Post on 22-Oct-2020
1
Fattigvården i Gustavsberg
1869-‐1924
Magisteruppsats
Vårterminen 2011
Författare: Paulina Bolander
Handledare: Åke Sandström
2
Abstract
With the help of large amount of archive material I have examined how Gustavsberg in
Värmdö were affected by the great labor migration in Gustavsberg porcelain factory during the
period 1869-‐1924. I have chosen to investigate how the municipality dealt with the poverty
relief issue out of the labour immigration perspective. To my surprise I found out that Värmdö
was not responsible for Gustavsberg in the poverty issue. The workers belonged to the factory,
which had a relatively well-‐developed system of poverty relief in place. This is not to say that
the workers received any support from the factory to any great extent. The general causes for
poverty were lack of housing, unemployment, disease and what we today refer as old age. In
regards to housing, it was not a problem, because the workers lived rent-‐free in the factory
apartments. In case of unemployment the factory often arranged other chores for the
employees until the situation changed for the better again. The factory had access to its own
hospital with a doctor who came from Stockholm. For financial support there were Help Fund,
Health and Funeral Fund and Savings Fund in workers disposal. These funds were based on the
deposits of the workers’ wages and factory owners' donations or grants. The relationship
between the factory workers and the factory would have been quite complex due to the
workers strong dependence to their employer. During the time span of my research the
factory owner Wilhelm Odelberg created a patriarchal society within the factory with his style
of leadership. This meant that he was involved in every aspect of his workers lives, from
factory, school, health care and church to such things as the factory store, where the
employees were only able to only buy on credit.
This made it likely very difficult for the workers to ask for any support or other type of poverty
relief. I have not found any evidence that the great labor migration to the factory would have
affected the poverty relief in any significant way. There are other factors that have affected
the poverty relief like the poverty relief regulation from 1871 and the political discussions
around social security as a result of the rise of the industrialism. For the individual worker the
changes in economy affected the level of poverty relief. During the good times the more liberal
poverty politics favored those in need of support.
3
Innehållsförteckning
1. Inledning .................................................................................................. 4
1.1 Syfte ................................................................................................................................. 4
1.2 Frågeställningar ............................................................................................................... 5
1.3 Avgränsningar .................................................................................................................. 5
2. Bakgrund .................................................................................................. 5
2.1 Gustavsberg idag ............................................................................................................. 6
2.2 Gustavsberg förr .............................................................................................................. 6
3. Tidigare forskning .................................................................................. 10
4. Metod och källmaterial .......................................................................... 17
5. Undersökning och resultat ..................................................................... 18
5.1 Fattigvård i Värmdö ....................................................................................................... 18
5.2 Fattigvård i Gustavsberg ................................................................................................ 32
6. Sammanfattning .................................................................................... 38
7. Käll-‐ och litteraturförteckning ................................................................ 43
7.1Litteratur ........................................................................................................................ 43
7.2 Otryckta källor ............................................................................................................... 44
7.3 Internetkällor ................................................................................................................. 45
4
1. Inledning
Under ett par år i början av 2000-‐talet arbetade jag som speciallärare i Gustavsberg.
Gustavsberg är centralorten i Värmdö kommun och ligger ett par mil öster om Stockholm. När
jag arbetade i Gustavsberg lärde jag känna en ort med stor stolthet för sin historia och då
främst för sin fabrik, Gustavsbergs porslinsfabrik. Fabriken har än i dag verksamhet och har
varit igång som porslinsfabrik sedan år 1825. Då som nu lider kommunen av en stor växtvärk
på grund av en stor inflyttning av människor.
Från mitten på 1800-‐talet flyttade människor ut till Gustavsberg för att i huvudsak arbeta på
fabriken. Tidigare hade det varit en i huvudsak agrar kultur som härskat. Befolkningen på de
många skärgårdsöarna i kommunen livnärde sig på fisket. Det fanns också ett flertal ”stadsbor”
från Stockholm som hade Gustavsberg som tillflyktsort för vila och rekreation. Gustavsberg har
då som nu många natursköna platser och det är alltid nära till havet eftersom kommunen
ligger ute i skärgården. De ”rika” stockholmarna byggde ofta stora och pampiga hus till skillnad
mot böndernas förhållandevis enkla torp. Dessa ”landställen” har nu under det senaste trettio
åren blivit åretruntboende för många stockholmare som vill att familjen skall leva nära naturen
och söker lugn och ro på sin fritid. Istället väljer man idag att pendla in till Stockholm för att
kunna arbeta. Det tar ca 20 minuter med bil. Detta var ju omöjligt på 1800-‐talet eftersom
Värmdö var en ö med endast ångbåtstrafik till och från Stockholm. Även om det allra flesta
idag bor året runt på Värmdö så finns det fortfarande många fastigheter i kommunen som
endast används för sommarboende.
När det blir stora inflyttningar av människor så ställs ofta samhället inför stora utmaningar och
resurserna sätts på prov. För att det skall vara möjligt att leva och arbeta så behöver
kommunen tillhandahålla olika typer av omsorger. Många av dessa omsorger behövdes även i
slutet på 1800-‐talet. Dessa likheter och skillnader i omsorgsbehovet under 1800-‐talet och i
nutid har gjort mig både nyfiken och intresserad av Gustavsbergs socialhistoria. Det är därför
min avsikt med min magisteruppsats att undersöka hur Gustavsberg som ort hanterade
fattigvårdsfrågan för alla de som av olika skäl inte klarade av att försörja sig själva och därför
blev beroende av kommunens fattigvård.
1.1 Syfte
Bruksorten Gustavsberg stod i slutet på 1800-‐talet inför stora utmaningar när det gällde att
klara av att tillhandahålla den del av de kommunala verksamheter som ofta är en förutsättning
5
för att människor skall kunna leva, bo och arbeta. Jag har som syfte att undersöka hur
kommunen hanterade en av de verksamheterna, fattigvården. Det övergripande syftet med
min undersökning är att beskriva hur fattigvården såg ut i Gustavsberg under perioden 1869-‐
1924. Som utgångspunkt för min undersökning kommer jag att ha den stora arbetsinvandring
som skedde till orten på grund av porslinsfabrikens stora behov av att rekrytera arbetskraft
under slutet på 1800-‐talet och ett par decennier inpå 1900-‐talet.
1.2 Frågeställningar
– Hur såg kommunens verksamhet ut när det gällde fattigvården?
– Vad var det som påverkade kommunens beslut för de fattigas försörjning?
– Vilka kriterier hade kommunen uppställda för att säkerställa möjligheten till
fattigvårdsunderstöd?
– Hur finansierade kommunen fattigvården?
– Hur tog kommunen hand om de fattiga som blev gamla och/eller sjuka?
1.3 Avgränsningar
Jag har valt att avgränsa min undersökning rent geografiskt till att gälla lokalhistoria vilket jag
hoppas skall kunna möjliggöra för mig att kunna gå djupare in i ämnet. Eftersom det finns
relativt mycket forskning om arbetarnas villkor utifrån fabriken i Gustavsberg så har jag istället
valt att undersöka hur förutsättningarna såg ut utifrån kommunens perspektiv när det gällde
att ge Gustavsbergarna och deras anhöriga fattigvård när behov fanns. Jag har också begränsat
mig när det gäller tidsperioden för själva undersökningen och har valt ca 1869-‐1924. Under
denna period var det disponent Wilhelm Odelberg som styrde både fabriken och stora delar av
kommunens arbete både direkt och indirekt. Jag hoppas med dessa avgränsningar i min
undersökning tydligt kunna visa på hur fattigvården såg ut för Gustavsbergs invånare.
2. Bakgrund Under denna rubrik kommer jag att ge en mycket kort beskrivning av Gustavsberg idag för att
därefter göra en beskrivning av bruksorten Gustavsbergs historia. Där tyngdpunkten kommer
att ligga på 1800-‐talet och då främst under den senare hälften. Anledningen till att jag väljer
6
att ha ett kapitel om Gustavsbergs historia är att historien visar på att fabriken under ledning
av Odelberg drog upp egna spelregler och att människorna kom att bli mycket beroende av
disponent Odelberg och att detta i sin tur fick konsekvenser för till exempel fattigvården.
