1923, s. 147).

Sörmland:

Närke:

Hälsingland:

Medelpad:

Öland:

Gotland:

T. Ericson 1914, s. 170. Södertörn (G. Upmark 1869, s. 12, 30 ).

Tylöskogen (J.W. Grill, s. 17)

Enånger (H. Enström-S. Söderström: bant växlande med band).

Torp (P. Bogren 1921, s. 148).

Bant växlande med band (J.V. Bodorff 1875, s. 34).

H. Gustavson Il, s. 139; GO 1, s. 58; M. Klintberg Lau, s. 39.

274 Jfr K. Larsson 1988, s. 93. Han uppger. att A.H. vid omvänd ordföljd och vid två eller flerle­dade subjekt mestadels hade singulärt predikat till pluralt subjekt. Jfr J. Lundberg 1921, s. 44, 168 ff .. 275 Om förhållandena i Västergötland, se Götlind-Landtmanson 4, s. 122 ff., 126 ff. 276 Jfr K. Larsson 1988, s. 57, 63, 65, 66. -J. Lundberg (1921, s. 45) finner sig emellertid ha skäl att fastslå, att pluralböjningen hade fallit ur bruk »i viktiga centralsv. mål sannolikt redan under första hälften av 1600-talet» respektive: »materialet torde vara tillräckligt för att berättiga oss att fastslå, att pluralböjningen fallit ur bruk i vida trakter av Mellansverige redan under 1600-talet». 277 Rietz uppger från Skåne, Halland och Blekinge temat binga bant bonged, men lokaluppgiften är något svårtydd.

140

Finland: Östligaste Åbo land: Finby. Nyland: Pojo, Sibbo.

Däremot band, bann i Småland och Västergötland (G. Areskog 1936, s. 174 (jfr s. 182 f.), Götlind-Landtmanson 4, s. 109).

* Preteritum sing. av bjuda var i Agneta Horns språk det från fsv. traderade bödh (6:9 m.fl.). Formen bö(d) o.d. förekommer i åtm. följande svenska dia­lektområden:278

Småland: G. Areskog 1936, s. 73 (: bö ålderdomligt, växlande med bjö).

Västergötland: Vanl. bjö, men stundom bö, växlande med bjö m.fl. former; Götlind-Landtmanson 4, s. 107 (»rik formflora» ).

Dalsland: Håbol, Lerdal, Nössemark, Brålanda, Nordals h:d.

Öland: J.V. Bodorff 1875, s. 37: bö(o), bo.

Närke: TylöskogenJ.W. Grills. 13.

Dalarna:279 Leksand, Orsa, Nås, Äppelbo, Malung, Malingsbo, Idre (mycket öppet u-haltigt ö).

Gästrikland: Ovansjö bö(d) annars allmänt bjö(d).

Hälsingland: Enånger (H. Enström-S. Söderström), Forsa, Delsbo (be).

Ångermanland: Multrå; bö (J. Nordlander 1870-talet).

Västerbotten: Umeå bö (eller beu.; jfr beo i Kalix i Norrbotten enl. J.A. Linder 1861).

Finland: Österbotten böud, bjöud, böd m.m. (OFSF, L. Hulden I, 1957, s. 64).

Normalformen i centrala Uppsverige torde numera vara det av infinitiven in­fluerade bjö.280 I skrift i 1600-talets Sverige användes regelbundet bödh o.d. (E. Hellquist 1902, s. 149).

*

Preteritum singularis av hjälpa är hos Agneta Horn halp (12:7; 13: 14 m.fl.). Formen är belagd i åtminstone följande dialektområden:

278 Gotland har som väntat baud. Detsamma gäller Skellefteå i Västerbotten för diftongen. 279 Diftong (böu o.d.) förekommer i Lima o. Transtrand. O-vokal (boö, bod) förekommer i Älvdalen, Våmhus, Mora, Venjan enl. L. Levander Dalmålet Il, s. 220. 280 Så också i vissa dalmål, t.ex. Bjursås (A. Magnevill, SvLm B 10, s. 15.), Järna, Malung, Lima, Transtrand, Ore, Boda (L. Levander Dalmålet Il, s. 220). I norra Västerbotten förhärskar typen bjöu enl. J.V. Lindgren (jämte bjuudd), men T. Marklund 1976, s. 50, uppger enbart bjuudd från Skellefteå.

141

Sörmland: (T. Ericsson 1914, s. 169). Södertörn (G. Upmark 1869, s. 30).

Småland:

Öland:

Östra delen: halp växlande med }alp, hulp, m.m. (G. Are­skog 1936, s. 138).

»halp eller hjäälpt» (J.V. Bodorff 1875, s. 34).

Västergötland: Halp men ofta svag böjning. (Götlind-Landtmanson 4, s. 108).

Svag böjning är, förutom i (veterligen) hela Norrland, belagd i bl.a.

Uppland: SödraFjärdhundraland (A. Isaacsson 1923, s. 145). Alunda (G. Bergman 1893, s. 11). Fastema (G.A. Tiselius 1902-03, s. 138). Skuttunge (E. Grip 1901, s. 120). Vätö (A. Schagerström 1882, s. 21, 22, 28, 31).

Formen halp var vanlig i 1600-talets skriftsvenska, t.ex. hos Johannes Messe­nius och Nils Tiällman enl. E. Hellquist 1902, s. 212,214.

*

Preteritum singularis av hålla var i A.H.:s språk hölt (t.ex. 9: 19, 20) eller halt (om denna form se »Beskrivning .... » s. XXIV), men också höl(l) (t.ex. 24: 7).281

Den arkaiska formen hölt (hålt) (som motsvarar isländskans helt, helt) fö­rekommer åtminstone i följande svenska dialektområden:282

Uppland: Rasbokil, Tierp (alt.), Närtuna, Östervåla (alt.), Möja (ä.), Riala, Vätö (alt., ovanligare), Skuttunge (alt.), Gräsö (alt.), Alunda (alt., ovanligt), Fastema.283 Annars förekommer i Uppland bl.a. hull, hulle, höll, hål/de och hällde.

Södermanland: Hölt »Allmänt», set.ex. T. Ericsson 1914, s. 176. Varian­ten hållt är också frekvent, se Ericsson a.a. s. 139, 170.

Gästrikland: Hamrånge (alt.), Årsunda, Gävle. Annars höll och hållde.

Närke: Gällersta, St. Mellösa, Skagershult, Asker. J.G. Djurklou 1860, H. Hofberg 1861, s. 36 (v. Närke, alt.) och Låftman 1900 redovisar alla hölt från landskapet.

Östergötland: Västerlösa SvLm 1911, s. 252.

Östra Småland: G. Areskog 1936, s. 193 hölt och hålt jämte höll.

281 Hölt var vanligt i 1600-talets skriftsvenska. Så i Messenii Disa 1611, en!. E. Hellquist 1902, s. 150 f. 282 Ett håll te redovisat från Hälsingland tyder ju på ett äldre * hållt. 283 I Fastema med h-bortfall: öllt (G.A. Tiselius 1902-03, s. 180).

142

Öland:

Finland:

Estland:

J.V. Bodorff 1875, s. 33: höllt.

Åland, Nyland.

Runö, Nuckö.

A.H.:s hölt och halt harmonierar fullständigt med sentida dialektförhållanden i Centralsverige. Men typen lever ju kvar också i Östergötland och Småland samt i Finland.

*

Preteritum singularis av läsa var hos A.H. las (88:9). Stark böjning av verbet läsa finns i åtminstone följande dialektområden (eller har funnits relativt nyli­gen):

Dalsland:

Värmland:

Västergötland:

Småland:

Östergötland:

Gotland:

Öland:

Närke:

Dalarna:

Gästrikland:

Hälsingland, Härjedalen -Västerbotten:

Finland:

Nordals h:d, Ärtemark.

G. Kallstenius 1927, s. 175 (mycket vanligt).

I sht Kålland enl. Å.G.L. Belfrage 1871, s. 24. Götlind­Landtmanson 4, s. 110. Synnerby. (Äldre belägg: Sven Hof 1772, s. 59.)

Östra Småland G. Areskog 1936, s.183 (»sällan, vanl. läs­te»), Kalmar, Kråksmåla, Mo hd. Vidare t.ex. Fryele, Val­stad, Ödestuga. (Ä. belägg: J.J. Lagergren 1820, Ydre L.Fr. Rääf 1859, s. 115.)

Äldre belägg.

GO: Fårö; C. Säve, s. 13: Fårö.

J.V. Bodorff 1875, s. 35 (alt.).

H. Hofberg 1861 (»sällspordt»). G. Djurklou 1860.

L. Levander Dalmålet Il, s. 226, C. Säve 1854, s. 12.284

Ockelbo.

Här är starkt preteritum det normala.285 (Från Ångerman­land bl.a. belägg hos K. Sidenbladh 1867, s. 21.)

Tämligen allmänt (L. Hulden Il, 1959, s. 133, V.E.V. Wessman).

Anm. I Småland förekommer på flera håll också pret. los, såt.ex. i Fryele, Ry­daholm (alt.) och Våxtorp (alt.). Vidare i Färgaryd, Långaryd, Torsås och Hossmo. I Värmland används les i S. Finnskoga, Långserud, Nordmarks h:d.

284 Men läste it.ex. Leksand, Siljansnäs, Djura, Ål, Bjursås, Gagnef, Äppelbo. 285 I Norrbotten är pret. lääst o.d. allmännare än i de övriga norrländska landskapen. Men enl. C. Pihl (1948, s. 14) är les den vanliga formen i Överkalix.

143

Stark böjning av läsa fanns förstås en gång i hela Sverige, men den har för­svunnit i (östra) Mellansveriges dialekter.286 Detsamma gäller för flera andra urspr. starka verb.

* Preteritum singularis av sjunga är hos Agneta Horn sang, sångh (18:23, 68: 21).287

Enligt J. Lundberg 1921, s. 109, 145, bevaras avljudsväxling av typen sjunga, sang i flertalet svenska dialekter, men de centralsvenska dialekterna (åtm. Uppland, nö. Sörmland) har numera böjning av typen sjunga, sjöng (lik­som riksspråket).

Uppgifter i den dialektologiska litteraturen bekräftar i stort sett Lundbergs uppgifter. Se t.ex. för Västergötland: Götlind-Landtmanson, 4, s. 108, för Småland: t.ex. G. Areskog 1936, s. 167, 173, för Öland: t.ex. J.V. Bodorff 1875, för Finland: L. Hulden 1959, s. 110 ff.

För Sörmlands del redovisar emellertid T. Ericsson 1914, s. 170, formen sang 'sjöng' .288 I Uppland är uppenbarligen formen sang helt försvunnen. Jfr för Alunda G. Bergman 1893, s. 19, för S. Fjärdhundraland A. Isaacsson 1923, s. 147.

Från Torp i Medelpad meddelar P. Bogren 1921, s. 149, sång 'sjöng'.

*

Agneta Horn böjde åka, inf., ok, pret. sing.289

Dylik böjning är nu ovanlig i de svenska dialekterna. Men den förekommer än idag på vissa håll, åtm. i:

Östra Småland: G. Areskog 1936, s. 189.

Västergötland: Götlind-Landtmanson 4, s. 112: sporadiskt i Kinne, Gud­hem, Vartofta, Kåkind.

Södermanland: T. Ericsson 1914, s. 17: Aspö, Frustuna, Sköldinge. Ok och åkte: Floda, Björnlunda, Näshulta. F.ö. åkte.

Imperativ pluralis på -a (t.ex. bedja 'bed') A.H. använder fyra gånger former på -a av imperativ, formellt pluralis (mot­svarande fsv. -in, -en) av andra verb än sådana som tilllhör första svaga konju­gationen. Fallen är:

286 Som ett exempel kan anföras läste i Fastema enligt G.A. Tiselius 1902-03, s. 138. Men las an­vändes ännu av stockholmaren Bellman. 287 S. Columbus skriver sang i Målroo (Noreen-Meyer s. 151), N. Tiällman sång (E. Hellquist 1902). 288 Dylika starka preteritiformer har i Sörmland inskränkt bruklighet: »åtskilliga [är) blott tillfälli­ga ock ovanliga» (ib. s. 169). 289 Johannes Messenius skrev oock 'åkte' (E. Hellquist 1902).