2.1 Gustavsberg idag
Värmdö är idag en av landets snabbast växande kommuner med Gustavsberg som centralort.
Kommunen har idag ca 38 036 invånare varav drygt 10 000 bor i Gustavsberg.1 Många väljer
som sagt att bo på Värmdö för att bo mitt i naturen men ändå ha nära till storstaden. Värmdö
har idag mycket väl utbyggda kommunikationer in till Stockholm. Under sommartid ökar
antalet personer i kommunen till uppåt 100 000 genom fritidsboende och turister.2 En mycket
stor del av Stockholms skärgård ligger i Värmdö kommun. Flera av öarna har skolor och affärer
främst med livsmedel. Många av de som lever på öarna pendlar med båt till fastlandet för att
kunna gå i skolan eller för att arbeta men det finns också många som försöker hitta
försörjningar på respektive ö oftast inom turistnäringen.
2.2 Gustavsberg förr
Redan i början av 1640-‐talet fanns en tegelindustri där den nuvarande porslinsfabriken finns i
Gustavsberg vid Farstaviken. Gustav Gabrielson Oxenstierna hade av sin far fått ärva den stora
egendomen i det som då kallades Farsta med ett tiotal gårdar av sin far.3 Efter Oxenstiernas
död förde hans änka Maria De La Gardie verket vidare som förmyndare till sina döttrar. För att
hedra sin make ändrade hon efter makens död 1648 namnet Farsta till Gustavsberg. År 1680
indrogs den stora egendomen till kronan vid Karl XI:s reduktion men köptes sedan tillbaka av
släkten Oxenstierna. Därefter brändes den ner av ryssarna vid deras återtåg från Stäket 1719.4
Efter denna härjning var det inte mycket som återstod av egendomen. Men efter tag
uppfördes dock en karolinerherrgård på platsen. Efter många ägare inom släkten Oxenstierna
så köptes gården 1821 av köpmannen J Herman Öhman och hans mor från Stockholm. Den 8
mars 1825 får Öhman tillstånd från Kommerskollegium att anlägga en fabrik för ”alla sorters
1 https://www2.varmdo.se/Resource.phx/community/mainpage/mainpage.htx 2 https://www2.varmdo.se/Resource.phx/community/mainpage/mainpage.htx 3 Arvidsson 1990 s. 14 4 Arvidsson 1990 s. 15
7
Porcellainer”.5 År 1828 bildas Gustavsbergs Fabriks Bolag och dess huvudmän är J. H. Öhman
och G. Godenius.6
Men det kommer att visa sig att det var lättare sagt än gjort att starta porslinstillverkning.
Fabriken brottas i långa perioder med dålig ekonomi och tillverkningen ligger i långa perioder
nere. Bland annat så startas en vaxljustillverkning för att hjälpa upp ekonomin. Öhman tvingas
år 1829 lämna fabriken totalt ruinerad och i personlig tragedi. För att få igång
porslinstillverkningen så vänder man sig till de tyska porslinstillverkarna och sedermera även
till de engelska tillverkarna för att få hem bra råvaror. Fabriken tar också hem arbetskraft både
från England och från Tyskland. På Öhmans tid var antalet anställda ca 40 st men år 1830 var
antalet uppe i 150st och då var många av de anställda från England och Tyskland.7 När G.
Godenius avlider år 1845 får hans brorson Samuel Godenius ärva hans tillgångar. Detta leder
till att den nye Godenius med tiden löser ut de andra ägarna och blir ensam ägare till fabriken.8
År1860 blir det ett uppsving för de svenska porslinstillverkarna som en följd av sänkningen av
de svenska porslinstullarna.9 Vid den här tiden erhåller fabriken mycket beröm för sitt porslin
och får bland annat hedersmedalj vid Stockholmsutställningen vid Världsutställningen i Paris år
1867.10
När Wilhelm Odelberg tillträder som fabrikens disponent 1869 är det som gift med Samuel
Godenius dotter Hilma. Odelberg var chef för fabriken under åren 1869 – 1924 och var den
som fick fabriken att blomstra under många år. Under många av de år som Odelberg leder
fabriken går den med vinst. Även vid sämre tider som i slutet på 1870-‐talet driver Odelberg
fabriken med vinst. Lindskog-‐Nordström menar att bakom denna framgång låg Odelbergs
strävan att inte arbeta med lånat kapital utan att lita till egna krafter.11 Odelberg genomförde
en rad tekniska förbättringar som till exempel vattenledningar, telegrafisk förbindelse med
Stockholm och 1878 sätts de först telefonerna upp.12 Mellan 1869-‐1879 fördubblas antalet
anställda från 300 till 600 personer och i slutet av 1890 hade fabriken 900 anställda varav ca 15
5 Nationalmuseum 1975 s. 7 6 Nationalmuseum 1975 s. 7 7 Nationalmuseum 1975 s. 9 8 Arvidsson 1990 s. 17 9 Lindskog-Nordström 1973 s. 127 10 Lindskog-Nordström 1973 s. 128 11 Lindskog-Nordström 1973 s. 151 12 Nationalmuseum 1975 s. 17
8
% var barn.13 Det är lätt att tro att denna arbetsvandring skulle komma att påverka kommunen
på många sätt.
Odelberg hade inte bara ambitioner när det gällde fabriken utan hade också ambitioner när
det gällde fabriksarbetarnas familjeliv och fritid. Några sådana exempel är det skolhus som
kom till på Odelbergs inrådan och som invigdes 1884. Men samhället fick dock sin första fasta
skola redan 1834. Även kyrkan kom till på Odelbergs inrådan 1907.14 Odelberg lade också
mycket kraft på att bygga bort bostadsbristen och att förbättra bostadsförhållandena för
brukets anställda. Även S.Godenius verkade på sin tid för att arbetarna skulle ha bra bostäder,
god utbildning och meningsfylld fritid. Bolagsboden i Gustavsberg kommer även den till på
Odelbergs initiativ som en konsekvens av att arbetarna klagat på de höga livsmedelspriserna. I
Bolagsboden måste man handla på bok och när lönen kom så drogs skulden direkt. Detta
gjorde att lönen redan kunde vara intecknad när den kom och att barnen i värsta fall fick
arbeta av skulden i fabriken.