144

Och beda i gudh, min kiäre moster, at ... 42:32; likn. (bedia) 43:6; Män be­käna, om i äre mädh barn 16:16; Kiäre jungfru Kirstin !äta inte den der flikan koma för mina ögon 16:12.

De enda nutida motsvarigheter till detta A.H.:s skrivsätt, som jag känner till, återfinns i Västergötland och Dalabergslagen. Uppgifter om den förra ger Götlind-Landtmanson 4, s. 132 ff.290 (Jfr Götlind VF 2, s. 88: »Imperativ plu­ralis har också ändelsen -en, -in ... och [den] har i hela Skaraborgs och större delen av Älvsborgs län utvecklat sig till -a,291 t.ex. lägga ... , äta o.s.v.»)

Om imperativ plur. på -a i Dalabergslagen ger Erik Neuman uppgifter (1925, s. 206). Han skriver »[Enligt Petrus Envall förekommer sådana impera­tiver] i så gott som hela Dalabergslagen,292 särskilt i söder ... avlösta av for­mer på -an». Neuman ger också belägg på företeelsen från äldre tid: Falumål 1722: dricka. »Bergslagsmål» (1723): Förlåta mäg.

Den västgötska formen på -a i imperativ pluralis är ingen sen nybildning. Sven Hof (1772) ger exemplen höra 'audite', läsa 'legite' och giöra 'facite'.

Elof Hellquist (1902, s.148) anför från 1600-talets svenska två fall av im­perativ pluralis på -a, nämligen från J.P. Chronander (: Hielpa) och från S.P. Brasck (: betrackta, ajfwittra). Chronander var västgöte och Brasck östgöte, född i Veta (östnordöst om Mjölby, sålunda i sydväst). Jfr ovan s. 87.

Från äldre tiders Östergötland har Erik Neuman (1925, s. 210) hämtat någ­ra hithörande belägg, nämligen ur ett par bröllopsdikter från 1600- och 1700-talet: Såfwa 1771 (enl. E.N. möjligen men osannolikt småländska) och sittia före 1650. - Neuman anför (s. 203 ff.) sammanlagt fyra exempel från Chronander, nämligen skiälfwa, bäfwa, Hielpa och settia.

Det är onekligen en liten smula förvånande, att A.H.:s bedia osv. har sina enda kända motsvarigheter i senare tid i Dalabergslagen (i någon mån) och Västergötland. Åtminstone två orsaker är väl tänkbara. Dels kan utvecklingen i imp. pl. -in293 > -aha förekommit parallellt i Västergötland-Östergötland och Mellansverige, Dalabergslagen (Uppland, Stockholm). Dels - och det förefal­ler sannolikare - kan a-ändelsen ha haft större utbredning i äldre tid,294 i så fall väl med förekomst i (större delen av) det område, där bokin blev boka;295 se om detta här ovan s. 132 f. med karta 5 s. 133.

290 Se också Götlind-Landtmanson 4 karta 128. Enl. denna är -a sällsynt i Älvsborgs län. Där dominerar typen kåmmen 'kommen'. Men jfr s. 134: »[Jag vill] bestämt hävda, att i större delen av Vgl., i Skaraborgs län och delar av Älvsborgs, a-formema äro de genuina.» Jfr Erik Neuman 1925, s. 202. Enligt Ivar Modeer, Stud. över slutart. i sv. fem. (1946), s. 141, skulle imperativ plu­ralis på -a förekomma bara kring Skara, »men över större delen av landskapet är den okänd». Jfr kartorna 18-21, s. 145 ff. ibid. Modeer var tydligen inte alldeles välunderrättad. Jfr not 291. 291 Enligt I. Modeer a.a. s. 150 ff., är den västgötska imperativen pi. på -a utvecklad i anslutning till motsvarande former i första svaga konjugationen. Detta är uppenbart oriktigt. Men för vår un­dersökning är uppkomsten av den diskuterade formen av mindre intresse. 292 Jfr Lars Levander Dalmålet Il, s. 167. Enligt uppgift av Gunnar Nyström, chef på OSD, är im­perativ pi. på -an väl belagd i Dalabergslagen enl. OSD, men på -a däremot nätt och jämnt påträf­fad. 293 Imperativ plur. på -en av ett verb som låta känner jag från dialekter i Småland och Halland samt från Härjedalen, Västerbotten och Norrbotten. Se f.ö. E. Neuman a.st.

145

D. Fraseologin

Uttryckstypema denna gången och denna här gången

I A.H.:s text förekommer ett mycket stort antal belägg av typen denna gången. Uttryckstypen är (numera) alldeles okänd i talspråket i Centralsverige, både i stad och på land.

Men det tycks mig ändå knappast kunna betvivlas, att det för Agneta Horn och hennes adliga omgivning var mer eller mindre »naturligt» att i tal nyttja pronomenet denne, denna, detta, dessa både självständigt och förenat. Fallen är så många och talsituationen ibland så vardaglig, att jag har svårt att tro, att användningen i »Beskrivning ... » av pronomenet ifråga är ett renodlat skrift­språksdrag.296 Några exempel: Och dena dagen skal iag skrifva vp i min hiär­tans almenaka (sagt i samtal). - Ochförsuma hon sig inte däna gången heler. - [Jag hade intet] wedh dena tiden, som mig kundeförhindra til atfölga min man. - Thet är en stor yncka mädh theta barne (i citat av direkt tal).

Om min analys är riktig, avviker alltså A.H.:s (och hennes omgivnings) språk på denna punkt klart från upp- och medelsvenska dialekter av idag. Mot­svarigheter över huvud till denne osv. möter vi först i sydöstliga Östergötland, Småland, södra Öland, Värmland, sydligaste Närke, Västergötland (se karta 6 nedan s. 147).

Att det i A.H.:s talspråk också fanns uttryck av typen denna här (boken), torde framgå av följande exempel: dena här stundh [dvs. stunden] (72:17), i återgivning av författarinnans tankar; dena her spådomen (71 :27), använt av A.H. i direkt tal. - Till dessa exempel kommer dena här (59: 16) sagt av A.H. om den försmådde friaren Erik Sparre.

Ilkka Hirvonen (1987, s. 417) anför talspråkligt präglade belägg på typen denna här från omkr. 1600 från Västerås (fått thetta här) och från Stockholm 1611 (thette här ... skedde vthifarstugun). Samuel Columbus behandlar inte uttryckligen denna konstruktion i Ordeskötsel, men han påpekar (s. 13), »at man i Swerje [dvs. Centralsverige, Uppsverige] säger [inte denne gossen, den­na flickan utan] den-här goss' n, den-här flickan». Också i Karl XI:s alma­nacksanteckningar och i Karl XII:s brev förekommer både typen det här året och detta här året (Hirvonen 1987, s. 418 f.).

Hirvonen fastslår vidare (s. 417): »Det är fullt möjligt att denne här ännu under hela 1600-talet på uppsvenskt område använts som talspråksform vid si­dan av den här, kanske speciellt i ett mera bildat talspråk.»

Inte heller konstruktionstypen denne här tillhör numera »naturligt» språk i Centralsverige (och den torde vara utdöd överallt på det svenska språkområ­det).

294 Adolf Noreen (Vårt språk 3, s. 415 ff., 418) menar, att imperativ pluralis på -ar i äldre tid var utvecklad ur -a. Exempel anför Noreen från bl.a. Joh. Messenius och Lars Wivallius. 295 Så E. Neuman a.st. 296 En viss skepsis kan kanske spåras i Ilkka Hirvonens uttalande 1987, s. 215 not 13.

146

Exkurs 1

Om uppkomsten av typen den här (boken) har framlagts åtminstone två skilda teorier. Den ena har till upphovsman Vidar Reinhammar (1975, s. 58 f.). Han skriver: »Enl. min uppfattning talar allt känt mtrl för att den här etc. innehåller fsv. pa:n, och att den här är yngre och analogiskt bildat till den där.»

I direkt opposition till Reinhammar menar Ilkka Hirvonen - liksom Elias Wessen före honom (1965, s. 59)- att den här (boken osv.) har uppkommit ur denna här (boken osv.) (1987, s. 415 ff.). Hirvonens material och argumente­ring har övertygat mig.

Utvecklingsgången bör ha varit följande. Utgångsformen var fsv. pa:nni, varav denne. Redan i y. fsv. uppträder belägg på typen denne här, tidigast om­kring 1400, bl.a. i avskrifter, vilkas förlagor skrevs på 1300-talet. Denna konstruktion gav i sin tur upphov till typen den här, vilket skedde senast kring sekelskiftet 1500. Fogad till substantiviskt huvudord förekommer typen denne här t.ex. 1507 (nu tenne heer tiden). Om detta se Hirvonen a.a. s. 409 ff.

Exkurs 2

I det fsv. paradigm, där pa:nni var mask. sg., uppträdde inte mindre än 20 for­mer med -ss-, varav en redan i singularis nominativ, nämligen fem. pa:ssi. Därtill kom tre i nominativ pluralis. Att ur pa:ssi utvecklades former med -ss-, som dessi(n), hissen, hessi(n) m.m. parallellt med denne ur pa:nni är alltså inte förvånande. Motsatsen hade faktiskt varit underlig.

Former som hessen, dessen osv. bör ha förekommit över stora områden i Mellansverige, möjligen med lokal fördelning297 i förhållande till denne osv., t.ex. så att hessen osv. framförallt brukades i de centrala kustområdena, varifrån typen spreds med folkförflyttningar eller/och annan kommunikation söderut, österut och norrut.298 Resultaten av detta kan iakttas på karta 6 s. 147.

Det är tydligt, att denne (i varje fall i uttrycket denne här) kom att tränga bort hessen osv. från det centralsvenska området. - I formen den här tog sig erövraren ända upp till Medelpad, där den - sannolikt- ersatte han därna, han härna, om vilket se Exkurs 3.

Av äldre uppgifter kan man möjligen dra slutsatsen, att hissen 'denne' förr fanns i hela eller större delen av Norrbottens kustland. (Se V. Reinham­mar 1975, s. 28). Pronomenet ifråga skulle i så fall ha trängts ut av den söder­ifrån kommande typen hanjärna i hela området utom Överkalix.

297 Det är också kanske möjligt, att de båda typerna hade en funktionell fördelning på ungefär samma sätt som den där och han där tycks ha kunnat användas samtidigt i Ovansiljan i något skiftande funktion (se V. Reinhammar 1975, s. 64). 298 Se redan B. Hesselman 1936, s. 13 I. Se också V. Reinhammar 1975, s. 60.

147

□ mNL• Sj-TU

öNL• Si-fy

Karta 6. Pron. denne (dessen, hissen o.dyl.) i sv. dialekter (de streckade områdena). I områden med dubbel skraffering förekommer dessen, his­sen o.dyl. Kartan är hämtad hos Ilkka Hirvonen, Konstruktionstypema denne man och denne mannen i svenskan ( 1987), men något förändrad.

148

Exkurs 3

Ett tredje pronominalkomplex, som det kan vara lämpligt att diskutera i detta sammanhang, representeras av t.ex. den nordnorrländska typen hanjärna 'denne, den här' (om sak och person), honjärna, handärna osv., samt hänna 'det här'. Komplexet har en något oklar uppkomsthistoria. Vad det rör sig om är alltså pronomen som avslutas med affixet -na (mer eller mindre välbevarat).

Utbredningen av dylika pronomina i svenska dialekter tycks i någon mån påminna om vad som gäller för hessen, dessen osv. (se Exkurs 2).

Enligt V. Reinhammars materialsamling (1975, s. 26 ff.) förekommer ty­pen -härna (-jänna osv.), -därna (-dänna osv.), också apokoperat -hänn, -dänn, i följande delar av Skandinavien och Finland.

Sverige

Norrbotten, Västerbotten, Lappland, Jämtland (-hen, -dan m.m.), Ångerman­land (-han, -dan m.m.), Härjedalen (-dan(e), -han(e) m.m.). Medelpad (-dan, -han, -hänna, -dänna m.m.),299 Hälsingland -därna (-dan m.m.), -härna (-hän osv.), Dalarna300 -därna, -h(j)ärna o.d., Ockelbo i Gästrikland -därane, -hära­ne.301

Finland

Östra Åland, Åboland, Österbotten (-därna(r), -därnane, -hjärna(r), -hjärna­ne).