När jag studerat tidigare forskning och litteratur om Gustavsberg så har jag funnit att det finns
två olika synsätt kring Odelbergs betydelse för Gustavsbergarna. Den ena gruppen ser det goda
som Odelberg gjorde och romantiserar kring den tid han verkat i och där tror jag att
glömskeeffekten spelar en stor roll. Visst är det så att Odelberg gjorde en del bra saker men
det fanns också en annan sida. Den andra gruppen kan på ett tydligt sätt belysa att det bakom
varje reform fanns en baktanke. Nilsson tar i sin bok Fattigungar upp att i Gustavsberg ligger
under Odelbergs tid en rädsla som ett ”mörkt moln” över samhället.15 Nilsson menar att
bruksledningens makt var obegränsad och att tjänstemännen var lydiga redskap för
bruksledningen och att de ständigt var oroliga för sina egna ställningar och förmåner. Nilsson
menar också att Odelberg gjorde allt för att isolera arbetarna då han var rädd för att
arbetarrörelsen skulle vinna terräng.16 Odelberg satt alltså inne med en stor makt över
arbetarna och deras familjer. Bjerregaard har i sin uppsats Brukspatroner och porslinsarbetare
listat tre områden som måste kontrolleras för att kunna skapa oinskränkt makt.17 Dessa
områden är:
1. arbetstillfällen
13 Nationalmuseum 1975 s. 17-21 14 Ekedalsskolan Gustavsberg 1884-1984 s. 7 15 Nilsson 1996 16 Nilsson 1996 17 Bjerregaard 1991 s.5
9
2. mark och bostäder
3. den lokala politiken och förvaltningen
När det gäller fabrikens disciplin så var den viktig för att få arbetarna att stanna. Vid
lågkonjunktur så avskedades inte arbetarna som i städerna utan erbjöds istället
beredskapsarbeten. Det här var också en åtgärd som möjliggjorde för fabriken att behålla de
yrkesskickliga arbetarna.18 Det fanns många olika sätt att ”tvinga” arbetarna att stanna i
Gustavsberg. Eftersom ägarna hade monopol på marken och bostäderna så kunde man låta
arbetarna bo gratis. Detta var säkert ett skäl för många arbetare till att inte säga upp sig
eftersom man då stod utan bostad. Fabriken ägde inte bara arbetarnas bostäder utan ägde
många andra fastigheter men då fick familjerna hyra sin bostad om de inte arbetade på
fabriken. Eftersom Gustavsberg låg på en ö med endast en mycket enkel flottbro och för övrigt
båtförbindelse till storstan så är det med säkerhet ett av själen till att Odelberg kunde styra
Gustavsbergarna så som han gjorde. Bjerregaard menar att Gustavsberg låg isolerad från sin
storstad och att det knappast var möjligt för folket att ta sig de 25 km in till Stockholm med
något annat än fabrikens båtar.19 Avståndet till storstaden är ytterligare ett skäl som gjorde det
möjligt för Odelberg att isolera Gustavsberg. Bjerregaard menar att för att ytterligare avskärma
orten från omvärlden så ordnade man sjukvård, skola, ordningsmakt, fattigvård etc. På det
kyrkliga området kunde bruket uppföra en kyrka och avlöna en präst. Ägaren fick då makt och
den andliga titeln brukspatron.20 Det är alltså ingen överdrift att säga att Gustavsberg under
den senare delen av 1800-‐talet var ett tydligt exempel på ett patriarkaliskt samhälle med
disponent som hade oinskränkt makt över sina arbetare men också över övriga invånare.
Gustavsberg var som sagt länge en isolerad ö från fastlandet. Sjöfarten var viktig och länge
hade fabriken ett eget rederi för att kunna frakta sitt porslin och sina råvaror. Detta rederi
fraktade även människorna till och från Stockholm. När bron mellan Värmdö och fastlandet
invigs 1915 fick den en stor betydelse för Gustavsbergarna. Även här var Odelberg involverad
och drivande. Vägverket skrev i sitt protokoll vid Odelbergs död 1924 ”Wilhelm Odelberg har i
Värmdön varit den moderna vägväsendets fader och har rest sig ett bestående monument
genom byggandet av Skurubron. Endast genom hans järnvilja, auktoritet och frikostighet har
detta väldiga byggnadsföretag kunnat genomföras”.21
18 Bjerregaard 1991 s. 5 19 Bjerregaard 1991 s. 5 20 Bjerregaard 1991 s. 5 21 Lindskog-Nordström 1973 s. 171
10
Efter Odelbergs död driver hans söner fabriken fram till att kooperativet tar över. Kooperativa
förbundet hade länge varit en av fabrikens största kunder och 4 den juni 1937 förvärvar alltså
Kooperativet fabriken.
3. Tidigare forskning
Jag kommer nedan att beskriva en del av den forskning och dokumentation som finns kring
den socialpolitik som berör fattigvården under den tidsperiod jag undersöker.
I Sverige kallades den hjälpform som bedrevs fram till 1957 av kommunala fattigvårdsstyrelser
för fattigvård. Fattigvården hade sitt ursprung i kyrkans verksamhet under medeltiden. Men
med reformationen så minskade kyrkans möjligheter att svara för fattigvården som istället
kom att lyda under socknarna. Under 1700-‐talet växer det fram en fattigvårdslagstiftning. Den
stora befolkningsökningen under 1800-‐talet ses som ett stort hot mot samhällsordningen
vilket i sin tur leder till att fattigvården blir en politisk fråga. De system som fram till 1800-‐talet
hade fungerat hjälpligt förslog inte längre. Socknar och städer började därför skapa nya
restriktiva och ofta brutala system för att klara av ökningen av fattiga. Organiserat tiggeri och
även rotegång är två exempel som tvingade de hjälpbehövande att gå runt i gårdarna för att få
allmosor eller utföra olika sysslor ofta med mat och husrum som betalning. Med tiden så får
fattigvården en mer humanitär syn i form av bland annat nya reformer som skall reglera
hjälpbehovet. När socialförsäkringen växer fram så lindras fattigvårdens omfång och betydelse.
Socialförsäkringen hade som uppgift att ersätta inkomstbortfall på grund av ålderdom,
arbetsoförmåga vid sjukdom och handikapp, föräldraskap, handikapp, arbetsskada och
arbetslöshet. Innan socialförsäkringens tillkomst så ledde många av dessa situationer till
fattigdom. Jag kommer nu att redovisa en del av den svenska fattigvården och hur den med
tiden avvecklas för att utvecklas till att bli en del av socialförsäkringen.
Karl Höjer tar i sin bok Svensk socialpolitisk historia upp de kollektiva hjälpåtgärdernas
ursprung och historiska utveckling från mitten av 1700-‐talet och framåt. Höjer menar att
kristendomen förändrade människors syn på plikten att hjälpa varandra och att kyrkan på sin
tid var en viktig plats för människorna att samlas kring. Kyrkan var både en personlig territoriell
enhet, en församling och en kyrksocken. Dock låg motiveringen i att hjälpa till inte i att man
månade så mycket om sin nästa utan mer om att man hade förväntningar om ett bättre liv för
givaren. Kyrkan hade redan på den här tiden en omfattande verksamhet med bland annat
11
allmosor och står för en del av byggandet av hospital och vårdanstalter.22 Ett stort problem
under den här tiden är tiggeriet och lösdrivningen. När man inte hittade någon lösning på
problemet så valde man under en period att legalisera tiggeriet och utrustade den tiggande
med ett tiggarpass. Tiggeriet är ett problem som hela tiden återkommer under historiens gång.
I 1734 års kyrkolag bestäms att varje socken skall bygga och underhålla fattigstugorna.23 Så
mot slutet av 1700-‐talet har socknarna blivit huvudmän för fattigvården. Under den här tiden
fortsätter hjälpverksamheten sin utveckling och år 1763 kommer den förordning som
karaktäriseras som vår första fattigvårdförordning. Där föreskrevs bland annat att varje socken
skulle ansvara för sina fattiga.
När tiggeriet eskalerar under 1800-‐talets första hälft försöker man förbjuda tiggeriet genom
bland annat mycket restriktiva åtgärder i fråga om människors rätt att bestämma över sig
själva genom att till exempel genomföra tvång för var och en att ha en anställning. Genom att
tvinga folk in i dessa stadgor så lättade man på trycket till fattigvården. Men detta gjorde att
man tog sig friheten att behandla de som inte hade anställning som lösdrivare. Vissa var dock
undantagna dessa regler däribland de fyra stånden och de som tillhörde ett skrå föll inte in
under dessa stadgor. Alltså de som var fattiga, sjuka eller pga. ålderdom inte kunde arbeta och
inte kunde få hjälp av sin husbonde eller anhöriga blev hänvisade till hospital, fattigstugor och
allmoseverksamhet. Fattighjonens rätt till frihet var i stort förlorad under den här tiden. Dock
menar Jakobsson i sin bok Fattighushjonets värld i 1800-‐talets Stockholm att fattighushjonet
slapp att vara plågad av fattigdomens ensamhet, oro och lidande. Jakobsson ger i sin
undersökning en bild av fattighushjonets vardag. Jakobsson har utgått från en indelning av de
fattiga där grupp
1. är de i späd eller hög ålder samt sjuka eller lytta fattiga alltså genom arbete oförmögna att
försörja sig själva
2. var de som av olika skäl inte hade något arbete
3. tiggarklassen var de som varken ville eller kunde arbeta
4. brottslingsklassen var de som tvingade sig till underhåll av staten på olika sätt.24
Jakobsson har närmare undersökt dem som återfanns i grupp1 och utgår mestadels från de
fattighjon som vistades på Sabbatsbergs fattighusinrättning i Stockholm. Under åren 1872 till
22 Höjer 1952 s. 12 23 Höjer 1952 s.16 24 Jakobsson 1982 s. 8
12
1898 vistades 2286 kvinnor och 295 män på Sabbatsberg.25 Under den här tiden så skiljde man
på olika typer av fattighushjon så till vida att man placerade dem på olika salar. Dels så skiljde
man på kvinnliga och manliga hjon men också på friska, sjuka eller ålderstigna hjon. Man
skiljde också på dem som kom från olika församlingar. Som fattighushjon hade man
skyldigheter så som att alla ens ägodelar skulle medföras för att efter att dödsfall tillfalla
fattighuset eller fattigvården. Det krävdes också av fattighushjonet att han eller hon skulle följa
de regler som fattighuset förskrev. Dit hörde till exempel morgonbön, aftonbön, måltider, att
vara tillbaka på sin sal vid stängning. Om man skulle vistas någon annanstans till exempel för
att hälsa på någon fodrades ett intyg från den person man tänkte vistas hos.