*

I isländskan är herna allmänt, och det har sina rötter i fornspråket, där t.ex. sja herna 'den här karlen' var brukligt. Motsvarande gäller och gällde jJarna.

I norskan har herna och jJarna tydligen varit allmänna, men de har flerstä­des spårat ur, som framgår av Ivar Aasens material under der och her.

Det är alltså tydligt, att herna och jJarna har florerat i isländskt och norskt talspråk sedan mycket länge. Att den norrländska och dalska302 typen hanjän-

299 Jfr Reinhammar 1975, s. 32 Anm: »I sydöstra Lycksele lappmark, Åsele lappmark, Ångerman­land och Medelpad kan sen. led. anses vara därna resp. härna. Jämtland har darna resp. herna (i Ragunda därna, härna), Härjedalen i allm. darna, härna.» - Ljudbeteckningen i detta stycke är inte helt originaltrogen. 300 Typen tycks inte finnas i Dalabergslagen. 301 Intressant i sammanhanget är också uppgiften hos Rietz från S. Möre om hissenhjern m.m. och från Blekinge om hessenhjerna m.m. (Se B. Hesselman 1936, s. 129.) 302 Ända sedan Bengt Hesselmans tid har ju dalmålen räknats som utpräglade sveamål. Men det finns mer än ett undantag från regeln (set.ex. L. Moberg 1944, karta 1, 2, 3 och s. 150, 179 och B. Erlandsson 1972, t.ex. karta III, IV, V a). En liten reservation från Hesselmans sida kan ob­serveras i Sveamålen 1905, s. 54, not 1.

149

na osv. har anknytning västerut framstår därför som möjligt. Språkdraget info­gar sig i så fall i ett välkänt mönster (set.ex. G. Holm 1990).

Vi kan som sagt (se ovan s. 146) utgå från, att det vid sidan av denne (< jJcenni) i Centralsverige också har funnits hessin osv. (<jJcessi-). Av dessa två typer överlevde denne i kombinationen denne här(> den här). Kan det ha fun­nits rum för ytterligare en synonym kombination?

Enligt min mening är det inte riktigt troligt, att typen hanhärna, handärna någonsin har funnits i Centralsverige. Hur ska då förekomsten av ordtypen på Åland och i Åboland förklaras? För Österbottens del har man rätt att anta på­verkan från området Västerbotten-Ångermanland. Och det är väl inte helt otillåtet att räkna med att en liten rännil norrländskt språkgods har runnit till Åland osv. via Österbotten.

Adverbsuffixet -na är ju urgammalt, och det har säkerligen funnits allmänt också på svensk botten (men som sagt sannolikt inte typen hanhärna). Som ett starkt indicium på detta kan man utan tvivel tolka Rietz' av B. Hesselman (1936, s. 129 och 1908, s. 505 f.) återgivna uppgift om förekomsten av därna och härna i Blekinge och S. Möre i Småland (se också not 303). Denna, sena­re, uppgiften bekräftas av ett par uppteckningar från S. Möre i DAL (dä häne 'det här' och ejn tocken dänna bedreft 'en sådan där bedrift'). - Hesselman påpekar f.ö., att hänna tillhörde 1600-talets uppländska. E. Grip meddelar hanne och danne från Skuttunge i Uppland, t.ex. i byn hanne 'i den här byn' (SvLm XVIII.6, s. 23).

Belägg från svenska dialekter i Estland talar samma språk. H. Vendell (1904) redovisar dän(na) från Runö och Nils Tiberg belägger hissn hänn 'den här' från Ormsö och hjenn 'här' från Runö (1962, s. 35).

Det enda belägget i den fornsvenska litteraturen på ett ord med adverbsuf­fixet -na är härna, som är anträffat i Eufemiavisan Herr Ivan. Det tydliga norska inslaget i Herr Ivan har av vissa forskare tolkats så, att texten ursprung­ligen skulle ha avfattats på fornöstnorska och översatts till fornsvenska (så bl.a. O.v. Friesen och E. Neuman). Tesen bestreds med goda skäl av V. Jans­son (1945, s. 201 ff.). Han menar, att översättaren har »ägt förtrogenhet med västnordiskt språkbruk ... Förekomsten av dessa norvagismer låter ... utmärkt väl förena sig med antagandet om litterär och kulturell påverkan västerifrån» (s. 209).

Jansson behandlar inte ordet härna. Men också det ordet kan kanske inord­nas bland de västliga inslagen. 303

303 Men se vad som strax ovan sagts i anledning av uppgifterna om -na i S. Möre osv.

150

E. Ordbildningen Adjektivsuffixet -ot

Agneta Horn skriver: lapota 'lappade' (32:23); piältot 'i paltor' el.dyl. (20: 27); tokåt (-ot) (45:2, 56:31).

Förekomsten av adjektivsuffixet -ot i nutida svenska dialekter har utretts av S. Benson 1951. Det framgår av karta 7a och 7b, dels att suffixet numera sak­nas i ett stort centralsvenskt och sydnorrländskt område, dels att suffixet, där det bevarats, har undergått stora förändringar, t.ex. till -ed, -et, -it och -uter.

Suffixet -ot var en gång produktivt i hela Norden. Adjektiv på ursprungligt -ot förekom i äldre tid i alla delar av Sverige och svenska Finland,304 inte bara i landsbygdsdialekter utan också i städerna. Redan den rikliga förekomsten i Finland skulle vara ett tillräckligt skäl att räkna med att -ot har funnits också i Centralsverige. Följaktligen erbjuder suffixet -ot ett ovanligt gott exempel på vanskligheter med den nutida dialektkartan som underlag för språkgeografisk textlokalisering. Bönder i Uppland i våra dagar är alldeles främmande för ord

304 Som framgår av kartan förekommer suffixet -ot än i dag i finlandssvenska dialekter.

Utbredningen av suf'f'lxet-ug

samt dess f'ö'rhå/lande till suf'f'ixet-ot

l mask.-ugher: neutr.-uohl:: neutr. -ot _, -1 -

,t - I - : div. f'ormer • -u(qerj,-o(gerje.d. -ut,-ote.d.: Q " : " I r.> : i -ut,-ote.d. " i ? : div. f'ormer " , -et , -et

/,-~, __ ,,,,,.

"'

("' ::_-.,.

< ',,) r:,, /

( t:\

;I' J t:\

______ ::----:-~, \'.,:' "' ·~-~

Karta 7a. Efter Sven Benson, Studier över adjektivsuffixet -ot i svenskan (1951), karta Va.

151

som lappot och tokot, men för mälardalingen Agneta Horn på 1600-talet var dylika ord alldeles hemtama. Det sagda bekräftas av att Ericus Schroderus, upplänning och samtida till A.H., anför orden gådiott 'löszachtig' och slasott 'immodestus' (översättning av Janua linguarum 1640). Han meddelar attlgh och Ugh, Ogh är vanliga adjektivsuffix, men »interdum quoque» förekommer Ott (se E. Grip i SvLm XVIII.4, s. 11).

Adjektivsuffixet -ug

Vid sidan av -ot (se ovan s. 150 f.) och -ig (t.ex. gräslig 99:13)305 använder A.H. också ( ord med) suffixet -ug, t.ex. min ostaduga lyka ('lycka') (35: 11 ).

Enligt E. Wessen (Våra folkmål 1954, s. 32) är -ug typiskt för sveamål, närmare bestämt mellansvenska, norrländska och östsvenska mål. I götamålen dominerar -ig.

305 Adjektiv med suffixet -ig är mycket vanliga i texten. I de flesta (alla?) fall gäller det ord, som säkert eller troligen var helt vedertagna men som ytterst inlånats från tyskan.

?.S

=y/~ :! \._ )' ..

Utbl'ednin~ av surf'ixet;~g . ~

samt dess f"ö"rhållande till suf"f'ixet-ot

mosk-ugher ! neutr.-ught, neutr. -ot .L -: -: -x - : -;div.f'ormeri • -u(gerj,-o(gelje.d. -ut.-ot e.d. i -

r.:'I " : " , -ut,-ote.d. "' ' ! : div. t'ormer

ut, -ote.d.-ed,-et,-ete -et [ -ed

Il -et i -et

Karta 7b. Efter Sven Benson, Studier över adjektivsuffixet-ot i svenskan (1951), karta Vb.

152

Utbredningen av suffixet -ug har undersökts av Sven Benson 1951. Han sammanfattade resultatet på kartor, här återgivna som karta 7a, 7b.306 Av detta framgår det, att suffixet -ug är mycket starkt representerat i hela det upp- och mellansvenska området, i inre och norra Norrland307 samt i svenska Finland och Estland. I övrigt förekommer -ot eller ett suffix, vars status är obestämd.

A.H.:s språk står alltså också i detta fall i god överensstämmelse med upp­svenska dialekter308 av idag. Men suffixet -ug har naturligtvis en gång funnits i hela Norden.

F. Accentueringen. Efterledsbetoning

Det finns ett indicium på att Agneta Horn kunde uttala sammansatta ord med efterleds betoning. Det gäller ordet espant (99: 16). Sammanhanget är följande: A.H. och hennes man med följe är på väg mellan Rothenhaus och Jirkov i Böhmen. A.H. åker i en hästdragen vagn. Hon skriver: »Och war den dagen en sådan gräslig kiöldh ... och sedan en oärhört ondh wäg ... Och wägen war så espant och inte brädare, än hiulan kunde knapt gå på ... »

Espant skall sannolikt läsas espänt 'isspänd', dvs. 'övertäckt med is (och hal)'. Förklaringen till det initiala e- i espant torde vara, att förleden var obeto­nad, varvid i- gått samma väg som i ehop 'ihop' (69:10); egen 'igen' (108:22); egönom 'igenom' (102:21). Stockholmaren A. Sahlstedt skriver 1773 isspänd, som översätter lat. 'congelatione lubricus'.

Efterledsbetoning är inte någon vanlig företeelse i svenska dialekter. Bengt Hesselman skriver om accentueringen av typen brugumm 'brudgum', att den »är särskildt karaktäristisk för uppländskan . . . Också skånskan har liknande förhållanden. Men så vidt jag vet, ej öfriga syd-svenska eller götiska mål» (1905, s. 45).

Om efterledsbetoningen i uppländskan ger E. Kruuse utförliga underrättel­ser (Uppland 2, s. 544).309 Se också A. Isaacsson 1923, s. 29 (om förhållande­na i Våla) och »Uppländska» 1993, s. 112 (typenfähus i östra och norra Upp­land). Om efterledsbetoning i östra Sörmland se T. Ericsson 1914, s. 65. Jfr Fr. Sandwall 1913, s. 79 not. E. Grip (SvLm XVIIl.4, s. 17) redogör för tecken på efterledsbetoning hos Ericus Schroderus (upplänning, 1600-t.).310

För fullständighetens skull bör det påpekas, att efterledsbetoning förekom-

306 Se också Benson a.a. s. 72-135 (inte på varje sida!). 307 Suffixet -ug saknas t.ex. i hela Medelpad utom i Häverö sn. 308 Stockholmaren Magnus Stenbock (f. 1663) skriver krempug 'full av krämpor' (Ruben G:son Berg i NysvSt 21 s. 156). 309 Accentuering av typen lusstdttje redovisar Kruuse från Skuttunge, Vendel, Älvkarleby, norra delen av Olands h:d, Frösåkers h:d, Arholma, Bro o. Vätö skeppslag, Fastema »samt här och där i angränsande h:der». 310 Exempel: högherhanden, annersidon enligt Grips tolkning med ledning av sammanskriv­ningen.

153

mer i åtminstone ytterligare tre svenska dialektområden. Ett är östra Jämtland (enl. Alfred Vestlund 1923-48, s. 33 f.). 311 Det andra är (norra) Norrbotten, särskilt Överkalix. Möjligen kan detta sättas i samband med den kolonisation från Centralsverige till Norrbotten (sannolikt särskilt Kalix), som ägde rum under tidigt 1300-tal (se G. Holm 1997, s. 151). Det tredje området med efter­ledsbetoning omfattar Tenala och Snappertuna socknar i finländska Nyland (OFSF). Också i detta fall kan man ha rätt att anta påverkan i gammal tid från uppländskan.