Utanför fattighuset måste hjonet bära ”fattighjonsbrickan” för att kunna identifieras.26 Det
ingick även att städa och att hålla ordning. Efter bedömning av arbetsförmågan kunde hjonen
tilldelas olika sysslor. Kvinnorna kunde till exempel hjälpa till i badhuset eller utföra olika
städuppdrag medan männen kunde utföra sysslor som dödgrävare, brandvakt eller
orgeltrampare. Jakobsson menar att Stockholms församlingar utifrån sin tid tog hand om de
fattigas behov av logi, föda och omvårdnad och att man som fattighushjon hade en trygg
tillvaro med medmänniskor i samma situation.27
De fattigvårdsförordningar som kommer till 1847, 1853 och 1871 fick stor betydelse ur det
perspektivet att det skulle gälla för hela riket. Det skulle inte längre vara upp till varje sockens
goda vilja att ta hand om dem som av olika själ inte kunde försörja sig. Den förordning som
kommer 1847 betydde bland annat att fattigvården förvandlades till en kommunal
angelägenhet. Varje socken och stad blev nu skyldiga att lämna nödtorftig vård och försörjning.
Fattigvårdsförordningen 1853 är enligt Jakobsson en kopia av 1847 års förordning men med
några tillägg från kritiken som uppstått som till exempel att om en person vägrade arbete så
kunde han bli behandlad som försvarslös, d.v.s. dömas till allmänt arbete.28 I 1871 års
förordning kom kravet att fattigvården måste ses över och begränsas. Först långt in på 1800-‐
talet görs en skillnad mellan fattiga och sjuka. De nuvarande landstingen kommer till år 1862.29
Under de tre sista decennierna av 1800-‐talet menar Höjer att socialförsäkringstanken blir
aktuell. Man diskuterar hur försäkringen skall se ut, vad skall ingå och vem ska betala.
25 Jakobsson 1982 s. 82 26 Jakobsson 1982 s. 119 27 Jakobsson 1982 s. 178 28 Jakobsson 1982 s. 48-49 29 Höjer 1952 s. 31
13
Höjer menar att under 1800-‐talets sista decennium blir arbetarklassen mer och mer en
maktfaktor vilket leder till att kyrkan tar strid mot arbetarnas kollektiva strävande mot bättre
villkor.30 Detta leder i sin tur till att arbetarna vänder sig ifrån kyrkan. Jag tolkar Höjer som att
det under den här tiden läggs många propositioner som aldrig leder till beslut och att de
fattigas situation hela tiden ifrågasätts och diskuteras oftast utifrån ekonomiska aspekter. De
fattigas situation var mycket beroende av tillgången på arbete och hur ekonomin i övrigt såg ut
för landet.
Höjer ser de två första decennierna på 1900-‐talet som en ”socialpolitisk islossning” och menar
att det är här som demokratin bryter igenom.31Ett av de viktigaste besluten i början av 1900-‐
talet som jag ser det är den allmänna rösträtten för kvinnor och män. Fackföreningsrörelsen
utvecklas snabbt och sammanslutningen landsorganisationen framträder allt mer som det
ledande organet på arbetarsidan i strider om löner och andra anställningsförhållanden. 1910
antas en sjukkasselag som gav kassorna betydligt större statsbidrag än tidigare vilket i sin tur
leder till att fattigvården får det lite lättare. 1913 genomförs en första allmän
pensionsförsäkring. När första världskriget bryter ut hamnar de socialpolitiska frågorna i skym
undan för försvarsfrågor och utrikespolitik. Nu följer enligt Höjer en tid av socialpolitisk
stagnation.32
Höjer tar vidare upp att Barnavårdslagen kommer till 1924 och är en utveckling av
vanartslagen och fosterbarnslagen från 1902. Det kommer en ny alkohollistlag 1931.
Sjukvården förbättras under den här tiden så till vida att landstingen, kommunerna och
kommunalförbunden fick stadsbidrag för att ordna för de kroniskt sjuka och regeringen höll
fast vid att det skulle vara en fortsatt låg avgift för patienten utan hänsyn till hans eller hennes
ekonomi. För att bekämpa den i första hand ekonomiska krisen som rådde i Sverige lägger
regeringen fram ett stort reformprogram 1933.33 Dessa reformer berörde bland annat
bostadsbyggandet, anslag för arbetslösa, subventioner till jordbrukarna mm. Höjer menar att
perioden mellan1933-‐1939 kännetecknas av en tid med någorlunda politisk stabilitet.34
Socialpolitiken var inte längre en stridsfråga utan det gick att förena de olika partierna på ett
annat sätt en tidigare. Vid 1938 års riksdag fattas bland annat beslut om arbetstagarens rätt till
semester och ekonomiskt stöd för att få igång bostadsbyggandet. Från 1940 och fram till
30 Höjer 1952 s. 53 31 Höjer 1952 s. 54 32 Höjer 1952 s 130 33 Höjer 1952 s. 177 34 Höjer 1952 s. 207
14
mitten av 1952 expanderar socialpolitiken men har stora svårigheter med finansieringen. Vid
den här tiden så har familjepolitiken kommit för att stanna. Barnbidragen införs, bostadstillägg
införs, behov av stöd till änkor, bidrag till mödrar och så vidare är några av alla de reformer
som införs eller utvecklas under den här perioden.35
Arthur Montgomerys Svensk socialpolitik under 1800-‐talet var tänkt som en komplettering av
hans tidigare bok Industrialismens genombrott i Sverige då han menade att det fanns många
beröringspunkter mellan industrialismen och socialpolitiken.
Montgomery menar att ett studium av utvecklingen under 1800-‐talet kan ge en historisk
bakgrund till nutida problematik. Han menar vidare att socialpolitiken i Sverige under 1700-‐
och 1800-‐talet präglades av många likheter med övriga länder i Europa men främst med de
övriga nordiska länderna.36 Montgomery har fattigdomen och folkökningen som tema för sin
bok och resonerar utifrån det kring socialpolitiken. Montgomery menar att det var
industrialismen som på ett avgörande sätt gjorde slut på ståndssamhället och som med tiden
ersattes av klassamhället.37 Ytterligare en orsak som bidrog till att förändra vår sociala
organisation var även enligt Montgomery den allt snabbare folkökningen.38 Den starka
folkökningen skapade stora svårigheter då jordbruket inte kunde bereda utrymme till
försörjning. Industrin var fortfarande för svag för att erbjuda inkomster som svarade mot
befolkningstillväxten. När industrialismen sätter fart kommer de sociala problemen att riktas
ditåt. Detta gjorde att man tappade fokus på de agrarsociala problemen där det fanns en
överskottsbefolkning som inte kunnat placeras inom den tidigare ramen för
ståndsorganisationen.
Detta höll på att skapa ett enormt fattigvårdsproblem. Montgomery menar att för vårt land så
var det agrarsociala problemet huvudproblemet under 1800-‐talets första hälft.39 De
egendomslösa skikten inom jordbrukets befolkning hade börjat växa och därmed anta andra
former än tidigare. När de agrarsociala problemen under 1830-‐ och 1840-‐talet på allvar gav sig
till känna infinner sig en stor oro för fattigvårdsutgifterna. Det var länge en öppen fråga hur
fattigvården skulle ordnas och finansieras. Det gjordes dock försök på olika sätt att finna
lösningar. Ett sådant exempel är hemortsrätten som innebar att den enskilde skulle få
35 Höjer 1952 s. 265 36 Montgomery 1951 s. 7 37 Montgomery 1951 s. 10 38 Montgomery 1951 s. 89 39 Montgomery 1951 s. 11
15
fattigvård i den socken där han eller hon haft eget hemman eller varit tjänstehjon alltså varit
beskattad. Det här är ett bevis på en förordning som skapade svårigheter både för socknen
och för de enskilda individerna. Till exempel så kunde ju den som arbetade i en socken arbeta i
flera år utan att mantalsskriva sig för att sedan flytta tillbaka till den socken där man var
mantalsskriven när man behövde ekonomisk hjälp. Hemortsrätten ledde till att kommunerna
stängde ute vissa medborgare som man inte ansåg tillräckligt arbetsföra som gamla och
kvinnor.
I förordningen från 1805 så förbjöds helt enkelt vissa folkgrupper tillhörande den fattiga
klassen att flytta in till exempelvis Stockholm. Tjänstetvånget var ytterligare ett sätt att försöka
hålla ordning på invånarna och att försöka minska problem som lösdriveri. Tjänstetvånget
fanns reglerat i tjänstejonsstadgan och innebar att varje arbetsför person var skyldig att arbeta
som tjänstehjon för sin försörjning om han inte kunde försörja sig på annat sätt. Montgomery
menar att tjänstejonsstadgan utgjorde den centrala punkten i den svenska arbetslagstiftningen
under delar av 1800-‐talet.40Tiggeriet har hela tiden enligt Montgomery varit ett stort problem
och var länge en legaliserad form av fattigvård och syntes ju extra tydligt under de år som det
var missväxt eller nödår.41 Under stora delar av 1800-‐talet var mortaliteten påfallande hög.
Några av skälen till detta är enligt Montgomery de sanitära olägenheterna och de svåra
bostadsförhållanden som drabbade alla men de fattiga värst.42
Montgomery menar att bakom alla misslyckanden inom både den kommunala och den statliga
socialpolitiken låg de ekonomiska svårigheterna. Detta var ofta skälet till att restriktionerna
tolkades så snävt. Systemet gav utrymme för godtycklighet och bristande humanitet eftersom
de saknades en allmän plan för hela rikets fattigvård. I 1837 års fattigvårdskommitté medgavs
att en statlig fattigvård skulle erbjuda fördelar som en jämnare fördelning av bördan mellan
olika kommuner. Men ett avgörande skäl mot statlig fattigvård var att kontrollen skulle bli
eftersatt och att kostnaderna för kommunerna därför skulle bli betungande. Det här var en del
av den bakgrund som bidrog till att den första ”verkliga” fattigvårdslagstiftningen kom till
1847.43
40 Montgomery 1951 s. 30 41 Montgomery 1951 s. 45 42 Montgomery 1951 s. 49 43 Montgomery 1951 s. 77
16
I arbetet kring fattigvården dyker diskussionen om sjuka upp med jämna mellanrum. Städerna
hade under den här tiden börjat separera fattiga och sjuka. Städerna hade även vid den här
tiden lasarett och hospital. Däremot så fanns inte dessa resurser på landet vilket gjorde att de
sjuka och fattiga blandades.44
I slutet av 1800-‐talet så är det fortfarande så att när det är ekonomiskt goda tider så blir
fattigvården mer liberal medan den i sämre tider blir mer restriktiv. Montgomery menar dock
att man ändå började se faktorer som bringade lösning på de agrarsociala problemen. Han
menar att industrialiseringen skapat allt fler arbetstillfällen även inom den agrara befolkningen
men också att emigrationen gjorde sig gällande. Han poängterar dock att emigrationen som en
befolkningslösning var långt ifrån idealisk eftersom landet förlorade en stor del av den
arbetsföra befolkningen.45 För socialpolitikens utveckling menar Montgomery att
industrialiseringen med ökade arbetstillfällen bidragit till dels att människor fick arbete men
också till att människor kom närmare varandra vilket i sin tur gjorde det lättare att gå samman
för att synliggöra problemen på ett annat sätt än vad den agrara kulturen förmått. Även
folkundervisningen och nykterhetsrörelsernas arbete menar Montgomery haft stor betydelse
för socialpolitikens utveckling. Montgomery menar att när boken skrevs 1951så var det
viktigaste ”att få till stånd en mildring av motsättningarna mellan olika samhällsklasser”
eftersom det måste betecknas som vårt viktigaste sociala problem.46 Johansson har i sin
uppsats Fattigvården i Kristdala socken 1881-‐1890 gjort en studie om fattigvården i Kristdala
socken i Småland som var en socken i traditionell agrar miljö.47 Johansson har haft som syfte
att studera fattigvården i en traditionell agrar miljö utifrån två problemområden. Där det ena
riktar sig mot fattigvårdsorganisationen och dess utformning i den lokala miljön och det andra
problemområdet tar upp de individer som var beroende av fattigvården. När det gäller
fattigvårdsorganisationen menar Johansson att Kristdala var en fattig byggd och att det kan ha
varit det som gjort att kommunalnämnden höll extra hårt i fattigvårdsmedlen. En konsekvens
av det är att utackorderingstiderna var förhållandevis korta och att det var den lägstbjudande
som fick ta hand om den sökande. När det gäller fattigunderstöd så menar Johansson att den
fattige fick stöd i pengar fram till 1887 och därefter blev understödet för det mesta i natura
men även kontanter utdelades.48 Johansson öppnar för att det kan ha varit så att
44 Montgomery 1951 s. 84 45 Montgomery 1951 s. 118 46 Montgomery 1951 s. 204 47 Johansson 2009 48 Johansson 2009
17
kommunalnämnden hade en mer generös syn på hjälpen till kvinnor. Annars följde kommunen
fattigvårdslagen och menade att ömsesidig försörjningsplikt skulle gälla för såväl kvinnor som
män. När det gäller understödstagarna har Johansson kommit fram till att det fattiga oftast
kom från åldersgruppen 61 år och äldre under den period hon undersökte.49 Mannen är den i
undersökningen vanligaste understödstagaren och av det kvinnliga understödstagarna är änkor
det mest representerade. Johansson finner i sin undersökning två riskfaktorer för att hamna i
fattigdom i det två socknar hon undersöker. Det ena riskfaktorn är ålderdomen och det andra
är dom som blev utackorderade då de hade svårt att få arbete då jordbruken var så pass små
att det inte kunde erbjuda några arbetstillfällen.50
4. Metod och källmaterial
Jag kommer att undersöka och sammanställa delar av den dokumentation som finns kring
fattigvården i Gustavsberg från perioden 1869-‐1924. Jag kommer i min undersökning att
använda mig av stadsarkivet och riksarkivet men även av arkivet i Gustavsbergs kommunalhus.
Jag hoppas och har för avsikt att med arkivens hjälp kunna finna ett arbetssätt som gör det
möjligt att få tillgång till stora mängder källmaterial för att under en längre tidsperiod kunna se
hur fattigvårdsfrågan behandlats.
Urvalet av källmaterial har fallit sig naturligt då det tydligt tar upp det ämne som jag
undersöker.
Som källmaterial kommer jag att använda följande dokumentation om Gustavsberg som finns
bevarat hos riksarkivet, stadsarkivet och hos kommunarkivet i Gustavsberg och som täcker
stora delar av 1800-‐talet och en bit in på 1900-‐talet.