Om förklaringen till formen espant är riktig - och det tror jag den är - så har vi här ytterligare ett exempel på likhet mellan A.H.:s språkbruk och dia­lektala drag i centrala Uppsverige. Att efterledsaccentuering av sammansatta ord inte utmärkte 1600-talets »riksspråk» (dvs. deras talspråk »som leva vid hovet» och deras »som äro lärda», dvs. snarast överklassens talspråk i Central­sverige, särskilt alltså i Stockholm, hävdas med stor emfas av Fredrik Sand­wall 1913, s. 21 ff.312 Men Agneta Horns uttal var nog inte i alla avseenden format efter de ledande kretsarnas krav och vanor.

311 Fredrik Sandwalls uppgifter (1913, s. 63) om särskilt stark tendens till efterledsaccentuering i Fryksdalsmålet torde bero på något missförstånd. 312 Sandwall citerar här (s. 63) Petrus Lagerlöf.

Kapitel 5. Resultat - Sammanfattning

Lokalisering av Agneta Horns text med ledning av ma­terialet i kap. 4

A. Statistisk fördelning landskapsvis Rent statistiskt råder någon övervikt för landskapen Uppland och Söderman­land, vilkas dialekter når upp till 26 fall var av överensstämmelse med A.H.:s språkbruk. Närmast kommer sedan Småland (22; jfr s. 78), Dalarna (20), Ös­tergötland (19) och Västmanland (17). Denna statistiska fördelning stämmer ju någorlunda bra med vad vi vet om Agneta Horns uppväxtmiljö.

Intressantare är emellertid följande utredningar.

B. Språkdrag som pekar bort från centralsvenska mål och mot (bl.a.) sydligare mål I. N ovationer

1) I nutida svenska dialekter är typen sol an 'solen', handan 'handen ( se karta 5, s. 133) känd bara från ett smalt band i gränstrakterna mellan Småland­Blekinge och från södra Halland. (Lokalisering dit av A.H.:s text är emellertid orimlig, eftersom framförallt typen huse 'huset' gör den omöjlig.) Om förhål­landena i äldre tider, ses. 132.

2) Absolut okänd i de centrala uppsvenska dialekterna är imperativ pluralis på -a (hos A.H. t.ex. beda 'bedjen', bekänna 'bekännen '). Dylika språkformer finns numera bara i Västergötland och - åtminstone i någon mån - i Dala­bergslagen. Om förhållandena på 1600-talet, ses. 144.

3) Om man håller sig till något äldre uppteckningar och beskrivningar av upp­svenska dialekter (omkr. sekelskiftet 1900 och något tidigare), så kan A.H.:s svaga feminina pluraler av typen piger avgjort inte betraktas som hemmahö­rande i det centralsvenska området. I Uppsverige har typerna gatur och pigår haft en stark ställning (så enl. bl.a. Bengt Hesselman). Det är tydligt, att då ty­pen pi ger har blivit vanlig inte bara i rikstalspråk ( där den ju är mycket vanlig, inte minst i etermedia) utan numera också på många håll i centralsvenska dia­lekter, så är det sydliga språkvanor, som har trängt fram.

4) Slutljudande postvokaliskt -d var av allt att döma bortfallet i A.H.:s språk. Dylikt-där i senare tid framförallt bevarat i vissa av Centralsveriges dialekter

155

(ses. 121 f.). (Men i andra mål i området är -d fallet. Språkdraget innebär allt­så inte något allvarligt hinder för centralsvensk lokalisering av A.H.:s text.)

5) Av liknande art är assimilationerna Id> ll och nd > nn. Bevarade Id och nd synes vara särskilt vanliga i delar av Centralsverige (men alltså inte över hela området).

6) Formen broren 'brodern', som A.H. använder en gång, har välbelagda mot­svarigheter i götiska och andra sydsvenska mål. Den saknas i Centralsverige. Fallet är ju lite speciellt, och det kan inte tillerkännas stort lokaliseringsvärde.

7) A.H.:s weka (säkert= vecka) avviker skarpt från det i Centralsveriges folk­mål vanliga vicku. Om detta fall se vidare s. 108.

Il. Arkaismer

1) Adjektivtypen skadelig, ynkelig har numera götisk och (nord)norrländsk utbredning. Detta språkdrag pekar alltså i nutiden klart bort från Central­sverige. Men ses. 114.

2) Typen bonnekirma, brännesjuka, med bindevokal i sammansättningar, är numera absolut okänd i Centralsverige och norr därom. Se vidare s. 115 f.

3) Arkaismen äpple, pl. 'äpplen', som A.H. använder (se s. 137), är normal­form i götalandskapen, under det att äpplen klart dominerar i Uppsverige. Västgöten Sven Hof uppgav 1772, att uppsvenskarna sade äpplen, västgötarna äpple. - På liknande sätt förhåller det sig med en annan arkaism, sto, pl.

4) Arkaismen sang, sång 'sjöng', som tydligen var A.H.:s form, är numera okänd i de centrala uppsvenska målen (i varje fall uppländskan), där pret. av sjunga är sjöng.

5) På liknande sätt förhåller det sig med pret. ok, som är utbytt mot åkte i de flesta svenska dialekter, men som lever kvar i vissa småländska och västgöts­ka socknar.

6) Adjektivsuffixet -ot (t.ex. i A.H.:s lappat, tokot) används i nutiden inte i ett stort mellansvenskt, dalskt och sydnorrländskt område (se karta 7a, 7b, s. 150 f.). Om förhållandena i äldre tider ses. 150.

7) För en sydlig lokalisering av texten talar typen handelen, vinteren, sedd mot bakgrunden av sentida dialekter. Om förhållandena i äldre tid, ses. 149.

8) Pluralböjning av verb förekommer numera inte i Centralsveriges talspråk, vare sig dialektalt eller riksspråkligt. A.H.:s talspråk hade tydligen inte hunnit till den moderna tidens status i detta fall. Se vidare s. 158.

156

C. Språkdrag som överensstämmer med motsvarigheter i Centralsveriges dialekter. (Indicier för resp. bevis på icke-götisk författare.)

I. Novationer

1) Typen huse 'huset' (s. 119 f.) pekar med utomordentlig tydlighet på en för­fattare som i varje fall inte tillhörde området söder om nordligaste Östergöt­land och sydligaste Värmland. I detta sydliga område bibehålls ju -t än idag.

2) I samma riktning pekar typen backa, städa gentemot backe, släde (s. 131). Också om utjämningen mot backe, släde har framskridit även i Uppsverige, så råder ändå en klar skillnad mellan dialektområdena.

3) Skrivningarna Frånkerike och ånkar 'ankare' (s. 107) visar en företeelse i A.H.:s språk, som saknar motstycke söder om Sörmland-Västmanland (men som också är känd i vissa delar av Värmland).

4) A.H.:s nättran 'nätterna' (s. 135) är centralsvensk och mellanorrländsk samt i någon mån värmländsk.

5) Villkorlig apokope (s. 115) är i nutiden väsentligen en uppsvensk, dalsk och sydnorrländsk företeelse, också om den förekommer sydligare, t.ex. i öst­ra Småland och på Gotland. I de centrala götamålen saknas den. (Enligt Bengt Hesselman kan den antas tidigare ha funnits utefter hela vår östkust.)

6) Preteritumformen sätte (s. 108 f.) betyder - om den speglade författarens vanliga (»naturliga») uttal - att språket närmast bör lokaliseras till centrala Uppsverige (eller nordligare), eftersom man i Närke och söder och sydöst där­om mestadels brukar preteritumformen satte. Så förhöll det sig f.ö. redan i klassisk fornsvensk tid. (Men redan då och i senare tid har sätte tydligen inte varit alldeles okänt i vissa götamål.)

7) Ett osäkert lokaliseringskriterium är A.H.:s upprepade användning av skar 'skall' presens, som hon alltid ändrar till skal. Möjligen signalerar detta, att hon har kunnat uttala verbformen med finalt -r (< t). Uttalet är känt från Upp­land (samt från flera syd- och mellannorrländska landskap). Ses. 126.

8) Efterledsbetoning av typen isspänd (hos A.H. espant: s. 152 f.) är ett indi­cium (eller ett bevis?) för en nordlig lokalisering av texten. Dylik accentuering finns i Uppland, östra Sörmland, i mindre delar av Norrland (ö. Jämtland, nordligaste Norrbotten) samt i smärre delar av finländska Nyland. (Därtill kommer Skåne, men det landskapet är ju uteslutet av flera skäl; se t.ex. s. 119 f.) Bevisvärdet hos ordet espant är ju inte höjt över all diskussion, efter­som identifikationen med isspänd möjligen kan ifrågasättas.

157

Il. Arkaismer

1) Preteritumformerna gret 'grät' och let 'lät' används - som Bengt Hessel­man har sammanfattat det - »i norra Sverige ned till Mälaren». Därtill före­kommer de i de sydliga landskap som gränsar till Norge. Formerna är visserli­gen arkaismer, men novationerna grät och lät fanns i åtminstone delar av söd­ra Sverige redan under (senare delen av) äldre medeltiden. Det är väl emeller­tid inte otänkbart, att gret, let på 1600-talet förekom som relikter i vissa delar av området Västergötland-Östergötland. Helt avgörande är kriteriet alltså inte. Uttalet gret, let var ju det äldsta, samnordiskt.

2) Preteritum bant 'band' existerar i senare tid i huvudsak bara i Uppsverige och södra Norrland samt på Öland och Gotland. (Därtill i de allra sydligaste landskapen, men det har ju i detta sammanhang ingen relevans.) Däremot är bant 'band' okänt it.ex. Västergötland. Allt tyder emellertid på att bant eller hatt har funnits i landskapet. Ses. 139.

3) Av samma något diskutabla värde som lokaliseringskriterium är gambla (s. 126 f.) samt thu 'du' och thin 'din' (s. 128 f.).

D. Uppsvenska språkdrag, som saknas i (södra) Norr­land

De tre formerna baren 'barn', namen 'namn' och vag gen 'vagn' leder med stor enstämmighet inte bara bort från sydligare mål313 utan också från sydnorr­ländska dialekter (som annars i flera fall visar motsvarigheter till A.H.:s språk­bruk).

E. Språkdrag hos Agneta Horn som har motsvarigheter i (vissa) nordliga ( och östliga) dialekter men också i centralsvenska ( eller götiska)

Typerna gret, let (s. 103 f.), ånkar 'ankare' (s. 107), sätte (s. 108 f.), hitin (s. 111 f., 113 f.), skadelig (s. 113 f.) nammen 'namn' (s. 117), huse 'huset' (s. 119 f.), skar 'skall' (s. 126), tu 'du' (i östsv., inte norrl.), backa, städa (s. 131), nättran (s. 135 f.), hästana (s. 136 f.), de veta (s. 139), liggja (nu ofta liiddj), tokot, talug 'pratsam' (s. 151 f.). Efterledsbetoning förekommer i ö. Jämtland och i Kalix.

313 Förekomsten av uttalet nammen 'namn' i en liten del av Östergötland hindrar inte konstateran­det. Användningen är stereotyp, begränsad i huvudsak till kraftuttryck, som tämligen säkert är in­lånade i den utformningen.

158

Anmärkning

Vitt spridda från norr till söder är i nutiden vissa av A.H.:s språkdrag. Dit hör bevarat a i -ang (s. 106 f. och böjningstypen hästana (s. 139 f.) samt bant 'band' och höllt 'höll' (s. 141 f.).

F. Upplysningar om 1600-talets314 (tal)språk hämtade ur andra skrivna källor än A.H.:s »Beskrivning ... »

1) Agneta Horns hakan osv. levde på 1600-talet och 1700-talet ett friskt liv i vissa kretsar i Stockholm enl. vittnesbörd från flera författare (s. 132).

2) A.H.:s böde 'bjödo', bröto var på 1600-talet uppsvenska i motsats till göta­målens former med u-vokal (s. 108).

3) Formerna gret och let användes på 1600-talet av en rad uppsvenska (och norrländska) författare (s. 104).

4) Villkorlig apokope användes av skalderna Georg Stiernhielm och Samuel Columbus, båda från Dalabergslagen (s. 115).

5) Bindevokal i sammansättningar användes av Samuel Columbus (sparsamt) och av stockholmaren Magnus Stenbock (s. 115 f.).

6) Typen baren 'barn' är belagd i flera skrifter av uppsvenskar på 1600-talet (s. 117 f.).

7) Bortfall av postvokaliskt slutljudande -d som i bo 'bod' och hugna 'hug­nad' förekom i stockholmaren Magnus Stenbocks språk (s. 122).

8) Förekomst av typen humbla i 1600-talets Uppland bestyrks av en uppgift av Johannes Bureus (s. 127). Detsamma gäller typen tu 'du', tin 'din' (s. 129).

9) Sven Hof (1772) belägger ordet tillbakars från 1700-talets Västergötland (not 235).

10) Upplänningen Johannes Bureus (1600-talet) använde maskulina bestämda pluraler av typen hästana. Detsamma gjorde stockholmaren Magnus Stenbock (s. 137).

11) Västgöten Sven Hof uppgav 1772, att centralsvenskarna sade äpplen i motsats till västgötarnas äpple (s. 138).

12) 1600-talets bröllopsdikter på dialekt bl.a. från Uppland visar, att pluralböj­ning av verb då var allmän i folkmålen i Sveriges centrala delar (s. 139).

13) Texter från 1600-talet och 1700-talet visar, att imperativ pluralis på -a då förekom inte bara i Västergötland utan också i Östergötland (s. 144).

314 Och i några fall 1700-talets.

159

14) Agneta Horns weka 'vecka' får i någon mån stöd som uppländskt uttal på 1600-talet genom wecka, då använt av upplänningen Ericus Schroderus (s. 108, not 190).

15) Däremot får A.H.:s piger osv. inte något stöd som uppländska av 1600-ta­lets uppländska bröllopsdikter, som nyttjar formen pigår (s. 110 f.).

16) Bestämd sing. av typen spegelen o.d. redovisas i SAOB och dess arkiv från flera uppsvenska texter skrivna på 1600-talet. Om detta skrivsätt bottnade i skriftspråkstradition (t.ex. fortplantad i bibeln) eller speglade ett uttal kan f.n. inte avgöras (ses. 135).

Slutsatser av materialet i kap. 4

Också om vissa av Agneta Horns i kapitel 4 behandlade språkdrag inte lätt kan karakteriseras som centralt uppsvenska - särskilt inte imperativ pluralis på -a - så är ändå många av dem sådana, att texten helt enkelt mås te lokaliseras till centrala Sverige. För huvudstaden talar främst typen handan 'handen', solan, som bevisligen existerade där på 1600-talet. Vad beträffar A.H.:s användning av typen beda 'bedjen (I)', så blir en nödvändig slutsats, att den på 1600-talet brukades (av somliga någonstans) i Uppsverige. Kanske kommande fynd i nå­gon text från det aktuella århundradet skall bekräfta detta.

Men att dialektgeografiskt lokalisera »Beskrivning över min vand­ringstid» förutsättningslöst - alltså om man ingenting hade vetat om dess för­fattare - skulle inte ha kunnat göras närmare än till: »med viss tvekan: Upp­sverige». Och det hade varit vackert så.

Avslutande kommentarer Huvudsyftet med denna undersökning - som ju bär titeln »Uppväxtmiljö och språk» - har varit att pröva den vanliga språkgeografiska textlokaliseringsme­todikens bärkraft. Resultatet kan sammanfattas så här.

Språkdrag inom fonologi, morfologi o.d. har - i vårt fall - visat sig ge ett betydligt bättre utslag än ordförrådet,315 detta i synnerhet om man hållit sig en­bart till förhållandena i senare tiders folkmål jämförda med den undersökta textens.

Ett annat otvetydigt resultat av undersökningen är, att man inte kan nöja sig

315 Meningarna bland textlokaliserama om vilka språkliga kriterier, som är pålitligast, har varit delade. Bestämt uttalade sig Erik Noreen (1942, s. 30): » ... ordförråd, syntax, stilistiska egenheter ... torde utgöra en fastare grund för slutsatser rörande författaren än företeelser hörande till or­tografien och ljud- och formläran.» Detta uttalande citeras med gillande av Arne Bengtsson 1947, s. 17.

160

med att jämföra författarens språk bara med senare tiders svenska dialekter.316

Detta är förvisso ingen nyhet, men iakttagelsens sanning förtjänar att under­strykas. Man måste gå så långt tillbaka i källorna som någonsin är möjligt för att komplettera modernare dialektuppteckningars material. Detta gäller - åt­minstone så långt denna undersökning är giltig - framförallt ordförrådet. Se t.ex. hinna (till) 'förmå, kunna' (s. 81, 89), taga lag 'lyckas' (s. 82, 90), allt bortåt 'framgent' (s. 81, 82, 86), bruka mun 'vara ovettig' (s. 87, 99). Se också sammanfattningen s. 99. Men också detaljer inom fonologi, morfologi och ordbildning måste inte sällan belysas med material från äldre (eller rentav »gammal») tid; set.ex. om suffixet -ot, s. 150.

Medeltidsfilologen har en svår uppgift, då han vill språkgeografiskt lokali­sera en handskrift. Medeltida språkmaterial, som säkert kan placeras geogra­fiskt, är ju sällsynt, om man frånser (det mesta av) det som hämtas ur lagarna.

Agneta Horn strävade utan tvivel efter att skriva så nära 1600-talets korrek­ta skriftspråk som möjligt, alltså det språk hon mötte i bönböcker och bibel (se vidare s. 13). Men hennes skrivträning var alldeles otillräcklig: talspråket tar ofta överhanden. Detta hennes talspråk var i huvudsak samtalsspråket i hög­adliga kretsar i Stockholm och på godsen i Mälarbygderna. Detta språk i sin tur överensstämde i hög grad med dialekter på den omgivande landsbygden, i fallet Stockholm naturligtvis därför att dess befolkning i alla tider främst rekryterades från närområdet. »Stockholmskan är nog i grunden god upp­ländska, öfverensstämmande med närgränsande Upplands- och Södertörns­mål» (B. Hesselman SoS 5, 1905, s. 117, not 1).317 Men det fanns också klara skillnader mellan språket i Agneta Horns miljö och bonddialekterna i Mälar­bygderna.

*

Vid sidan av metodgranskningen har undersökningen kommit att ta upp ett an­nat problem, eller rättare sagt en rad problem. Av naturliga skäl har nämligen intresset i hög grad kommit att inriktas på hur sådana detaljer i Agneta Horns språkbruk skall förklaras, som avviker från språkvanorna i centralsvenska folkmål. Vitt skilda förklaringar har fått tillgripas i olika fall.

De inte många men obestridliga inslag i Agneta Horns språk, som pekar sö-

316 Den på sentida dialekter byggda lokaliseringsmetodens vanskligheter belyses effektfullt av följande detalj. Till de kriterier, som 0. Thorell använder (1951, s. 185) vid sin mycket snäva lokalisering av Fem Moseböcker, hör »Ett par ord ... [som] i nutida dialekter [ha] utpräglat västlig utbredning. Sålunda finnes rellas v. 'åldras' belagt från Halland ... , Västergötland ... , Bo­huslän ... och Norrbotten.» Norrbotten ligger ju i nordöst, inte i sydväst, och är avgjort inte kul­turellt orienterat mot väster (Norge) utan mot Centralsverige (se G. Holm 1997, s. 154). Tydligen har rellas varit (tämligen) allmänt svenskt. 317 Jfr B. Hesselman 1908, s. 535: »Vi får ett lifligt intryck, hur mycket allmännare spridda och mera bekanta äfven för städernas befolkning de rena upplandsdialektema ännu på 1700-talet vo­ro.»

161

der- eller sydvästut, kan belysas med ett uttalande av Bengt Hesselman om hu­vudstadens språk redan före 1600-talet (1908, s. 522): »[Var] kanske Stock­holmsspråket på 1500-talet, då staden till stor del existerade som stapelstad för den västmanländska och närkiska bergslagen, och då den mottog starka till­flyttningar från de inre mälarstäderna t.ex. Örebro, Arboga, Köping, färgad af dessa trakters språk (= närkiskt, västmanländskt kolonialspråk!)». Närke318

och sydvästra Västmanland graviterar ju i många avseenden språkligt söderut. Målen räknas ju också som »mellansvenska», inte uppsvenska.319 - Tydligen skilde sig inte adeln språkligt från Stockholms borgare på denna punkt (lik­som inte heller på de flesta andra).

Något lättare att förklara är A.H.:s inte sällan använda konstruktionstyp denna gången, som i våra dagar har motsvarighet först ganska långt söderut i landet. Typen kan emellertid ha varit en förutsättning för utvecklingen denna här gången > den här gången, som ju är typiskt centralsvensk.

Under en stor del av sina - också språkligt - formbaraste år levde Agneta Horn i Stockholm, som väl var landets språkligt minst homogena ort. I de (ad­liga) kretsar, som hon tillhörde, hade tydligen utvecklat sig ett alldeles spe­ciellt sätt att forma bestämd singularis av starka femininer, typen bokan 'bo­ken', handan 'handen'. Här är det andra, samtida (intellektuella) stockholma­res analoga språkbruk, som förklarar problemet, alltså hur A.H. kunde ut­trycka sig på ett sätt, som i dialekterna har sin motsvarighet först nere i södra Småland-Halland (ses. 134, 154).

Enstaka ord i Agneta Horns vokabulär förefaller att fordra en mycket spe­ciell förklaring. Det mest påfallande exemplet är uttrycket stå sig i håka 'vara i knipa, vara illa ute'. Ett uttryck liknande detta är bara känt från Delsbo sock­en i Hälsingland. Och A.H. var aldrig ens i närheten av det landskapet. Den mest sannolika förklaringen tycks mig vara, att hon i sin barndom hade myck­et nära umgänge med husets pigor. Bl.a. sov hon i deras kammare. Särskilt en av pigorna vid namn Gertrud yttrar hon sig mycket uppskattande om. En giss­ning är att Gertrud var delsbostinta. Men mö j 1 i g t är naturligtvis, att uttrycket har haft en vidare spridning och funnits också i Centralsverige.

Lika oklart till sitt ursprung som det just behandlade uttrycket är Agneta Horns bruk av imperativ pluralis på -a. Vågar man säga: tillsvidare?

318 Jfr B. Hesselman 1908, s. 522: » ... just närkiskan synes af alla Sveadialektema vara den minst typiskt uppsvenska, den som står närmast götamålen.» 319 Sydvästlig, götisk språklig influens i Stockholm förekom redan under medeltiden. Se härom t.ex. N. Beckman 1917, s. 93, 123 ff., 133 f.; jfr 0. Thorell 1951, s. 31. Beckman, som hänvisar till B. Hesselman (»Särskilt 'Upland' II. s. 507» ), framhåller, att »Arboga kan ... tänkas ha varit en mycket viktig överfartsort, från vilken »götiska novationer» sjöledes importerats i Stockholms talspråk». Ord, som kan ha flutit fram på denna transportled, är låpa 'fjolla' m.m. och binda •sticka' (strumpor osv.).

Bland götamålen framstår västgötskan i många avseenden som motsatsen till Agneta Horns språk. Den typiska västgötskan utmärks av former som ho, hu 'hon',jak 'jag', mäk 'mig', vånn •vår', ljudutvecklingar som de i drecka 'dricka' ,fesk 'fisk'. !egga 'ligga', »grumligt» ljud i sön 'son', löv 'lov', iköll 'ikull', törp 'torp', vidare sprocket 'spruckit', drockna 'drunkna', odöjd 'odygd', laier 'led' (adj.).