Kyrkans fattigvårdsmedelräkenskaper
Kommunens räkenskaper för fattigvård
Kommunalnämndens protokoll
Kommunstyrelsens protokoll
Fattigvårdsstyrelsens protokoll
Kommunens in-‐ och utgående skrivelser
Kommunens mantalsförteckning
49 Johansson 2009 50 Johansson 2009
18
Fabrikens strödda styrelseprotokoll
Fabrikens övriga kassor, fonder m.m.
Fabrikens sparkassa
Fabrikens diverseböcker
Fabrikens strödda handlingar
Fabrikens skuldböcker
Fabrikens hjälpkassa
5. Undersökning och resultat
Jag har medvetet varit ganska generell i min undersökning så till vida att jag inte i någon större
utsträckning gått in i detaljer om enskilda personers liv och inte heller har jag gått på djupet i
ekonomiska transaktioner. Detta för att jag främst velat se fattigvårdsfrågan ur ett längre
tidsperspektiv. Jag har velat skapa mig en överblick för att kunna se hur Gustavsberg som
bruksort och centralort i Värmdö kommun tog hand om dem som av olika skäl inte kunde
försörja sig själva. Det har inte varit så lätt att förhålla sig enbart till fattigfrågan i Gustavsberg.
Dels så går frågan in i Värmdö som var kommunen och det skall även visa sig i min
undersökning att fabriken inte går att utesluta. Detta har gjort att jag först redovisar min
undersökning utifrån hur Värmdö i egenskap av kommun tog hand om fattigvårdsfrågan och
därefter redovisar jag hur Gustavsberg som I det här fallet är synonymt med fabriken tog hand
om fattigvårdsfrågan.
5.1 Fattigvård i Värmdö
Eftersom fattigvårdsfrågan behandlades i både kommunalnämnden och i fattigvårdsstyrelsen
så har jag tagit del av samtliga protokoll som berör min undersökningsperiod. Det har stundtals
varit rörigt i protokollen då det under min undersökningsperiod händer mycket i dom
socialpolitiska diskussionerna som därmed påverkar fattigvårdsfrågan.
I början av 1860 betalas fattigvårdsmedlen ut av Värmdö församling. Dock betalas
fattigvårdsmedlen under perioden fram till 1870 ut sporadiskt vilket gör att vissa år så finns det
inte några utbetalningar dokumenterade.51 Under de år det görs utbetalningar så är det
lasarettsutgifter, skjuts och begravningskostnader som står under rubriken fattigvård. Att
fattigvården betalar lasarettsutgifter skulle kunna ses som en konsekvens av att systemet för
51 Fattigvårdsmedelräkenskaper L III:a 16 SA
19
vård inte är utbyggt på Värmdö utan de sjuka oftast måste skickas till Stockholm. Montgomery
menar att fattigvården blev lidande av att landstingsförordningen dröjer men när den väl var
sjösatt så underlättade den för fattigvården så till vida att det sjuka kunde få hjälp att
tillfriskna, sådant som man tidigare fått bestående men av eller kanske rent av dött av gick
med tiden att bota men också att avgifterna var fria eller till en lägre kostnad än vad
fattigvården fick betala fick stor betydelse.52
Utgiftsposterna fortsätter under en längre tid att delas in i utgifter för fattigvården, utgifter för
sjukvården, avlöningar och övrigt.53 Denna uppdelning gör det svårt att se vad som verkligen
kommer de fattiga till godo. Det här beror bland annat på att fattigvårdsfrågan under denna
period är otydlig och mycket av ekonomiskt bistånd är beroende av hur församlingens eller
kommunens ekonomi ser ut för övrigt. Det kan också vara så att kommunen inväntar den nya
fattigvårdsförordningen som skall träda i kraft 1871. Montgomery menar att kontrollen över
fattigvårdsmedel i stort sett var obefintlig både när det gällde statliga och kommunala medel.
Han menar vidare att för att detta skulle ha fungerat så hade det fodrats ett samarbete mellan
kommunen och staten. Därför diskuterades det i långa perioder om inte det bästa skulle ha
varit att staten blev ansvarig för fattigvården.54 Den bristande kontrollen och en dålig
prioritering över fattigvården gjorde att man betalade om det fanns några pengar och fanns
det inga så blev det inga pengar. Vid flera tillfällen i protokollen dyker det upp en utgiftspost
som heter hyra av rum vid Skevik. Skeviks fattigstuga kom att bli fattigstuga någon gång vid
1850 efter att under en lång period ha tjänat som samlingsplats för sekten ”Skevikarna”.55 År
1903 tar Gustavsbergsfabriken över Skeviks fattigstuga för att utöka sitt lantbruksområde.
När jag närmar mig min undersökningsperiod så blir det trots allt mer och mer regelbundenhet
i diskussionerna kring fattigfrågan. Den 23 september 1867 samlades Värmdö
kommunalnämnd i ett sammanträde för att upprätta inkomst-‐ och utgiftsförslag till år 1868
rörande Värmdö fattigvård. Så redan här finns en viss organisation och medvetenhet kring
fattigvården som ett begrepp. Inkomsterna till fattigvården bestod av brännvinsskatt, gåvor,
bötesmedel och olika typer av arrendeavgifter till kommunen.56 Dock är utgifterna betydligt
större än inkomsterna vilket gör att nämnden bestämmer sig för att de överskjutande
utgiftskostnaderna skall tas från kommunens kassa just det här året.
52 Montgomery 1951s. 109 53 Fattigvårdsmedelräkenskaper L III:a 11 SA 54 Montgomery 1951 s.69 55 https://www2.varmdo.se/Resource.phx/plaza/publica/invanare/kultur/kulturmiljoer 56 Kommunalnämndens protokoll 23 september 1867 A I:1 GK
20
Under några år från ca 1870 och framåt så ser det ut som att både kommunalnämnden och
Värmdö församling betalar ut fattigvårdsmedel. Av utgifternas storlek så ser det ut som att det
är församlingen som under flera år betalar ut det största utgifterna och att kommunen
bidrar.57 Det kan betyda att församlingen i Värmdö kommun fortfarande ansågs som
huvudansvariga för fattigvården vid denna tidpunkt. Det finns dock inga resonemang kring
fattigvårdsfrågan utan det är för det mesta siffror som redovisas vilket gör att det mesta blir en
tolkningsfråga. Detta församlingsarbete sker parallellt med kommunalnämndens arbete i stort
sett under hela 1870-‐talet. År 1870 är det dock betydligt lättare att se hur fattigvårdsmedlen
fördelats, församlingen har detta år betalat ut
240 kronor för hyra av rum åt fattiga
87.70 kronor för läkarvård och medikamenter
12.75 kronor till reparationer av fattigstugan
10.00 kronor till sänghalm åt fattighjonen
26.00 kronor till kläder och skodon åt barn
121,75 kronor för begravningskostnader
117,43 kronor till lasarettsmedel
100,00 understöd
Posten hyra av rum innebär troligtvis utackorderingar medan reparationer av fattigstugan är
ovan nämnda Skevik. Hur understödet användes eller vem som fick ta del av det är inget som
framgår. I senare protokoll är ved alltid en stor utgiftspost både till dem som får understöd i
pengar eller i natura. Men ved behövdes också till fattigstugan som jag tror är Skevik. Posten
lasarettsmedel skulle kunna innebära vistelse eller besök på Serafimerlasarettet på
Kungsholmen i Stockholm. Serafimerlasarettet nämns ibland i mantalsförteckningarna och
hade vid denna tidpunkt plats för 300 patienter och var precis som flera andra lasarett på väg
mot ytterligare expansion efter det att det nyinrättade landstingen tog över ansvaret år
1868.58
Under den period jag undersöker så ser kommunalnämndens protokoll mycket lika ut år efter
år. År 1870 har kommunalnämnden endast ett sammanträde och det för att lägga budgeten
för 1871. Höjer menar att fattigvårdsförordningen 1871 till viss del kommer att innebära en
57 Räkenskaper för fattigvård L III:a 15 SA 58 Anna Lisa Agnell Svenska sjukhus III s. 27