Litteratur. Förkortningar

AARGA = Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi. Abrahamson, Erik: Västsvenska ordstudier. NTU 8. 1936. Ahlbäck, Olav: Studier över substantivböjningen i Finlands svenska folkmål. SNF

XXXIII-XXXIV. 1946. - Jöns Buddes språk och landsmansskap (i: SNF 40-41. 1952). Alfvegren, Lars: r-genitiv och are-komposition. SKGAA 32. 1958. Almqvist, C.J.L.: Hermitaget 1833. Tre fruar i Småland, 1842. Alvered, Zeth: Greger Matssons räkenskaper. SSFS 82. 1991. Alving, Hjalmar: Kalmarmålets ljudsystem (i: SvLm 1917). Andersson, Thorsten: Sväm (i: NoB 46, 1957). ANF = Arkiv för (for) nordisk filologi. Areskog, Gertrud: Östra Smålands folkmål. SKGAA 4. 1936. Arngart, Olof: Engelsk dialektologi (i: SvLm 1957). Aurivillius, Erik: Cogitationes de linguae svionice ... 1693. - Grammaticae svecanae specimen. Utgiven av G. Stjernström i UUÅ 1884. AUS = Acta Universitatis Stockholmiensis. Beckman, N.: Studier över outgivna fornsvenska handskrifter. 1917. SSFS 44. Belfrage, Å.G.L.: Om verbet i Vestgötamålet. 1871. Bengtsson, Arne: Nils Ragvaldi, Domareboken och Linköpingslegendariet. LNS 4.

1947. Benson, Sven: Studier över adjektivsuffixet -ot i svenskan. SLAL 8. 1951. Bergman, Gustaf: Alundamålets formlära. SvLm XII.6. 1893. Bergman, Gösta: Utvecklingen av samnordiskt e i svenska språket. En dialektgeogra-

fisk undersökning. 1921. »Beskrivning ... », se Horn, Agneta. Billing, Gustaf: Åsbomålets ljudlära. SvLm X.2. 1890. Bjerrum, Anders: Description of the language in medieval texts (i: Linguistic papers.

Published on the occasion of Anders Bjerrums 70th birthday ... 1973). Björklund, Stig: Älvdalsmålet i Andreas Johannis Prytz' Comoedia om Konung Gustaf

Then Första 1622. SvLm B 58. 1956. Blumenberg, Robert: Ordlista öfver Norbergs Folkspråk. (Manus.) 1864. Bodorff, Johan Viktor: Bidrag till kännedomen om Folkspråket på Öland. 1875. Boethius, Johannes: Orsamålet i Dalarna. Ljudlära. SvLm IV.4. 1918-26. Bogren, Petrus: Torpmålets ljud- och formlära. 1921. Bondeson, August: Historiegubbar på Dal. 1886. Borgström, Marcus: Askersmålets ljudlära. SvLm B 11. 1913. Br = Bröllopsdikter på dialekt från 1600- och 1700-talen samlade och utgivna av Bengt

Hesselman. NTU 10. 1937. Brevner, Erik: Sydöstra Närkes sjönamn. SKGAA 9. 1942. Broberg, Richard: Språk- och kulturgränser i Värmland. SvLm B 67. 1973. Br11mdum-Nielsen, Johannes: Dialekter og Dialektforskning. 1927. - Skriververset i Kölner Dombiblioteks Codex CXXX (i: APhS 4, 1929). Cimmerdahl, Chr.: Några upplysningar om folkspråket i Blekinge. 1859.

163

Columbus, Samuel: En swensk ordeskötsel. Utgiven ... av Sylvia Boström. NTU 20. 1963.

- Mål-roo eller Roo-mål. Utgiven av Bengt Hesselman. NTU 6. 1935. Dahlstedt, Karl-Hampus: Eterledsapokope i nordsvenska dialekter. SLFAU A: 11. Dalmålsordboken = Ordbok över folkmålen i Övre Dalarna. 1961 ff. Danell, Gideon: Ordbok över Nuckömålet. SKGAA 27. 1951. Djurklou, Gabriel: Ur Nerikes folkspråk och folklif. 1860. Eaker, Birgit: Adjektivet grann i svenska dialekter. SDFMAU A: 21. 1993. Ejder, Bertil: Adjektivändelsen -er i de nordiska språken, särskilt i svenskan. LNS 3.

1945. Ekbo, Sven: [Anmälan av] Carl Lindberg Terrängordet köl ... (i: OUÅ 1941). Ekenvall, Verner: De svenska ortnamnen på hester. SKGAA 10. 1942. - Rester, heister, heester, hetre (i: NoB 33, 1945). - Om ljudutvecklingen -em (< -hem) i västgötska ortnamn (i: NoB 1938). Enström, Hugo, och Söderström, Sven: Enångersmålet. SDOFU A:16. 1990. Envall, Petrus: Dala-Bergslagsmålet. Kap. I-IV. SvLm B 47. 1930-47. Ericsson 1877-84 = Ericsson, Gustaf: Ordlista ur Åkers och Öster-Rekarne härads folk­

språk (i: Bidrag till Södermanlands äldre kulturhistoria. 1-5). Ericsson, Gustaf: Folklivet i Åkers och Rekarne härader. 1-4. Arbete och redskap. An­

teckningar för 1830-40-talen. 1989, 1990, 1992, 1993. Ericsson, Torsten: Grundlinjer till undersökningen av Södermanlands folkmål. SvLm B

8. 1914. Eriksson, Manne: Ett belägg på ordet lamm i bet. 'vuxet får' från Östergötland? (i:

SvLm 1953-1954). - Hjäll och tarre. SLFAU A: 4. 1943. Erixon, Sigurd: Svensk byggnadskultur. 1947. FMS = Folkmålsstudier. Forner, Lars: De svenska spannmålsmåtten. SKGAA 14. 1945. Fortelius, Bertil: Historia Trojana eller Troya borgdz chröneca. I. Förhållandet till den

latinska förlagan. Lokalisering av språkformen. 1965. Franzen, Gösta: Slycka och Slycke (i: NoB 39, 1951). Freudenthal, A.O.: Om svenska allmogemålet i Nyland. FVS Bidrag 15. 1870. - Vöråmålet. 1889. SLS Skr. 12. Fries, Sigurd: Studier över nordiska trädnamn. SKGAA 29. 1957. - [Anmälan av] OlofThorell Fem moseböcker på fornsvenska. (i: SvLm 30, 1952). von Friesen, Otto: Röstenen i Bohuslän och runorna i Norden under folkvandringstiden.

UUÅ 1924. Filosofi, språkvetenskap och historiska vetenskaper 4. FVS Bidrag= Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk utg. af Finska Veten­

skaps-Societeten. Gadd, Ad.: Om allmogemålet i Östra härad af Jönköpings län. 1871. Gaslander = Försök till en ordabok på the uti Jönkjöpings Lähn Wässbo härad bruklige

Ord och Talesätt ... [av J. Gaslander] (i: SvLm 1943-44). GO = Gotländsk ordbok på grundval av C. och P.A. Säves samlingar redigerad av ...

Herbert Gustavson. 1-2. 1918-45. Grafström, A.A.: Uppteckningar i manuskript från Västerbotten. 1859. Granlund, Åke: Studier över östnyländska ortnamn. SNF 44. 1956. Grill, Johan Wilhelm: Ur Folk-språket på Tylö-skogen. Ord och talesätt antecknade på

1840-talet i Lerbäcks socken i Närke. SvLm B 63. 1964. Grip, Elias: Drag av Upplandsdialekt hos Ericus Schroderus. SvLm XVIII.4. 1900. - Skuttungemålets ljudlära. SvLm XVIIl.6. 1901. Gustavson, Herbert: Gutamålet. 1-11. 1940-48. SvLm B 42. B 50.

164

Götlind, Johan: Var är Äldre västgötalagen skriven? Språkvetenskapliga Sällskapets i Uppsala Förhandlingar 1919-1921. Bil C. = UUÅ 1921. Filosofi, språkvetenskap och historiska vetenskaper 4.

Götlind, Johan (och Landtmanson, Samuel): Västergötlands folkmål (VF). 1--4. 1940-50. SKGAA6.

Hagfors, Karl Johan: Gamlakarlebymålet. Ljud- och formlära samt språkprov. SvLm XII.2. 1891.

Hedblom, Folke: De svenska ortnamnen på säter. SKGAA 13. 1945. Hedström, Gunnar: Sydsmåländska folkmål. I. SLAL 1. 1932. - Ordstudier i anslutning till P. Rydholms anteckningar om Långarydsmålet i Västbo.

1-11:1. SLAL 7. 1948. Hellberg, Lars: Studier i de nordiska torp-namnens kronologi (i: NoB 42, 1954). Hellquist, Elof: Studier i 1600-talets svenska. 1902. - Svensk etymologisk ordbok. 2 uppl. 1939. Herweghr, Daniel: Ordbok över Västmanlandsmålet. Idioticon Westmannicum. [Omkr.

1770. Utg. 1925 av S. Landtmanson]. Hesselman, Bengt: Anmärkningar till svensk språkhistoria (i: SoS 12, 1912). - Bröllopsdikter på dialekt ... Se Br. - Från Marathon till Långheden. NTU 7. 1935. - Huvudlinjer i nordisk språkhistoria. l-3. Nordisk kultur 3--4. 1948-53. - De korta vokalerna i och y i svenskan. UUÅ 1909. Filosofi, språkvetenskap och his-

toriska vetenskaper 5. - Kritiskt bidrag till läran om nysvenska riksspråket (i: Nordiska studier tillegnade

AdolfNoreen ... 1904). - Några nynordiska dialektformer och vikingatidens historia (i: NTU 9, 1936). - Preteritum af gråta, låta (sonare) och utvecklingen af samnordiskt e (i: SoS 5, 1905). - Giöta Kiämpa-wisa. En språk-estetisk undersökning (i: SoS 7, 1907). - Språkformen i MB I eller Fem Mose böcker på svenska, tolkade och utlagde vid med-

let av 1300-talet. SHVSU 24: 17. 1927. - Stafvelseförlängning och vokalkvalitet i östsvenska dialekter. 1902. - Studier i svensk formlära. 1. Slutartikeln -en (i: SoS 11, 1911). - Sveamålen och de svenska dialekternas indelning. 1905. - UOB = Hesselmans upplandsordbok i ULMA. - Uppländskan som skriftspråk (i: Uppland 2, 1908). - Växtnamnet sippa (i: NoB 40, 1952). Hirvonen, Ilkka: Konstruktionstyperna denne man och denne mannen i svenskan. SNF

69. 1987. Hiäme, Urban: Orthographia svecana, eller den rätta swenska bookstafweringen. 1716. Hof, Sven: Dialectus vestrogothica. 1772. - Swänska språkets rätta skrifsätt. 1755. Hofberg, Herman: Allmoge-ord i vestra Nerikes bygdemål. 1861. Holm, Gösta: Bottniska namnstudier (i: NoB 37, 1949). - Monoftongeringens kronologi och de finlandssvenska folkmålen (i: Festskrift till

Carl-Eric Thors. SNF 62. 1980). - De nordiska dialekterna i Nordskandinavien och deras historiska bakgrund (i: Acta

Universitatis Umensis. Umeå Studies in the Humanities 24. 1990). - Notiser från Västerbotten (i: SvLm 1946). - Några problem i Alexanderforskningen (i: ANF 73, 1958). - Några små bidrag till en svensk etymologisk ordbok (i: Sagnaping helgaö J6nasi

Kristjanssyni. 1994). - Ortnamnen i Lövånger (i: Lövånger 2, 1949). - Staten och kyrkan och ortnamnen och dialekterna i Norrbotten (i: Ortnamn i språk

och samhälle. Hyllningsskrift till Lars Hellberg. 1997).

165

Holmberg, Bengt: Tomt och toft som appellativ och ortnamnselement. SKGAA 17. 1946.

Horn, Agneta: Beskrivning över min vandringstid. Utgiven med inledning och kom-mentar av Gösta Holm. NTU 19. 1959.

Hovda, Per: Nokre målbrigde i nynorsk tid (1525-ikr. 1800) (i: MoM 1956). HSH = Handlingar till Skandinaviens historia. Hulden, Lars: Verbböjningen i Österbottens svenska folkmål. I. 1957. Il. 1959. SNF 46,

48. Hultman, O.F.: De östsvenska dialekterna. (i: Finländska bidrag till svensk språk- och

folklifsforskning utgifna af Svenska landsmålsföreningen i Helsingfors. 1894). Hummelstedt, Eskil: Östsvenska verbstudier. 1939. Htilphers, Abraham: Dagbok öfver en resa genom ... Dalarne. 1762. lhre, Joh.: Swenskt Dialect Lexicon. 1766. Indreb0, Gustav: Norsk Målsoga. 1951. Ingers, Ingemar: Studier över det sydvästskånska dialektområdet. SLAL 5. 1939. lsaacsson, August: Om södra Fjärdhundralands folkmål. En sammanställning av de vik-

tigaste egenheterna i ljud- och formlära. SvLm B 21. 1923. Jakobsson, John: Skreamålets ordförråd omkring 1900. SLAL 16. 1966. Jansson, Valter: Eufemiavisorna. UUÅ 1945:8. - Fornsvenska legendariet. Handskrifter och språk. NTU 4. 1934. - Nordiska vin-namn. En ortnamnstyp och dess historia. SKGAA 24. 1951. - Om de östsvenska dialekternas ställning (i: SvLm l 942). Janzen, Assar: Några ortnamn i Älvsborgs län (i: NoB 42, 1951). - Ortnamn på Dal (i: NoB 28, 1940). Kalen, Johan: Ordbok över Fageredsmålet. 1923. Kalen, M.W.: Anteckningar rörande Landskapsmålet i Östergötland. Manuskript i OSD

från 1845-60. Kallstenius, Gottfrid: Värmländska bärgslagsmålets formlära (i: SvLm 1907). - Värmländska bärgslagsmålets ljudlära. SvLm XXl.1. 1902. - Översikt över av Värmlands svenska dialekter. SvLm XXI.2. 1927. Kettunen, Paavo: De appellativa substantivens böjning i Överkalixmålet. SINSUU 25.

1990. Klintberg, Mathias, och Gustavson, Herbert: Ordbok över Laumålet på Gotland.

I-IV.1972-86. SLFAU D: 2. Klockhoff, 0.: Studier över 1600-talets svenska dramatik i Sverige och Finland (i: Fest-

skrift till Hugo Pipping. 1924). Kock, Axel: Studier öfver fornsvensk ljudlära. 1-2. 1882-1886. - Svensk ljudhistoria. 1-5. 1906-1929. Kornhall, David. Den fornsvenska sagan om Karl Magnus. Handskrifter och historia.

LNS 15. 1959. Kruuse, E.: De lefvande folkmålen (i: Uppland Il. 1908). Lagergren 1820 = Lagergren, J.J.: Ordbok för Småländska Landskaps Språket. Manu­

skript omkr. 1820 i Antikvarisk-topografiska arkivet, Vitterhetsakademien, Stock­holm. Enl. excerpter i OSD.

Lagergren 1861 = Lagergren, J.E.: Småländsk Ordbok. Manuskript omkr. 1861 (sam-lingar från 1816 ff.) i Kungl. Biblioteket, Stockholm. Enl. excerpter i OSD.

Landgren, Lars: Uppränning till grammatik för Delsbomålet. 1862. Landtmanson, se Götlind. Larsson, Kent: Den plurala verbböjningen i äldre svenska. SINSUU 22. 1988. Larsson, Seth: Substantivböjningen i Västerbottens folkmål. 1929. Lech, Gillis: Skånemålens böjningslära. 1925.

166

Leffler, L.Fr.: Anteckningar om Västmanlands folkspråk (i: Svenska Fornminnesföre­ningens tidskrift 2. 1873 (-1874)).

Lenström, Carl Julius: Ordbok öfver Helsing-dialecten. 1841. Lemeus, Knut: Delsboa illustrata eller Delsbo socken i norra Helsingland ljusliga be-

skrifven. 1764. Levander, Lars: Dalmålet. I. 1925. Il. 1928. Liden, Evald: Spridda namnstudier (i: NoB 19, 1931). - Spridda namntydningar (i: NoB 14, 1926). - Västgötanamn (i: NoB 4, 1916). Lindberg, Carl: Terrängordet köl (käl, kielas). 1941. - Terrängordet köl. Ett genmäle (i: OUÅ 1942). - Terrängordet köl:s betydelseutveckling (i: NoB 38, 1950). - Två sjönamn på gränsen mellan Medelpad och Jämtland (i: Festskrift till Jöran Sahl-

gren. 1944). Lindberg, Helge: Hållstugan - Hållan (i: OUÅ 1951). Lindberg, K.H.: Skeemålets ljudlära. 1906. Linde, Gunnar: Studier över de svenska sta-namnen. SKGAA 26. 1951. Linden DNO = Linden, Bror: Dalska namn- och ordstudier. 1:1, 1:2, 1:3. SvLm B 49, B

55, B 57. 1947, 1950, 1954. Linden, Bror: Dalska ortnamn (i: NoB 22, 1934). Linder, Nils: Om allmogemålet i Södra Möre härad af Kalmar län. 1867. Lindgren, J.V.: Ordbok över Burträskmålet. 1940. - Burträskmålets grammatik. Ljudlära. SvLm XII.I. 1890-1919. Lindkvist, Einar: Om Gästriklands folkmål (i: Från Gästrikland 1942). Lindqvist, Natan: Bibelsvenskans medeltida ursprung. 1929. - Engelbrektskrönikans tyska författare (i: ANF 51, 1935). - Ha danska sättare inverkat på reformationstidens bibelsvenska? (i: ANF 43, 1927). - Sakkunskap och saklighet. 1936. - Sydväst-Sverige i språkgeografisk belysning. 1-2. 1947. - Studier i reformationstidens bibelsvenska. Språket i Nya testamentet 1526 i belys-

ning av de svenska reformatorernas språk. 1918. - Översättaren av Nya Testamentet, Olavus Petri eller Laurentius Andreae? (i: ANF 45,

1929). Lindroth, Hj.: Ölands folkmål. 1-11. 1926-45. - 1911(-12). = J.Th. Bureus, den svenska grammatikens fader. SSFS 42. Lmf = Landsmålsföreningamas samlingar i ULMA. LNS = Lundastudier i nordisk språkvetenskap. Lundberg, Justus: Studier över andra starka verbalklassen i nysvenskan. 1921. Lundell, J.A.: Det svenska landsmålsalfabetet ... SvLm 1:2. 1879. LUÅ = Lunds Universitets Årsskrift. Låftman, Emil: Ordsamling (handskriven) från Bo, Närke 1900. OSD. Läffler, L.Fr.: se Leffler. Lövånger, en sockenbeskrivning. I. 1942, Il. 1949, 111. 1991. Magnevill, A. = Bjursåsmålets ordförråd. 1912. SvLm B 10. Magnusson, Jan: Tillägg till Adolf Noreens ordbok öfver Fryksdalsmålet. SvLm 11.2.

1880. Marklund, Thorsten: Skelleftemålet. Grammatik och ordlista. 1971. Markström, Herbert: Om utvecklingen av gammalt a framför u i nordiska språk.

SINSUU 2. 1954. Mitchell, Stephen: Job in Female Garb: Studies in the Autobiography of Agneta Horn.

Skrifter utgivna av Litteraturhistoriska institutionen vid Göteborgs universitet 14. 1985.

167

Moberg, Lennart: Attmar (i: NoB 76, 1988). - Fyra gamla naturnamn (i: NoB 41, 1953). - Om de nordiska nasalassimilationema mp > pp, nt > tt, nk > kk med särskild hänsyn

till svenskan. 1944. - Den östnordiska diftongförenklingen (i: NysvSt 33, 1953). Modeer, Ivar: Bidrag till kännedomen om 1700-talets öländska dialekter. SvLm B 24.

1928. - Böte (i: NoB 27, 1939). - Hester (i: NoB 31, 1943). - Hester och skog i sydsvenska ortnamn (i: NoB 34, 1946). - Den nordiska ryssjans ursprung och ålder. Ordstudier. UUÅ 1939: 10. - Om talspråkliga drag och skriftspråkstradition i Fredmans epistlar (i: NysvSt 33,

1953). - Pata och Melpaten (i: NoB 32, 1944). - Småländska skärgårdsnamn. SKGAA 1. 1933. - Studier över slutartikeln i starka femininer. UUÅ 1946:2. - Öländska ortnamn och öländsk dialektgeografi (i: NoB 34, 1946). MoM = Maal og Minne. Möller, P.: Ordbok öfver halländska landskapsmålet. 1858. Neogard = Nilsson Neogard, Lars: Gautauminning, manuskript c:a 1735 en!. citat i GO. Neuman, Erik: Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde (i: Samlaren 1927, 1931,

1934). - Kritiska strövtåg i svensk historisk formlära (i: NysvSt 5, 1925). - Språket i Nya Testamentet 1526 (i: ANF 44, 1928). - Språket i Nya Testamentet 1526 och i Gustav Vasas bibel (i: NysvSt 16, 1936). - Utbredningen av vokalbalansen a:å i medelsvenskan. 1918. Nilen, Nils: Ordbok öfver allmogemålet i Sörbygden. 1879. NoB = Namn och bygd. Nordlander, Johan: Ordbok över Multråmålet. [Utarbetad 1873-75. Utgiven] 1933. Nordlinder, E.O.: Bärgsjömål (i: SvLm 1909). Noreen, Adolf: Ordbok öfver Fryksdalsmålet samt en ordlista från Värmlands Älfdal.

1878. - Ordlista öfver dalmålet i Ofvansiljans fögderi. SvLm IV.2. 1882. - Öfversättning af dalmålet [i En Lustigh Comoedia ... af Andreas Johannis Prytz] (i:

SvLm Bihang I.I, 1882). Noreen ASG = Noreen, Adolf: Altschwedische Grammatik. 1904. Noreen, Adolf: Vårt språk. I-VII, IX:l. 1900-1923. Noreen, Adolf, och Meyer, E.: Valda stycken av svenska författare 1526-1732. 1893. 4

uppi. 1943 utg. av Erik Noreen. Noreen, Erik: Några västsvenska ortnamn (i: NoB 27, 1939). - Studier i Jöns Buddes ordförråd (i: MASO 6, 1944). - Filologisk författarbestämning (i: Från Birgitta till Piraten, 1942). Norlander, L.G.F.: Furubymålets i Värend ljudlära. Handskrift R 650 1-3 i Uppsala uni­

versitetsbibliotek. NTU = Nordiska texter och undersökningar. Nyren, C.: = Nyrens samlingar i manuskript från Östergötland till Ihres dialektlexikon

(omkr. 1750), excerperade i OSD. NysvSt = Nysvenska studier. OFSF = Ordbok över Finlands svenska folkmål. I, Il. 1982, 1992. Olson, Emil: Östgötalagens 1300-talsfragment. SSFS 41. 1911. OSD = (Samlingarna till) Ordbok över Sveriges dialekter. Uppsala. OUÅ = Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift.

168

Palmer, Johan: Om Variarum rerum vocabula (i: Festskrift tillägnad Hugo Pipping. 1924).

- Undersökningar i Olaus Petris språk. I-III. 1934, 1937, 1939. LUÅ N.F. Avd. 1. 30: 2, 33:1, 35:2.

Peterson, P.N.: Ordbok över Valldamålet. 1935-46. Pettersson, P.A.: Om böjningen av icke-neutrala substantiv i Eskilstunaspråket. 1979. Pihl, Carin: Verben i Överkalixmålet. SLFAU A: 5. 1948. - Överkalixmålet. UUÅ 1924. Filosofi, språkvetenskap och historiska vetenskaper 2. von Platen, Magnus: Biktare och bedragare. Litterära essäer. 1959. Prytz, A.J.: En Lustigh Comoedia Om Konung Gustaf Then Första (i: SvLm Bihang

I:1, 1882). Reinhammar, Vidar: Pronomenstudier. AARGA LIV. 1975. Rietz, Johan Ernst: Svenskt dialekt-lexikon. Ordbok öfver svenska allmoge-språket.

1-2. 1862-67. 3. Register och rättelser av Erik Abrahamson. 1955. Ronge, Hans: Konung Alexander. SINSUU 3. 1957. Rothman = Östgötska folkminnen samlade av Sven Rothman. 1941. Rääf, Leonard Fredrik: Y dremålet eller Folkdialekten i Ydre härad af Östergöthland.