21
tillbakagång för det fattigas ställning.59 Denna tillbakagång gjorde att man gick tillbaka till de
tidigare förordningarna från 1847 och 1853 som enligt Höjer innebar den gamla uppfattningen
att fattigvården sågs som ett barmhärtighetsverk.60 Detta får sannolikt betydelse även för hur
kommunalnämnden i Värmdö handskas med fattigvårdsfrågan och att det dröjer så länge
innan man kan se några förändringar i diskussionerna i form av till exempel flera möten eller i
innehållet. Det är oftast ett möte på våren och alltid ett i september där budgeten för
nästkommande år läggs. Antalet möten kring fattigvården blir fler men vi börjar närma oss
1900-‐ talet innan vi ser en större ökning. Men det är viktigt att komma ihåg att
kommunalnämnden kompletteras av fattigvårdsstyrelsens möten.61
Tabell 1 antal möten som äger rum för kommunalnämnden och för fattigvårdsstyrelsen
År Antal möten
Kommunalnämnden 1870 1
Kommunalnämnden 1875 2
Fattigvårdsstyrelsen 1875 1
Kommunalnämnden 1880 2
Kommunalnämnden 1890 1
Fattigvårdsstyrelsen 1890 4
Kommunalnämnden 1895 3
Fattigvårdsstyrelsen 1895 3
Kommunalnämnden 1900 1
Fattigvårdsstyrelsen 1900 2
Kommunalnämnden 1905 3
Kommunalnämnden 1910 2
Kommunalnämnden 1915 5
Fattigvårdsstyrelsen 1915 4
Kommunalnämnden 1920 7
Källa: Kommunalnämndens och fattigvårdsstyrelsens protokoll
59 Höjer 1952 s. 33 60 Höjer 1952 s. 34 61 Kommunstyrelsens protokoll 1863-1934 A I:1GK
22
Jag har i tabell 1 valt att redovisa kommunalnämndens och fattigvårdsstyrelsens möten med 5-‐
årsintervaller eftersom antalet möten inte förändras från år till år utan över en längre tid. År
1885 fanns ingen dokumentation om några möten. Med stor sannolikhet är det en tillfällighet
som gjort att denna dokumentation fallit bort eftersom man verkar ha kommit in i rutinerna
med möten. Under det år jag gjort nedslag så saknas också protokoll från fattigvårdsstyrelsen
men det har säkerligen inte förkommit utan beror nog på att fattigvårdsfrågan under denna
period hela tiden utreds och förändras och som sagt är styrd av samhällets övriga politiska
diskussioner och konjunkturer. Det är nog tyvärr så enkelt som att när det var dåliga tider så
fanns det inte några ekonomiska medel att dela ut och då fanns det heller ingen anledning att
ha några möten. Tabellen visar dock att antalet möten generellt sett ökar men tabellen visar
också en oregelbundenhet i fattigvårdsstyrelsens möten. Detta skulle kunna bero på att det
sammanträder tillsammans med kommunalnämnden och därför inte för egna protokoll men
det kan också som sagt bero på att fattigvårdsfrågan under den tid jag undersöker är under
förändring och att det därför blir uppehåll eller glapp i arbetet.
När det gäller protokollens innehåll så är det små förändringar eller inga alls som berör
fattigvården. Det är enstaka protokoll som lyfter frågan mer andra. Men man kan trots allt vid
1870 och ett par år framåt se att det sker en del förändringar. Till exempel så utökas
kommunen med ytterligare områden geografiskt.
1871 påträffar jag det första protokollet från fattigvårdsstyrelsen.1871 års
fattigvårdförordningar innebar indirekt ett obligatoriskt minimått på fattigvård. Fattigvård
skulle den ha som var minderårig samt den som var oförmögen att arbeta eller som till följd av
ålderdom, kropps-‐ eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte inte kunde skaffa sig själv vård eller
underhåll allt annat utanför detta skulle lösas på annat sätt. 62Fattigvårdsstyrelsens protokoll
tar oftast endast upp konkreta frågor rörande de fattiga. Till exempel i protokollet från den 15
december tas behovet upp av att förlänga arrendeavtalet med arrendatorn för
Skeviksbyggnaden då behovet är stort av att ”tillhandahålla” plats för orkeslösa fattighjon”.63
De orkeslösa fattighjonen skulle kunna vara dem som vi idag skulle kalla för pensionärer. Vi får
i samma protokoll veta att Johanna Andersson skall få understöd i form av:
Rågmjöl
Strömming
62 Jakobsson 1982 s. 55 63 Fattigvårdsstyrelsens protokoll 15 december, 1871 GK
23
2 tunnor potatis
En halv skopa skummad mjölk varje dag
I ytterligare protokoll från bland annat 1875 diskuterar fattigvårdsstyrelsen kring att det är
många fattiga med barn som saknar mat och husrum och att dessa måste beredas plats i första
hand på det som jag tolkar som Skevik.64 När man läser fattigvårdens protokoll så framträder
en grupp människor som är i ett stort beroende av att människorna är godhjärtade och att de
som skall fatta beslut besitter en stor portion empati. Det ges också en bild I protokollen av att
de fattiga inte har någon som helst integritet då det alltid namnges i protokollen och att deras
bekymmer och besvär redovisas klart och tydligt. Det var säkert viktigt att ansökan om
fattigvård var formulerad på ett sådant sätt att det berörde beslutsfattarna. Kanske är det
därför vi får så detaljerade beskrivningar om namn, ålder, civiltillstånd, hälsostatus, antal barn
och så vidare.
Till kommunalnämndens protokoll den 8 december 1870 har det inkommit ett visst antal
skrivelser angående personer som behöver fattigvård. Nämnden fattar beslut om att några
skall till fattigstugan och att de andra skall få ”utdelningar i penningar”.65 I ett protokoll från
1871 har en hemmansägare yrkat på att få plats på fattigstugan för en sjuklig arbetskarl som
bor på hemmansägarens ägor och tidigare gjort arbete för honom men som nu sedan flera år
inte orkat arbeta.66 Vid detta tillfälle fanns inte något ledigt rum i fattigstugan varför
hemmansägarens begäran avslogs. Här kan man misstänka att det är en gammal människa
som kanske inte orkar arbeta. Att bli gammal på den här tiden verkar mer eller mindre ses som
sjukdom. Kanske att man arbetade så länge att man blev sjuk. Här är båda parter beroende av
en lösning från kommunen. Hemmansägaren behöver få tillgång till ny arbetskraft som skall bo
i torpet och den sjukliga karlen är beroende av omsorger.
När jag tagit del av statistiken från fattigvårdsstyrelsen och socialkontoret så omnämns när
statistiken tar sin början 1888 ett fattighus med plats för 30 boende vilket jag som sagt tror är
Skevik. Under följande två år så finns inget fattighus upptaget i statistiken men 1891 så är
fattighuset åter med i statistiken igen. Sannolikt betyder det här att det ”glömdes” bort under
ett par år och det i sin tur säger väl att statistiken under den här tiden inte är speciellt
tillförlitlig. 1898 är sista gången fattighuset nämns i statistiken. Men fattighuset existerade
64 Fattigvårdsstyrelsens protokoll 24 december 1875 GK 65 Kommunalnämndens protokoll 8 december 1870 GK 66 Kommunalnämndens protokoll 3 mars 1871 GK
24
fram till Odelbergs köp 1903. Bland in-‐ och utgående skrivelser till fattigvårdsstyrelsen och
socialnämnden under åren 1874 -‐ 1916 återfinns en mängd ansökningar om fattigvård. Beslut
har meddelats med endast själva beslutet och en underskrift. Det finns aldrig någon motivering
till det fattade beslutet. Flera av dessa dokument innehåller också uppsägningar från dem som
upplåtit en stuga eller torp till någon som varit understödstagare och som av olika själ inte
längre kan arbeta.67 Den här dokumentationen är ganska diffus men man kan trots allt ana
stora tragedier när någon skall bli bostadslös.