1859. Sahlgren, Jöran: Forna tiders jakt och djurfångst belysta av ortnamnen (i: NoB 18,

1920). - Nordiska ortnamn i språklig och saklig belysning. 5 (i: NoB 11, 1923). - Om utbredningen av jordeboksnamnen på -arp, -orp ( i: NoB 11, 1923). - Ordlängdsbalansen i svenskan (i: NoB 18, 1930). - Vaxala och Vaxhälla (i: NoB 1, 1913). Sahlstedt, Abraham: Svensk grammatica ... 1769. - Svensk ordbok med latinsk uttolkning. 1773. Samfundet S:t Eriks årsbok. Sandwall, Fredrik: Tvänne bidrag till kännedomen om 1600-talets svenska. Särtryck ur

sos 1913. Schagerström, August: Grammatik öfver Gräsömålet i Uppland. SvLm B 51. 1945-49. - Ordlista öfver Vätömålet i Roslagen. SvLm X.I. 1889. - Upplysningar om Vätömålet i Roslagen. SvLm II.4. 1882. Schjptt, S.: Norsk ordbok. 1914. Schroderus, Ericus: Johannes Amos COMENII ... Tungomåls Dör ... 1640. SDOFU = Skrifter utgivna av Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå. SHVSU = Skrifter utgivna av Kungl. Humanistiska Vetenskaps-Samfundet i Uppsala. Sidenbladh, Karl: Allmogemålet i Norra Ångermanland. 1867. SKGAA = Skrifter utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien. SLAL = Skrifter utgivna av Landsmålsarkivet i Lund. SLS = Svenska litteratursällskapet i Finland. Smedberg, Einar: Peder Månssons landsmansskap. 1920. - Bröllops Beswärs Ihogkommelse och Johan Rudhelius (i: SoS 16, 1916). SNF = Studier i nordisk filologi. SoS = Språk och Stil. SSFS = Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet. Stenberg, Pehr: Ordbok över Umemålet utgiven ... av Gusten Widmark. 1. 1966. 2.

1973. SULFAU A:12. S:t Eriks årsbok, se Samfundet ... Stiernhielm, Georg = Valda skrifter av Georg Stiernhielm utgifna af Fredrik Tham.

1905. Ståhl, Harry: Kvill och tyll. SKGAA 20. 1950. - Om namnen på-benning (i: NoB 44, 1956).

169

Ståhle, Carl Ivar: Dativändelsen -omen i fornsvenskan. Uppkomst och utveckling (i: Festskrift till Carl-Eric Thors. SNF 62. 1980).

- Stockholmsnamn och stockholmsspråk. 1981. - Svaga maskuliner i nysvenskan. Ett stycke svensk språkvårdshistoria (i: Språkform

och språknorm. En bok till Bertil Molde. 1979). SDFAU = Skrifter utgivna genom Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. SLFAU = Skrifter utgivna genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. SINSUU = Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet. SKGAA = Skrifter utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien. SLAL = Skrifter utgivna genom Landsmålsarkivet i Lund. SvLm = Svenska landsmål och svenskt folkliv. Swenning, Julius: Ordförteckning till Folkmålet i Listers härad i Blekinge. SvLm B 54.

1949. Sylvander, G.V.: Provincialord. Manuskript omkr. 1830. ULMA. Säve, Carl Fredrik: De starka verberna i Dalskan och Gotländskan. 1854. - Några upplysningar om dalmålet (i: Tidskrift för litteratur. 1852). Söderström, Sven: Om kvantitetsutvecklingen i norrländska folkmål. AARGA LII.

1972. Tegner, Esaias d.y.: Om genus i svenskan. 1891. Thorell, Olof: Fem Moseböcker på fornsvenska. En språklig undersökning på grundval

av de bevarade handskrifterna. NTU 18. 1951. Thoren, Ivar: Studier över Själens tröst. NTU 14. 1942. Thors, C.-E.: Om namnen på -böte med särskild hänsyn till de finländska namnen (i:

NoB 40, 1952). Tiberg, Nils: Estlandssvenska språkdrag. AARGA XXXVIII. 1962. Tibergs ordbok = Manuskript till en ordbok över de estlandssvenska dialekterna av Nils

Tiberg. ULMA. Tilander, C.: [Samlingar från Värend] Omkr. 1840. Tiselius, Gustaf Adolf: Ljud- och formlära för Fasternamålet i Roslagen. SvLm

XVIII.5. 1902-03. Tiällman, Nils: Grammatica suecana, äller: en svensk språk- och skrifkonst. 1696. Törnqvist, Einar: Substantivböjningen i Östergötlands folkmål. Bestämd form singula­

ris maskulinum. I, Il. 1953. SKGAA 23:1, 2. ULMA = f.d. Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Unander 1857 = Unander, Ferdinand: Allmogemålet i södre delen afVesterbottens län.

1857. UOB, se Hesselman UOB. Upmark, Gustaf: Upplysningar om Folkspråket i Södertörn. 1869. Uppland Il = Uppland. Skildring af land och folk. Il. 1908. Uppländska. Språkprov med kommentar av Margareta Källskog m.fl. SDFAU A: 22.

1993. Utterström, Gudrun: Fem skrivare. Metta Ivarsdotters brev till Svante Nilsson. AUS.

New Series 7. 1968. UUÅ = Uppsala Universitets Årsskrift. Wadström, Roger: Svenska kvarntermer. I. SLFAU A: 8. 1952. Wahlström, J.E.: Uplandsdialekten. 1848. Wangö, Joel: Ordbok över Knäredsmålet. SLAL 14. 1963. Vendell, Herman: Ordbok över de östsvenska dialekterna. 1904--07. - Ordlista öfver det svenska allmogemålet i Finnby kapell ... 1890. - Pedersöre-Purmomålet. FSV Bidrag 52. 1892. - Språket i Peder Swarts krönika framställdt i dess förhållande till Äldsta nysvenska i

allmänhet. Grammatik och ordbok. 1905.

170

Wennberg, Fr.: Ordbok öfver allmogeord i Helsingland, utg. af Helsinglands fornmin­nessällskap. 1873.

Verelius, Olof: Index lingvae veteris scytho-scandicae sive gothicae. 1681. Wessen, Elias: Svensk språkhistoria. I. Ljudlära och ordböjningslära. 4 uppl. 1955. 111.

Grundlinjer till historisk syntax. 1965. - Våra folkmål. 4 uppl. 1954. Wessman, V.E.V.: Samling av ord ur östsvenska folkmål. 1-2. 1925-32. Westerberg, Anna: Utvecklingen av gammalt korta framför ld och nd i svenska dialek-

ter. SDFAU. Ser. A:19. 1991. Westin = Hammerdalsmålets ordförråd av Hans Westin. Manuskript i ULMA. Vestlund, Alfred: Medelpads folkmål. SvLm B 48. 1923-47(48). Widmark, Gun: Det nordiska u-omljudet. I. SINSUU 6. 1959. Widmark, Gusten: Ordet bor som appellativ och ortnamnselement (i: NoB 45, 1957). Wigforss, Ernst: Efterledens behandling i namnen på -stad (i: ANF 35, 1919). - En fornsvensk ljudlag (i: NoB 6, 1918). - Södra Hallands folkmål. Ljudlära. SvLm B 13. 1913-18. Västerlund, Rune: Hållnäsmål. Utskrift av en uppländsk inspelning (i: SvLm 1982). Zetterholm, D.O.: Dialektgeografiska undersökningar. I, Il. SLFAU A: 1. 1940. - Stäva. Ett kartläggningsförsök (i: SvLm 1940). Ålander, A.T.: Konsonanterna i Östergötlands folkmål. Ljudhistorisk och dialektgeo­

grafisk översikt. I. 1932. Il. 1935. Åström, Per: Degerforsmålets formlära jämte exkurser till ljudläran. SvLm XIII.2.

1893. - Degerforsmålets ljudlära. SvLm VI.6. 1888. Östergren, Olof: Är sammanfallet af och och att att hänföra till fornsvensk tid? (i: SoS

1, 1900).

Ordregister till kapitel 3

Allt bortåt, se Bortåt Annars 52, 58, 79, 81, 85 Bedas för 52, 65, 80 Binda 52, 53 f., 79, 86, 99 Bortåt52,81,85,86 Bruka mun 52, 70, 79, 87, 101 Fresma 52, 55, 79, 81, 87, 99 Galen 52, 59, 79, 87, 98 Grann 'omtänksam' 52, 65 Grant 'tydligt' 52, 55, 79, 81, 85, 87 Gå an 52, 66, 82, 98, 101, 102 Gå i kyrka 52, 59 Gå åt 52, 60, 79, 81, 85, 88 Hetta 52, 68, 88, 99, 101 Hinna (till) 52, 68, 81, 85, 89 (Stå sig i) håkan 52, 80, 99, 100, 101 Hålla ett lag 52, 78, 85, 99 Hålla fram 52, 69, 89, 98 Ikull (omkull) 52, 66, 82, 92, 98, 101 Isspänd 52, 75, 80, 89, 99, 101 Lell 52, 79, 82, 91 Likatocken 52, 69 Lipa 52, 56, 82, 90, 99 Luska 52, 62, 79, 81, 90 Långsläde 52, 72, 90 Låpaaktig 52, 71, 79, 82, 91, 98, 99

Mårmässa 52, 67, 91, 98, 102 Narras 52, 69, 92, 98, 102 Os 52, 67, 80, 92 Passa på 52, 67, 82, 85, 92, 99, 102 Pjältot 52, 73, 79, 83, 93, 98 Rännemaska 52, 62, 83 Se åt 52, 60, 93 Sik 52, 63, 83, 85 Skorsten 52, 67, 83, 90, 94, 102 Skottkolv 52, 69, 79, 94, 99 Skälva 52, 74, 79, 83, 95 Sköta om 52, 61, 79, 84, 95 Släntra 52, 68, 76, 95, 98 Slöke 52, 76, 80, 96, 99 Sned 52, 63, 79, 84 Stå sig i håkan 52, 66 Säga av 52, 74, 84, 96 Taga lag 52, 55, 82, 84, 85, 90, 99 Undertiden 52, 70, 96, 99, 102 Utkommen 52, 61, 79, 84, 85, 97, 98 Varest 52, 64 Vispa 52, 56, 79, 84, 97, 99 Vråk 52, 58, 79, 84, 92, 99 Vända före 53, 97, 98, 102 Vända igen 52, 61, 98, 99

Ordregister till kapitel 4

Vokalismen

Snögade > -a 128 -ald 104 f. -ang, -ång 106 f. -ank, -ånk 107 Baren 117 f. Bidit 107 f. Binna 124 Bonnekirma 115 ff. Brosen 123 Bruto 108 Di 'de' 111 Ellen 123 Gret, let 103 f. Hand, hånd 106 Huse 111 f. Hulpit, hulpet 111 ff. i-e 107 f., 111 ff. Kirstin 119 Namen 117 Skadelig 113 ff. Satte, sätte 108 f. V aggen 118 f. Weka 108 Blåser, piger 109 ff. Villkorlig apokope 115

Konsonantismen

Akta 'aktade' 122 Bol 'bord' 126 Borten 'porten' 127 f. Broren 122 f. Bryggja 125 f. Elen 'elden' 123 f. Gambla 126 f. Hann 'hand', bina 'binda' 124 f. Huse 119 f. Måna 121 f. Skar 'skall' 126 Stog 129

Tillbakass 130 Tu, tin 128 f. Utu 130 f.

Morfologin

Bedja 'bedjen' 143 f. Backa, släda 131 Barnan 135 Bokan 132 f. Binda, band, bant 139 Bö 'bjöd', halp 'hjälpte' sang 'sjöng'

140 f. Handan 132 f. Hölt 'höll' 141 f. Hästana 136 Vilåge 139 Läsa, las 142 f. Nättran 135 f. Sto, pl. 138 Tygelen 134 f. Åka, ok 143 Äpple, pl. 137 f.

Fraseologin

Denna gången 145 Den här boken 145 Hessin, pressi, dessa 146 f. Hanjärna 148 f.

Ordbildningen

-ot 150 f. -ug 151 f.

Accentueringen 152

Efterledsbetoning 152