När fattigvårdsstyrelsen har egna sammanträden blir fattigvården endast en punkt bland andra
på kommunalnämndens protokoll. I kommunalnämndens protokoll från 1876 har rubriken
fattigvård under utgifter bytt namn till ”samhällets gemensamma fattigvård” och ytterligare en
utgift har tillkommit nämligen arvodet till ordförande. Att det blir ett namnbyte beror
sannolikt på att fattigvårdsförordningen trätt i kraft 1871 och att den nu börjat få genomslag
men att det tagit några år innan kommunen tagit till sig de nya rutinerna. I samma protokoll
kan vi läsa om ytterligare två nya utgiftsposter nämligen lasarettskostnader och skjuts av de
fattiga.68 Att lasarettskostnaderna kommer nu kan bero på att kommunen blivit tvungen att
tydligare redovisa sina utgiftsposter för fattigvården. Församlingen hade denna post på sin
redovisning redan 1870 vilket kan bero på att kyrkan som institution hade bättre vana och en
längre tradition av att redovisa sina räkenskaper för understöd till behövande.
1880 kan vi läsa i kommunalnämndens protokoll att de gästas av en representant från
fattigvården och en nämndeman för att diskutera hur man skall lösa bostadsfrågan för änkan
Carlsson med barn.69 Jag har vid flera tillfällen mött liknande protokoll och drar därför
slutsatsen att när det gällde ärenden med höga kostnader så var fattigvårdsstyrelsen tvungen
att gå via kommunalnämnden. Samma år tillkommer posten lön för en barnmorska bland
utgifterna för fattigvårdens budget.70
1890 blir kommunalnämndens protokoll allt mer omfattande när det gäller diskussionerna
kring fattigvården men fortfarande mest i form av siffror. Men även fattigvårdsstyrelsens
protokoll blir alltmer omfattande. 20 februari kan vi genom protokoll följa det nya avtalet för
67 In- och utgående skrivelser E I:I 1874-1916GK 68Kommunalnämndens protokoll 20 augusti 1876 GK 69 Kommunalnämndens protokoll 17 maj 1880 GK 70 Fattigvårdsstyrelsens protokoll 8 oktober 1880 GK
25
Skeviks herrgård med arrendatorn Nils Jansson.71 I samma protokoll kan vi läsa hur ordförande
för skolrådet anmält att flera barn hålls hemma av sina mödrar varav ett barn är 10 år och
aldrig vistats i skolan och därför anses helt okunnig. Styrelsen fattar beslut om att dessa barn
skall ”tagas” från sina mödrar för att utackorderas för att ”komma i åtnjutande av valfriheten
att gå i skolan”. Utifrån det vi får veta i protokollet så känns beslutet fattat på ganska vaga
grunder. Vi får inte veta några orsaker till att barnen inte varit i skolan. Vi får inte heller veta
något om hemförhållandena. Spontant kan man tycka att det blivit billigare om man arbetat på
en lösning där barnen kunde bo hemma men ändå vistas i skolan. Men man kan också vända
på det hela och tycka att man tillvaratog barnens behov av att gå i skolan. Men man får nog
ändå se detta som en drastisk åtgärd.
Som sagt från 1890 blir fattigvårdsstyrelsens protokoll allt mer omfattande. Allt fler anmäler
behov av understöd. Det är främst familjer med minderåriga barn som söker understöd. Det
blir också allt fler anmälningar om barn som inte vistas i skolan. Vi får inte veta vad barnen gör
istället. Vid den här tidpunkten är det ganska vanligt att barnen arbetar på fabriken. Nu blir det
också allt vanligare att understödet betalas ut i pengar och inte i natura. Det är däremot
fortfarande mycket ovanligt att läsa om bistånd till gamla.
1893-‐1906 står det fortfarande kommunalnämndens protokoll utan på den liggare som även
innehåller fattigvårdsstyrelsen protokoll. Det kan tolkas som att kommunalnämnden och
fattigvårdsstyrelsen samarbetar allt mer då det blir fler och fler av kommunens invånare som
är beroende av fattigvård. Det skulle i så fall stämma med den teori jag tog upp i diskussionen
kring tabell 1 där fattigvårdsstyrelsens möten vissa år ”saknandes”.
Vi får ta del av ett av fattigvårdsstyrelsens protokoll där man behandlar en Johanna Wilhelmina
som blivit våldsam och inte längre kan vårdas i hemmet.72 Beslutet blir att bistå med
ekonomiska medel så att hon kommer under sjukvård men man har också att ta ställning till
om hon egentligen inte tillhör en annan kommun. Det här var en diskussion som ofta togs upp
då man ville spara pengar genom att frånsäga sitt ansvar om personen tillhörde en annan
kommun. Montgomery tar i sin bok upp begreppet hemortsrätt som betydde att man skulle
tas om hand i den kommun där man var mantalsskriven vilket var ett sätt att rädda socknen
71 Fattigvårdsstyrelsens protokoll 4 januari 1890 GK 72 Fattigvårdsstyrelsens protokoll 28 april 1893 GK
26
från de stora avgifterna det innebar att ge fattigvård.73 Kanske var det den diskussionen som
fördes om Johanna Wilhelmina.
I budgeten inför 1896 så är inkomsterna 3180: -‐ men de planerade utgifterna för fattigvården
uppgår till 6000: -‐.74 Fördelningen ser ut på följande sätt:
Till socknens gemensamma fattigvård 1250: -‐
Lasarettsavgifter 150: -‐
Läkarens avlöning 2000: -‐
Barnmorskans avlöning 300: -‐
Fjärdingsmans avlöning 600: -‐
Kommunstyrelsen 450: -‐
Vi får inget veta om hur differensen skall lösas. När man ser denna fördelning så väcks frågan
varför man tar upp arvode till kommunstyrelsen och till fjärdingsman. Det känns som att det få
medel man förfogade över borde oavkortat ha gått till dem som verkligen behövde. Det är
mycket märkligt att dessa två poster tas från fattigvården.
Från protokollen 1892 förstår man att det har utarbetas ett nytt system där de olika områdena
i kommunen nu bildat rotar. Som jag sa i inledningen så är Värmdö en stor kommun rent
geografiskt och var även på den tid jag undersöker. Något som säkert påverkade kommunen
men framförallt de hjälpbehövande. I frågor som berörde fattigvården var med stor säkerhet
alla dessa skärgårdsöar en anledning till att det var besvärligt att skapa sig en överblick när det
gällde att utröna behovet av fattigvård hos skärgårdsbefolkningen. Detta ledde säkert till att
många ”glömdes” bort eftersom de levde så isolerade på dessa öar. Det är först 1907 som
kommunalnämnden och fattigvårdsstyrelsen har ett gemensamt möte för att fastslå
fattigvårdsunderstödet för respektive rote men också vad som skulle ingå i fattigunderstödet.75
Ungefär vid denna tidpunkt blir det över lag allt vanligare att dessa två sammanträder
tillsammans. I907 fanns 17 rotar med ca 8 personer i varje som behövde understöd.76 Oftast är
det änkor med barn som får fattigunderstöd vid den här tiden.
73 Montgomery 1951 s. 41 74 Kommunalnämndens protokoll 10 oktober 1895 GK 75 Kommunalnämndens protokoll 27 oktober, 1907 GK 76 Kommunalnämndens protokoll 27 oktober, 1907 GK
27
Det är först i ett protokoll från 1909 som kommunalnämnden har en diskussion kring
nödvändigheten att skapa en bättre omvårdnad för ”de gamla och orkeslösa” till en billigare
peng då kostnaderna har skenat iväg i form av understöd.77 Man beslutar att se över
möjligheten för en lämplig byggnadsplats och man skall även undersöka om det erforderliga
kapitalet kan upplånas. 16 september, 1911 står församlingsgården färdig för att ta hand om
de ”gamla och orkeslösa”. I statistiken heter försa